9789173434126

Leopard politik Stockholm 2012

Per Gahrton

TRIANGELDRAMA i

EGYPTEN

Militärstyre, islamism eller demokrati?

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 3

2012-09-10 14.53

Triangeldrama i Egypten. Militärstyre, islamism eller demokrati?

Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Per Gahrton, 2012 Omslag och typografi: Andrea Kellerman Omslagsfoton: © Fadi Yeni Turk Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: Print-It, Litauen 2012 ISBN 978-91-7343-412-6

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 4

2012-09-10 14.53

Innehåll Förord ........................................................................................

7

Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek ................................

9

1. Tre revolutionskvinnor . ....................................................... 12 2. Arton dagars dröm ............................................................. 21 3. Varför blev det revolution just i januari 2011? .................... 33 4. Grundläggning utan demokrati: Nassers välfärdsstat, Sadats fredsavtal . .............................................................. 38 5. Mubarak: Stabilitet hellre än demokrati . ............................ 48 6. Nyliberalismen gräver sin egen grav .................................. 57 7. Efter tyrannens fall – mångdimensionell maktkamp . ......... 67 8. Har digitalungdomen spelat ut sin roll? . ............................ 85 9. Har revolutionen svikit kvinnorna? ..................................... 93 10. Har militären kommit för att stanna? .................................. 103 11. Har islamisterna kidnappat revolutionen? .......................... 108 12. Kvar i USA:s knä eller tillbaka till anti-imperialismen? . ...... 119 13. Trots allt – Egypten på väg mot demokrati ......................... 125 Efterskrift: Mursis oblodiga augustikupp.................................... 138 Källor.......................................................................................... 146 Noter .......................................................................................... 148

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 5

2012-09-10 14.53

Förord

Den egyptiska revolutionen är naturligtvis en del av den ”arabiska våren”. Samtidigt har den en egen historisk bakgrund och styrs av egna unika sociala, ekonomiska och politiska faktorer.

Därför känns det rimligt och försvarbart att här skildra Egyptens omvälvning utan omfattande kopplingar till revolterna och inbördeskrigen i Tunisien, Bahrain, Jemen, Libyen, ­Syrien och andra arabländer. En sådan utvidgning skulle sprängt de fastlagda ramarna för den här bokens format.

Detta är en journalistisk produkt, ingen vetenskaplig avhandling. Därför har notapparaten begränsats till direktcitat och liknande där exakt referens är av intresse för allmänläsare, medan till exempel många tidningsartiklar lämnats utan fotnot när behov av exakt datum saknas. Forskare som behöver exakt uppgift får gärna höra av sig.

Transkribering av arabiska namn och uttryck är ett problem eftersom den vetenskapliga modellen inte passar i en text som riktar sig till en allmän publik. Jag har oftast följt svenska mediers­ modell, men ibland vederbörande persons eller organisations egen version. Detta leder till vissa inkonsekvenser, till exempel El Baradei istället för al-Baradei. Jag har dock bedömt läsarnas igenkänningsmöjlighet som viktigare än vetenskaplighet och konsekvens.

Manuset har lästs och kommenterats, helt eller delvis, av två svenskar med omfattande Egyptenkunskap, vilka gjort värde­ fulla påpekanden: 1. Sameh Egyptson, svenskegyptier som guidade mig till presidentkandidater och Tahrirungdomar i Förord

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 7

7

2012-09-10 14.53

juni 2012. Sameh var mycket aktiv för att mobilisera egyptier i Sverige och andra utlandsegyptier till aktivt stöd för revolutionen, inte minst genom att påverka regeringarna i sina nuvarande bosättningsländer till att sluta stödja Mubarakregimen.

2. Hanna Sistek, Kairosvenska som vid mitt besök i juni 2012 lotsade mig in i digitalungdomens labyrinter. Hanna har själv skrivit om Egypten, bland annat i LO:s Arbetet.

