Page 1

en sv u ren e d en fa l l en ä n g e l förb j u d en k ä rl ek

B ecc a Fi t zpat ri c k skildrar här ett passionerat

drama där kärleken är lika stark som den tycks omöjlig. En fallen ängel, lika sexig som han är skrämmande, förälskar sig i en ung kvinna och därmed hamnar de båda mitt i en uråldrig kamp mellan det onda och det goda.

www.beccafitzpatrick.com Omslagsbild © Photography by James Porto

b e c ca f i t z p at r i c k

Med sitt hånfulla leende och ögon som ser rakt igenom henne, fångar Patch omedelbart Noras uppmärksamhet. Om än mot hennes vilja och absolut mot allt bättre vetande. Patch dyker upp överallt i Noras liv, och verkar dessutom veta mer om henne än hennes närmaste vänner. Nora måste välja; ge upp sitt motstånd och bli hans eller fly så långt bort det bara går. Men när sanningen om Patch börjar gå upp för henne är det för sent att fly …

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15900-8

b e c ca f i t z p at r i c k


b e c ca f i t z p at r i c k

Översättning: Carina Jansson


Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, Utan störtade dem ned i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets hålor, för att där förvaras till domen. 2 Petrus 2:4

Hush hush lasprov.indd 6

10-03-31 13.18.22


PROLOG

LOIREDALEN, FRANKRIKE NOVEMBER 1565

C

hauncey befann sig tillsammans med en bonddotter vid floden Loires gräsbevuxna bankar när stormen rullade in, och eftersom han låtit sin valack strosa fritt på ängen fick han återvända till slottet till fots. Han ryckte loss ett silverspänne från ena stöveln, tryckte det i flickans handflata och såg henne kila iväg så att leran stänkte runt kjolarna. Sedan drog han på sig stövlarna och begav sig hemåt.   Regnet vräkte ner över den mörknande landsbygden runt Château de Langeais. Chauncey klev lätt över myllan och de sjunkna gravarna på kyrkogården – härifrån kunde han hitta hem utan att gå vilse ens i den tätaste dimma. Det var inte dimmigt i kväll, men mörkret och det hällande regnet var förrädiskt nog.   Någonting rörde sig i utkanten av Chaunceys synfält och han kastade en snabb blick åt vänster. Vad som vid första anblicken såg ut som en stor ängel ovanpå ett monument reste sig i sin fulla längd. Pojken var varken av sten eller av marmor, och han hade både armar och ben. Överkroppen var naken, han var barfota och klädd i ett par enkla byxor som hängde löst runt midjan. Regndroppar föll från hans svarta hår när han hoppade ner från monumentet, och rann nerför hans ansikte som var mörkt som en spanjors.   Chauncey lade handen på svärdsfästet. ”Vem där?”   Ett leende lekte på pojkens läppar.   ”Sätt dig inte upp mot hertigen av Langeais”, varnade Chauncey. 7

Hush hush lasprov.indd 7

10-03-31 13.18.22


”Jag frågade efter ditt namn. Säg det.”   ”Hertig?” Pojken lutade sig mot ett knotigt pilträd. ”Eller ba­stard?”   Chauncey drog sitt svärd. ”Ta tillbaka det där! Min far var hertig av Langeais. Nu är jag hertig av Langeais”, tillade han klumpigt och förbannade sig själv för det.   Pojken skakade långsamt på huvudet. ”Din far var inte den gamle hertigen.”   Den skandalösa förolämpningen gjorde Chauncey rasande. ”Och din far?” röt han och sträckte ut svärdet. Han kände ännu inte till namnen på alla sina vasaller, men han höll på att lära sig. Den här pojkens släktnamn skulle han definitivt lägga på minnet. ”Jag frågar en gång till”, sa han med låg röst och drog en hand över ansiktet för att torka bort regnet. ”Vem är du?”   Pojken gick fram och föste undan svärdsklingan. På nära håll såg han äldre ut än Chauncey först trott, kanske till och med ett eller två år äldre än Chauncey själv. ”En djävulens avkomma”, svarade han.   Chauncey kände ett hugg av rädsla i bröstet. ”Du är spritt språngande galen”, väste han mellan tänderna. ”Ur vägen.”   Marken under Chauncey vickade till och stjärnor i guld och rött flimrade framför ögonen. Framåtböjd med händerna i ett krampaktigt grepp om låren tittade han upp på pojken, blinkade, flämtade och försökte begripa vad som hände. Tankarna snurrade som om han inte längre kunde kontrollera dem.   Pojken sjönk ner på huk och såg honom rakt i ögonen. ”Lyssna noga. Jag behöver någonting av dig, och jag tänker inte ge mig av förrän jag får det. Förstår du?”   Chauncey gnisslade tänder och skakade på huvudet för att visa sin misstro – sitt motstånd. Han försökte spotta på pojken, men saliven rann nerför hakan och tungan vägrade lyda honom.   Pojken grep tag i Chaunceys händer – hettan från pojkens hud brände honom och han skrek rakt ut.   ”Du ska svära mig din tro och huldhet”, sa pojken. ”Knäböj och svär mig din trohet.” 8

