9789186047238

av Kalle Lind

– därför blev vi som vi blev

Innehåll 0. Förord

iv

1. På sjuttitalet förväntades barn bry sej

12

2. På sjuttitalet var revolutionen så här nära

46

3. På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma

80

4. På sjuttitalet var det hemskt i u-världen

106

5. På sjuttitalet var kriminella hyggliga

132

6. På sjuttitalet var alla direktörer feta knösar

148

7. På sjuttitalet var miljön hotad

164

8. På sjuttitalet låg man med varann som sjutton

186

Personregister 215 Titelregister 218

0.Fรถrord

gick på dagis i Lund 1976–82. Mina fröknar luktade tobak och makrobiotiskt hemodlad lök. Flera hette Juan och var chilenska flyktingar. De kunde alla spela gitarr. Föreståndaren hette Annika och lufsade runt i snickarbyxor utan nånting under. När vi barn gick med plakat och demonstrerade mot vuxna applåderade personalen och gick glatt med i tåget. Dagiset låg intill S:t Lars sjukhus – en institution för psykiskt sjuka – och ibland fick personalen för sej att de skulle rehabilitera nån knarkare därifrån genom att låta honom gå och tända av bland våra flirtkulor.

Som soundtrack spelades ”Kåldolmar & kalsipper”, helst partiet där de elaka kungarna från västerlandet vällustigt sjöng om hur de förslavade folket: Det är så lustigt – he he he he Det är så lustigt att vi kissar i kalsongen

Det är en period i mitt liv som jag när som helst kan återkalla och oftast med positiva förtecken. Personalen lyssnade på barnen och lät kreativitet och upprorslusta flöda lika vilt som mönstren i våra batiktröjor. Att de sen träffade snett ibland och att det kanske var dumt att låta de barn som ville röka pipa är en diskussion för sej. De menade väl.

Samma anda som präglade min dagistid präglade också den progressiva barnlitteraturen. Den kan anklagas för att vara präktig och pekpinnig ibland och hjälplöst världsfrånvänd och naiv ibland – men den talade med barnen och inte till dem. Den tål att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Jag har för min del ingenting emot ambitionen som sådan att upplysa barn om världens tillstånd. Kan man lära barn dumheter om Gud och flickors söthet och pojkars styrka som jag sedermera fick lära mej på lågstadiet, så nog kan man ge barn lite nyttig samhällsinfotainment. vi |

Har jag nån invändning så är det väl att böckerna inte alltid innehöll så mycket -tainment. Och inte alltid var så nyttiga. et här är en bok för alla som var med då. Man kan använda den som nostalgibok, om man råkar vara i rätt ålder och tycker att nostalgi är en vettig sysselsättning. Man kan använda den som varningsbok, om man nu anser att idealism är nåt att varna för. Man kan använda den som förströelse; utan att skryta påstår jag att det är en mäkta rolig bok (det är ju trots allt inte min förtjänst utan barnbokskreatörernas).

Men det är faktiskt också en bok för alla som inte var med då, eller för folk som var med då men som inte vill nostalgitrippa, varna folk eller förströs. Den går nämligen också att använda som en (fragmentarisk och något nischad) historiebok. De här böckerna kom till i en tid som känns extremt avlägsen när detta skrivs – betydligt mer avlägsen än det fyrtital som skapade Pippi och Mumintrollen och, dessvärre, det tjugotal som gav oss barnböcker om välartade barn som omhändertogs av stränga men rättvisa överklassmänniskor.

Samtidigt får man gärna ha i åtanke att urvalet är högst personligt. Jag har främst koncentrerat mej på de titlar jag har egna minnen av och de som känns mest extrema/tidstypiska/extremt tidstypiska. Vissa kommer säkert att säja ”jamen var är Katitzi?” eller ”hur i herrans namn kan man ge ut en sån här bok utan ett tjockt kapitel om ’Totte städar’?” eller ”nä nu jäv… Jag är blåst på kolan! Inte en rad om den där Barbapapa-boken där barbapaporna använder sina övernaturliga förmågor till att öppna en Waldorfskola!”

Men nånstans har jag varit tvungen att sätta en gräns.

Den gränsen har avgjorts av a) plats och b) några snåla upphovsrättsinnehavare. | vii

rogg”, påstår Svenska Akademiens ordlista otillfredsställande, betyder ”proggmusik”. ”Proggare” är en ”person som ägnar sig åt proggmusik”, ”proggmusik” är en ”radikal musikstil på 1970-talet”. ”Proggig” betyder av allt att döma ingenting, åtminstone ger SAOL ingen förklaring utan upplyser bara om hur det ska böjas.

