9789144100890

13 mm

Christer Hedin

Religionsundervisning I religionskunskapen är målet att eleverna ska börja förstå de tankar som ligger bakom de religiösa uttrycken. Christer Hedin visar övertygande hur man som lärare kan använda religionens yttre former – byggnader, högtider, kläder, matregler och så vidare – för att föra eleverna närmare kunskap om religionens lära, förkunnelse, världsbild och människosyn.

Uppmärksamheten mot dessa mönster och sammanhang skapar en god grund för reflektion över etik och livsfrågor.

Denna heltäckande översikt över religionsundervisningens didaktik och praktik betonar särskilt att undervisningen ska vara målinriktad. En väsentlig poäng är då att metoder, till exempel studiebesök och läsning av originaltexter, är värdefulla endast om de leder till målet.

| Religionsundervisning

Christer Hedin har mångårig erfarenhet av att undervisa i religionskunskap och att utbilda blivande lärare vid Stockholm universitet.

Religionsundervisning Christer Hedin

Boken vänder sig till blivande och verksamma ämneslärare i religionskunskap vid både grundskola och gymnasium.

Art.nr 38589

www.studentlitteratur.se

978-91-44-10089-0_01_cover.indd Alla sidor

2014-07-03 14:44

Omslagsbilden föreställer muslimer som under vallfärden samlats vid Barmhärtighetens berg öster om Mecka för att be från middagstid till solens nedgång.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38589 ISBN 978-91-44-10089-0 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Roslan Rahman/AFP/TT Printed by Eurographic Danmark A/S, Denmark 2014

978-91-44-10089-0_01_book.indd 2

2014-07-04 10:46

Innehåll

Inledning 5 Del I

Religion och livsfrågor K a p i t e l 1 Liv och lärande 11

Mål och metoder 11 Livstolkning och livsmål 24 Tro, vetande och värderingar 32 Del II

Världens religioner K a p i t e l 2 Riter och rutiner 45

Vägen inåt 47 Byggnader och gudstjänster 49 Fasta och högtider 60 Övergångsriter och invigningar 70 Heliga texter 81 K a p i t e l 3 Budskap och bekännelse 93

Abrahamitiska religioner 94 Indisk och östasiatisk religion 107 Nya religioner 116 © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 3

3

2014-07-04 10:46

Innehåll

K a p i t e l 4 Mellanöstern 123

Kulturens vagga 124 Kolonialismens konsekvenser 128 Religionens betydelse 133 Del III

Etikundervisning K a p i t e l 5 Etikens grunder 141

Värdegrund och värdegemenskap 142 Pliktetikens problem 150 Konsekvensetik 160 K a p i t e l 6 Religion och etik 169

Religionernas etiska ideal 171 Signaletikens särdrag 179 Religionens inflytande 190 K a p i t e l 7 Kulturmöten 203

Självkännedom och identitet 203 Möten och motsättningar 210 Kulturkunskap och förståelse 215 Litteratur 231 Person- och sakregister 239

4

978-91-44-10089-0_01_book.indd 4

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

Inledning

Religionskunskapens didaktik har en praktisk och en teoretisk sida. Den praktiska formen av didaktik är inriktad på klassrumsforskning genom undersökningar av elevernas lärande och de förutsättningar som påverkar processen. Viktiga arbeten om elever och deras livsförståelse har författas av bland andra Christina Osbeck (2006) och Kerstin von Brömssen (2003). De har bidragit till ökad förståelse för elevernas tänkande och på så sätt fördjupat kunskapen om förutsättningarna för undervisningen.

Dessa förutsättningar avgör dock inte ensamma hur undervisningen ska bedrivas. Det behövs också en målbeskrivning, ett syfte med utbildningen. Skolan styrs av politiskt formulerade dokument, som skapar ramar för arbetet genom att bestämma skolans uppgift i samhället. I den ingår både ett fostrande moment och en vilja att överföra kulturarvet till kommande generationer, ofta i en kombination av dessa. Den teoretiska sidan av religionskunskapens didaktik har till uppgift att studera ämnets roll och betydelse i detta sammanhang (Lindström & Pennert 2006: 18–25). Det är ämnet för denna bok. Den behandlar religionskunskapens uppgift och de former av lärande som kan bidra till att målen uppnås inom ramen för givna förutsättningar.

Lärare är bundna av styrdokument som reglerar undervisningen i stora drag. Vissa uppgifter framgår av kursplanerna, andra följer av de etiska idealen i skolans värdegrund. Enligt den ska skolan verka för att eleverna visar förståelse och medmänsklighet. Det är mål som bör uppmärksammas i ämnet religionskunskap. Lärare har sedan stor frihet och får själva ta ställning till målen för deras arbete i varje moment. Det är didaktikens uppgift att reda ut alternativen (Bronäs & Runebu 2010: 20–28).