Hush hush lasprov.indd 8

10-03-31 13.18.22


Chauncey försökte hånskratta, men strupen snördes samman och han fick bara ur sig en kvävd flämtning. Högra knäet vek sig som om någon sparkat honom i knävecket, trots att ingen stod bakom honom, och han föll framstupa i leran. Han vred på huvudet och kräktes.   ”Svär”, upprepade pojken.   Chaunceys hals hettade och han tvingades uppbåda all sin kraft för att knyta nävarna. Han skrattade åt sig själv, men helt utan humor. Han hade ingen aning om hur, men det var pojken som orsakade illamåendet och svagheten. Det skulle inte släppa förrän han svor trohetseden. Han skulle säga vad han måste, men han lovade sig själv att pojken skulle krossas för den här förnedringen.   ”Herre, jag svär er min tro och huldhet”, sa Chauncey med en röst som dröp av gift.   Pojken hjälpte honom att resa sig. ”Möt mig här när den judiska månaden marcheschvan tar sin början. Under de två veckorna mellan nymåne och fullmåne behöver jag dina tjänster.”   ”Två veckor?” Chauncey darrade i hela kroppen av ursinne. ”Jag är hertigen av Langeais!”   ”Du är en nefil”, sa pojken med skuggan av ett leende.   Chauncey hade en vass replik på tungspetsen, men svalde den. ”Vad sa du?” väste han med iskall röst.   ”Du tillhör den bibliska rasen nefilim. Din riktige far var en ängel som föll från himlen. Du är till hälften dödlig.” Pojkens mörka ögon såg in i Chaunceys. ”Till hälften fallen ängel.”   Ur minnets djupaste vrår steg Chaunceys guvernörs röst och han hörde honom läsa högt ur Bibeln om en avvikande ras som uppkommit när änglar som störtats från himlen fortplantade sig med männi­ skokvinnor. En skräckinjagande och mäktig ras. En ilning som inte helt och hållet var av avsmak for längs Chaunceys ryggrad. ”Vem är du?”   Pojken vände sig om och började gå, och trots att Chauncey ville följa efter honom kunde han inte förmå sina ben att bära hans vikt. Han låg kvar på knä, blinkade mot regnet och såg två grova ärr på pojkens rygg. Ärren möttes mellan skulderbladen och bildade ett uppochnervänt V. 9

Hush hush lasprov.indd 9

10-03-31 13.18.22


”Är du … fallen?” ropade han. ”Du har blivit fråntagen dina vingar, inte sant?”   Pojken – ängeln – vem han än var, vände sig inte om. Chauncey behövde ingen bekräftelse.   ”Den här tjänsten du vill att jag ska utföra”, ropade han. ”Jag kräver att få veta vad det gäller!”   Luften vibrerade av pojkens lågmälda skratt.

10

Hush hush lasprov.indd 10

10-03-31 13.18.22


KAPITEL

1 COLDWATER, MAINE NUTID

J

ag gick in i biologisalen och tappade hakan. På den svarta tavlan hängde underligt nog en Barbiedocka, sida vid sida med Ken. Deras armar hade sammanlänkats och de var nakna, sånär som på några konstgjorda löv på strategiskt utvalda platser. Ovanför dem stod en inbjudan skriven med rosa krita: välkommen till människans fortplantning (sex)

  ”Det här är anledningen till att skolan förbjuder mobilkameror”, sa Vee Sky bredvid mig. ”En bild av det här i vårt eZine vore allt bevis jag behöver för att få utbildningsnämnden att dra in biologilektionerna. Då skulle vi kunna ägna den här timmen åt någonting produktivt – som privatlektioner med gulliga överklasskillar.”   ”Oj, Vee”, sa jag. ”Jag kunde ha svurit på att du har sett fram emot det här ämnet hela terminen.”   Vee sänkte ögonfransarna och log okynnigt. ”Jag kommer inte att kunna lära mig någonting jag inte redan vet.”   ”Vee? Som i Väldigt oskuldsfull?”   ”Inte så högt.” Hon blinkade åt mig samtidigt som det ringde in. Vi slog oss ner på våra platser, bredvid varandra vid samma bänk.   Coach McConaughy lyfte visselpipan han bar i en kedja runt halsen och blåste i den. ”Alla på plats!” Vi visste allihop att McConaughy 11

Hush hush lasprov.indd 11

10-03-31 13.18.22


betraktade biologiundervisningen som ett extrajobb vid sidan av tjänsten som tränare för skolans basketlag.   ”Det kanske inte har gått upp för er ungar att sex handlar om mer än en kvart i baksätet på en bil. Det är en vetenskap. Och vad är vetenskap?”   ”Tråkigt”, ropade någon i bakre delen av salen.   ”Det enda ämne jag får underkänt i”, sa någon annan.   Coachens blick gled längs främre raden och stannade vid mig. ”Nora?”   ”Studien av någonting”, sa jag.   Han kom fram och knackade med pekfingret mot bänkskivan framför mig. ”Och mer?”   ”Kunskap förvärvad genom experimenterande och observationer.” Underbart. Det lät som om jag provläste för ljudutgåvan av läro­ boken.   ”Med dina egna ord.”   Jag fuktade överläppen och letade synonymer. ”Vetenskap är en utredning.” Det lät som en fråga.   ”Vetenskap är en utredning”, upprepade coachen och gned sina handflator. ”Vetenskap kräver att vi blir spioner.”   När han uttryckte det så lät vetenskap nästan underhållande. Men jag hade gått på McConaughys lektioner för länge för att börja hoppas.   ”Skickligt spioneri kräver övning”, fortsatte han.   ”Sex också”, kom det från bakre raden. Alla fnissade medan coachen riktade ett varnande finger mot förövaren.   ”Det kommer inte att ingå i dagens läxa.” Coachen vände sig mot mig igen. ”Nora, du har suttit bredvid Vee sedan läsåret började.” Jag nickade och undrade ängsligt vart det här skulle leda.   ”Ni sitter båda två i redaktionen för skolans nättidning, eZine?”   Jag nickade igen.   ”Jag slår vad om att ni vet ganska mycket om varandra.”   Vee sparkade till mitt ben under bordet. Jag visste vad hon tänkte – att han inte hade en aning om hur mycket vi faktiskt visste om 12

