9789140676535

Ă…sa Wettergren

Emotionssociologi

Innehåll

Förord

7

1 De sociala emotionerna Olika perspektiv på känslornas relation till förnuftet En definition Bakgrunds- och förgrundsemotioner Handlingsinterna och handlingsexterna emotioner Emotionella processer Emotionsregimer och emotionshantering Kulturella emotionsregimer Emotionsregimer och skript Emotioner och socialisation Skam Interaktionsritualer och emotionell energi Makt och status Förebilder och autenticitet Avslutning

11 12 16 19 22 27 29 32 36 37 40 43 47 51 54

2 Emotionshantering och emotionsregimer i organisationer Emotionellt lönearbete och emotiv dissonans Emotionsarbete på arbetet Buffertgrupper Flyt och stress Ledarskap och emotionshantering Beslutsfattande Hanteringen av ”olagliga” känslor – Migrationsverkets emotionsregim Organisatorisk skamhantering

57 59 61 63 65 69 74 77 78

Det professionella skriptet Att fatta beslut på osäker grund Lagliga och olagliga känslor Avslutning

79 81 83 86

3 Maktritualer och underordningens ­emotionella dynamik Maktritualer och förödmjukelser Förödmjukelsens habitus Hjälparinteraktionens emotionella dilemma Mobbning Förolämpningar i organisationens vardag Mobbande organisationer Avslutning

89 89 94 96 101 106 111 114

4 S trukturellt inbäddade emotionella ­processer: nation, politik och klass Nationens emotionella infrastrukturer Rättsväsendet som nationens kodifierade emotionsregim Politiskt ledarskap och samhällelig emotionsregim Kungahusets emotionella funktion Emotioner och klass Något om klassbegreppet Att göra överklass Vänlighet och trevlighet Skuld, skam och rädsla Klass, skam och förödmjukelser Att göra underklass Skam, resentment, respekt Avslutning

117 118 120 123 127 129 131 134 136 137 139 142 144 147

5 Social förändring och sociala rörelser Den sociala fördelningen av erkännande, solidaritet och emotionell energi Att gå samman och förändra Vad är en rörelse och hur kan den förändra?

Rörelsers emotionshantering som medel och mål

149 150 154 158 162

Hbtq-rörelsens tillbakavisande av skam Djurrättsrörelsens skuldarbete Att upprätthålla energin Emotionshantering utåt och i gränssnittet Att möta hatiska förbipasserande Avslutning

165 167 168 169 173 174

Avslutning

177

Referenser

185

Förord Känslor är konstiga företeelser. De kan antingen öppna eller sluta en för interaktioner med andra och de kan följaktligen påverka vad som kommer ur en interaktion. När jag undervisar är jag medveten om skillnaden mellan ett energiskt­ framträdande och dess motsats och hur det faktiskt påverkar studenterna. Ibland brukar jag jobba upp en viss känsla av spänning inför en före­ läsning. Känslan inbegriper en viss känslighet inför den stundande före­läsningen som också ger upphov till förväntningar och nervositet – ska jag klara att väcka alla dessa människors intresse? Kommer studenterna att tro på att jag är fascinerad av ämnet? Fascination är smittsamt. Som student på idéhistoriska institutionen i Göteborg hade jag en lärare som med en röst raspig av cigarettrök frammanade fascination för de franska encyklopedisternas tro på förnuft och systematiserad kunskap. ”Tänk er …”, väste hon medan hon gick ut bland bänkraderna och böjde sig framåt med lysande ögon, ”tänk er hur det kändes att samla all världens kunskap i ett enda verk! Tron på förnuftet, tron på männi­ skans förmåga!” Jag blev förförd. Diderots, d’Alemberts, och de övriga encyklopedisternas passion för förnuftet kändes i magen och jag glömmer aldrig den läraren.

Frånvaro av fascination är leda. Det fick jag erfara på min disputation då jag – förmodligen för att jag omedvetet hanterade min nervositet med massiv känslomässig avtrubbning – upplevde något som närmast kan kallas för just leda. Jag hade mest lust att sova. Jag var fullkomligt oengagerad i min egen bok, mindes inte ett ord av vad jag hade skrivit och var oförmögen att ta in opponentens frågor på ett sätt som väckte min lust att diskutera och försvara min egen forskning. Jag kände inte igen mig själv och förmodligen gjorde ingen annan det heller. Det kändes lite som om jag inte var hemma i mig själv. Min man var tvungen att gå ut för att klara av de känslor av pinsamt obehag som bredde ut sig i den stora föreläsningssalen. Jag såg ut över publiken och ville plötsligt gråta, men inte på grund av det som verkade bli ett professionellt misslyckande, utan för att jag var så djupt rörd över att se mina nära och kära som hade rest långt för min skull sitta där med allvarliga och oroliga ansikten.