Undervisningens mål förverkligas genom pedagogiskt arbete, som erbju© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 5

5

2014-07-04 10:46

Inledning

der olika vägar till målet. För lärare är det värdefullt att ha erfarenhet av alla tänkbara undervisningsmetoder för att kunna pröva sig fram till dem som har störst förutsättningar att leda till de valda målen. Metoderna måste anpassas efter undervisningens mål och förutsättningar. Det kan finnas idealiska metoder som inte är tillgängliga och då måste ersättas av andra.

Metoder som varit framgångsrika i ett sammanhang kan i en annan situation visa sig mindre lämpliga (Arfwedson 1996: 30f). Därför kan metoderna och deras lämplighet aldrig bedömas generellt.

Studier av heliga texter inom undervisningen i religionskunskap är exempel på en metod som ibland diskuteras i ett lufttomt rum, som om sådana studier kunde bedömas utan hänsyn till form och förutsättningar. I vissa situationer kan de bidra till allvarliga missuppfattningar och ge effekter som är motsatta de valda målen. Läroböcker i religionskunskap har till exempel gett sken av objektivitet genom att infoga lösryckta citat ur Koranen. En tendentiös framställning har på så sätt fått legitimitet genom belägg från en helig text, som ger intryck av att vara normerande. ”Det perfekta studiebesöket” existerar inte. Det finns bara studiebesök som mer eller mindre bidrar till att undervisningen leder fram till uppsatta mål. Man kan diskutera former och förutsättningar för studiebesöken för att se hur många problem som kan uppstå och undvikas, men man kan aldrig ge några allmängiltiga direktiv. De måste alltid anpassas efter undervisningens syfte. Sambandet mellan mål och metoder gör att man inte kan uttala sig generellt om metoder och deras användning inom undervisningen i religionskunskap.

Denna bok har därför fått titeln Religionsundervisning: Didaktik och praktik. Den behandlar de mål som framgår av styrdokumenten och utvecklar sedan olika möjligheter att förverkliga målen inom olika moment. Dessutom behandlas de metoder som kan föra till dessa mål och de förutsättningar som bidrar till att de uppnås. Den didaktiska analysen ägnas på så sätt åt målen, metoderna och sambandet mellan dem (Arfwedson 1992: 11–22).

Boken inleds med ett kapitel om religion och livsfrågor. Där behandlas de allmänna förutsättningarna för religionsundervisningen. Mycket av detta ligger på gränsen mellan religionsvetenskap och filosofi. Skolans kursplaner framhäver vikten av att läraren diskuterar grundläggande frågor om sanning och verklighet, alltså det som räknas till kunskapsteori och verklighetsuppfattningar inom filosofin. Det finns olika skäl till att frågor av filosofisk typ 6

978-91-44-10089-0_01_book.indd 6

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

Inledning

har förts in i religionskunskapen. I vår tid finns en individualism, även i fråga om sanningen, som banar väg för påståenden av typen ”Det enda som är sant är det som är sant för dig”. Med sådana argument kan man hävda att Förintelsen aldrig har ägt rum. Den inställningen kan aldrig accepteras i skolan. Det är viktigt att diskutera sanningskriterier och se vilka konsekvenser de kan medföra.

Efter denna inledning följer ett kapitel om världens religioner. Mål och metoder som används i undervisning om världens religioner diskuteras utifrån frågor om didaktik och förståelse. Hur väcker man intresse för en religion? Det är alltid frestande att välja det mest spektakulära, kanske det som också exponerats mest i medier. Det är ytterst osannolikt att detta också skapar en genuin förståelse för det väsentliga i religionen. Där ligger den didaktiska utmaningen. Det gäller att hitta det intresseväckande som genom fortsatt lärande leder fram till förståelse. Det exotiska väcker nyfikenhet men utgör ofta en återvändsgränd på vägen mot detta mål. Att finna rätt väg kräver både pedagogisk fantasi och ämnesteoretisk kompetens.

Denna del avslutas med ett avsnitt om Mellanöstern. Det är ett område som bevakas intensivt i media. Eftersom skolan lever i symbios med sam­ hället utanför är det lämpligt att reflektera över samspelets villkor. Skolan ska tacksamt ta vara på den motivation som den strida strömmen av nyheter medför, men också utnyttja möjligheten att fördjupa förståelsen för det som händer. Många svenskar har i dag anknytning till Mellanöstern. Kristna, muslimer, mandéer och andra har sökt en fristad här sedan de drabbats av förföljelser och krig.

Den arabiska våren ökar ytterligare kravet på långsiktiga perspektiv.