Ordet ”progg” kommer förstås från ”progressiv”. ”Progg” blev den högst inofficiella beteckningen på den musik som under sjuttitalet gavs ut på alternativa skivbolag med socialistisk profil. Musikaliskt fanns inga gemensamma nämnare, även om vissa skulle säja falskspel: band som Blå Tåget (avantgardistisk visjazz), Nationalteatern (arg fritidsgårdsrock) och Hoola Bandoola band (Simon & Garfunkel-pop på låtsasstockholmska) kallas alla progg.

Genrebeteckningen finns bara i Sverige. I den anglosaxiska kultursfären syftar progressive rock enbart på att musiken har många taktbyten och långa tvärflöjtssolon, och inte alls på vilket parti flöjtisten röstar på. Svenska band som Träd, gräs och stenar, Samla mammas manna och Älgarnas trädgård är på så sätt de mest typiska proggbanden: dels jammade de på konstiga indiska trummor och dels hade de trådar in i den musikpolitiska rörelsen. Och inte minst stod det en doft av Cannabis sativa omkring dem.

Men SAOL glömmer att ”proggig” inte bara har med musik att göra. Ordet antyder också en föreställning om en kultur, en attityd, en livsstil, en epok. Allt som på nåt vis anknyter till sjuttitalets vänstervåg – velourbrallor eller Claire Wikholm – kan skyllas för proggigt. Palestinasjal är proggigt. Vildvuxet pubeshår är proggigt. Klassteori är ganska proggigt, men egentligen mera allmänvänstrigt.

Fiolmusik kan vara extremt proggig om den kombineras, till exempel med näbbstövlar eller ett njutningsfullt frammumlat ”groovy!” Marknadsföringsstrategier är inte proggiga alls. viii |

I den här boken används ”proggig” i den vidaste av bemärkelser. Är en bok skriven mellan 1968 och 1982, innehåller den vänsterpolitiska resonemang och/eller ordet ”socialgrupp” och/eller avbildar lyckliga människor på ett hölass i Hälsingland och/eller deppiga människor i en grådaskig förort och/eller oproportionerligt stolta arbetare på en fabrik och/eller barn som intresserat lyssnar på vad en pensionär har att säja dem, så har den passerat som proggig.

Består sen illustrationerna av gryniga svartvita foton eller Mats Anderssons teckningar, så blir definitionen inte svårare att göra. n del av böckerna som avhandlas här är så förnumstiga att det skär i kroppen. Andra lägger fram sanningar som tiden i någon mån vederlagt. Åter andra är så flummiga som böcker bara kan bli om man sitter i ett storhushåll i Bastuträsk och röker puk medan älgarna parar sej utanför fönstret.

Ett har de gemensamt: de hade bara kunnat vara skrivna då, mellan 1968 och 1982 – den här bokens något utvidgade definition av ”sjuttital”.

Det är tidsperioden man kan kalla ”Proggtiden” eller ”Tokvänsteråren” eller ”Fyrtitalisternas Första Storhetstid” (den andra fick de när de slutade demonstrera och satte sej bekvämt till rätta på samhällets alla maktpositioner, och har väl pågått sen dess) och som yngre filmintresserade benämner ”Moodyssons Tillsammans-tiden”.

Det är tiden kring Vietnamkriget, kårhusockupationen, gruvstrejkerna, fraktionsbildningarna inom extremvänstern, p-pillret, tenniskravallerna, bla bla bla – vi har hört det förut och från hästarnas egna munnar.

Det är tiden då en sagobok för barn kunde sluta i en stilla förhoppning om en nära förestående samhällsomdaning:

| ix

Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!

Fråga om inte allting blivit dyrare.

Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.

Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.

– Jodå! kommer de att säga.

De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.

Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.

(Sven Wernström, ”Max Svensson Lurifax” 1972)

et här är ett försök till historieskrivning underifrån (det känner ni väl igen, proggrävar?) – ur barnets perspektiv. Jag hör till den skara som matades med de här böckerna och skivorna och teveprogrammen. Det har bidragit till att göra mej till den jag är – en skeptiker.

Men det gav mej också kickar, frågeställningar, insikter, kunskaper och nyfikenhet. Jag är tacksam över att ha växt upp i en tid då barn räknades som tänkande varelser. Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.