Bessinge, Hörby 25 augusti 2012 Per Gahrton Per.gahrton@mp.se

8

Förord

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 8

2012-09-10 14.53

Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek Jag mötte Egypten första gången 1964 och det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag var 21-årig student och frilansrapporterade till Kvällsposten från en OAU-konferens, där de historiska afrikanska frihetshjältarna framträdde, Nasser, Nkruma, Kenyatta, Ben Bella.1 Sedan följde jag genom regelbundna besök Nassers sista år och Sadats maktövertagande och stegvisa nedmontering av Nassers arabsocialism. Under oktoberkriget 1973 var jag murasil harb (krigskorrespondent) och under ett par dagar ”inbäddad” hos den egyptiska armén.2 Mubaraks första år uppfattade jag likt många andra observatörer som delvis hoppfulla, med inslag av demokratisering. Jag rapporterade i artiklar och radioprogram och skrev Egypten, en arabisk demokrati (Ordfront 1987), där jag bland mycket annat ägnade ett avsnitt åt Naguib Mahfouz, som jag träffade flera gånger.

Jag bedrev en kampanj för att han skulle bli arabvärldens förste nobelpristagare i litteratur. När Mahfouz fick priset 1988 blev jag inbjuden av egyptiska staten till en ceremoni i Kairo, vilket tillsammans med boken blev en – tillfällig – slutpunkt för min kvartssekellånga bevakning av Egypten. Uppdraget var utfört!

Mahfouz hade fått nobelpriset och Egypten var, trodde jag, på väg till demokrati. Dessutom fick jag annat att göra, som riksdagsledamot och EU-parlamentariker för Miljöpartiet.

Men jag följde utvecklingen i Egypten genom tidningar och kortvågsradio, efterhand också via Internet och satellit-tv, och blev alltmer förbryllad. Därför blev jag glad när jag i mitten av Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 9

9

2012-09-10 14.53

2001 fick en inbjudan av en av mina äldsta egyptiska vänner, författarinnan Nawal El-Saadawi, att medverka i en konferens i regi av Arab Women’s Solidarity Association (AWSA).

Jag återkom flera gånger under de följande åren. År 2004 noterade jag: ”Få gallabiyor på män, men huvudduk på nästan alla kvinnor.” Jag konstaterade också att ölschappet på en bakgata vid sidan av 26-juligatan fanns kvar, liksom en nattklubb jag hade besökt på 60-talet. Och längs Nilen satt unga män i jeans och höll unga beslöjade kvinnor i handen, tätt som starar på en telefontråd. Det islamistiska inflytandet hade gränser. År 2005 antecknade jag: ”När jag går min vanliga ny­anlän­ dar­pro­menad, förbi våningen jag bodde i 1973, känner jag igen nästan allt! Gatorna är lika slitna, trottoarerna lika trasiga. Splitterskyddsmurarna från krigsåren är förstås borta.

Men portvakterna är oföränderligt klädda som de nubier de är. Mängder med butiker är hål i väggen, hantverkare arbetar synligt, levande kaniner och duvor och andra matdjur trängs i trånga burar. Och detta är ändå det rikaste och västligaste av alla kvarter! Allt är annorlunda – och ändå detsamma.”

Oppositionsmedierna, livliga också under Mubarakregimen, påstod att islam var utsatt för attack av Väst/USA. Och det riktades öppen kritik mot att presidentsonen Gamal matchades som sin fars efterträdare. Egyptens och arabvärldens mest kände filmregissör, 80-årige Yussuf Shahin, förkunnade att ”min kärlekshistoria med USA är slut”3. Men han älskade inte heller Mubarakregimen, det fanns ett problem med ”tjockt blod, som börjar hos makthavarna och sedan sipprar ner till oss alla”. ­Vilka makthavare, undrade intervjuaren. ”De som vi har”, svarade Shahin.4 Men du fick ju nyligen ett stort nationellt kulturpris, invände intervjuaren. ”Det är en medalj som jag sätter på bröstet, men det är ingen som stänger käften på mig eller köper 10

Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 10

2012-09-10 14.53

mig för en medalj.” Den nasseristiska veckotidningen al-Arabi ägnade en helsidesartikel åt att förutspå en inqilab siasi mufagi’ (en överraskande politisk omstörtning), vilket i efterhand framstår som förutseende.

I december 2010 kunde jag notera att poliser, portvakter, taxiförare inte som vanligt slöläste någon regeringstidning, utan ivrigt lusläste den oberoende al-Masry al-Youm. En egyptisk vän förklarade: ”Al-Masry al-Youm är populär för att den inte är så regeringsstyrd.” Wafd-partiet sökte stöd av rätts­lärda för ogiltigförklaring av det nyvalda parlamentet. Muslimska Brödraskapet uppmanade folket till uppror mot valfusket.