Gamla traditioner lever kvar. Utbildningsnivån och ekonomin förändras bara långsamt. Allt bidrar till att lärare behöver reflektera över undervisningens mål och möjligheter. Hur ska man bäst komplettera det som rapporteras i medierna? Hur ska man kunna uppmuntra alla att följa med i händelseutvecklingen utan att acceptera de – ofta fördomsfulla – perspektiv som gör att religionen utpekas som orsak till alla händelser? Kanske mediernas uppmärksamhet i framtiden flyttas till andra delar av världen. Vad kan man då lära av det stora intresse för Mellanöstern som utmärker vår tid?

Nästa kapitel behandlar etiska frågor. Etikundervisning ska väcka ett engagemang som leder till viljan att sätta sig in i olika aspekter på etiska problem. Den ska leda till ett ställningstagande på goda grunder. Det kräver © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 7

7

2014-07-04 10:46

Inledning

att frågorna framställs som attraktivt komplicerade. Det är värdefullt att veta vad man vill men inte på bekostnad av öppenheten för alternativ och argument. Religionerna har ibland tillhandahållit ”färdiga lösningar” på etiska problem, vanligen i form av beslut som tillskrivs en gudomlig auktoritet. Det är viktigt att se hur samspelet mellan religion och etik kan gestalta sig. För många är synen på religionen närmast identisk med synen på den etik som religionen anses förespråka. Då är det ännu viktigare att klargöra sambandet.

Boken avslutas med ett avsnitt om kulturmöten. Det är en fråga som berör många fler än deltagarna i skolans religionsundervisning men som ändå just där står inför sina största utmaningar. Elever måste få ett underlag för reflektion kring frågorna om kultur och traditioner, främst för att kunna förhålla sig till etnocentrismen. Enligt skolans värdegrund ger medvetenhet om det egna kulturarvet ”en trygg identitet”, vilket sannolikt ska tolkas positivt.

Språk och kulturell förankring ger en ofrånkomlig etnocentrism, som måste vara utgångspunkten för mötet med och undervisning om andra kulturer.

Kulturen ger identitet och gemenskap.

Problemet är distansen och förmågan att se sig själv med andras ögon.

Att kunna det är en väg till förståelse och det är religionskunskapens uppgift att bereda väg för en inställning som innebär medvetenhet om den egna kulturen, men samtidigt urskiljer dess karakteristiska drag så att man förstår att andra kan tänka, göra och leva annorlunda. Gränsen för vad som kan tolereras är definitiv och sammanfaller i stort sett med FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter, men för att den gränsen ska accepteras får den inte motiveras med argument som röjer okunnighet eller ovana.

Denna bok har till uppgift att väcka frågor om religionsundervisningens mål och metoder. Den har karaktären av en handbok där varje del kan läsas för sig, allt efter de behov som undervisningen skapar. Det innebär att vissa ämnen återkommer i flera sammanhang. För att undvika hänvisningar, som splittrar läsningen, förekommer en del upprepningar. De har till uppgift att placera in en fråga i det sammanhang som då avhandlas. I vissa fall kan det innebära en befogad repetition. I andra fall kan ett nytt sammanhang med nya perspektiv bidra till att nya aspekter framträder.

8

978-91-44-10089-0_01_book.indd 8

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

Del I

Religion och livsfrågor

Skolans undervisning i religionskunskap ska bidra till insikter om och förståelse för två närbesläktade områden: livsfrågor och religion. Det innebär två uppgifter: att stimulera till reflektion över livsfrågor och att lära känna de svar som religioner och livs­åskådningar gett på dessa frågor. De båda uppgifterna måste förenas för att undervisningsmålen ska uppnås. Skolan ska göra eleverna medvetna om livsfrågorna och hjälpa dem att hantera dem i sina egna liv, men de ska också lära känna religioner och livsåskådningar som ger uttryck åt hur människor har sett eller ser på sin tillvaro (Löfstedt 2011: 10–12).

Det är viktigt att elevernas intresse för livsfrågorna står i centrum för undervisningen. Orientering om världens religioner får inte ta överhanden så att ämnet blir en redogörelse för religiösa traditioner. Då finns det en uppenbar risk att förmåga till återgivning får en framträdande plats i undervisning och kunskaps­ kontroll. Målen måste läggas på högre nivåer. Det gäller att kunna tillämpa faktakunskaper i analys av livsfrågor och att stimuleras till fördjupad reflektion kring både livets mening och världens framtid.