Till och med min moster som var svårt handikappad av MS och satt i rullstol hade rest 40 mil för att närvara. Då kom paniken. Det var den som till slut drev

7

emotionssociologi mig att lägga in en portion snus (jag hade inte tänkt snusa på disputationen men hade med mig dosan för säkerhets skull) och fokusera, börja prata. Resten är knappast historia, men ritualen fullbordades och jag överlevde som akademiker.

Av ovanstående två exempel kan man dra flera viktiga slutsatser. Den första är att intresse, kunskap och minne involverar känsla (forskningen visar också att förträngda känslor medför sämre minne). Den andra är att känslor är nära förknippade med vad vi gör, våra handlingar och vilket intryck vi ger i samspel med andra (vilket också påverkar våra handlingsmöjligheter). Den tredje är att känslor är kontextbundna och sociala. Vi påverkas känslomässigt av omgivningar, händelser och situationer, och våra känslor påverkas av andras känslor.

Inte alltid så enkelt att man bara övertar andras känslor (hade jag gjort det skulle jag nog ha sprungit ifrån min egen disputation) men så att de känslor man avläser hos andra ger upphov till känslomässig respons i en själv som i sin tur informerar kognitionen, och påverkar ens medvetna eller omedvetna val av handlingssätt. Om jag hade bejakat skräcken i paniken hade jag paralyserats och inte klarat av att fullfölja disputationen. Istället följde jag andra känslor som väcktes av paniken. Bland dessa fanns tacksamhet mot mina nära och kära i publiken, en försmak av den framtida skam det skulle innebära att svika deras förväntningar, tillit till min egen förmåga att hantera situationen samt sympati för den stackars opponenten som för övrigt var helt obekant med svenska disputationsritualer och för vilken det hela också var pinsamt.

Ytterligare en slutsats man kan dra av exemplet är att man kan använda olika externa hjälpmedel för att aktivt ändra och förändra sitt eget känslo­ tillstånd. Olika centralstimulerande ämnen som koffein, nikotin, men också socker eller musik, kan hjälpa en att förändra sitt känslotillstånd. För mig är koncentration och fokus på arbete förknippat med snus. Att jag inte hade tänkt snusa hade att göra med att jag tänkte att det skulle se illa ut på en disputation.

När jag till slut valde att snusa var det dels för att jag ville ha den rent fysiska kick som hjälpte mig fokusera, dels för att det blev ett sätt att distansera mig från situationens allvar och göra den mindre skrämmande.

Självklart tänkte jag inte på allt detta klart och tydligt just då. Jag var bara diffust medveten om att jag måste tygla paniken. Det är först nu när jag tänker tillbaka och i minnet återvänder till situationen som jag namnger sådant jag kände och ser vilka val jag kunde ha gjort och vilka jag faktiskt gjorde. I efterhand framstår också mitt handlande som rationellt och förnuftigt eftersom jag uppnådde mitt mål att bli doktor. Men just då var det viktigast att rädda situationen – rädda ansiktet. Inte bara mitt eget ansikte utan även kollektivets, alla som skulle drabbas av mitt misslyckande i form av pinsamhet och skam. Sett från individens perspektiv handlar emotioner och emotionella processer i det sociala livet om just detta: att förstå vad som pågår i stunden utan att behöva

8

förord tänka igenom varje detalj, att agera på det som pågår utan att alltid medvetet välja mellan de möjliga handlingar som står till buds och att handla på ett sätt som inbegriper föreställningar om andras framtida handlingar utifrån en inlärd förståelse av vilka känslor ens eget handlande kan ge upphov till hos andra. Att rikta blicken mot hur centrala emotionerna är i socialt samspel, och att förstå hur de verkar, är därför att förstå samhället och oss själva bättre.

Jag hade inte kunnat skriva den här boken utan hjälp av andras kritiska och stöttande läsning, goda råd och kommentarer. Framför allt vill jag tacka min mamma Lena Edwards, och mina vänner och kolleger Cecilia Hansen Löfstrand och Cathrin Wasshede på sociologiska institutionen i Göteborg och Stina Bergman Blix på sociologiska institutionen i Stockholm. Tack också till alla andra kolleger och vänner som på olika sätt bidragit med tips på läsning, med exempel från sin pågående forskning, och med ett intresserat öra när jag behövt reda ut hur jag tänker. Särskilt tack till Carina Markström som varit min sparring­partner på förlaget.

Boken tillägnar jag Hera och Aris. Åsa Wettergren Göteborg, 15 september 2012

9

1 De sociala emotionerna Emotioner uppstår inte i ett vakuum och är inte tydligt avgränsade. De ingår i ett socialt sammanhang och de föds och göds i interaktioner mellan människor, samtidigt som de utgör drivmedlet för dessa interaktioner och alla andra handlingar. Emotioner är med andra ord både en orsak till sociala handlingar och ett föremål för sociala handlingar. Den som inget känner utför inga handlingar.

För att förstå mänskligt handlande räcker det alltså inte att förstå hur männi­skor tänker, vi måste också förstå vad de känner.