Jag är till denna dag övertygad om att barnkultur inte alls ska skyddas från budskap. Den som tror att det är möjligt att skriva nåt budskapslöst har aldrig skrivit nåt – åtminstone inget värt att läsa. Dock tror jag att budskapet mår bäst av att balanseras med humor, spänning eller nyansering. x|

Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund, som lärde oss sticka upp och som gladeligen steg in i våra demonstrationståg mot de vuxna. Jag vill också rikta det varmaste av tack till alla illustratörer som låtit oss återpublicera bilder. Tack också till författare och andra upphovsmän som ömsom förgyllde, ömsom förmörkade min barndom.

Ni har påverkat mitt liv. Till det bättre eller det sämre får nån annan avgöra.

Illustration: Rune Rune Andréasson

Malmö i maj 2010 Kalle Lind, skriftställare

| xi

Kritiken undrade varför barnböckerna aldrig handlade om barn i höghus. Så kom det höghusböcker. Eller varför det aldrig fanns böcker om ensamma mammor. Så kom det böcker om ensamma mammor. Eller varför barnboksförfattarna inte var medvetna om miljöförstöringen och nästa år kom det böcker om miljöförstöring. […]

Man kan nog våga påstå att det kom en förfärlig massa tråkiga böcker, alldeles oläsbara för barn, som man släpade sig igenom och försökte känna sig positiv mot för att det fanns en sympatisk vilja bakom.

(Barnteveproducenten Gunila Ambjörnsson i debattboken ”Barn, böcker och samhälle” 1970)

Omslag: Horst Tuuloskorpi

gav Wahlström & Widstrand, i sin radikala debattserie ”Nu!”, ut en bok av den unga progressiva Frances Vestin. Hon hade debuterat redan som sextonåring med den udda betitlade diktsamlingen ”Hej buss” (1965) och fortsatt i samma spår med ”Min vän trottoar” (1966).

Därefter gjorde hon ett avsteg från den inslagna konstigatitlar-vägen med sexualupplysningsboken ”Mummel – en ny människa” (1970), för att landa i en kombinerad barnuppfostrings– och samhällsförändringsskrift med en titel som verkligen får en att hoppa till fyrti år senare.

Den heter ”Handbok i barnindoktrinering”. ”Indoktrinering” är ett ord med dålig klang i dessa dagar.

Det var det överlag även 1970. Frances Vestin ville dock ge ordet en ny och vackrare laddning.

Genom indoktrinering, medveten och uttalad politisk och moralisk påverkan, ville hon via barnen skapa en ny människa och i förlängningen ett nytt samhälle –

Bildbevis! Den heter faktiskt så!

en elementär omstrukturering av värderingarna i barnets värld, en hjälp till barnet att se sig själv som en del av mänskligheten, en aktiv del av gruppen. Det är en humanistisk indoktrinering – och därmed också en socialistisk.

Ty det här var på den tiden då ”socialism” inte automatiskt betydde ”svält, folkmord och förtryck av oliktänkande i ett samhälle med fula byggnader där det alltid regnar”.

Tvärtom betydde socialism ”kollektivism”, ”gemensamt ägande”, ”jämlikhet” och inte minst ”något de flesta unga och/eller intellektuella som räknas i samhällsdebatten tycker låter som en prima idé”.

Frances Vestin – och hennes livskamrat och bollplank, fotograf och ”leg. dagbarnvårdare” Horst Tuuloskorpi – hyste minst sagt stora förhoppningar om barnen: 14 |

Jag tror att ärlighet och objektivitet ger barnen möjlighet att självklart välja socialism.

Det stupar lite för brant nedåt, för att jag ska våga kalla någon annan möjlighet ärlig eller objektiv.

Däremot är det nog dumt och onödigt att försöka leda barnen in på någon speciell lära eller tro. Därför att om barnen blir självklart engagerade, friare än vi, kommer dom också bättre än vi kunna avgöra vad som bör angripas och hur. Även om jag själv bekänner mig till en viss idé (anarkism, Maoism, reformism eller någon annan –ism) försöker jag inte få barnen att ansluta sig till samma lära. Jag försöker inte dölja för barnen vilka otroliga framsteg som gjorts under ”Mao Tse-Tungs tänkandes stora röda banér”, men jag försöker inte heller dölja att det kan komma ännu större och rödare banér att traska under.

Så långt målet med Frances Vestins uppfostringsidéer: att skapa socialistiskt medvetna barn. Eller som hon själv skriver: ”Målet är att alla ska dansa och skratta och spela kazoo” ( vilket eventuellt ska tolkas bokstavligt, eventuellt inte).

Men hur då gå till väga? Vilka var medlen?

Vestin ger alla möjliga förslag på alla slags nivåer. Några av de mest iögonfallande exemplen: » Prioritera lekar som man leker tillsammans.