Den 18 december 2010 noterade jag i min dagbok: ”Finns det chans för färgrevolution i Egypten? Troligen inte. Trots att oppositionspressen tydligen kan skriva ganska fritt.” Den bedömningen visade sig vara lika felaktig som titeln på min bok 1987. Egypten blev ingen demokrati under Mubarak. Den gången överskattade jag demokratirörelsen. I slutet av 2010 underskattade jag den. Sällan har jag blivit så uppmuntrad av att ha fel.

Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 11

11

2012-09-10 14.53

1. Tre revolutionskvinnor

Trots att jag inte kunde åka till Egypten när upproret bröt ut några veckor efter mitt besök i december 2010 hade jag hela tiden närkontakt med dramatiken på Tahrirtorget genom nättidningar, revolutionära Facebooksidor och, inte minst, rapporter från tre egyptiskor, den marxistiska författarinnan Nawal El Saadawi, den liberala PEN-klubbsordföranden Ekbal Baraka och studentskan Sally al-Haqq. Nawal och Ekbal är mina vänner sedan årtionden, medan Sally är en färskare bekantskap.

Alla tre deltog personligen i dramatiken på Tahrirtorget.

Nawal När jag åt lunch med Nawal El Saadawi i hennes hem i Kairoförstaden Shubra några dagar innan den egyptiska revolutionen fyllde ett år, fastnade hon i ett telefongräl med en reporter på al-Ahram om manuset till en intervju. Hon krävde att han skulle ändra en formulering som hon förnekade att hon använt och dessutom kunde vara ”livsfarlig” för henne.1 Hon vet vad hon talar om. Två gånger har hon tvingats till landsflykt efter islamistiska beskyllningar mot henne för hädelse. Att godta en religionskritisk formulering som hon inte använt, bara för att ”krydda” texten, vore inte modigt utan dumdristigt. Och ­Nawal är inte dumdristig, men också allt annat än feg. Jag träffade Nawal första gången på 1970-talet efter att ha läst hennes banbrytande bok al-Mar’a w-al-Gins (Kvinnan och könslivet) och har sedan hållit kontakt genom åren. De flesta av hennes 12

1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 12

2012-09-10 14.53

romaner, pjäser, självbiografier och debattböcker är översatta, också till svenska.

Vid konferensen med Arab Women’s Solidarity Association i december 2010 höll jag ett litet avskedstal till henne, och noterade att det ”känns lite sorgligt”. Hon var mycket trött och jag fick onda aningar. Lyckligtvis, som hela världen vet, var min oro obefogad. Bara några veckor senare dök hon, drygt åttio år gammal, upp i full vigör bland ungdomarna på Tahrirplatsen.

Och i maj 2012 hade jag ett estrad­samtal med henne när hon mottog Stig Dagermanpriset i Älvkarleby. Hon uppträdde, som så ofta, som om hon inte hade levt ett långt liv utan hade ett helt liv kvar att leva, i det nya Egypten hon drömt om.

Några dagar efter vår lunch i januari 2012 framträdde hon i tv-kanalen al-Arabiya med ett rakt budskap: ”Demokrati är inte val, utan fullständig jämlikhet mellan alla folkgrupper … det finns ingen demokrati i ett kapitalistiskt, patriarkalt klas�samhälle.”2 Hon berättade att hon föreslagit att Tahrirfolket skulle välja ett revolutionsråd som skulle utse en regering. Tyvärr följdes inte hennes råd. Men Nawal El Saadawi ger aldrig upp. Genom hennes veckokrönikor i al-Masry al-Youm har de ursprungliga revolutionärerna, inte minst de kvinnliga, haft en regelbunden röst i en av Egyptens mest inflytelserika dagstidningar.

I ett av sina många ironiska påhopp på medlöpare, i maj 2011, berättade Nawal om ett samtal under Mubaraks första regeringstid med författaren Yousuf Idris.3 Hon undrade hur det kunde komma sig att han och andra skribenter som fick skriva i de stora regimtrogna tidningarna kunde skryta med att de fick telefonsamtal från ministrar, ja till och med från premiär­ministern och presidenten, som berömde deras artiklar och lovade genomföra deras krav. Sådant hände aldrig Nawal!