Syftet med den här boken är att på ett tillgängligt sätt och för en bred publik presentera en integrerad och sammanhållen teori om emotioners betydelse i det sociala livet. Det innebär att när jag förmedlar teorier och forskning inom internationell emotionssociologi, så görs detta genom de perspektiv och tolkningar jag själv arbetar med och jag kommer också att så långt som möjligt använda mig av exempel från min egen forskning.1 Boken placerar sig inom det jag nedan kommer att benämna det radikala perspektivet. Samtliga kapitel syftar till att belysa styrkan med ett sådant perspektiv i studiet av områden där emotioner fortfarande sällan berörs inom svensk samhällsvetenskaplig forskning. Det är dock inte bara en bok för studenter och forskare. Jag hoppas och tror att läsare i allmänhet här ska hitta värdefulla insikter om känslors betydelse för människors handlingar, sociala utbyte och sociala konstruktioner.

I detta kapitel lägger jag den teoretiska grunden för resten av boken. Jag tar avstamp i det som kallas det radikala perspektivet på emotionernas relation till förnuftet och fortsätter sedan med att definiera och förklara begreppet emotion och andra viktiga begrepp som emotionsregimer och emotionshantering. Jag diskuterar de så kallade mästeremotionerna skam och stolthet som, med utgångspunkt i att erkännande och tillhörighet är grundläggande sociala behov, reglerar individens internalisering av ett samhälles emotionsregim. Jag kommer också 1 En mer omfattande och refererande genomgång av den internationella forskningen ges i boken Emotioner, vardagsliv och samhälle av Starrin & Dahlgren 2004. Exempel på olika tillämpningar av emotionssociologiska teorier ges i antologin Det sociala livets emotionella grunder, Wettergren, Starrin & Lindgren red. 2008. För en översikt över den internationella (dock med fokus på den amerikanska) emotionssociologin, se Turner & Stets 2006.

11

emotionssociologi att redogöra för viktiga teoretiska byggstenar som interaktionsritual­teorin och makt-/statusperspektivet på emotioner. Avslutningsvis tar jag upp problemet med autenticitet och diskuterar möjligheten att vårt kulturellt specifika sätt att förstå självet är intimt förknippat med hur vi ser på känslor och vad känslor är.

Olika perspektiv på känslornas relation till förnuftet Det finns inom emotionsforskningen olika perspektiv på relationen mellan känsla och förnuft. Den australiske sociologen Jack Barbalet ger dem beteckningarna den konventionella modellen, den kritiska modellen och den radikala modellen.2 Den konventionella modellen ser förnuft och känsla som motsatta företeelser.

Till skillnad från kognitionen, vår intellektuella förmåga, är emotioner något svårdefinierbart som uppstår spontant i kroppen och som vi varken kan styra eller forma och som därför hotar att underminera det rationella förnuftet. Barbalet menar att detta synsätt går som en röd tråd genom västerländsk filosofi och tänkande: Från den antika filosofen Platon till upplysningsfilosoferna Descartes (”jag tänker alltså är jag”) och Kant. Inom den klassiska sociologin finner vi det konventionella synsättet i Max Webers teori om samhällets till­ tagande rationalisering och byråkratisering. Weber föreslog fyra grund­läggande typer av socialt handlande: målrationellt och värderationellt å ena sidan, där människan handlar förnuftigt för att uppnå givna mål eller upprätthålla givna värden. Å andra sidan handlande som är ”irrationellt”: traditionellt handlande som bygger på vana och tradition, och affektivt handlande som bygger på känslor.

De rationella handlingsformerna kännetecknar byråkratiska organisationer (både privata och offentliga) och är rutiniserade, effektiva, objektiva och plikttrogna. De styrs av lagar och regler, förutsätter utbildning och specialisering, och strikta beslutshierarkier. Här eftersträvas sine ira ac studio (utan vrede och fördomar) vilket, enligt Weber, innebär att känslor måste förträngas.3 Enligt Weber var det en trend i det västerländska moderna samhället att det rationella handlandet trängde ut alla andra former av handlande. En sådan syn på det moderna samhället som ett rationellt och icke-emotionellt samhälle (till skillnad från tidigare samhällen) kom att prägla samhällsvetenskaperna, men den speglade också sociala processer som var förknippade med kapitalismens utveckling och utbredning. Barbalet påpekar att klassiska samhällsvetare inte var främmande för emotionernas betydelse även för marknadssamhället (exempel­vis utgav den skotske nationalekonomen Adam Smith 1759 en bok om 2 Barbalet 1998. Se även Simon Williams utmärkta sammanfattning av dessa perspektiv i Williams 2000.