Det är viktigare för ett litet barn att få vara uppe och jamma en kväll med andra människor, än att det får lägga sig i rätt tid. Det är viktigt att sova, men det är inte alltid viktigare än allt annat.

| 15

» Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom.

Konkret menar jag att man bör ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen, så länge man gör det inte bara för sin egen skull. Och alla ungar ska vara med och bada i fontäner och sabotera stadstrafik, så att de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna. » Tala med barnet om viktiga saker, från det att det är nyfött.

Man behöver inte vänta tills ungen har nått en viss ålder, om man vill tala med honom om viktiga saker. […]

Man kan mycket väl läsa Henry Miller eller Bibeln eller en tidningsartikel för en liten unge, om han vill höra på. […] Det är en metod att vänja människor vid att ta emot teoretiska resonemang. […] Barnet kan lära sig att säga ”Viva Fidel”, ”Makt åt folket”, sjunga Internationalen, känna igen Mao Tse-tung eller Mahatma Gandhi. » Hjälp barnet till elementär politisk aktivitet.

Barn kan, om dom vill, utföra vissa uppdrag i t.ex. varuhus: a) sätta upp eller bära omkring propagandaskyltar. T.ex. en bild av svältande människor, som bärs i barnhöjd, så att andra barn frågar sina föräldrar ”vad är det där?” b) sabotera julskyltning, t.ex. genom att kasta smällare i skyltfönster. c) gå omkring med t.ex. FNL-bössor. Människor kommer villigt att plocka upp slantarna,

16 |

eftersom dom tror att ungarna är scouter eller röda-korsare.

Demonstrationer bör genomföras på tider då små barn inte sover middag. […]

Under sina lagöverträdelser kommer barnet i kontakt med polisen. Tala inte illa om den människa som finns inuti uniformen, men tala illa om uniformen. Säg som man säger om ett fyllo: Det var tråkigt att det skulle gå så för honom. » Staden är vår.

Låt barnen gå nakna ute när det är varmt. Ta med en påse att lägga bajs i, om det skulle behövas.

Om en unge blir trött, när ni är ute, gå då in på närmsta hotell och vila i lobby-soffan.

Uppmuntra ungarna att gå in och kissa på närmsta toalett, även om det råkar vara operabarens eller slottets.

Ockupera tomma eller slösaktigt utnyttjade lokaler och använd dem som daghem och lekstugor.

Frances Vestin är ett barn av sin tid och ”Handbok i barnindoktrinering” en mycket märklig bok att läsa fyra decennier senare. Det kliar i fingrarna att knacka ner citat efter citat; ett tag lekte jag med tanken på att inte skriva den här boken och istället övertala mitt förlag att ge ut Vestins bok i nyupplaga. Det stupade på att jag då inte skulle få en spänn i royalty, och eftersom jag är ett barn av min tid erkänner jag glatt att jag behöver pengar för att överleva.

Vestin är ömsom genomskådande, ömsom naiv, ömsom verklighetsförankrad och ömsom långt ute i världsrymden och seglar. Hon uppmuntrar föräldrarna att ”berätta spännande sagor om gräs” och leka ”spegellekar” (”att | 17

hålla spegeln uppåtriktad och titta i den medan du går” är tydligen ”en upplevelse helt överlägsen ett medelmåttigt haschrus”) för att flytta barnens fokus från krigs- och tävlingslekar. Hon vill uppgradera dagbarnvårdaryrket till ”ett välbetalt, kvalificerat toppyrke, som ska komma verkliga begåvningar och revolutionärer tillhanda”.

Kort sagt: hon vill förbannat mycket. Och hon tror förbannat mycket att det ska gå att genomföra.

Jag kan ärligt säja att jag avundas henne och hennes generationskamrater. 1970 verkar framtidstro ha varit på modet. Man betraktades inte som en byidiot om man trodde att världens orättvisor kunde upphöra. Å andra sidan vill jag inte vara i fyrtitalisternas kläder – det vill säja Mah Jong-jacka och foträta skor – ett halvt sekel senare, när alla drömmar krossats, Mao visat sej vara en lögnaktig psykopat och den där Kampen till synes var förgäves.

Framtidstro kan vara en god grogrund för bitterhet.

För att ha en chans att förstå barnindoktrinerings­boken måste vi riva upp ett hål i tiden och warpa oss tillbaka till ett samhälle som, trots att Ingvar Oldsberg var på teve redan då, var drastiskt olik nutiden. Inte för att de samhällsproblem Frances Vestin beskriver – trafikbuller, miljöförstöring, överbefolkning – skulle ha försvunnit, utan för att den moderna människan inte längre ser dem som problem. De har nu förvandlats till oundvikligheter, priset vi får betala för den enda sanna demokratin: marknadsekonomin.