1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 13

13

2012-09-10 14.53

Idris svarade undervisande: ”I vår samhällstyp måste man bygga broar till makthavarna.” Men att bygga broar till diktatorer har aldrig varit Nawals stil. En gång blev hon inbjuden till den högtidliga öppningen av en bokmässa i Kairo. Där fanns två stoltyper, längst fram mjuka sammetsstolar, längre bak enkla korgstolar av samma modell som portvakter brukar använda. Nawal väntade på att få en plats i första raden. Organisatörerna försökte mota henne bakåt, till korgstolarna. Lutfy al-Kholy, Egyptens främste marxist under 1900-talet, utbrast: ”Nawal, stolar är inte viktiga!” ”Jaså”, svarade Nawal, ”varför flyttar du då inte från din sammetsstol till en korgstol?” Till slut bars en sammetsstol in till Nawal. Men därigenom blev hon den enda kvinnan på första raden. Det var oacceptabelt för regimen, öppningen fördröjdes och ordföranden i den officiella kvinnoorganisationen blixthämtades från sitt hem och placerades på första raden. Sedan kunde presidenten komma, timmar försenad.

Nawals krönikor är genomgående sådana, de förlöjligar ”det patriarkala, kapitalistiska klassamhället”. Den 25 januari 2011 publicerades hennes krönika om den tunisiska revolutionen, skriven när hon inte visste att den egyptiska skulle bryta ut samma dag. Hon var hoppfull men tvivlande: ”Hur många gånger har kvinnor deltagit i folkliga revolutioner, men fått uppleva att när en ny regim stabiliserats har kvinnors rättig­ heter nonchalerats”. Den 8 februari hade den egyptiska revolutionen börjat och Nawal befann sig på Tahrirtorget. Hon kände sig övertygad om att ”den egyptiska revolutionen har inlett en ny era”. Men den 22 mars var hon orolig och undrade: ”Är det möjligt att krossa folkliga revolutioner?” Den 15 november hävdade hon att ingenting grundläggande hade ändrats i det ”patriarkala, kapitalistiska systemet”. Den 28 december, 14

1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 14

2012-09-10 14.53

när parlamentsvalet pågick, ställde hon en central fråga: ”Är det möjligt att välja ett nytt parlament med en gammal författning?”

I en krönika i januari 2012 skildrar hon med frätande ironi ett möte mellan en grupp egyptiska kvinnor och Jimmy Carter.

En av kvinnorna var Samira Ibrahim som utsatts för ”oskuldskontroll” av militären. Enligt Nawal begrep Carter inte att det inte bara handlade om kränkning av kvinnors kroppar, utan om våldtäkt på deras medborgerliga värdighet. När Carter frågade om kvinnors situation i Egypten svarade Nawal: ”Det finns ingen befrielse för kvinnor i ett land som är utsatt för imperialism.” Carter: ”Vad menar du med imperialism?” Nawal: ”Den amerikanska imperialismen! Inte minst dess stöd åt ­Israel.” När Carter ilat vidare frågade en av de övriga kvinnorna, irriterad över Nawals ”oartighet” mot Carter: ”Kan vi inte dra nytta av Carters stöd för kvinnors rättigheter, mot islamisterna?” Nawal: ”Nej, USA kommer att samarbeta med bröderna och salafisterna för att gynna sina egna intressen.”

Den 13 mars 2012 konstaterade Nawal bittert: ”De nuvarande makthavarna, militären, de civila politikerna, de religiösa grupperna, är ansvariga för att ha omintetgjort revolutionen.”

Den 1 maj fruktade hon att en ny författning kommer att innehålla mer av islamisk shari’a, mindre av grundläggande rättigheter för kvinnor. Den 15 maj berättade hon en historia om ett barn som utsatts för s k omskärelse, men denna gång inte en flicka, utan en liten gosse på ett och ett halvt år. Tyvärr råkade doktorn skära bort för mycket, inte bara förhuden utan ”hela saken”. Nawal vet hur den patriarkala symboliken skall an­gripas.

Den 12 juni påpekade hon att de sexuella trakasserierna mot unga kvinnor inte handlar om mäns sexuella lustar, som en del 1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 15

15

2012-09-10 14.53

påstår, utan ”sexuella trakasserier har ett politiskt syfte – att skrämma bort unga kvinnor från Tahrirtorget och att få deras familjer att förbjuda sina döttrar att delta i revolutionen, i syfte att omintetgöra den”.

Ekbal Jag träffade den liberala, feministiska journalisten Ekbal Baraka för åtskilliga årtionden sedan (jag ägnar henne ett avsnitt i Egypten, en arabisk demokrati). Under många år var hon medarbetare, kolumnist eller chefredaktör för olika veckotidningar, senast kvinnotidningen Hawaa (Eva).