3 Weber 1948.

12

1. De sociala emotionerna The Theory of Moral Sentiments). Men under de två senaste seklen har sättet att se på och tolka känslor präglats av ett kapitalistiskt och individcentrerat samhälle, där framför allt de emotioner som är förenliga med ett instrumentellt och kalkylerande tänkande har fått ta plats i det offentliga rummet. Till och med dessa måste dock maskeras för att man ska kunna tala om dem: fenomen som ”solidaritet”, ”intressen”, ”attityder” och ”preferenser” antas inte ha någon direkt koppling till känslor. Enligt det konventionella synsättet hör känslor hemma i privatsfären och har att göra med intima och personliga relationer mellan till exempel makar, föräldrar och barn. Förnuftigt och rationellt handlande, som är önskvärt i det offentliga livet, i arbete, politik, ekonomi och veten­skap, anses alltså vara icke-emotionellt. Detta synsätt har genomsyrat västerländsk kultur genom den tidsepok som vi kallar modernisering och industrialisering. Det har fortfarande en dominerande ställning vilket märks i att vi värjer oss mot att tala om eller referera till känslor i sammanhang som kan betecknas som seriösa och rationella.

Det skulle till exempel väcka löje och förakt om en chef som ansätts för sin fantastiska lön och skyhöga bonus förklarade att pengarna står i direkt proportion till självkänslan och att pengarna symboliserar erkännande och bekräftelse. Men man kan se det som att prislappen främst är chefens statusmarkör i interaktionen med andra chefer. Att avstå från pengarna skulle kunna tolkas som ett underkännande av de andras löner och bonusar och därmed som kritik som kan leda till uteslutning. Individer som vänder sig mot starka gruppkulturer blir mobbade och utfrysta och det kan få allvarliga konsekvenser för hälsa och välbefinnande.4 Ju högre upp i samhällets statushierarki man befinner sig desto hårdare blir fallet sett i ett socialt perspektiv eftersom man har färre grupper att välja mellan. Kanske finns det i själva verket bara en grupp av verkligt haussade chefer i landet, där alla känner alla och kontrollerar varandra. Det är alltså inte pengarna det handlar om utan om tillhörighet och tillgång till gruppens heliga symboler som i sin tur signalerar status. Hög inkomst och bonus mäter inte det konkreta värdet utan det symboliska värdet på personen.

Eftersom ett sådant resonemang går stick i stäv mot det vi betraktar som rationella och legitima skäl drar chefen istället en vals om att på toppnivå krävs det just så mycket pengar för att motivera topprestation. Att vara chef är ansvarsfullt och krävande, bygger på lång träning och utbildning, och tar all tid i anspråk – alltså är chefen värd absurt mycket pengar. Trots uppenbara luckor i detta resonemang (det är långtifrån alla ansvarsfulla arbeten som medför hög lön och varför behöver man höja en fantasisumma med ytterligare en fantasisumma?) så är det ett resonemang som känns igen i den offentliga diskursen och som accepteras som självklart och sant.

4 Se t.ex Fineman 2003.

13

2. Emotionshantering och emotionsregimer i organisationer ningsritualen. Det underliggande antagandet i handläggarnas resonemang, det som gjorde det möjligt för dem att luta sig mot och utgå från utlänningslagen i de flesta avseenden, var att lagen avspeglade verkligheten.

Att utföra sitt uppdrag som handläggare på ett professionellt sätt med fokus på lagen genererar med andra ord positiv emotionell energi (stolthet och självförtroende) för den enskilde handläggaren eftersom han eller hon då får bekräftelse och erkännande från ledning och kolleger. Om man däremot misslyckas med att vara professionell blir den kollegiala feedbacken negativ (skam). Det finns således ett starkt emotionellt incitament för att handlägga enligt den uppfattning om professionalism som rådde på avdelningen. Men för att bilden av professionalism, och den med denna sammanhängande bilden av den rättvisa och demokratiska utredningsprocessen ska fungera krävs att lagen och dess praxis avspeglar verkligheten och att hela proceduren går rätt till.

Att fatta beslut på osäker grund Att bristerna och luckorna i den ideala proceduren hjälpligt kunde skylas över gjorde dem emellertid inte mindre intressanta att titta närmare på. Gör man det så ser man att såväl handläggningen i sig som de kontinuerliga försöken att åtgärda brister, som handläggarna ägnade sig åt, också medförde ett kontinuerligt emotionsarbete. Handläggarens (och beslutsfattarens) förmåga att fatta beslut vilade inte på någon robust grund utan på en selektiv konstruktion av verkligheten som en ideal transparent verklighet. I själva verket var sökande långt ifrån upplyst och förmögen att leverera ”goda” berättelser, advokaterna var inte sällan oengagerade eller dåligt insatta och deras inlagor var fulla av brister (som handläggarna försökte lappa ihop på den muntliga genomgången).

Tolken översatte ganska ofta dåligt eller direkt felaktigt, det hände att tolken inte kom eller att han/hon inte kunde översätta tillräckligt bra så att förhöret måste avbrytas. Alla dessa brister bäddar för att handläggaren ska känna stor osäkerhet inför beslutsfattandet och genererar dessutom skuld över att beslutet möjligen är felaktigt. Samtidigt var handläggaren inte ensam om beslutet varför en del av ansvaret avhändades på beslutsfattaren. Denne fattade å andra sidan beslut på det muntliga och skriftliga underlag som tillhandhölls av hand­ läggaren. Den så kallade dragningen var en diskussion, som ibland påminde om en förhandling, mellan handläggare och beslutsfattare, där olika aspekter och faktorer i den sökandes berättelse vägdes mot varandra och mot lagstiftningen.