Men på samma gång som vi måste resa bakåt i tiden för att förstå Frances Vestin, kan hennes bok vara en utmärkt kompass på den resan.

På sidan 33 i sin bok formulerar hon nåt som är så essentiellt att hon tar till versaler: ARBETET MED BARN ÄR DET VIKTIGASTE ARBETET I DENNA VÄRLD – jämsides med annat revolutionärt och miljöbevarande arbete.

18 |

Jag tror den attityden hos en stor skara fyrtitalister – fjärran från 2010-talets televiserade nannyakuter där uniformerade madammer åker hem till medelklassföräldrar och lär dem stänga in barnen på rummet så att föräldrarna kan se på teve ifred – innehåller en nyckel.

Bland sjuttitalets proggare fanns fler än Frances Vestin som ansåg att barnen var väsentliga, inte bara som en käck trofé att visa upp på caféer (på sjuttitalet fanns ändå bara konditorier och ödsliga Domusrestauranger där man serverade svart bryggkaffe med pulvergrädde och svettiga mazariner istället för caffelatte och biscotti).

Barn skulle tas på allvar. Barn hade ett ansvar för snedfördelningen av världens tillgångar – men framför allt hade barn rätt att få veta hur jävligt det såg ut runt klotet. Den minoritet fyrtitalister som besatt ett uns av ödmjukhet kunde till och med formulera det som att ”barn ska inte behöva bli lika lurade som vi”.

I den maoistiskt färgade boken ”När barnen tog makten” (1969), avsedd för förskoleåldern, tar några dagisungar kontroll över daghemmet och tvingar fröknarna att sova middag med godnattsaga: – Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

– Det vill vi också egentligen, sa barnen.

Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Citatet antyder en författarens idé om att barn inte vill leka och höra sagor, utan istället titta på nyheterna och hänga med i utrikespolitiska spörsmål. Det är ett märkligt påstående för den som har haft med riktiga barn att göra – speciellt som det framförs i en saga – men säjer återigen nånting om den tilltro sjuttitalets kulturvänster satte till barnen. | 19

n Illustrationer: Margareta Lööf Eriksso

Det var alltså inte på grund av sadism och sin egen outsägliga tråkighet de ville pådyvla oss illa tecknade och stelt berättade historier om kinesisk arbetsmarknadspolitik och barfotabarn i tredje världen. De trodde att de hjälpte oss och besvarade frågor som vi faktiskt hade ställt.

Det hade vi inte alltid gjort, kan jag avslöja så här några decennier senare, men samtidigt passar jag på att tacka för förtroendet.

I boken Vi bor i samma hus (1973) varnar Evas föräldrar henne för att beblanda sej med de övriga, olikfärgade barnen i hyreshuset. Evas högsta dröm är istället att få hjälpa dem. I smyg rustar barnen upp den förfallna källaren och bjuder varann på hemlandens specialiteter. Så smidigt kan bara barn i en smäll lösa både bostads- och integrationsproblematiken.

20 |

3.På sjutti­ t alet bodde alla i förort med ensamstående mamma

I hela innerstan växer nya hus upp ur de avgrundshål som bildades då de gamla husen revs. Allt det nya är blankpolerad sten, blanka metaller och glas. Kallt, hårt, opersonligt och omänskligt. Där det bara för något år sen fanns bostäder, mjölkaffärer, speceriaffärer, små hantverkslokaler för skomakare, bagare och tapetserare kommer nu varuhus, banker, försäkringsbolag och hamburgerbarer. Ölkaféerna ersätts av pizzerior. Hembagerierna och tobaksaffärerna blir boutiquer för exklusiva modekläder. Mitt i allt detta går Snöret. På väg hem till sin säng i förorten Jakobsberg. De kommersiella krafterna får honom att krympa. Han blir bländad och förförd av dem men samtidigt känner han hur de knaprar på hans årsringar. De vill åt den innersta märgen. Men dit in har de ännu inte nått. Där inne finns fortfarande liv och kraft.

Själv ser han inte sambanden för allt glitter och han kan inte klä sina känslor av vanmakt i ord. (”’Snöret’”, Lars Peterson 1976)

Omslag:: Jan Rogberg Nilsson Omslag: Sven Oredson och Stig A

har som hastigast konstaterat att en förändring sker nåt år efter att vänstervågen satts igång. Från att i sextitalets slut ha varit fantasibejakande ( jfr ”När barnen tog makten”) blev barnböckerna, liksom proggrörelsen i stort, allt fyrkantigare (jfr Ola-böckerna) ju äldre sjuttitalet hann bli.