När vi möttes 2002 var hon starkt engagerad i en debatt om månggifte, sedan den egyptiska statstelevisionen sänt en såpa om en man som hade fyra hustrur. Ekbal agiterade häftigt mot polygami och hävdade att även om det finns koranverser som kan tolkas som tillstånd för män att ha upp till fyra hustrur, gäller det bara extrema undantagsfall. I det normala livet, menade hon, kan månggifte förbjudas eftersom koranens villkor att absolut rättvisa skall råda mellan hustrurna i ett polygamt äktenskap är omöjligt att uppfylla. Därför ”har den muslimska kvinnan rätt att själv sköta sitt giftermål och det är absolut korrekt att hon klargör vem hon önskar som livskamrat”.4 Ekbal Baraka, som alltid låter sitt rödskimrande hår fladdra fritt, har länge bedrivit en envis kampanj mot hijab (slöja), inte minst i en med korancitat späckad bok.5 Grundfrågan är, under­stryker hon: Vem är jag som kvinna? ”En människa med förstånd och själ och hjärna? Eller bara ett kvinnokön vars yttersta mål är att tillfredsställa mannen och ta hand om hans barn?” Religiösa kretsar har försökt få hijab-boken indragen, men fick avslag av en domstol.

16

1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 16

2012-09-10 14.53

År 2005 tog hon med mig på en begravning av en känd koptisk journalist i koptiska domkyrkan. Påve Shenuda var offi­ ciant. Plötsligt avbröts den högtidliga ceremonin av unga män. De protesterade mot att en koptisk prästhustru hade blivit ”kidnappad” av muslimer. I själva verket, berättade Ekbal, hade hon bytt religion frivilligt. Religiös fanatism i Egypten finns inte enbart bland muslimer.

Under revolutionen mejlade hon regelbundet sina krönikor från Hawaa och uttalanden hon gjorde som PEN-ordförande.

Jag minns särskilt ett öppet brev hon skrev till Suzanne Mubarak under pågående revolution där hon undrade varför presidenthustrun, som annars var så aktiv för att främja kvinnors och barns rättigheter, var så tyst inför blodbadet på ungdomar.

Samma dag som kamelbråket ägde rum gick hon till Tahrirplatsen med sin systerdotter och blev välkomnad och uppmanad att hålla tal, vilket hon gjorde, vid Amerikanska universitetet i ena änden av torget, medan slagsmålet med kamelfolket pågick vid andra änden, vid Egyptiska Museet. Hennes man visste inte att hon var där, vänner såg henne på tv och ringde på mobilen och sa att det var livsfarligt. Men livsfarligt var det ju för alla! Ekbal beskrev sin upplevelse på Tahrirtorget som något helt unikt och omstörtande i hennes liv.

När Mubarak hade avgått fick jag ett mejl med överskriften HURRAH! Var hon stod och hade stått hela tiden var det ingen tvekan om, men till skillnad från Nawal hade hon valt att kompromissa med regimen för att få kanaler för sitt budskap.

Under­ Suzanne Mubaraks beskydd kunde ju en sorts kvinnokamp bedrivas, vilket Ekbal utnyttjade.

När vi möttes i januari 2012 hade Ekbal slutat på Hawaa efter­ 14 år, men hon var fortfarande ordförande i Egyp­tiska PEN-klubben. Hon ansåg, liksom Nawal, att parlaments­valet 1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 17

17

2012-09-10 14.53

med sin jordskredsseger för islamisterna, var en bluff. Hon medverkade fortfarande i soffprogram i tv och blev uppmuntrad när vi gick på kafé och hon blev igenkänd av några ung­ domar.

När vi träffades i maj 2012 var hon i full färd med att planera inlägg och aktioner mot militärregimen, livligt understödd av sin man, en pensionerad officer som har den gammaldags uppfattningen att soldater bör hålla sig till sina kaserner. Den 4 juni fick jag ett mejlat manus där hon uttryckte tvivel på Mursis löften om att uppfylla revolutionens mål och anförde en rad exempel på hur Muslimska Brödraskapet hade definierat varje kritik mot sig självt som en kritik mot islam och fastslagit att kvinnors uppgift är att vara mödrar. Hur kan sådana ståndpunkter förenas med demokrati och jämställhet? Jag vet att Ekbal kommer att upprepa den frågan så länge den inte fått ett tillfredsställande svar.