Att handläggare och beslutsfattare kom på tvärs med varandra angående ett beslut var enligt utsago inte ovanligt. Alla de intervjuade handläggarna hade varit med om det och de berättade också om fall som de hade drivit extra hårt för att de, tvärtemot beslutsfattaren, varit övertygade om att sökande borde få

81

emotionssociologi tillstånd att stanna. De åberopade då bland annat det faktum att de själva hade mött den sökande och fått ”en magkänsla” – en vardaglig benämning på det vi ovan kallat somatisk markör. En handläggare beskrev det så här: Det var en kvinna från Irak som hade arbetat med mänskliga rättigheter och då var det dels såna saker som man tyckte kanske var lite konstigt. Varför hade hon fortsatt arbeta varför hade hon flyttat tillbaks till sin bostad alltså så här … men jag hade ju träffat henne och jag tyckte att det var extremt trovärdigt och hon hade jättemycket handlingar och så. Så jag kände liksom det är klart att vi måste ge henne uppehållstillstånd därför att självklart skulle hon hotas för att man vet att religionen är så stark i dom områdena. Men det var mycket i den här historien som var konstigt, och jag hade liksom varit inne på det här och tänkt jätte­mycket.

Och så tänkte jag så här ja, men vad skulle jag själv ha gjort? Om jag var där och jag brann för dom här frågorna och jag kände att jag måste göra det här så skulle jag förmodligen, även om jag hotades lite här och lite där, så kanske jag skulle fortsätta (…) Man kanske hade varit lite så här egoistisk och tänkt nä men jag ska fortsätta, och sen till slut så säger ens man liksom du har dina barn att tänka på nu får du skärpa dig alltså. Jag hade en ganska tydlig bild av självklart det är det och så var beslutsfattaren så här nej nej det här är ju den här historien låter helt orimlig. Så jag började liksom argumentera då så här [höjd röst:] Nä, det är det inte alls det! Jag har tänkt så här… Och då började hon ja men det kanske är sant, ja… Och så blev hon så där osäker och så pratade vi med en av dom mest erfarna [beslutsfattarna] då och till slut så mynnade det ut i ett beslut då [skrattar]. Det blev asyl.

Till saken hör att det knappast finns något fall där den sökandes berättelse kan bevisas bortom allt tvivel. Istället måste den sökande göra sin berättelse trovärdig genom att tillhandahålla så mycket konkreta bevis som möjligt och genom att i övrigt uppföra sig och lägga fram sin berättelse på ett sådant sätt att det hela framstår som övertygande. Det är sällan berättelser från verkligheten är logiska och konsekventa.

I intervjuutdraget ovan framgår tydligt att det av handläggaren krävdes ett visst mått av identifikation för att historien skulle framstå som trovärdig. Att tänka ”hur skulle jag själv ha gjort” lämnar utrymme för att leva sig in i en berättelse och när man gör det blir det också tydligt hur många motstridiga känslor, yttre och inre krav, olika yttre omständigheter, som styr ens handlingar. Detta gör att det krävs ett visst mått av rationalisering och tillrätta­ läggande i efterhand för att ett handlingsförlopp ska framstå som logiskt och konsekvent (och ens själv som en avgränsad och förutsägbar handlingsenhet).

Men de sökande får veta att de måste berätta hela sanningen och ingenting annat än sanningen, vilket i vissa fall gör att de bemödar sig att lägga fram alla turer fram och tillbaka. I lunchrummet hörde jag handläggarna skämta om att det var just de ”helt osannolika” historierna som oftast var sanna, medan de

82

2. Emotionshantering och emotionsregimer i organisationer fullkomligt logiska inte var det. Men både sökande och deras biträden säger också att de lärt sig att i praktiken är det inte alltid bra att lägga fram för många detaljer. Detaljer kan nämligen, beroende på handläggaren, växa till enorma stötestenar som i slutändan undergräver en sökandes trovärdighet. Om väl en handläggare har bestämt sig för att den sökande ljuger handläggaren ”rätt upp i ansiktet” så finns det inte mycket som kan reparera den skadan. Enligt chefen skulle samtliga sökande i praktiken kunna avfärdas som lögnare om man bara höll på och grävde tillräckligt länge, men det var inte det som var meningen med asylutredningen. Från mina anteckningar av ett obandat samtal med ­chefen: En bra handläggare måste ha fingertoppskänsla och erfarenhet. Chefen säger: Bestäm från början när du är nöjd med viss bevisning. T.ex. vilket dokument du anser tillräckligt för att styrka sökandes identitet. Den muntliga genomgången ska vara slutet på utredningen och relateras till hur läget är just nu. Det ska inte ta mer än en månad efter [den muntliga genomgången] innan besked ges. Det är inte meningen att handläggarna ska ägna månader och år på ett ärende.