978-91-44-10089-0_01_book.indd 9

2014-07-04 10:46

978-91-44-10089-0_01_book.indd 10

2014-07-04 10:46

K AP I TEL 3

Budskap och bekännelse

De heliga texterna ger uttryck åt religionernas budskap, lära, förkunnelse eller bekännelse. Läroböcker i religionskunskap har ibland varit uppbyggda så att samma rubriker kommit tillbaka i alla kapitel om alla religioner: Uppkomst, historia, utbredning, texter, fromhetsliv, gudstro, människosyn, frälsningslära och uppfattning om livet efter döden. En sådan uppställning är värdefull i ett studium som syftar till jämförelse, men det är inte det bästa sättet att närma sig världens religioner, eftersom de är så olika.

Det kan finnas skäl att variera undervisningen så att man alltid förbereder mötet med en religion på ett sätt som vittnar om den religionens särart. Då är det svårt att följa en mall. Alla religioner har en kärna eller ett känne­ tecken som är uttryck för det centrala och viktigaste i den religionen. Det bör få påverka presentationen av religionen, så att detta kännetecken inte bara beskrivs utan också placeras in på rätt plats. Bön finns i alla religioner, men har det samma betydelse i alla? Frälsning är ett viktigt begrepp inom kristendomen; ska man jämföra kristendomen med islam och buddhismen genom att undersöka vad de har för lära om frälsning? Muslimer brukar hävda att frälsning inte förekommer inom islam och bland buddhister kan det vara mycket tveksamt om något förtjänar att kallas frälsning.

Gudstro har en särskild innebörd inom judendomen, kristendomen och islam. Gudstro förekommer inom buddhismen men då är det en helt annan typ av gudar. Det kan göra jämförelsen både meningsfull och meningslös.

Därför är det viktigt att försöka pejla var centrum ligger i olika religioner och undervisa om dem så att detta centrum får motsvarande plats i undervisningen. Det har också betydelse för vägen till målet. Den utgångspunkt man väljer i den yttre cirkeln bör vara anpassad efter det mål man vill nå fram till i den inre cirkeln. Främst kommer här de stora religionerna att behandlas © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 93

93

2014-07-04 10:46

Del II Världens religioner

men något kan också sägas om de mindre religionerna eftersom de i vissa sammanhang uppmärksammas i skolan.

Abrahamitiska religioner De abrahamitiska religionerna har mycket gemensamt, främst tron på skapar­guden, den ende guden, som är barmhärtig, evig, allvetande och rätt­ färdig. Denna gudsbild är viktig men det är lika viktigt att de tre religionerna tror på samma Gud. Det är därför krångligt att veta vad man ska kalla Gud. Ett syfte med undervisningen ska vara insikten om att det är samma Gud, inte olika gudar. Det är den självklara förutsättningen för de tre religionernas syn på sig själva. Kristna som talar arabiska ber också till Allah. Man kan höra vuxna som vill visa tolerans eller öppenhet genom att bekänna sig till ”Jahve, Gud och Allah” som en och samma gud. Det visar att de en gång fått en religions­undervisning som gjort skillnad mellan dem. En kristen i Sverige kan möjligen i polemiskt syfte påstå att muslimer dyrkar Allah för att visa hur mycket muslimernas gud skiljer sig från de kristnas (Liljefors Persson 2011: 187–200). Religionsundervisningen i skolan har inte som uppgift att bedriva polemik.

Guds namn

De kristna bygger sin bekännelse på Israels gamla religion. I Israel utvecklades en vördnad för Gud som gjorde att man inte gjorde bilder av Gud och inte gärna uttalade Guds namn. Det fanns ett ord för ”gudom” eller gud som substantiv, El eller Elohim. Gud hade också ett egennamn, som skrevs med fyra konsonanter men inte uttalades eftersom man ansåg att det var för heligt.

Namnet ansågs innehålla en beskrivning, en kunskap om Gud som man inte återgav eftersom Gud var så upphöjd. Man visade sin övertygelse om att ingen kan beskriva Gud genom att inte uttala namnet. Man sade Adonaj, min Herre, i stället, och hur man uttalade de fyra bokstäverna JHWH en gång i tiden kan ingen veta säkert (Groth 2002: 118f). Jahveh kan vara rätt men av respekt för judarnas tro bör man avstå från att använda det. ”Jehovah” är ett uttal som uppstått genom att vokalerna från Adonaj skrevs in under konsonanterna från JHWH. Det kan vara det rätta och därför undviker judar också att använda det uttalet.