Realism blev ett honnörsord. Barnen skulle inte ha dumma sagor som stimulerade deras fantasi och flyttade deras fokus från världens orättvisor. De skulle ha Verklighet, ingnidet i ansiktet som en smutsig thinnertrasa.

Sven Wernströms roman ”Mannen på gallret” (1969) beskriver inlevelsefullt samtidens radikala stämningar. Där förekommer en ung kavat revolutionär som dissar den då Dramaten­aktuella pjäsen ”Klas Klättermus”. Det är en kvalificerad gissning att Wernström själv delar karaktärens uppfattning: Det är ju en idiotisk pjäs. Där påstår dom att räven är elak för att han följer sin natur och äter råttor. Och så ska han bli snäll och äta grönsaker va? Vem skriver en vettig pjäs för barn?

Konstigt nog reagerar ingen på att djuren i pjäsen sjöng visor, bar kläder, bakade pepparkakor och – i Mickel Rävs fall – såg ut som Sven-Bertil Taube med målade morrhår.

Det underförstådda svaret på citatets fråga om vem som skriver vettiga barnpjäser var för övrigt: Sven Wernström.

1969 skrev han en turnépjäs för skolan, ”Spelet om plugget”, som nog uppfyllde hans egna krav på vettighet. Där skar han bort dumma borgerliga fantasier om vänlighet och talande djur och höll sej strikt till De Viktiga Sanningarna (som att det inte fanns nån svält i Nordkorea och att ”alla problem som världen talar om idag” inte existerade i ”de socialistiska länderna”).

82 |

Spelplatsen för mycket av Realismen blev förstås Förorten.

Livet i en förort är naturligtvis mycket verkligare än livet i en bondby eller en patriciervilla.

De svenska förorterna började en gång som ett prestigeprojekt: invigningen av Vällingby centrum 1954 gav ekon i internationell press. Visionen om ett ABC-samhälle – inte en satellitstad till centralorten utan en plats för Arbete, Bostäder, Centrum – sågs som progressiv. Lägenheterna var moderna, det vill säja hade plastmattor på golven och låga tak för att effektivast hålla värmen. Ingen kunde då ana att trägolv och löjligt långt mellan golv och tak skulle bli bostadsidealet för tjugohundratalsmänniskan.

Men snart dalade förorternas rykte. När bostadsbristen blev alarmerande på sextitalet beslöt regeringen Erlander att på tio år (1965–75) bygga en miljon nya bostäder. Istället för att lägga dem där folk ville bo – bland andra människor i städer och byar – beslöt man att skapa helt nya samhällen, på smidigt avstånd från industrierna som ännu slukade arbetskraft. Miljonprogrammet var ett faktum.

En miljon lägenheter är ganska många. Man fick stressa på lite grann. Estetiken kunde det inte vara så noga med.

Betonggrått fick anses duga som fasadfärg. Det gick väl alltid att piffa upp med nån militärgrön balkong. Och vem bryr sej egentligen om skönhet när det kommer till boende?

Det viktiga är väl att man har tak över huvet (väldigt nära huvet, ska tilläggas) och utsikt över stora parkeringshus.

Lekplatser kunde väl inte heller vara så viktigt när det fanns så många byggarbetsplatser i närområdet att leka på.

I Stig Malmbergs ungdomsroman ”Klass IIB” åker kidsen buss genom den fiktiva förorten Hagmyren: Sovstad efter sovstad i evigt samma mönster. En skogsdunge i bästa fall, trista hyreshus med små variationer och ett centrum med onödigt dyrbara affärsinteriörer. […]

| 83

Framför huset hade en stadsplanerare tagit hänsyn till folks längtan till en egen täppa och planterat en rad taggiga buskar. Husets ungar hade för längesen trampat ner dem. De hade till och med lyckats spräcka den fem centimeter tjocka och gröncuprinolade trälem som utgjorde gräns för parkeringsrutorna. Det enda som såg fräscht och orört ut av alla anordningar var klätterställningen vid lekplatsen. Fast den var egentligen den enda som var avsedd för leriga fötter och hårda sparkar.