Vad chefen säger är att handläggarna måste förhålla sig till stipulerad handläggningstid och krav på effektivitet, men också att den berättelse och bevisning som ligger till grund för ett beslut avgörs av handläggaren. Handläggaren är med andra ord med och konstruerar den sökandes berättelse. Det blir extra tydligt när man läser protokoll från de muntliga genomgångarna efter att själv ha suttit med på dem; vissa saker i berättelsen har fått mer utrymme än andra.

Detta är för en sociolog med socialkonstruktivistiska vetenskapsteoretiska utgångspunkter inte alls anmärkningsvärt, men det torde vara ett problem för handläggarna själva eftersom hela deras självbild och verksamhetsbild vilar på antagandet om faktiska eller objektiva förhållanden. Ur ett emotionssociologiskt perspektiv blir det tydligt att glappet mellan den ideala och neutrala utredningsproceduren och den osäkra, bristfälliga, röriga och pressade procedur som råder i verkligheten överlappas med hjälp av emotioner. Det är känslan av trovärdighet som byggs upp i mötet mellan sökande och handläggare som avgör hur och vilka frågor som ställs och vilka delar av en berättelse som lyfts upp. Mötet handlar också om hur makt och status hanteras.

Lagliga och olagliga känslor Handläggaren vet vilken makt han/hon har och förhåller sig till den, inte minst genom det organisatoriska skriptet för yrkesrollen (trevligt bemötande). Detta skript är i sin tur en del av organisationens emotionella regim och de verktyg för hantering av skuld och skam som den tillhandahåller. Genom det profes-

83

4 Strukturellt inbäddade emotionella ­processer: nation, politik och klass I kapitel 1 tog jag upp teorier om hur makt och status kan ses som kopplade till olika emotioner. Man kan säga att förekomsten av en viss sorts maktrelation under vissa givna förhållanden gör sannolikt att de grupper av människor som berörs kommer att ha benägenhet att uppleva vissa emotioner. I föregående kapitel utvecklade jag en aspekt av detta som jag kallade underordningens emotionella dynamik. Vi såg hur ”kampen” om makt och status i organisationer kan förhandlas genom kränkningar, förolämpningar och till och med mobbning.

I det här kapitlet kommer jag att ta upp fenomen som nationell gemenskap och politiskt och nationellt ledarskap. Jag ska också resonera runt hur emotionella resurser fördelar sig och fördelas olika mellan olika grupper. Jag kommer att driva tesen att människor på samhällets så kallade botten har en strukturell benägenhet att uppleva mer skam och rädsla till följd av låg status och maktlöshet, än människor på samhällets topp, som istället har benägenhet att uppleva mer stolthet och trygghet, till följd av hög status och mycket makt. Behovet av stolthet och trygghet – strävan efter emotionell energi och inkludering i en solidarisk gemenskap – kan alltså ses som drivkrafter för individer att röra sig mot mer makt och högre status.

De avsnitt som handlar om klass kräver ett förtydligande. Att överhuvud­taget tala om klass och emotioner är en intellektuell utmaning för den som är skolad i det konventionella perspektivet (vilket de flesta av oss är). Klass ser de flesta som ett objektivt, socioekonomiskt faktum, något man kan peka på genom att jämföra aggregerad inkomstnivå, typ av arbete, utbildning.151 Men för att man verkligen ska kunna förstå hur generella och övergripande olikheter mellan klasser blir till konkret subjektiv verklighet för individen, en verklighet som fungerar som antingen ett glidmedel eller som ett oöverstigligt berg av motstånd för dennes handlingar och drömmar, måste man förstå vilka emotioner som aktiveras i och genom dessa skillnader.

151 Holgersson 2011, Oskarsson et al. 2010.

117

emotionssociologi

Nationens emotionella infrastrukturer Utifrån interaktionsritualteorin kan man se att samhällen organiserar emotioner på ungefär samma sätt som organisationer gör det, men i större skala. Här anordnas också mer eller mindre storvulna ritualer av formell karaktär som genom den kollektiva upprymdhet och solidaritet de skapar bidrar till att stärka stolthet över vår tillhörighet. Exempel på sådana ritualer är Allsång på Skansen, kungabröllop, Melodifestivalen, men också nationella sorgedagar efter exempelvis Estoniakatastrofen och tsunamin. Samtliga dessa exempel kan inte undgås av någon, även om inte alla är lika engagerade i dem. En del kanske tar avstånd från dem. Att ta avstånd och prata med andra om hur dumt man tycker att det är med kungabröllop bidrar dock också till att återskapa kungabröllopet som en gemensam symbol. Det är inte alltid vad man pratar om som är poängen med en interaktionsritual utan att man pratar, så att stämningen arbetas upp, och om den är hög, drar med sig de interagerande individerna i det som Randall Collins kallar rytmisk samklang, kroppars synkronisering genom röster, mimik, kroppsspråk, fokus. Man blir upplivad och engagerad och samtalet drar iväg med en. På så vis ger stora formella ritualer som kunga­bröllop upphov till myriader av små informella ritualer runt om i landet där det skapas solidaritet och emotionell energi och alla har något att säga eftersom ingen kan undgå att känna till just denna händelse. De utgör med andra ord ett slags massymboler som alla har tillgång till och som har potential att generera många mindre interaktioner, som ringar på vattnet.