Sally I januari 2012 åkte jag tillsammans med min sambo Drude Dahlerup, professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet, till Mahalla-l-Kubra för att träffa Sally al-Haqq, en ung egyptiska som vi lärt känna på en AWSA-konferens. Vi skulle också följa med när hon skulle rösta. Sally hade skickat regelbundna rapporter om revolutionens utveckling via Facebook och förmedlat text-, bild- och ljudklipp om den allt häftigare kulturkampen kring kvinnors ställning i det nya Egypten.

Vi följde Sally till en ingång endast för kvinnor. Utanför satt beslöjade kvinnor vid ett litet bord med dator. Där kunde väljare kolla om de var registrerade och få praktisk information, till exempel om att de hade tre röster. En röst gällde för list­ 18

1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 18

2012-09-10 14.53

valet, där endast listnamnet och en symbol fanns på valsedeln.

Och det betonades att symbolerna var helt slumpvisa, annars hade det varit svårt att förstå att en islamistkvinna symboliserades av ett Nefertitihuvud och en oberoende kvinna av en stridsvagn! Två röster gällde personvalet, eftersom två personer, dels en arbetare eller bonde, dels en ”övrig” skulle väljas i varje valkrets. Om väljarna också fick politiska anvisningar om hur de borde rösta av kvinnorna vid datorn, vet jag inte. Kanske fick de det av en långskäggig man, tydlig salafist, som mötte dem utanför vallokalen, hälsade på dem och ledde dem fram till datorbordet.

Sally berättade att hon hade åkt till Tahrirplatsen under två dagar i början av revolutionen, trots sin mors motstånd.

De dagarna hade varit hennes livs upplevelse, alla folkgrupper var enade, kvinnor i niqab respekterade obeslöjade, som Sally, och vice versa. Sally är ensam obeslöjad kvinna på sin kurs på universitetet i Tanta. Hon blir ofta trakasserad, särskilt sedan hennes häcklare förstått att hon inte är kristen. På hela universitetet har hon lagt märke till bara en handfull obeslöjade studentskor. Hon har det inte lätt. Modern och systern är beslöjade och faderns släkt röstade på salafister. Själv har hon jobbat för El Bara­dei, men blivit tveksam. Hon tycker inte han är tillräckligt aktiv och drivande. Det är Sally däremot, hon kommer att nå långt i det nya Egypten, antingen som demokratisk makthavare eller som dissident under ett nytt förtryck.

Tre kvinnor, tre strategier Nawal El Saadawi är feminist, men hennes feminism är alltid kopplad till en marxistiskt påverkad helhetssyn där kvinnors frigörelse aldrig kan frikopplas från alla människors frigörel1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 19

19

2012-09-10 14.53

se. Ekbal Baraka är också feminist, men mer liberal, hon tror att kvinnofrigörelse är möjlig utan att imperialismen först har krossats. Som balanskonstnär är Ekbal mer representativ för Egyptens intellektuella än Nawal. Och för framtiden lär det behövas kompromissförmåga, samtidigt som Nawals kompromisslöshet är viktig för att inte målet med revolutionen skall glömmas bort.

Vilken strategi Sally och hennes unga medrevolutionärer kommer att välja är oklart. Jag tror att tre minnen från revolutionen sitter fastetsade i bakhuvudet på dem: 1. På Tahrir upplevde de under några dagar och veckor ett idealsamhälle där skilda grupperingar levde i fredlig solidaritet med varandra.

2. För att få ta del av den upplevelsen hade de varit tvungna att frigöra sig från föräldrars och släktingars förbud. 3. Men under vistelsen på Tahrir var de också tvingade att kompromissa med människor med annorlunda tro och övertygelse och grupptillhörighet, annars skulle idealsamhället brutits sönder i sekteristiskt inbördeskrig.

Med en sådan upplevelse i bagaget kommer Sally och hennes generationskamrater inte att ge sig så lätt. Men de kommer inte att vara omöjliga att göra överenskommelser med.

20

1. Tre revolutionskvinnor

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 20

2012-09-10 14.53

2. Arton dagars dröm

Enligt den egyptiske journalisten Mahmoud Fathy inleddes nedräkningen till den egyptiska revolutionen på tvåårsdagen av arbetarprotesterna i Mahalla-l-Kubra den 6 april 2008. Vid minnesdemonstrationerna den 6 april 2010 agerade inrikes­ departementet ”som om det styrde landet” och mötte demon­ stran­terna med våld.1 Nästa spik i Mubarakregimens kista blev polismordet i Alexandria den 6 juni 2010 på Khaled Said, en vanlig ung man som polisen blivit irriterad på och därför misshandlade och dödade.