Beskrivningen är från 1970, det vill säja mitt under miljonprogrammets uppförande. Redan från början var dess rykte alltså nersvärtat. Snart myllrade det av dystopiska berättelser om barn på glid i fuktskadade källare och konsumtionshetsande snabbköp. Förorten anklagades – då som nu – för att vara en deportationsort för samhällets oönskade: invandrare, pensionärer, ensamstående mödrar, mellanölsdrickande ungdom. Den hippe regissören Janne Halldoff gjorde 1973 en ”A Clockwork Orange”-artad skräckfilm, ”Stenansiktet”, om hur förbisedd ungdom bildar rena pöbelkommandon i höghusområdet Skärholmen och till slut lynchar den fribrytande socialarbetaren som varit deras ledare.

I det här kapitlet trängs ett gäng barn- och ungdomsböcker som alla präglas av sina realistiska ambitioner. Alla utspelar sej inte i förort men alla utmärks av tidens obönhörliga krav på verklighet. En generation barnboksförfattare som själva växt upp med Elsa Beskows akvarellstinna tomtebobarn och radions älskvärda Nicke Lilltroll, ville bort från det puttenuttiga och förljugna. Det lyckades de med.

Om de lyckades skapa medryckande litteratur på kuppen vetefan.

84 |

Lotta i Hallonby

gjorde författaren Ulf Hultberg och författaren/illustratören Behnn Edvinsson fem pappersdocksanimerade teveavsnitt om femochetthalvt­ åriga Charlotte Sandström i hittepåförorten Hallonby. Av historierna blev också fyra bilderböcker. Det är ingen gjuten skrattfest. Faktum är att böckerna tillhör det mest ärkeproggiga som blev till under tiden.

Den första boken, ”Lotta och Röda hästen”, inleds med en uppslagsbild över ett futuristiskt sjuvåningshus, och där läggs ribban för hela serien: så här ser Verkligheten ut, barn, varsågoda, hacka i er för roligare blir det inte.

Sen kommer en historia om hur Lotta och hennes kompis Anders – som i tidens gröna-vågen-anda bär en höstack på huvet – inte har cyklar men vill ha cyklar. De tar sej till ett skrotupplag där en vänlig skrotgubbe berättar: Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har … laga det eller måla upp det … eller ge bort det.

| 85

Sen händer inte så himla mycket mer. Barnen får varsin cykel, varav en heter Röda hästen, och lämnar skrotupplaget. Ridå. Berättelsen är inte i sej politiskt tydlig. Hultberg och Edvinsson tar ställning för ett kretsloppstänkande gällande cyklar och antyder att en betongförort inte är kreativt stimulerande att växa upp i – that’s it.

Jag gissar att det är för att kompensera storyns politiska vaghet som författarparet låter Lotta – till skillnad från många andra femochetthalvtåringar – ha sin sovplats under ett jättelikt porträtt av Karl Marx himself.

Så att ingen skulle behöva undra över vilken agenda Lottaprojektet egentligen hade.

En motsvarande bild finns i ”Lottas ’akvarium’”, där Lotta utforskar förortsbiblioteket. När hon bläddrar i en bok på måfå visas ett uppslag med den ryske författaren Leonid Andrejev (som i kommunisten Gorkijs anda skrev ”Konung Svält” och ”Det röda skrattet”) och den danske socialistförfattaren Hans Scherfig.

86 |

Här är storyn att Lotta och Anders drömmer om ett akvarium, men får nöja sej med några grodyngel i en glasburk.

I boktiteln står ”akvarium” mycket riktigt inom citattecken, som om författarna vill påminna sina unga läsare att det naturligtvis inte är ett Riktigt akvarium Lotta införskaffar. Återigen: det här är en realistisk historia. En drömartad sekvens där Anders simmar runt i ett akvarium förbryllar storligen.

Snart nog kastas vi tillbaka in i den grådammiga socialrealismen. Barnen har ett tillhåll vid källarkontoren och en alldeles egen definition av begreppet ”mysigt”.

| 87

I den tredje boken, ”Lotta får nya vänner”, finns verkligen inte plats för några utflykter i fantasin.

Här hamnar Lotta och Anders av en slump på förortens ”pensionärshem”, där de ledsagas av pensionären Albin genom Helvetets Förgård.

Albin berättar sakligt om tillvaron på hemmet: ”Jag är inte sjuk så jag tycker det blir långtråkigt ibland. Dom flesta bara sitter här hela dagarna. Och så äter vi. Ibland tar jag en promenad.” Framtidsutsikterna är dystra: ”Vi bara går här och väntar på att få … dö.”