I samtida teknologiskt utvecklade och demokratiska samhällen är det framför allt media som sprider de interaktionsgenererande massymbolerna och ofta upplever man de stora formella ritualerna på riksnivå i medierad form, det vill säga genom datorn, teven, radion, eller tidningarna. Att medierna varit en förutsättning för skapandet av en nationell gemensamhetskänsla är ett faktum.152 Om ”den nationaliserande kraften” i det första direktsända mediet – radion – skriver den svenske etnologen Orvar Löfgren: Efter en kort äventyrsperiod av privata initiativ med eller utan radioreklam förstatligades detta nymodiga medium efter engelsk förebild och blev ett vördnadsbjudande företag. Radion skulle vara en nationell monopolinstitution och detta underströks vid premiärsändningen från Stockholms nya rundradio 1925 då generaldirektören Södermark efter sitt högtidstal spontant stämde upp ’Du gamla du fria’.153 Radion blev i flera betydelser en riksradio, både en rikslikare och en nationell (…) lyssnargemenskap. Redan 1939 nådde Sverige förstaplatsen i licenstäthet 152 Anderson 1991.

153 Ehn et al. 1993.

118

4. Strukturellt inbäddade emotionella ­processer och under den långa period som det endast fanns en programkanal hade radiomediet en ganska unik integrerande och normbildande funktion – just på det nationella planet.154

Radion förmedlade inte bara kunskap om vad som tilldrog sig i det avlånga landet Sverige, förband den enskildes hem med riket som helhet, utan den gick också rakt in i kroppen och formade, som etnologen Jonas Frykman skriver, ”svenska kroppar” till ”en karakteristisk framåtlutning”.155 Kapten Ugglas morgongymnastik som pågick från 1929 och i två decennier, blev en nationell institution: Hans rappa stämma inramade morgonandakten – det gick att välja om man ville träna kroppen före eller efter. Han blev en av tidens massmediala kändisar. Man hälsade på honom på spårvagnen och han fick gärna gå före i mjölkbutiken. Han mottog brev där man bad om ursäkt för att man gjorde gymnastiken utan att öppna fönstret, som han rekommenderade, och han ombads säga åt vissa personer i bekantskapskretsen att sträcka på ryggen.156

Löfgren och Frykman beskriver ett nät av bidragande faktorer och processer där nationsgemenskapen förankrades i individen och band samman alla landets enskilda delar till en gemensam helhet med fast förankrade nationella ritualer och symboler, alltifrån ”det svenska vädret” till nationella högtider, som nyårsafton: Vid nyårsnattens tolvslag stod det svenska folket högtidligt församlat framför radioapparaterna runt om i landet, lyssnade på Anders de Wahl och hörde klockorna ringa nationen samman. I sådana ögonblick skapades ett massmedialiserat nationellt ”vi” med stark känsloladdning.157

Formerandet av nationsgemenskapen som något som ger emotionell genklang i den enskilde i form av stolthet (eller skam) över att vara ”svensk” – det vill säga nationaliteten som en självklar del av ens identitet – var inte möjligt i lika hög utsträckning innan radion och sedermera teven flyttade in i var kvinnas och mans hem. Medierna fungerar enande på samma vis idag, även om utbudet är mer diversifierat.

En gemensam övergripande ritual som vi alla tar del av, är engagerade i, och använder som symbol i våra dagliga interaktioner, är nyheterna, oavsett i vilken form. De är självklart uppdelade mellan lokala, riks och internationella nyheter.

154 Löfgren i Ehn et al. 1993:109.

155 Ehn et al. 1993.

156 Frykman i Ehn et al. 1993:171.

157 Löfgren i Ehn et al. 1993:111.

119

emotionssociologi De lokala nyheterna skapar gemenskap och samhörighet lokalt, riksnyheterna binder ihop nationen. De internationella nyheterna filtreras ofta genom ”nationens intresse” samtidigt som de också ger möjlighet att bygga en känsla av samhörighet med folk i andra länder. Ofta sägs vi beröras mindre av inter­ nationella nyheter än nationella för att de sistnämnda så att säga ligger närmare. Men avståndet mellan Kiruna och Göteborg är längre än det mellan Göteborg och Paris. Att Kirunas öden och äventyr berör göteborgaren mer än det som händer i Paris och människorna som bor där, beror alltså inte på geografisk närhet utan på en känsla av närhet. Oavsett var vi bor i Sverige så känner vi till och kan leva oss in emotionellt i allt som händer från Haparanda till Malmö, medan vi är både okunniga och mer distanserade inför det som händer på andra sidan gränsen, även om det rent geografiskt ligger närmare. Känslan av närhet och distans speglas och dirigeras av medierna. Ska man döma av nyheterna känner vi oss också närmare USA än vissa europeiska länder (till exempel Rumänien eller Makedonien).