94

978-91-44-10089-0_01_book.indd 94

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

3 Budskap och bekännelse

Forskare har velat visa att det rätta uttalet var Jahweh och sedan har det namnet använts av dem som gärna vill ha ett namn på guden i det gamla Israel. Det är dock mycket mer befogat att kalla denna gud för Gud på samma sätt som i kristendomen. Där har man efter gammal förebild använt ­substantivet som egennamn men skrivit det med stor bokstav (McGrath 2006: 115–126). Grekerna kallade en gud för ’teos’, romarna hade ordet ’deus’ för gud och i kristendom blev det Deus. I Sverige kan man säga ”Vår Herre” och mena detsamma. Då har man använt substantivet ”herre”. Lite mer skämtsamt har präster sagt ”högste Chefen” om Gud i samma avsikt. Ett substantiv kan övergå i egennamn när någon på ett exklusivt sätt företräder en grupp eller när alla förstår att man menar en särskild representant för dem som betecknas med ett visst ord. ”Chefen” är ett exempel på att man framhåller denna särställning genom att använda bestämd artikel. Muslimer (liksom vissa kristna) kallar sin gud på arabiska för Allah (Abd al-Ati 2002: 1–8). Det är ordet för gud, ’il’ eller ’ilah’, försett med bestämd artikel, så det blir ’al-ilah’, sammandraget till Allah, som alltså betyder ”guden”. Många muslimer bevarar detta arabiska ord i andra sammanhang och säger Allah också när de talar svenska, men i koranöversättningar till svenska står det alltid Gud och aldrig Allah. ­Muslimer uppskattar den senaste översättningen, Koranens budskap, som gjorts av muslimen Knut Muhammed Bernström. Där står det alltid Gud och det innebär att muslimer accepterar namnet Gud på svenska. Det är alltså viktigt att använda ordet Gud för Gud i alla tre religionerna.

Mose och Kristus

Enligt de tre religionerna är Gud upphöjd över människan och skapelsen.

Ingen kan känna Gud fullkomligt. Gud har gett sig till känna för människorna genom uppenbarelser. Dessa uppenbarelser har skett vid olika tider.

Judarnas tro vilar på den uppenbarelse som Mose enligt judisk tro fick från Gud (Groth 2002: 46–49). Den ligger till grund för Israels religion och sedan för judendomen. Israels religion och judendomen framhäver Guds helighet.

Den framträder som ett krav på människorna att sträva efter ett heligt liv, ett liv präglat av kärlek till Gud och medmänniskor. Gud förlåter i sin barmhärtighet alla som misslyckas men vill ställa till rätta och försöka på nytt.

Efter Moses tid framträdde en rad profeter i Israels folk och deras profetior © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 95

95

2014-07-04 10:46

Del II Världens religioner

sammanställdes till böcker, som finns med bland judarnas heliga skrifter.

Judarna började under 500-talet före vår tideräkning vänta ett sändebud från Gud, Messias, den Smorde, Davids son, som skulle upprätta vördnaden för Israels Gud bland alla folk. Jesus uppfattades av några i sin samtid som denne Messias och det blev upphov till kristendomen. Kristna respekterar den gamla uppenbarelsen på Sinai men menar att den var en förberedelse för profeterna och profeterna en förberedelse för Jesus. Jesus uppenbarade enligt kristen tro vem Gud är. Gud kan enligt kristna lämna sin upphöjda ställning för att dela människornas villkor och på så sätt bana väg för ett liv i gemenskap med Gud. I Bibeln formuleras detta på följande sätt av Paulus: Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil. 2: 6–8).

Gudsbilden i kristendomen skiljer sig inte från judendomens men det tillkommer ett nytt drag: Gud är så upphöjd att Gud kan avstå från sin höga ställning och förenas med det svaga, den skapade världen. Gud vill dela människornas villkor för att tydligare visa dem sin kärlek och därigenom leda dem tillbaka till en ny och fullkomligare gemenskap med Gud. Kunskapen om Guds vilja till uppoffrande självutplåning i kärlekens tjänst kompletterar enligt de kristna tidigare uppenbarelser. För kristna är det viktigt och självklart att de vänder sig till samma Gud som judarna. Det är den guden som sänt profeterna med löftet om Messias, ett löfte som enligt kristna gått i uppfyllelse genom Jesus.

Koranen som komplement

Denna process upprepas sedan genom Muhammeds uppenbarelser, som samlades till Koranen (Abd al-Ati 2002: 13f). Inget i den boken talar för att det skulle finnas en ny gud, som gör sig känd genom Muhammed, utan det är ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud” som enligt Koranen vill ge mer kunskap om sig själv genom ännu en uppenbarelse. Muslimer kan därför med intresse och respekt studera Bibeln och dess religioner. Enligt muslimer är 96

978-91-44-10089-0_01_book.indd 96

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

3 Budskap och bekännelse

det inte en falsk religion som förkunnas där men den är delvis förvanskad.

Bibeltexten innehåller enligt muslimer några misstag som rättas till genom Koranen. Hela tanken på att det skulle vara tre gudar bakom dessa religioner är missvisande men begriplig eftersom alla har vant sig vid föreställningen om att varje religion har sin egen gud.

