9789186617134

Kristoffer Leandoer Ă–vningsuppgifter

รถvningsuppgifter

kristoffer leandoer

Ă–vningsuppgifter

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Kristoffer Leandoer: Övningsuppgifter © Pequod Press och författaren 2012 Tryck: Ulmapress, Lettland 2012 ISBN 978-91-86617-13-4

DEN ÄDLA ÅTTAFALDIGA VÄGEN ÄR EN VÄG.

1.

Tänk på ett tal. Ansträng dig nu att glömma bort det talet. Utplåna det ur ditt medvetande, så fullständigt att det inte längre finns till som matematisk möjlighet. Du måste glömma det också som tänkbart resultat när man kombinerar andra tal. Låt oss säga att talet du tänkte på var 87.

Du måste glömma också 100 - 13 och (9 × 5) + (6 × 7), för att bara ta två exempel ur högen. Men hur ska du kunna glömma dem utan att först räkna ut dem, och därmed påminna dig just det tal du nyss föresatt dig att utsudda ur medvetandet? Måste du inte i själva verket skapa en helt ny matematik, där 87 inte bara är ett frånvarande utan även ett omöjligt resultat? Måste du inte dessutom göra detta utan att ljuga för dig själv?

Först när du till fullo behärskar denna övning, är du redo att introduceras för den tillämpade matematikens sidogrenar: Spinoza var kanhända en duktig optiker, men visste han verkligen när det var dags att blunda?

7

2.

Att inte titta på något är långtifrån detsamma som att titta på inget. Låt oss för enkelhetens skull börja med det förstnämnda. Blunda alltså. Slut ögonen. Sänk blicken. Slå igen ögonlocken, sluta kisa och knip ihop ordentligt. Jamen, ansträng dig då! Knip ihop, sa jag! Var inte så förtvivlat rädd om dig själv! Knip ihop så det svartnar för blicken, så tårarna rinner och du ser små röda stjärnor dala som fyrverkeripjäser bakom dina ögonlock – det hjälper ändå inte, eller hur? Nu kanske du börjar inse hur svårt det är att sluta se. Att bara blunda kommer man minsann inte långt med, hur man än försöker knipa. Det är på näthinnan bilderna sitter, och de hämtar sin näring där de kan; från mikroberna som simmar runt i ögongloben; från blodet som rusar genom ögonlocken. Inget hjälper.

Du kan gröpa ögonen ur deras hålor med en grapefruktsked om du vill: så länge hjärnan har minnesbilder kommer den att förse näthinnan med dem, allt för att undvika att det uppstår ett tomrum. Man ser inte med ögonen utan med minnet. Försök hellre titta på inget.

8

3.

Domptera drömmen. Detta är en grundläggande teknik som alla ska kunna lära sig behärska. Drömkontroll börjar med att man lär sig bemästra övergången mellan vakenhet och sömn, själva insomnandet. Det är en fråga om koncentration, uthållighet och bristande fantasi. Ta gärna nyckelord till hjälp, t ex Santorini eller Hasselblad. Du kommer att förvånas över hur snabbt dessa nyckelord dyker upp som föreställningar och begrepp i din drömvärld. Gratulerar! Du är nu på väg att få en lika fullständig kontroll över ditt drömliv som över ditt vakna liv, det vill säga du är på väg att bli fullständigt galen. Drömkontroll är en form av påtvingad mental endimensionalitet som få mänskliga psyken kan hantera – det innebär en lika stor påfrestning för psyket som att sluta sova helt. Men vem vet? Kanske är du undantagsmänniskan, som står ut med sitt eget sällskap dygnet runt: för de flesta framstår det som en mardröm.

9

4.

Det onödiga. Försök att åstadkomma ett verk – i form av text eller bild, valet är fritt – som är fullständigt överflödigt. Vad innebär det? Överflöd är ett normativt begrepp även i ekonomiska sammanhang – den enes överflöd är den andres knappa nödtorft – men i konstnärliga sammanhang blir det subjektiva och nöjaktiga hos begreppet akut. Enligt vissa kritiker är överflödigt allt som inte utvidgar en konstforms summa av möjligheter, enligt andra kan ett ärligt menat uttryck aldrig vara överflödigt ens när det uppenbart inte lägger något till redan existerande uttryck, ja kanske rentav berövar existerande uttryck deras patina genom att plagiera dem och reducera deras grad av unicitet på ett oroväckande (men oavsiktligt) sätt. Hur ska man kunna åstadkomma något som är onödigt enligt alla gängse bedömningar? Räcker det med att åstadkomma ett till uselt verk i någon genre, ett mediokert verk, ett plagiat? Eller måste man skapa ett verk som är helt och hållet oanvändbart? Ett verk som ingen behöver?

Ett verk som varken väcker behag eller obehag, som inte väcker vämjelse i intresseväckande doser, men inte heller likgiltighet av sådan grad att man kan misstänka avsiktlighet (som till exempel vissa av Warhols masskopierade populäruttryck). Ett verk som alla är eniga om att inte bry sig om, utan att uppmärksamma det ens i själva denna överenskommelse. Ett verk som inte väcker uppmärksamhet, men ändå är tillräckligt påstridigt för att ta upp tillräckligt mycket plats för att det ska definieras som onödigt. Annars finns det ju inte, och det icke-existerande kan ju svårligen anklagas för att vara onödigt, annat än om det rör sig om

10

frånvaron av något akut nödvändigt, och det gör det ju inte: eller är det där som onödigheten uppstår, genom att stå i vägen för något viktigt, att skymma sikten? Här står jag och skymmer sikten, tar upp tid som borde användas bättre – men det är en renodlat negativ inverkan, inte en överflödig. Så svårt, så ohyggligt obeskrivligt svårt att skapa strountes.