När man rent fysiskt reser och upplever nya platser uppstår ett slags emotionell affinitet (närhet) med dessa platser. Något liknande kan förstås uppstå om man får en vän på en plats man aldrig besökt. Det innebär att man blir nyfiken och intresserad av vad som händer där. Vår tids ökade resande och medierade relationer kanske gör att våra känslor av närhet inte längre per automatik följer nationens territoriella gränser. På liknande sätt kan man reflektera kring parabolerna på balkongerna i bostadsområden där det bor många invandrade. Para­ bolerna blir ett uttryck för emotionell affinitet med platser som det standardiserade kanalutbudet inte täcker in, det som postkolonial teori betecknar som diaspora.

Man kan alltså säga att medierna – utöver att de medierar de socialt sammanhållande interaktionsritualerna – fungerar som infrastruktur för våra känslor. Medierna riktar våra känslor och tillhandahåller symboler för våra vardagliga interaktionsritualer på mikronivå. Genom det de väljer att lyfta upp lägger de ut osynliga pipelines för kollektiva emotioner och bygger således vår emotionella karta över världen, både den lilla och den stora. Det hindrar inte att vi också väljer omsorgsfullt i utbudet, i syfte att upprätthålla en önskad emotionell affinitet.

Rättsväsendet som nationens kodifierade emotionsregim En annan infrastruktur för våra emotioner – som per definition är kopplad till nationalstaten – utgörs av rättsväsendet. Lag och rätt formaliserar och byråkratiserar ett samhälles gemensamma moral och emotionella regim. Bäst är förstås om det som är förbjudet också väcker emotioner som avsky, förakt, rädsla och

120

5. Social förändring och sociala rörelser Status

Låg 1 ”Skampålen” Offentligt skambelagda (media) Uteslutningsförödmjukelse Förstärkningsförödmjukelse

2 Kändisar Stjärnor och ledare firade i media

4 De stigmatiserade Kollektiv förträngning Förstärkningsförödmjukelse Uteslutningsförödmjukelse

3 De normala Civil ouppmärksamhet

Hög

Synlighet

Låg Skam

Emotionell energi

Stolthet

Figur 4 Relationen mellan social status, synlighet och emotionell energi

som dopat sig, tv-kändisar som tagit droger, politiker som är korrupta. Men att förstärkningsförödmjukelser också placeras här har att göra med de skamprocesser som ligger inbäddade i välfärdsstatens institutionaliserade hjälpar­inter­ aktioner och som syftar till att begränsa utnyttjandet av dessa resurser. I vilken mån vi i allmänhet stämplar arbetslösa, sjukskrivna och socialbidragstagare som skamliga andra, kan kopplas till bland annat dominerande politiska diskurser och ekonomisk konjunktur.201 Social utsatthet tenderar att ses som individens problem i högre grad när man anser att den sociala ordningen är rättvis – ”alla” har en rimlig chans att bygga upp ett normalt liv.202 Då dominerar antagandet att de som behöver det offentligas stöd är moraliskt degenererade vilket i sin tur legitimerar institutionaliserade förstärkningsförödmjukelser som till exempel strängare behovsprövning, höjda krav på motprestationer och sänkta ersättningsnivåer. De offentligt skambelagda kännetecknas av låg emotionell energi, lågt eller obefintligt erkännande och hög synlighet – en synlighet som gör det sociala stigmat till en ständigt närvarande realitet som individer måste försvara sig mot.

201 Se t.ex. Fraser & Gordon 1994.

202 Clark 1987.

151

Emotionssociologi Åsa Wettergren

Emotioner finns med i alla sammanhang, men i det offentliga livet är de ofta tysta i bakgrunden. De driver våra handlingar, men vi kan inte alltid se dem och har lärt oss att bortse från dem. Emotionssociologi kan användas för att förstå oss själva och samhället bättre; varför vi gör som vi gör och varför vi är beroende av andra. Utan känslor, och utan förmåga att känna in sin omgivning, skulle ingen människa följa vare sig normer, lagar eller regler.

Det är för att vi känner som vi rättar in oss i leden.

Den här boken förmedlar en integrerad och sammanhållen teori om emotioners betydelse i det sociala livet. Utifrån internationell forskning presenterar författaren ett samhällsvetenskapligt perspektiv på emotioner. Detta illustreras med exempel från vardagen, från skönlitteraturen, och inte minst från aktuella vetenskapliga studier. Boken riktar sig till såväl studenter inom samhälls- och vårdvetenskaper som till forskare som är nyfikna på ett emotionssociologiskt perspektiv. Den kan också läsas av en intresserad allmänhet.

Åsa Wettergren är lektor i sociologi vid Göteborgs universitet, där hon forskar och undervisar om sociala rörelser, migration och emotioner i organisationer.

ISBN 978-91-40-67653-5

9 789140 676535