Anhängare av de tre religionerna kan också fördöma någon av de andra.

Det är vanligt att man tar den ena till bundsförvant mot den tredje. Kristna har tidigare varit negativa till judendomen, men i dag är det inte ovanligt att de som är mest islamfientliga också talar väl om judendomen. Politiska intressen ligger bakom detta och dagens polemik gör det frestande att tillskriva de tre religionerna en ständig ovänskap. Muslimer och judar har dock levt i fred i stort sett mellan år 630 och 1930. Perioder av fiendskap före och efter de åren har betingats av politik och maktintressen. Judar som flydde från Spanien då landet erövrats av kristna fick en fristad bland muslimerna i det osmanska riket.

I polemiken kan en anhängare av en religion säga att den andra religionens gudsbild är så annorlunda att ”det kan inte vara samma Gud”. På så sätt uppstår tanken på ”Jahve, Gud och Allah”. Ordet ”samma” har olika betydelser. Det kan syfta på egenskaper eller på identitet. Den grekiska filosofen Herakleitos tillskrivs påståendet ”Ingen kan två gånger stiga ned i samma flod. Det är du och det är inte du”. Om man två gånger går ned i Ganges är det samma flod och ändå inte samma. Identiteten är densamma men vattnet och egenskaperna har ändrats. Den som går ned andra gånger är inte heller ”samma människa”. Identiteten är densamma men hon har ändå förändrats sedan första gången hon steg ned i floden.

Gudsbilderna kan skifta mellan religionerna men likheterna är större, och variationen mellan olika gudsbilder inom en religion är alltid större än mellan olika religioner. Om en jude, kristen och muslim ombeds att ange Guds främsta egenskaper, blir listan densamma, med ordet barmhärtig, nådig, förlåtande eller kärleksfull som det första och viktigaste draget hos Gud. Om man ber någon uppge vad som utmärker Gud enligt en annan religion än den egna kan ord som sträng, dömande, rättfärdig eller straffande få en framträdande plats. Det är frestande att motivera och försvara sina egna traditioner och val genom att nedvärdera andra. Det stärker självkänslan och markerar det avstånd som några kanske önskar, men som alltid ökar risken för konflikter. © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 97

97

2014-07-04 10:46

Del II Världens religioner

All kunskap bygger på kontraster. Det som inte förändras kan inte uppfattas av våra sinnen. Om temperaturen i universum alltid var densamma skulle begreppet temperatur inte existera. Undervisning förmedlar kunskaper och därför får kontraster en framträdande plats. Kristna har i sin undervisning gärna velat framhäva den egna religionens särart genom att tillskriva andra religioner avvikande egenskaper. De har kunnat hävda att judendomen bygger på prestationer medan kristendomen bygger på nåd och att islams Gud (då kallad Allah) är en obarmhärtigt rättfärdig domare. Kristendomens kritiker har målat upp buddhismen som idealreligion med egenskaper som fredlig och odogmatisk. Allt utgör perspektivmarkörer som säger mer om bedömaren än om det bedömda.

Judendomen

Mycket förenar de abrahamitiska religionerna men de har också särdrag som måste uppmärksammas. Skolans undervisning ska framhäva likheterna för att ge olikheterna sina rätta proportioner. Judendomen innehåller en tanke på det judiska folkets uppdrag som Guds profetfolk eller sändebud till mänskligheten med ett budskap om livet som gåva från Skaparen. De är Guds språkrör eller ”pilotprojekt” enligt judiska teologer. De har fått ett budskap att förvalta för att sprida vidare bland människorna.

Judarna kallas i svenska läroböcker ofta ”det utvalda folket”. Det kan ge intryck av att de känner sig bättre än andra och att de väntar sig en framtida upphöjelse, över andra folk. Många judar vill hellre att man säger ”det valda folket” men vill man ha fram poängen kan man också kalla dem för det betrodda eller det anlitade folket (Groth 2002: 115–133). Profeter har haft ett högt anseende i många religioner och det är inte märkligare att ett folk får den uppgiften. Judarna är som Guds budbärare ett profetfolk. För att de ska överleva som folk och inte skingras har de en stor uppsättning signalbud, som gäller mat och dryck, hår och skägg, kläder och nakenhet, nöjen och fritid, arbete och vila, helger och högtider. Allt detta ska stärka gemenskapen.