När Googles Mellanösternchef Wael Ghonim fick se bilder via nätet på Khaled Saids massakrerade kropp skapade han Facebooksidan Kullina Khaled Said (Vi är alla Khaled Said) som efter­hand fick hundratusentals vänner.

Den 17 december brände sig den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi till döds i protest mot myndighets­över­ sitteri. Natten mellan den 31 december 2010 och den 1 januari 2011 inträffade en kyrkobränning i Alexandria som dödade 21 kopter och sårade 79, vilket regimen försökte utnyttja för att avvända uppmärksamheten från fuskvalet i december 2010. Den 14 januari flydde Tunisiens president Ben Ali till Saudi­arabien. Den dåvarande nyhetschefen i Egyptens statliga radio-tv, Abdel Latif al-Menawy, påstår att han planerade en studiodebatt med företrädare för ungdomarna som kallat till demonstration den 25 januari. Men Gamal Mubarak stoppade projektet. Då, skriver Menawy, insåg han att ”något stort var på gång”.2 2. Arton dagars dröm

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 21

21

2012-09-10 14.53

Tisdag 25 januari Revolutionsungdomens främsta kommunikationsredskap under protestdagen var förstås mobiltelefoner, inte minst Twitter. Några exempel från den 25 januari 2011, från BBC: ”Universitetsprotester planerade till kl 14, inte förrän då kan vi se hur den här dagen kommer att utvecklas.” …”Till alla: Det blir demonstration i 6 Oktoberstaden kl 14 på Midan alHasry.”

Demonstranterna ropade ett slagord som var inlånat från Tunisien: ”Al-shaab yurid isqat al-nizam” (folket kräver systemets fall, det vill säga att både Mubarakregimen och den politiska ordning den representerade skulle försvinna), formulerat på arabvärldens gemensamma klassiska språk. Annars användes egyptisk dialekt för att markera folklig närhet.

Dagen efter löd huvudrubriken i al-Masry al-Youm: ”Varning – tusentals demonstrerar mot fattigdom, arbetslöshet, prisökningar och korruption och kräver regeringens avgång.”

Onsdag 26 januari Alla demonstrationer förbjuds. På börsen sjunker värdet på egyptiska aktier med 21 miljarder egyptiska pund. Det egyptiska pundet sjunker i värde mot dollarn. Massiv polis­närvaro på gatorna. Regimen skyller på Muslimska Brödraskapet. Tre demonstranter har dödats i Suez, en polis i Kairo. Daily News publicerar bilder på polisens våldsamma försök att slå ner demonst­ran­terna. Samtidigt varnar inrikesministern för noll­ tolerans mot demonstranter.

Den förre chefen för FN:s atomövervakningsmyndighet IAEA, Mohamed El Baradei, som återvände till landet i februari­ 2010 och av många egyptier hälsades välkommen som poten­ 22

2. Arton dagars dröm

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 22

2012-09-10 14.53

tiell oppositionsledare, säger att han är beredd att bli övergångspresident.

Enligt Menawy började regimen redan nu begå taktiska misstag. Ett var att den skyllde allt på Muslimska Brödra­skapet, som i verkligheten höll sig i bakgrunden under inlednings­ skedet. Brödraskapet blev klämt och drog slutsatsen att det måste medverka till framgång för revolutionen, annars skulle det få betala priset genom repressalier.

Det regerande Nationaldemokratiska partiets (NDP) generalsekretare Safwat al-Sherif och chefen för partiets politiska avdelning, Ahmed Ezz, kallas hem från utlandet. Medierna angriper Muslimska Brödraskapet, medan Tahrirfolket inte alls släpps fram. Illasinnade rykten sprids av statsmedierna, till exem­pel att Kentucky Fried Chicken levererar gratis grillad kyckling till demonstranterna.

Torsdag 27 januari Regimens ”sex stora”, politiska kommittén i NDP, bland annat Gamal Mubarak och Ahmed Ezz, håller krismöte. Menawy tror att Mubarak kunde ha klarat sig kvar vid makten om han redan nu hade avskedat regeringen och hållit tv-tal. Istället slår regimen tillbaka genom att stänga ner telesystemet så att Internet och mobiltelefoner tystnar.