Hush hush lasprov.indd 12

10-03-31 13.18.22


varandra. Och då menar jag inte bara den typen av hemligheter vi gömmer i våra dagböcker. Vee är min tvärtomtvilling. Hon är grönögd, läckert blond och några kilon för kurvig. Jag är en mörkögd brunett med mängder av lockigt hår som kan stå emot de bästa av plattänger, och jag består bara av ben, som en barstol. Men det finns en osynlig tråd mellan oss som binder oss samman – vi är båda säkra på att den fanns där långt innan vi föddes. Och att den kommer att hålla resten av våra liv.   Coachen tittade ut över klassen. ”Jag är faktiskt säker på att ni allihop känner personen som sitter bredvid er ganska väl. Ni valde väl era platser av en anledning, eller hur? Trygghet. Synd bara att de bästa vetenskapsspionerna undviker just trygghet. Det trubbar av undersökningsinstinkterna. Därför ska vi i dag göra om placeringslistan.”   Jag öppnade munnen för att protestera, men Vee hann före. ”Vadå? Det är ju april, terminen är nästan slut! Du kan inte börja strula med det där nu.”   Coachen drog på munnen. ”Jag kan strula med det här ända fram till terminens sista dag. Och om jag tvingas underkänna er kommer ni tillbaka hit nästa år, då jag kan börja strula med det igen.”   Vee blängde bistert på honom. Hon är berömd för sin bistra min. Det är en min som gör allt utom att väsa hörbart. Coachen, som verkade immun mot den, förde visselpipan till läpparna och vi fattade.   ”Alla som sitter på vänster sida om bordet – er vänster – flyttar en rad framåt. Och ni som sitter längst fram – ja, du också, Vee – sätter er längst bak.”   Vee tryckte ner skrivboken i ryggsäcken och drog igen dragkedjan. Jag bet mig i läppen och vinkade till avsked. Sedan vände jag mig om och tog en titt på raderna bakom mig. Jag visste vad alla mina klasskamrater hette … utom en. Nykomlingen. Coachen hade aldrig sagt hans namn, och han verkade vilja ha det så. Nu satt han hopsjunken vid bordet bakom mitt och stirrade rakt fram med svala, svarta ögon. Precis som vanligt. Jag trodde inte för ett ögonblick att han bara satt där, dag ut och dag in, och stirrade tomt framför sig. Han tänkte på någonting, men instinkten sa mig att jag antagligen inte ville veta på vad. 13

Hush hush lasprov.indd 13

10-03-31 13.18.22


Han flyttade sin biologibok till mitt bord och satte sig på Vees stol.   Jag log. ”Hej. Jag heter Nora.”   Hans svarta ögon skar in i mig och mungiporna gled uppåt. Mitt hjärta hoppade över ett slag, och i den korta tystnaden verkade en känsla av tungsint mörker glida över mig som en skugga. Känslan försvann på bråkdelen av en sekund, men jag stirrade fortfarande på honom. Hans leende var inte vänligt. Det var ett leende som utlovade trubbel.   Jag koncentrerade mig på svarta tavlan. Barbie och Ken stirrade tillbaka med egendomligt glada leenden.   ”Mänsklig fortplantning kan vara ett känsligt ämne …” började coachen.   ”Åh”, stönade eleverna i kör.   ”… som kräver ett moget handlag. Och precis som med all annan vetenskap lär man sig bäst genom att snoka. Resten av lektionen vill jag att ni övar upp tekniken genom att ta reda på så mycket som möjligt om er nya partner. I morgon tar ni med en skriftlig redogörelse för era upptäckter – och räkna med att jag kommer att kontrollera sanningshalten. Det här är biologi, inte engelska, så tänk inte ens tanken att fantisera ihop era svar. Jag vill se äkta samspel och lagarbete.” Där fanns ett outtalat annars.   Jag satt blickstilla. Bollen var hans – jag hade lett mot honom, och se hur det gick. Jag rynkade på näsan och försökte komma på vad det var han luktade. Inte cigaretter. Något starkare, otäckare.   Cigarrer.   Min blick fann klockan på väggen och jag trummade med pennan i takt med sekundvisaren. Jag lade upp ena armbågen på bordet och lutade hakan mot handen. Jag suckade tungt.   Toppen. I den här takten skulle jag bli underkänd.   Jag stirrade rakt fram, men hörde det svaga ljudet av penna mot papper. Han skrev något, och jag ville veta vad. Bara för att vi hade suttit bredvid varandra i tio minuter var han inte kvalificerad att dra några slutsatser om mig. Jag kastade en blick åt sidan och upptäckte att han redan hade skrivit flera rader. 14

Hush hush lasprov.indd 14

10-03-31 13.18.22


”Vad skriver du?” frågade jag.   ”Och hon talar engelska”, mumlade han medan han klottrade ner det med en handstil som var både elegant och nonchalant på samma gång.   Jag lutade mig så nära jag vågade och försökte läsa vad han hade skrivit mer, men han vek papperet på mitten och gömde listan.   ”Vad skrev du?” frågade jag med skärpa.   Han sträckte sig efter mitt tomma papper, drog det mot sig och skrynklade ihop det till en boll. Innan jag han protestera kastade han det mot papperskorgen bredvid katedern. Han missade inte.   Jag stirrade på papperskorgen ett ögonblick och visste inte om jag var mest förvånad eller mest arg. Sedan slog jag upp en tom sida i anteckningsblocket. ”Vad heter du?” frågade jag och lyfte pennan.   Jag tittade upp i tid för att se ännu ett svårbegripligt flin. Den här gången verkade han utmana mig att försöka lirka ur honom någon information.   ”Ditt namn?” insisterade jag och hoppades att jag bara inbillade mig att jag lät darrig på rösten.   ”Kalla mig Patch”, svarade han och blinkade.   ”Vad gör du på fritiden?”   ”Jag har ingen fritid.”   ”Jag antar att den här uppgiften kommer att betygsättas, så kan du göra mig en tjänst?”   Han lutade sig tillbaka och knäppte händerna bakom huvudet. ”Vilken sorts tjänst?”   Jag var ganska säker på att det var en insinuation och försökte snabbt komma på ett sätt att byta ämne.   ”Fritid”, sa han sedan tankfullt. ”Jag fotograferar.”   Jag skrev fotografering på papperet och öppnade munnen för att ställa nästa fråga.   ”Jag funderar faktiskt på en bildserie om en eZine-krönikör som tror på att äta ekologiskt, som skriver poesi i smyg och som ryser vid tanken på att tvingas välja mellan Stanford, Yale och … vad heter det där stora stället med H ?” 15