Därefter lotsar Albin barnen – som borde vara skräckslagna, men suger i sej all den deprimerande informationen som de understimulerade sjuttitalsbarn de är – till ”terapin”: ”Ett särskilt rum, där det finns olika saker att göra för att få tiden att gå. Här kan man väva och klistra ihop ljusstakar… men det är inte särskilt roligt.”

Illustratören Edvinsson verkar hålla med Albin. På bilden sitter en gubbe och målar en tavla med förprickade fält med siffror. Några andra sandpapprar vad som verkar vara fabrikstillverkade träskålar. Bilden andas pur ångest och Albin fyller på med att förklara: 88 |

Det är alldeles för lite betalt. För det är ju i alla fall ett arbete. Det är fel att göra så mot oss gamla. Vi är utanför allting …

”Lotta får nya vänner” är ett godhjärtat försök att intressera de unga för de gamla. Troligt är dock att de barn som läste boken tog långa omvägar förbi bygdens pensionärshem efteråt.

Den i särklass proggigaste av böckerna är ”Lotta och daghemmet”. I berättelsens fond står daghemsbristen, som var ett reellt problem 1975 – ”Ropen skalla! Daghem åt alla!”

– och dessutom en symbolfråga för den jämställdhet man så smått börjat bygga på. Boken prickar in så många proggpoäng att man knappt hinner anteckna: Lottas mamma ska börja köra buss ( jämställdhet: check).

Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (deppighet: check).

Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (kritik mot att butiker tar betalt: check).

| 89

Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas ”Morsan är dum”, ”Farsan super”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Marx” (social misär, könsord och socialistiska ikoner: check).

Det arroganta kommunalrådet Eklund (nidporträtt av pamp: check) vill inte bygga daghem eftersom han behöver pengarna till en ny motorväg (kritik mot stadsplanering och bilism: check). Han förklarar drygt: ”Nu är det så, att det finns inte så många barn i Hallonby som behöver plats, så vi kan nog inte tänka oss …” Där avbryts han av Lottas mamma, som spotskt framhärdar: ”Men det kan vi, herr Eklund!” (jobbigt kavata samhällsmedborgare: check).

Lottas mamma kallar till stormöte hemma hos sej för att diskutera behovet av daghemsplatser. Lottas kompis Albin från pensionärshemmet hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (spontan folklig generationsöverskridande samhällsprotest: check).

90 |

Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (komplicerade begrepp: check). Eklund tittar häpet ut över folkmassan: ”Men oj, vad många ni är!” (pamp tappar hakan: check).

Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” och det blir trots allt ett nytt daghem i Hallonby (användande av ordet ”aktionsgrupp”: check). ”Lotta och daghemmet” är en mycket konkret och belysande historia där författarparet sakligt visar barnen hur man faktiskt kan påverka sin boendemiljö. Det är inte oviktigt. Men frågan ekar i bakhuvudet under läsningen av hela Lottasviten: hur tänkte Hultberg och Edvinsson när de gjorde allt så deprimerande?

I ”Lotta och daghemmet” kan urskiljas tre glädjetillfällen: 1) Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, 2) Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, 3) Lotta blir glad när beslutet att bygga om färgaffären till daghem omsider klubbas.

I övrigt är det en bok i nåt slags grådaskighetens tecken.

Lotta trillar med sin sparkcykel och får ett litet skrapsår i handflatan. Lotta beställer kåldolmar på köpcentrets självbetjäningsrestaurang (och nej, det blir inte svängigare av att hon vill ha ”massor av lingon”). Kvarterets vaktmästare har tänderna på tork. Lokalen för det nya daghemmet har revor i rappningen. Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor. Stormarknaden ser ut som en tablå i valfri film av Roy Andersson. | 91

Visst, verkligheten som avtecknades var väl ingen fest i Kapernaum, och vi villabarn kunde kanske må bra av att veta att det fanns andra barn som var hänvisade till pensionärshemmet för att få kompisar. Men vi ville så klart hellre läsa roliga böcker.

Och de som själva bodde på sjunde våningen i ett betonglandskap – ville de verkligen bli påminda?

Alla Lottaböckerna avslutas med ett uppslag där huvudpersonen riktar sej direkt till läsaren med ett gäng diskus­ sionsfrågor. Ett par av dem är av närmast uppviglande art: • Tycker du att man ska ha finrum?

• Finns det något bibliotek där du bor?

• Finns det något skrotupplag där du bor?

• Finns det något pensionärshem där du bor?

• Känner du några människor som bor på pensionärshem?

• Varför ville man inte bygga fler daghem i Hallonby?

• Känner du några barn som vill börja på daghem?

• Finns det några daghem där du bor?

• Har du demonstrerat någon gång?

92 |