Fredag 28 januari Guma’a al-Ghadab. Vredens fredag. Våldsamma sammandrabbningar äger rum i Suez och andra provinsstäder. Demonstrationerna växer, inte minst efter fredagsbönen. Plötsligt försvinner polisen. Ahmed Ezz flyttar ut känsliga datorer från 2. Arton dagars dröm

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 23

23

2012-09-10 14.53

NDP-högkvarteret, vilket visar sig vara förutseende, för senare

sätter demonstranter eld på det. Al-Masry al-Youms reporter Ali Abdel Mohsen rapporterar från slagfältet: ”Fem lastbilar stod parkerade utanför McDonalds, alla fulla med arresterade demonstranter. När polisofficeren som tagit mig inte kunde ­hitta någon plats för mig log jag och sa att Gud kanske ville meddela honom något. Han sparkade mig.”

Vid 17-tiden dyker republikanska gardet upp i centrala ­Kairo, utegångsförbud träder ikraft klockan 18. Militären möts med glada tillrop av demonstranterna som skanderar ”armén och folket, hand i hand”. Samma paroll syntes senare på affi­ scher med bild på en soldat med ett spädbarn i famnen. Men redan den 21 februari manade den ”revolutionära socialis­ tiska” nättidningen Jadaliyya till ”gemensam kamp mot Mubaraks generaler – folket och soldaterna hand i hand”. I maj 2012 fanns dock affischer med uppmaningen till armén och folket att gå hand i hand kvar på en del husväggar.

Varför försvann polisen? En del menar att polisen kollapsade, sedan polisstationer bränts ner, polisbilar förstörts, vapen stulits. Den egyptisk-brittiska journalisten Ahdaf al-Soueif har en annan version. Hon berättar att general Mohammed al-Batran, säkerhetschef för inrikesdepartementets fängelser, som känner hennes syster, i telefon sagt till systern att inrikes­ minister Habib al-Adly har stängt sjutton polisstationer och håller på att sätta hela landet i brand. Dagen efter blev Batran ihjälskjuten av chefen för Qattafängelset, när han var där för att övertala fångarna att återgå till sina celler.3 Redan från första dagen var den förhatlige Adly föremål för demonstranternas raseri. Ett populärt slagord löd: Idrab idrab ya Habib, mahma tidrab mish hansib (Slå, slå Habib, hur mycket du än slår viker vi inte undan). När han ett år senare 24

2. Arton dagars dröm

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 24

2012-09-10 14.53

stod inför sina domare erkände Adly att han kopplat ner tele­ förbindelserna, men förnekade att han beordrat polisen att dra sig tillbaka. Om någon polis skjutit var det i självförsvar. Han hävdade att ”på fredagen brändes 4 000 polisbilar, 23 000 fångar befriades ur fängelserna, 160 polisstationer utsattes för samordnade angrepp, jag försäkrar att det fanns en utländsk konspiration mot Egypten”.4 Tolv minuter över midnatt höll Husni Mubarak ett tv-tal, där han aviserade regeringens avgång. Men inte sin egen.

Lördag 29 januari Omar Suleiman, 76 år, som varit chef för underrättelse­tjänsten i arton år och i den rollen räddade Mubaraks liv vid ett attentat i Etiopien 1995, utnämns till vicepresident.5 På Tahrir mottas nyheten med protester: ”Inga fler USA-agenter!” Enligt Menawy erbjöd Mubarak först Egyptens försvarsminister, fältmarskalk Mohamed Tantawi, att bli vicepresident eller premiärminister, men denne avböjde. Då inser Mubarak att han har förlorat kontrollen över armén och ber Tantawi ”dra åt skogen”. På många håll i landet råder kaos, dödstalet stiger till 68.

Fångar har släppts ut, bulldozers har körts in i fängelsemurar.

Många islamister blir fria på det sättet – bland annat den senare presidenten Muhammed Mursi. Men också tusentals vanliga brottslingar slinker med till friheten. Överallt organiseras medborgargarden för att upprätthålla lag och ordning. I avsaknad av Internet och mobiler använder demonstranterna motorcyklar och mopeder som budbärare.

Regeringen avgår. Den allmänt avskydde Ahmed Ezz sparkas.

2. Arton dagars dröm

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 25

25

2012-09-10 14.53