Hush hush lasprov.indd 15

10-03-31 13.18.22


Jag stirrade på honom igen och häpnade över hur kall han var. Det kändes inte som om han bara hade gissat och haft tur. Han visste. Och jag ville veta hur – med en gång.   ”Men du kommer inte att hamna på något av de där universiteten”, tillade han.   ”Inte?” frågade jag utan att tänka mig för.   Han grep tag i sätet på min stol och drog mig närmare sig. Eftersom jag inte visste om jag borde rygga och visa rädsla eller spela oberörd och uttråkad valde jag det sistnämnda.   ”Även om du skulle trivas på alla tre ställena, föraktar du dem för att de är framgångssymboler. Fördomsfullhet är din tredje största svaghet.”   ”Och min näst största?” frågade jag med dämpad ilska. Vem var den här killen? Var det här något sorts sjukt skämt?   ”Du har ingen tillit. Nej, jag tar tillbaka det där. Du kan känna tillit – men för fel människor.”   ”Och min största?” morrade jag.   ”Du håller livet i kort koppel.”   ”Vad ska det betyda?”   ”Du är rädd för det du inte kan kontrollera.”   Mina nackhår reste sig och temperaturen i rummet verkade sjunka. I vanliga fall skulle jag ha gått raka vägen fram till coachen och begärt en omplacering. Men jag vägrade låta Patch tro att han kunde trakassera eller skrämma mig. Jag kände ett irrationellt behov av att försvara mig, och bestämde mig där och då för att inte backa förrän han gjorde det.   ”Sover du naken?” frågade han.   Min haka hotade ramla ner, men jag lyckades hejda den. ”Det skulle jag knappast tala om för dig.”   ”Någonsin varit hos en psykolog?”   ”Nej”, ljög jag. Sanningen var att jag gick i terapi hos skolpsykologen, dr Hendrickson. Det var inte frivilligt, och det var ingenting jag gillade att prata om.   ”Gjort något olagligt?” 16

Hush hush lasprov.indd 16

10-03-31 13.18.22


”Nej.” Att bryta mot hastighetsbegränsningarna då och då räknades inte. Inte för honom. ”Varför frågar du mig inte något normalt? Som … vilken sorts musik jag gillar?”   ”Jag tänker inte fråga sådant jag kan gissa mig till.”   ”Du vet inte vilken sorts musik jag gillar.”   ”Barock. För dig handlar allt om ordning och kontroll. Jag slår vad om att du spelar … cello?” Han sa det som om han ryckt gissningen ur tomma luften.   ”Fel.” Ännu en lögn, men den här fick det att krypa i skinnet på mig. Vem var han? Om han visste att jag spelade cello, vad visste han mer?   ”Vad är det där?” Patch petade med sin penna på insidan av min handled.   Jag drog instinktivt åt mig handen. ”Ett födelsemärke.”   ”Det ser ut som ett ärr. Är du självmordsbenägen, Nora?” Hans blick mötte min och jag kände att han skrattade. ”Föräldrarna gifta eller skilda?”   ”Jag bor med min mamma.”   ”Var är pappa?”   ”Min pappa gick bort förra året.”   ”Hur dog han?”   Jag ryckte till. ”Han blev … mördad. Det där är ganska personligt, om det är okej.”   Det blev tyst ett ögonblick och skärpan i Patchs blick verkade mjukna lite. ”Det måste vara svårt.” Det lät som om han menade det.   I samma sekund som det ringde ut reste han sig upp och gick mot dörren.   ”Vänta!” ropade jag. Han vände sig inte om. ”Ursäkta mig!” Han var redan ute i korridoren. ”Patch! Jag fick ingenting om dig!”   Han vände sig om och gick mot mig. Sedan tog han min hand och skrev något på den innan jag hann reagera och dra åt mig den.   Jag tittade ner på de sju siffrorna skrivna med rött bläck i min handflata och knöt näven. Jag ville säga att han bara kunde glömma att jag skulle ringa honom i kväll. Jag ville säga att det var hans fel för 17

Hush hush lasprov.indd 17

10-03-31 13.18.22


att han utnyttjat hela lektionen till att fråga ut mig. Det var mycket jag ville, men jag bara stod där och såg ut som om jag inte visste hur man bar sig åt för att öppna munnen.   ”Jag är upptagen i kväll”, fick jag fram till slut.   ”Jag också.” Han flinade och försvann.   Jag stod som fastfrusen och försökte smälta vad som just hade hänt. Hade han utnyttjat hela lektionen till att förhöra mig med flit? För att jag skulle bli underkänd? Trodde han att ett ytligt flin räckte som ursäkt? Ja, tänkte jag. Ja, det trodde han.   ”Jag tänker inte ringa!” ropade jag efter honom. ”Inte … Aldrig!”   ”Är du klar med krönikan som ska in i morgon?” Det var Vee. Hon ställde sig bredvid mig och klottrade i skrivboken hon bar med sig överallt. ”Jag funderar på att skriva min om placeringslistornas orättvisor. Jag blev hopparad med en tjej som berättade att hon hade avslutat sin lusbehandling i morse.”   ”Min nya polare”, sa jag och pekade på Patchs ryggtavla i korridoren. Han hade en irriterande självsäker gångstil, en sådan som hör ihop med en urblekt T-shirt och en cowboyhatt. Patch hade varken det ena eller det andra. Han var typen som gick runt i mörka Levi’s, mörk farfarströja och mörka kängor.   ”Han som blev hitflyttad? Antar att han inte pluggade tillräckligt hårt första gången. Eller andra.” Hon gav mig en menande blick. ”Tredje gången gillt.”   ”Han ger mig rysningar. Han visste vilken musik jag gillade. Utan minsta lilla ledtråd slängde han ur sig ’barock’.” Jag lyckades inte härma hans låga röst särskilt bra.   ”En ren lyckträff?”   ”Han visste … andra saker.”   ”Som vad?”   Jag suckade. Han visste för mycket för att jag skulle vilja grubbla över det. ”Som hur han skulle driva mig till vansinne”, sa jag till slut. ”Jag ska säga till coachen att vi måste byta tillbaka.”   ”Gör det. Jag behöver något att hänga upp nästa artikel på. ’Skol­ elever slår tillbaka’, eller ännu hellre ’Placeringslistor idiotförklaras’. 18

Hush hush lasprov.indd 18

10-03-31 13.18.22


Mm, det låter bra.”   Men till slut var det jag som idiotförklarades. Coach McConaughy viftade bort min begäran att upphäva den nya placeringslistan. Det såg ut som om jag var fast med Patch.   Tills vidare.