Det onödiga återstår alltid att erövra.

11

5.

Enquête. Vem är du helst, den som gifter sig rikt eller den man gifter sig rikt med? Vem är du helst, den som väcker begär eller den som tillfredsställer sina egna begär? Är du hellre Askungen än prinsen; Askungens namnlösa men ständigt fyllda prispokal? Hur viktigt är det egentligen för dig att vara berättelsens huvudperson? Är du beredd att avstå din subjektsstatus för att sjunka ner i objektets tillvaro av permanent tillgodosedda behov? Det här är den punkt i vårt frågeformulär där de tillfrågade oftast svävar på målet, för att inte rentut säga: ljuger. De flesta hävdar att de föredrar att älska framför att vara älskade. De flesta hävdar att de föredrar begäret framför tillfredsställelsen. De flesta hävdar att de vill vara Askungen eller Aladdin, hellre än prinsen eller prinsessan som får precis det han eller hon vill ha. Nästan alla hävdar, också inför sig själva, som ett primärt behov att framstå som huvudperson, åtminstone i sin egen berättelse. Men menar de vad de säger? Några snabba följdfrågor visar att nästan ingen i praktiken väljer att vara hungrig i stället för mätt, fattig i stället för rik, ensam i stället för tillsammans. Alla vill bli älskade hellre än älska obesvarat. Ingen vill vara otillfredsställd om den inte behöver. Ingen vill behöva om den slipper. I praktiken vill alla hellre vara miljonerna man gifter sig med, även om det inte är en film som någon vill se. Huvudrollen är nästan alltid en nödutgång.

12

6.

Glömma smärtan. Säkert har du någon gång haft tandvärk, örsprång, magont eller någon annan ihållande och intensiv smärta. Säkert har du då, i likhet med flertalet, intalat dig själv att du aldrig skulle glömma hur ont det gjorde. Bara smärtan släppte, lovade du, vore allting annorlunda.

Du skulle aldrig mera glömma vilket benådat tillstånd det är att inte ha ont. Du skulle alltid vara tacksam. Till sist släppte smärtan, och för ett ögonblick upplevde du verkligen skillnaden mellan de båda tillstånden som en ohygglig lättnad, en befrielse av nästan tyngdlös karaktär – varpå du glömde bort alltsammans. Du glömde smärtan, befrielsen från smärtan och löftet du gav. Du återgick, i likhet med flertalet, snabbt till ditt vanliga smågnäll. Det är denna likhet vi ska begagna oss av, denna fundamentala trolöshet och brist. Nästa gång du får ont, är svagheten ditt främsta vapen. Om skillnaden mellan att ha ont och att inte ha ont är så försumbar att den låter sig glömmas på ett ögonblick, då måste den ju gå att försumma i bägge riktningar, eller hur? Du behöver bara föregripa glömskan lite grann. Koncentrera dig på smärtan om du kan. När den väl är borta, tänker du nu, kunde den lika väl aldrig ha funnits, den efterlämnar inga spår: varför tror du att den är verkligare nu? En skillnad så liten att den inte går att hålla kvar i minnet mer än någon sekund kan inte vara betydelsefull, den måste rentav definieras som försumbar: hur kan du ens vara säker på att du verkligen har ont just nu, när du vet att du snart kommer att ha glömt det? Du har inte ont. Du kan lika väl bestämma dig för att inte ha ont. I själva verket har du inte ont. Något

13

vars existens är så osäker som ont kan man väl inte vara så säker på att man har, eller hur? Och hur är det med din egen existens, hur pass säkerställd är existensen hos en varelse vars mest grundläggande fysiska förnimmelse visar sig vara en ren chimär? Du behöver inte glömma smärtan, du behöver bara bli glömd.

14

7.

Tankekontroll. Nästa övning kan verka förledande enkel: Tänk inte på mig. Tänk inte på upphovsmannen till denna uppmaning. Hur skulle jag kunna tänka på dig, säger nu läsaren för sig själv med ett litet leende – jag känner dig inte, jag vet ju inte ens vem du är? Nej, just det. Och hur ska du då kunna veta säkert att det inte är på mig du tänker? Det finns bara ett sätt att säkerställa en framgångsrik lösning av uppgiften, och det är att koncentrera sina tankar på någon som inte kan vara uppmaningens upphovsman, t ex någon närstående. De flesta väljer rentav att tänka på sig själva. Men är du säker? Är du absolut säker? Är vi inte till förväxling lika, du och jag? Kanske har du bara glömt.

15

FOTO: JONATAN HÅSTAD

Kristoffer Leandoer är född 1962 och bosatt i Stockholm. Han debuterade 1987 och skriver förutom poesi även fantasy och litteratur­ kritik. Övningsuppgifter är hans första bok efter den Augustnominer­ade essäboken Mask.

ISBN 978-91-86617-13-4

Övningsuppgifter är skriven av en västerlänning som åkte till Hanoi och insåg att han aldrig lärt sig andas. Övningsuppgifter är ett instuderingshäfte enligt pedagogiska principer: teori tillägnas bäst genom praktisk tillämpning. Följ varje instruktion till punkt och pricka och ni kommer garanterat att ha insett meningen med livet.

PEQUOD PrESS