Grunden för judendomen är vördnaden för Gud. Man kan uttrycka detta genom att beskriva Gud som helig. Gud säger i Bibeln: ”Jag är Herren, er Gud; ni ska vara heliga och förbli heliga, ty jag är helig” (3 Mos. 11: 44). Vad betyder det? Gud är upphöjd över allt skapat, Gud är större än allt vi kan 98

978-91-44-10089-0_01_book.indd 98

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

3 Budskap och bekännelse

föreställa oss och förtjänar den största aktning. Vi ska leva så att vi vittnar om hans storhet. Varje del och stund av livet ska vara en hyllning till den störste. För judar är detta ett sätt att se på livet. Det är en gåva av oskattbart värde och den gåvan kommer från en skapare som vill oss allt gott. Livet är dyrbart och vi ska leva det på ett värdigt sätt, som ett tecken på tacksamhet och respekt för givaren. På det sättet kan judarna som profetfolk vittna om Guds existens och betydelse för alla människor.

Profetfolk

Synen på judarna som profetfolk måste ligga till grund för undervisningen om judiska seder. Matbuden är omfattande och ingriper djupt i vardagslivet.

Det är inget hinder för ett gott liv. Judar ser det som en lycka och förmån att ha fått den vägledning som Gud gett judarna för ett liv som profetfolk eller ”pilotprojekt”. De vill inte tvinga sitt eget liv på andra. Tvärtom är det en fördel om deras liv skiljer sig från andras. Deras kännetecken hjälper dem att hålla samman och fullgöra sin uppgift som Guds språkrör på jorden.

Signaletiken är till för judarna men indirekt för alla eftersom mänskligheten på så sätt har kvar det språkrör som Gud valt för att sända sitt budskap till människorna.

Judarna har de noakidiska buden som en sammanfattning av det som ska spridas till människorna. Alla ska visa respekt för Gud, medmänniskorna och naturen. Så länge andra folk och religioner förkunnar detta är Guds budskap känt bland människorna. I dag är kristna, muslimer, hinduer, buddhister och många andra lika måna som judarna om att förkunna budskapet.

Då behövs inte judarnas påminnelse, men skulle andra röster tystna ska judarna vara beredda att framföra budskapet om Guds vilja. Judarnas uppgift är att finnas kvar så att de kan rycka in om budskapet skulle tystna. De har fått sitt uppdrag utan att ha gjort sig förtjänta av det. Det finns inget i judisk tradition som säger att de känner sig bättre än andra eller tror sig vara utvalda till någon överordnad ställning.

Varför valde då Gud just Israels folk för uppdraget? Judar hänvisar till bibelord om att Gud har fått kärlek till Israel: ”När Israel var ung fick jag honom kär” (Hos. 11: 1). Sådana formuleringar ska visa att valet var lika irrationellt som när människor fylls av kärlek. Det är något som attraherar utan att man alltid kan säga vad det är och det är mycket sällan man kan mäta © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 99

99

2014-07-04 10:46

Del II Världens religioner

och väga det, så att det kan ligga till grund för förutsägelser om när kärlek ska uppstå. Gud kan använda alla i sin tjänst. Många judar menar också att judarna fått lida mer än andra för att inte drabbas av övermod, eller för att de faktiskt har gjort det vid något tillfälle.

Judar tror att Messias tid kommer. Den innebär att det goda har besegrat allt ont och rättfärdighet har upprättats på jorden. Då är judarnas uppdrag slutfört. Då kan de blanda sig med andra folk utan behov av att hålla egna bud. De ska inte triumfera som världshärskare i den tiden. Det är Guds vilja, det goda, som härskar. Synen på livet efter döden varierar bland judar men för de flesta är detta livet viktigare så länge de lever på jorden. Livet har tillräckligt mycket mening genom de uppgifter som ligger alldeles framför oss.

Det gäller att bidra till att människorna ser livets rättigheter och skyldigheter.

Vi ska vara så uppfyllda av tacksamhet mot livets skapare att vi aldrig frestas svika våra medmänniskor och urskuldar oss genom att fråga som Kain: ”Skall jag ta vara på min broder?”

Judarna har enligt sin tro fått 613 bud i Toran. Efter Förintelsen diskuterade judar hur man skulle förhålla sig till denna fasansfulla bekräftelse på att Gud inte ingriper för att hindra den mest orättfärdiga ondskan på jorden.

Många förslag framlades, som i regel gick ut på att Gud ännu tydligare lagt över ansvaret för det goda på människan. Man kan inte skylla det onda på att Gud inte ingripit. Det framhäver människans ansvar och värdighet.

Emil Fackenheim sammanfattade detta i en formulering som gjorde djupt intryck. Den som ger upp kampen för det goda, skrev Fackenheim, bara för att vi inte kan förklara hur Gud kan tillåta det onda, har gett Hitler en postum seger. På så sätt fick judarna det 614 budet, framhöll han (Lundgren 2000: 146–148).