19

Hush hush lasprov.indd 19

10-03-31 13.18.22


KAPITEL

2 M

amma och jag bor i ett dragigt sjuttonhundratalshus på en gård i utkanten av Coldwater. Det är det enda huset på Hawthorne Lane och våra närmaste grannar bor mer än en kilometer bort. Ibland undrar jag om den ursprunglige byggaren insåg att av alla tillgängliga tomter valde han den som låg i centrum för ett gåtfullt atmosfäriskt fenomen som verkar suga åt sig all dimma längs Maines kuster och placera den runt vårt hus. För tillfället var huset beslöjat av ett dis som förde tankarna till vilsna, kringflackande andar.   Jag tillbringade kvällen på en stol i köket tillsammans med min matteläxa och Dorothea, vår hushållerska. Mamma jobbar för Hugo Renaldi Auction Company och koordinerar fastighets- och antikvitetsauktioner längs hela östkusten. Den här veckan var hon någonstans i norra New York. Hennes jobb innebär mycket resande och hon betalar Dorothea för att städa och laga mat, men jag är ganska säker på att Dorotheas anställningskontrakt har ett finstilt tillägg där det stod att hon också måste hålla ett vakande öga över mig.   ”Hur var det i skolan?” frågade Dorothea med lätt, tysk brytning. Hon stod vid diskbänken och skrubbade bort vidbränd lasagne från en ugnsfast form.   ”Jag fick en ny bänkkompis på biologin.”   ”Är det bra eller dåligt?”   ”Jag brukar sitta bredvid Vee.” 20

Hush hush lasprov.indd 20

10-03-31 13.18.22


”Hm.” Dorotheas överarmar fladdrade när hon fortsatte skrubba. ”Dåligt, alltså.”   Jag suckade instämmande.   ”Berätta om den nya, då. Hur är hon?”   ”Han är lång, mörk och jobbig.” Och kusligt sluten. Patchs ögon var som svarta klot som tog in allt utan att avslöja någonting. Inte för att jag ville veta mer om Patch. Eftersom jag inte gillade det jag såg på ytan, tvivlade jag på att jag skulle tycka om det som lurade djupt där inne.   Fast det där var inte riktigt sant. Jag gillade ganska mycket av det jag sett. Långa, seniga armmuskler, breda men avspända axlar och ett leende som var både lekfullt och förföriskt. Jag hade slutit ett osäkert avtal med mig själv och försökte ignorera något som började kännas oemotståndligt.   Vid niotiden var Dorothea klar för kvällen. Hon låste dörren efter sig och jag blinkade två gånger med lampan på verandan för att säga hej då. Ljuset måste ha trängt igenom dimman, för hon svarade med att tuta. Sedan var jag ensam.   Jag försökte inventera känslorna som for runt i mig. Jag var inte hungrig, jag var inte trött och jag kände mig inte ens särskilt ensam. Men jag var lite stressad över biologiuppgiften. Jag hade sagt till Patch att jag inte skulle ringa, och för sex timmar sedan hade jag menat det. Allt jag kunde tänka på nu var att jag inte ville bli underkänd. Biologi var det ämne jag hade svårast för och mitt betyg vacklade mellan ett A och ett B. För mig betydde det skillnaden mellan ett helt och ett halvt stipendium i framtiden.   Jag gick till köket, lyfte telefonluren och tittade på de sju siffrorna i min handflata. I hemlighet hoppades jag att Patch inte skulle svara. Om jag inte fick tag på honom eller han vägrade samarbeta, var det bevis som jag kunde använda mot honom för att övertyga coachen att göra om placeringslistan. Med en känsla av hoppfullhet slog jag hans nummer.   Patch svarade efter tre signaler. ”Läget?”   ”Jag ringer för att fråga om vi kan träffas i kväll”, sa jag utan omsvep. 21

Hush hush lasprov.indd 21

10-03-31 13.18.23


”Jag vet att du sa att du var upptagen, men …”   ”Nora.” Patch uttalade mitt namn som om det var poängen i ett skämt. ”Jag trodde inte att du skulle ringa. Någonsin.”   Jag hatade att jag tvingades äta upp mina egna ord. Jag hatade Patch för att han påminde mig om det. Jag hatade coach McConaughy och hans sinnessjuka hemuppgifter.   Jag öppnade munnen i hopp om att något klyftigt skulle komma ut. ”Och? Kan vi träffas eller inte?”   ”Jag kan faktiskt inte.”   ”Kan inte eller vill inte?”   ”Jag är mitt i en poolmatch.” Jag hörde leendet i hans röst. ”En viktig poolmatch.”   Att döma av bakgrundsljudet talade han sanning – om poolmatchen. Om den var viktigare än min hemuppgift kunde diskuteras.   ”Var är du?” frågade jag.   ”Bo’s Arcade. Inte din typ av ställe.”   ”Då tar vi intervjun på telefon. Jag har en lista med frågor …”   Han lade på.   Jag stirrade förbluffat på telefonen och rev sedan ett blad ur anteckningsblocket. Idiot, skrev jag på första raden. På raden under lade jag till: Röker cigarrer. Kommer att dö av lungcancer. Förhoppningsvis snart. I utmärkt fysisk form.   Jag strök genast över den sista noteringen tills den var omöjlig att läsa.   Klockan på mikrovågsugnen slog om till 21:05. Som jag såg det hade jag två val – antingen fantiserade jag ihop en intervju med Patch, eller så åkte jag till Bo’s Arcade. Första alternativet hade varit frestande, om jag bara lyckats ignorera coachens varning om att han skulle granska sanningshalten i våra svar. Jag visste inte tillräckligt mycket om Patch för att kunna ljuga ihop en hel intervju. Och det andra alternativet? Inte det minsta lockande.   Jag sköt på mitt beslut tillräckligt länge för att ringa mamma. En del i vår överenskommelse för att hon skulle kunna jobba och resa så mycket gick ut på att jag måste uppföra mig ansvarsfullt och inte vara 22

Hush hush lasprov.indd 22

10-03-31 13.18.23


den sortens dotter som krävde konstant övervakning. Jag uppskattade min frihet och ville inte göra något som skulle få mamma att ta en lokal tjänst med sämre lön för att kunna hålla ett öga på mig.   Hennes mobilsvar gick igång efter fyra signaler.   ”Det är jag”, sa jag. ”Ville bara säga hej. Jag har en biologiläxa som jag måste bli klar med, sedan går jag och lägger mig. Ring mig på lunchrasten i morgon om du vill. Älskar dig.”   När jag hade lagt på letade jag upp ett mynt i en kökslåda. Bäst att låta ödet avgöra komplicerade valsituationer.   ”Krona så åker jag”, sa jag till George Washingtons profil, ”klave så stannar jag hemma.” Jag kastade upp myntet i luften, fångade det, tryckte det mot handryggen och kikade försiktigt. Hjärtat slog ett dubbelslag och jag intalade mig att jag inte visste varför. ”Nu är det inte mitt ansvar längre”, sa jag för mig själv.   Fast besluten att få det hela överstökat så snabbt som möjligt plockade jag ner en karta från kylskåpsdörren, tog nycklarna och gick ut till min Fiat Spider. Bilen hade antagligen varit charmig i slutet av sjuttiotalet, men jag var inte överdrivet förtjust i den chokladbruna lacken, rosten som ohejdat spred sig över bakskärmarna eller de spruckna, vita skinnsätena.   Bo’s Arcade visade sig ligga längre bort än jag hade hoppats, nära kusten ungefär en halvtimme från vårt hus. Med kartan tryckt mot ratten svängde jag in på en parkeringsplats bakom en stor betongbyggnad med en lysande skylt som meddelade att här fanns: BO’S ARCADE, MAD BLACK PAINTBALL & OZZ’S POOL HALL. Väggarna var täckta av graffiti och marken nersölad med fimpar. Kundkretsen utgjordes uppenbarligen bara av högpresterande mönstermedborgare. Jag försökte känna mig högdragen och nonchalant, men hade en olustig känsla i magen. Efter att ha försäkrat mig om att alla bildörrarna var låsta gick jag in.   Jag ställde mig i kö och väntade på att bli insläppt. När gruppen framför mig betalade trängde jag mig förbi och gick mot labyrinten av tjutande sirener och blinkande lampor.   ”Tror du att du slipper betala?” ropade en sönderrökt röst.   Jag vände mig om och blinkade mot den tatuerade killen i kassan. 23

Hush hush lasprov.indd 23

10-03-31 13.18.23


”Jag är inte här för att spela. Jag letar efter någon.”   ”Vill du in, betalar du”, grymtade han och lade handflatorna på disken, där en fasttejpad prislista meddelade att jag var skyldig femton dollar. Endast kontanter.   Jag hade inga kontanter. Och även om jag hade haft det, hade jag inte slösat bort dem för att ägna några minuter åt att fråga ut Patch om hans privatliv. Jag fylldes av förnyad ilska över placeringslistan och över att jag ens hade behövt åka hit. Jag behövde bara hitta Patch, så kunde jag intervjua honom utomhus. Hade jag kört hela vägen hit tänkte jag inte åka hem tomhänt.   ”Om jag inte är tillbaka inom två minuter betalar jag”, sa jag. Innan jag hann lyssna till mitt goda omdöme eller uppbåda en gnutta mer tålamod överraskade jag mig själv genom att dyka under repen. Och jag nöjde mig inte med det, utan gick med raska steg genom spelhallen och spanade efter Patch. Jag intalade mig att jag knappt kunde tro att jag verkligen gjorde det här, men jag var som en rullande snöboll som fått upp farten. Vid det här laget ville jag bara hitta Patch och gå ut.   Kassören följde efter mig och ropade. ”Hallå där!”   När jag konstaterat att Patch inte befann sig på entréplanet joggade jag nerför trappan och följde skyltarna mot Ozz’s Pool Hall. På bottenvåningen lyste svaga lampor upp flera pokerbord, alla full­ belagda. Cigarrök, nästan lika tät som dimman runt vårt hus, skymde det låga taket. Inklämda mellan pokerborden och baren stod en rad biljardbord. Patch stod lutad över det längst bort från mig, koncentrerad inför en svår vallstöt.   ”Patch!” ropade jag, i samma ögonblick som han stötte med biljardkön.   Spetsen åkte rakt ner i bordsskivan och Patch tittade upp med ett ryck. Han stirrade på mig med en blandning av förvåning och nyfikenhet.   Kassören klampade nerför trappan bakom mig och grabbade tag i min ena axel. ”Upp med dig. Nu.”   Patchs läppar rörde sig i ännu ett halvleende. Det var svårt att säga om det var hånfullt eller vänligt. ”Hon är med mig.” 24