Vilka yttre drag i judendomen framhäver bäst detta inre drag av vördnad för Guds helighet? Försoningsdagens allvar är en möjlighet. Man kan också visa på olika sätt hur judar ber vid Västra muren i Jerusalem. Några har bestämda kläder, kanske också en viss klippning där håret vid tinningarna lämnats kvar, en viss hållning och är försjunkna i en hängiven bön. Den visar hur Gud lämnat spår av sin gärning på en helig plats, Jerusalem, i en historia som är fylld av heliga minnen. Templet är ett sådant minne. Det betyder lika mycket nu som när det stod på tempelplatsen. Genom bönerna vid Västra muren kan man få en uppfattning om hur Gud en gång vördades i sitt heliga tempel och hur detta raserades av fiender.

100

978-91-44-10089-0_01_book.indd 100

© F ö rfattaren och S tudentlitteratur

2014-07-04 10:46

3 Budskap och bekännelse

Innerst i templet låg det allra heligaste, som översteprästen fick besöka endast en dag om året, under Försoningsdagen. Rummet är raserat men den allra heligaste, Gud själv, kan ingen mänsklig ondska rasera. Vid Västra muren kan man betyga Gud sin vördnad. Tron på den Helige lever kvar i det judiska folket och genom dem budskapet om skaparen som vill att alla ska leva i fred och respekt för livet och dess givare. Allt det som judar använder under bönen, bönemantlar och bönekapslar, är yttre tecken på bönens betydelse. Den gungande kroppshållningen markerar att hela människan, med kropp och själ, är delaktig i hyllningen till livets skapare.

Kristendomen

Gud har enligt kristen förkunnelse blivit människa i Jesus. Kristna anser att Gud är så upphöjd att han kan avsäga sig denna upphöjdhet. Kraften fullkomnas i svaghet, hette det i den gamla översättningen och enligt den nuvarande skriver Paulus att ”i svagheten blir kraften störst” (2 Kor. 12: 9).

Gud vill dela människornas villkor för att ge dem del av ett högre och bättre liv. Ordet ”evigt liv” kan tolkas som om det bara gäller livets längd. Det eviga är höjt över tiden och eftersom allt vi kan tänka är påverkat av tid kan evigt betyda något överjordiskt, fullkomligt, som inte begränsas av bristerna i det jordiska livet (McGrath 2006: 143–150).

Händelser och handlingar i Jesus liv uttrycker det centrala i kristendomen. Alla tolkningar av dessa händelser innehåller ett budskap om nya möjligheter för människan att få kontakt med Gud. Kristna betraktar Jesus död och uppståndelse som ett offer och en seger. Tyngdpunkten har lagts på olika sätt under kyrkans historia. I Västkyrkan, alltså bland katoliker och protestanter, har offret framhävts, även om värdet och meningen med detta offer framträder först genom uppståndelsen. I Östkyrkan står den segrande Kristus i centrum. Människorna inbjuds att ta del av den nya gemenskapen, som manifesteras genom ett antal konkreta symbolhandlingar, kallade sakrament. Det har alltid funnits olika uppfattningar om hur det kristna livet ska gestalta sig och vilka gärningar som visar vem som är kristen.

Inom kristendomen finns en signaletik på samma sätt som i juden­domen men kristna har varit betydligt mer intresserade av rituella detaljer än andra delar av livsmönstret (McGrath 2006: 294–304, Broomé 1977: 41–65, Holmes 1984: 49–56, 107–124). Den enda matregeln som kristna kan enas om är © F ö rfattaren och S tudentlitteratur

978-91-44-10089-0_01_book.indd 101

101

2014-07-04 10:46

13 mm

Christer Hedin

Religionsundervisning I religionskunskapen är målet att eleverna ska börja förstå de tankar som ligger bakom de religiösa uttrycken. Christer Hedin visar övertygande hur man som lärare kan använda religionens yttre former – byggnader, högtider, kläder, matregler och så vidare – för att föra eleverna närmare kunskap om religionens lära, förkunnelse, världsbild och människosyn.

Uppmärksamheten mot dessa mönster och sammanhang skapar en god grund för reflektion över etik och livsfrågor.

Denna heltäckande översikt över religionsundervisningens didaktik och praktik betonar särskilt att undervisningen ska vara målinriktad. En väsentlig poäng är då att metoder, till exempel studiebesök och läsning av originaltexter, är värdefulla endast om de leder till målet.

| Religionsundervisning

Christer Hedin har mångårig erfarenhet av att undervisa i religionskunskap och att utbilda blivande lärare vid Stockholm universitet.

Religionsundervisning Christer Hedin

Boken vänder sig till blivande och verksamma ämneslärare i religionskunskap vid både grundskola och gymnasium.

Art.nr 38589

www.studentlitteratur.se

978-91-44-10089-0_01_cover.indd Alla sidor

2014-07-03 14:44