Hush hush lasprov.indd 24

10-03-31 13.18.23


Det verkade betyda något för kassören, som lossade lite på sitt grepp. Innan han hann ångra sig slank jag undan och gick mellan borden mot Patch. Mina första steg var målmedvetna, men beslutsamheten sjönk ju närmare jag kom.   Jag blev omedelbart medveten om att någonting var annorlunda med honom. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad det var, men det kändes som elektricitet. Mer fientlighet?   Större självförtroende.   Mer frihet att vara sig själv. Och de där svarta ögonen påverkade mig. De var som magneter som låste sig fast vid min minsta rörelse. Jag svalde diskret och försökte ignorera klumpen som vältrade sig i magen. Det var någonting med Patch som inte riktigt stämde. Någonting som inte var normalt. Som inte var … tryggt.   ”Ledsen att det bröts förut”, sa Patch och kom fram till mig. ”Mottagningen är inget vidare här nere.”   Säkert.   Patch lade huvudet på sned och gjorde en gest åt de andra att försvinna. En obekväm tystnad uppstod innan någon rörde sig. Den första killen som gick stötte emot min axel när han passerade. Jag tog ett steg bakåt för att återfå balansen, och när jag tittade upp hann jag precis uppfatta de kyliga blickarna från de två andra spelarna innan de gick.   Lysande. Som om det var mitt fel att jag måste samarbeta med Patch.   ”Eightball?” frågade jag, lyfte på ögonbrynen och försökte låta fullkomligt tillfreds med mig själv och omgivningen. Kanske hade han rätt i att Bo’s Arcade inte var min typ av ställe, men det betydde inte att jag tänkte lägga benen på ryggen. ”Hur höga är insatserna?”   Hans leende blev bredare. Den här gången var jag nästan säker på att han retade mig. ”Vi spelar inte om pengar.”   Jag ställde handväskan på bordskanten. ”Synd. Jag tänkte satsa allt jag äger och har mot dig.” Jag höll upp papperet med de två skrivna raderna. ”Några snabba frågor, sedan drar jag igen.”   ”Idiot?” läste Patch högt och lutade sig mot biljardkön. ”Lung­ cancer? Ska det föreställa en profetia?” 25

Hush hush lasprov.indd 25

10-03-31 13.18.23


Jag viftade med papperet i luften. ”Jag antar att du bidrar till atmo­ sfären. Hur många cigarrer per kväll? En? Två?”   ”Jag röker inte.” Han lät uppriktig, men jag köpte det inte.   ”Okej”, sa jag och lade ner papperet mellan åttan och den hellila bollen. Medan jag skrev Röker definitivt cigarrer på tredje raden råkade jag stöta till den lila bollen.   ”Du förstör spelet”, sa Patch och fortsatte le.   Jag fångade hans blick och kunde inte låta bli att besvara leendet – väldigt hastigt. ”Förhoppningsvis inte till din fördel. Största dröm?” Den frågan var jag stolt över, för jag visste att den skulle göra honom ställd. Den krävde lite eftertanke.   ”Att kyssa dig.”   ”Inte roligt”, sa jag och såg på honom, tacksam för att jag inte stammade.   ”Nej, men du rodnar.”   Jag satte mig på bordskanten och försökte se oberörd ut när jag lade benen i kors och använde ena låret som skrivunderlag. ”Jobbar du?”   ”Jag plockar disk på Borderline. Bästa mexikanska stället i stan.”   ”Religion?”   Han verkade inte överraskad av frågan, men heller inte särskilt förtjust. ”Några snabba frågor, sa du. Du är redan på den fjärde.”   ”Religion?” insisterade jag.   Patch drog tankfullt en hand över hakan. ”Ingen religion … en sekt.”   ”Tillhör du en sekt?” Alltför sent insåg jag att jag lät förvånad, vilket jag inte borde ha gjort.   ”Jag råkar faktiskt vara i behov av ett kvinnligt offer. Jag hade tänkt lura henne att lita på mig först, men om du är redo nu …”   Alla spår av ett leende i mitt ansikte försvann. ”Du imponerar inte på mig.”   ”Jag har inte ens börjat försöka än.”   Jag gled ner från bordet och ställde mig framför honom. Han var ett helt huvud längre. ”Vee säger att du går om biologikursen. Hur många gånger har du blivit underkänd? En? Två?” 26

Hush hush lasprov.indd 26

10-03-31 13.18.23


”Vee är inte mitt språkrör.”   ”Förnekar du att du går om ett år?”   ”Jag säger att jag inte gick i skolan förra året.” Hans blick hånade mig. Det gjorde mig bara ännu mer beslutsam.   ”Skolkade du?”   Patch lade biljardkön på bordet och viftade med ena pekfingret för att jag skulle komma närmare. Det gjorde jag inte. ”En hemlis?” sa han med låg, förtrolig röst. ”Jag har aldrig gått i skolan förut. En hemlis till? Det är inte så trist som jag hade väntat mig.”   Han ljög. Alla gick i skolan. Det fanns lagar. Han ville bara driva med mig.   ”Du tror att jag ljuger”, konstaterade han leende.   ”Du har aldrig gått i skolan, någonsin? Om det är sant – och du har rätt, jag tror dig inte – vad fick dig att välja att börja i år?”   ”Du.”   Impulsen att bli rädd bultade i mig, men jag intalade mig att det var precis vad Patch ville. Jag stod på mig och försökte spela irriterad i stället, men det dröjde ändå några sekunder innan jag återfick talförmågan. ”Det är inget riktigt svar.”   Han måste ha tagit ett steg närmare, för plötsligt åtskildes våra kroppar bara av en smal remsa luft. ”Dina ögon, Nora. De där kalla, blekgrå ögonen är förvånansvärt oemotståndliga.” Han lade huvudet på sned, som för att studera mig ur en ny vinkel. ”Och den där dödligt frestande munnen.”   Skärrad, inte så mycket av hans kommentar som av hur positivt en del av mig reagerade, tog jag ett steg tillbaka. ”Nu räcker det. Jag sticker.”   Men så fort jag hade sagt det, visste jag att det inte var sant. Jag ville säga något mer. Jag letade bland tankarna som trasslat ihop sig i huvudet och försökte komma på vad det var jag kände att jag måste få sagt. Varför var han så hånfull, och varför betedde han sig som om jag hade gjort någonting för att förtjäna det?   ”Du verkar veta väldigt mycket om mig”, sa jag och uttalade därmed årets underdrift. ”Mer än du borde. Du verkar veta precis 27

Hush hush lasprov.indd 27

10-03-31 13.18.23


vad du ska säga för att få mig ur balans.”   ”Du gör det enkelt.”   Jag tände till. ”Erkänner du att du gör det här med flit?”   ”Det här?”   ”Provocerar mig.”   ”Säg ’provocerar’ igen. Din mun ser provocerande ut när du gör det.”   ”Vi är klara här. Avsluta din poolmatch, du.” Jag lyfte upp hans biljardkö från bordet och tryckte den mot honom. Han tog inte emot den. ”Jag gillar inte att sitta bredvid dig”, sa jag. ”Jag gillar inte att jobba ihop med dig. Jag gillar inte ditt nedlåtande leende.” Det ryckte i min käke – något som vanligtvis bara hände när jag ljög. Jag undrade om jag ljög nu. I så fall ville jag klippa till mig själv, hårt. ”Jag tycker inte om dig”, sa jag så övertygande jag kunde och tryckte biljardkön mot hans bröst.   ”Jag är glad att coach McConaughy satte oss bredvid varandra”, sa han.   Jag anade en liten gnutta ironi bakom ordet ”coach”, men kunde inte lista ut den dolda innebörden. Den här gången tog han emot biljardkön.   ”Jag jobbar på att rätta till det”, kontrade jag.   Det roade Patch så mycket att han blottade tänderna i ett stort leende. Han sträckte ut handen mot mig, och innan jag hann flytta mig hade han lirkat ut något ur mitt hår. ”En bit papper”, förklarade han och släppte det på golvet.   Innan han drog tillbaka handen skymtade jag ett märke på insidan av hans handled. Först trodde jag att det var en tatuering, men när jag tittade närmare såg jag att det var ett rödbrunt, lite upphöjt födelsemärke i form av en färgdroppe.   ”Vilken oturlig plats för ett födelsemärke”, sa jag, inte oberörd av att det var placerat på samma ställe som mitt eget ärr.   Patch drog nonchalant ner tröjärmen över handleden. ”Skulle du föredra en mer undanskymd placering?”   ”Jag skulle inte föredra det någonstans.” Jag var inte säker på hur 28

Hush hush lasprov.indd 28

10-03-31 13.18.23


det lät, så jag försökte igen. ”Jag struntar i om du har det överhuvudtaget.” Ett tredje försök. ”Jag bryr mig inte om ditt födelsemärke, punkt slut.”   ”Fler frågor?” frågade han. ”Kommentarer?”   ”Nej.”   ”Då ses vi på biologin.”   Jag funderade på att säga att vi aldrig skulle ses igen, men jag ville inte behöva äta upp mina egna ord två gånger på ett dygn. Senare den natten vaknade jag av ett ljudligt brak. Jag låg blickstilla med ansiktet pressat mot kudden och alla sinnen på helspänn. Eftersom mamma var bortrest minst en gång i månaden var jag van vid att sova ensam, och det var flera månader sedan jag senast inbillat mig att jag hört ljudet av fotsteg i hallen utanför mitt sovrum. Sanningen var att jag aldrig kände mig helt och hållet ensam. Omedelbart efter att pappa skjutits ihjäl, när han var i Portland för att köpa en födelsedagspresent till mamma, hade en egendomlig närvaro trätt in i mitt liv. Som om någon kretsade kring min värld och iakttog mig på avstånd. Först hade fantomnärvaron skrämt mig, men när ingenting otäckt hände avtog min rädsla. Jag började undra om det kanske fanns ett slags kosmiskt syfte med mina känslor. Kanske fanns pappas ande i närheten. Tanken var oftast tröstande, men i natt var det annorlunda. Närvaron kändes som is mot huden.   Jag vred lite på huvudet och såg en skuggig form röra sig över golvet. Kvickt vände jag mig mot fönstret, eftersom det skira månskenet var det enda ljuset i rummet som kunde kasta en skugga, men där fanns ingenting. Jag kramade kudden och intalade mig att det bara var ett moln som hade passerat månen. Eller något skräp som blåst förbi med vinden. Ändå låg jag i flera minuter och väntade på att pulsen skulle bli normal igen.   När jag väl lyckats samla mod nog att resa mig ur sängen låg trädgården tyst och stilla nedanför fönstret. Det enda ljud som hördes kom från trädgrenar som skrapade mot fasaden och mitt eget hjärta som bultade under huden. 29

Hush hush lasprov.indd 29

10-03-31 13.18.23


Foto © Ali Eisenach

Hush hush lasprov.indd 31

Becca Fitzpatrick läste Kittyböcker­na med ficklampan tänd under täcket i sin barndom. När hon blev större läste hon på universitetet men bytte snart spår och slog in på författarbanan. När hon inte skriver tar hon gärna en joggingtur eller ligger i TV-soffan och tittar helst på deckare. ”Fallen ängel” är hennes första roman. Becca Fitzpatrick bor i Colorado. Läs mer om henne på www.beccafitzpatrick.com.

10-04-06 10.50.52


en sv u ren e d en fa l l en ä n g e l förb j u d en k ä rl ek

B ecc a Fi t zpat ri c k skildrar här ett passionerat

drama där kärleken är lika stark som den tycks omöjlig. En fallen ängel, lika sexig som han är skrämmande, förälskar sig i en ung kvinna och därmed hamnar de båda mitt i en uråldrig kamp mellan det onda och det goda.

www.beccafitzpatrick.com Omslagsbild © Photography by James Porto

b e c ca f i t z p at r i c k

Med sitt hånfulla leende och ögon som ser rakt igenom henne, fångar Patch omedelbart Noras uppmärksamhet. Om än mot hennes vilja och absolut mot allt bättre vetande. Patch dyker upp överallt i Noras liv, och verkar dessutom veta mer om henne än hennes närmaste vänner. Nora måste välja; ge upp sitt motstånd och bli hans eller fly så långt bort det bara går. Men när sanningen om Patch börjar gå upp för henne är det för sent att fly …

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15900-8

b e c ca f i t z p at r i c k

9789132159008  

becca fitzpatrick becca fitzpatrick Översättning: Carina Jansson Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, Utan störtade dem ned i avgru...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you