9789186297725

Magnus Alkarp

Fyra dagar i april P책skkravallerna i Uppsala 1943

historiska media

Innehåll Några ord på vägen 7

Del I – Inför avgrunden 1. Willy Fredriksson 2. Berättelsen om en berättelse 3. Söndagen den 18 april 1943 4. Onda aningar 5. ”Förutsägbar sammanstötning”

11 19 27 41 53

Del II – Påsk 6. Stilla veckan 7. Kravallerna 8. Krishantering

65 111 129

Del III – Som en ond dröm 9. Aase Lie Dahl 10. Augusti 1943 11. Funderingar över en Hjälmaregös 12. Regntunga skyar 13. Presenten 14. Oktober 1943 15. Hälsningar W. 16. Den 10 augusti 1945

149 157 163 175 183 201 205 211

Några ord vid vägens slut Tack Källor och litteratur Personregister

217 231 235 249

Del i

Infรถr avgrunden

Kapitel 1

Willy Fredriksson Klockan 9.30 fredagen den 3 augusti 1945 stegade poliskonstapel Willy Fredriksson ut från polisstationen vid Stora torget i Uppsala.

Han hade blivit förordnad att göra en förteckning över Uppsala­ polisens inventarier. Någon hade emellertid insett att han behövde en skrivmaskin med bredare valsmått och beordrat honom att hämta en sådan på polisens ordonnansavdelning på Kungsängsgatan 6. Det var bara lite drygt hundra meter att gå men Fredriksson kom aldrig fram. Ännu sent på eftermiddagen saknades han, ingen visste vart Willy hade tagit vägen. Hans försvinnande var fullkomligt oförklarligt.

Klockan 16.30 hade den tid passerat då Uppsalas polismästare, Hans Eriksson, enligt sina anvisningar var tvungen att utfärda en efterlysning i vilken Willy misstänktes för att olovligen ha avvikit från sin tjänstgöring. Eriksson, som snarare var övertygad om att det hade hänt Willy någonting, bad Willys närmaste kollegor om hjälp. En av dem, en trafikpolis, berättade att han hade sina aningar och Eriksson beordrade honom att avbryta sin patrullering för att i stället försöka finna Willy.

Några timmar senare fann kollegan från trafikpolisen Fredriksson i en lägenhet som tillhörde en gemensam bekant. Willy låg utslagen på en soffa, på bordet intill honom stod några halvtomma spritflaskor, men en springpojke som sprungit flera ärenden åt lägenhetsinnehavaren under eftermiddagen berättade att Willy bara hade hunnit dricka något enstaka glas innan han somnade i soffan. Kollegan vid trafikpolisen, en viss C.E. Lundström, lyckades slutligen väcka Willy. Han konstaterade att springpojken hade haft rätt, Willy verkade inte ha druckit några större mäng-

11

fyra dagar i april

der sprit, men det visade sig vara svårt att få Willy på benen. Det var som om han inte hade sovit på flera veckor.

Dagen därpå anmälde sig Fredriksson hos polismästaren och förklarade vad som hade hänt. Willy var i ett bedrövligt skick. Han skämdes. Trots att de inte alltid hade dragit jämnt hade polismästare Eriksson alltid varit vänlig mot honom men nu fruktade Willy att Erikssons tålamod var slut.

Men polismästaren var inte alls arg. I stället talade han lugnt med Willy och övertalade honom vänligt att genast följa med honom till överläkare Wahlström på Ulleråkers sjukhus. Polismästaren ledde ut Fredriksson till sin bil och for sedan med honom till sjukhuset. De båda satt tysta under den knappt tio minuter långa färden.

Det var först när de svängde in mot Polacksbacken, ett gammalt exercisfält beläget invid Ulleråker, som Eriksson bröt tystnaden. ”Citréus har frågat efter dig”, sade han. ”Han kommer upp från Stockholm vilken dag som helst.”

Willy svarade inte. Överläkare Wahlström gav inget vänligt intryck. Han verkade stöpt i samma form som alla de där regementsläkarna som Willy hade råkat ut för under sin tid som underofficer, just den sortens läkare som ingen anförtrodde sig till eftersom de ändå aldrig trodde på ett ord av vad patienterna sade utan betrakade alla som simulanter. Eriksson måste ha märkt Willys olust och bad att få sitta med under undersökningen. Det gick väl för sig, om nu patienten så önskade, svarade överläkaren. Efter att ha tagit blodtryck och puls, lyssnat på lungor och hjärta, studerat ögonrörelser och slutligen kontrollerat de vanligare reflexerna, ville Wahlström veta vad som över huvud taget kunde plåga en så pass kärnfrisk människa som Willy.

En alltmer deprimerad och ångestfylld Fredriksson berättade, kanske lika mycket för Eriksson som för denne ointresserade läkare, att han var ”fullständigt slut och trött”, varpå han fick det smålustiga svaret att ”det är vi nog lite till mans”. Willy tystnade för en stund. Om läkaren inte tog honom på allvar, vad fanns det 12

willy fredriksson

då för anledning att sitta här? Men det kunde vara bra om Eriksson hörde vad han hade att säga, så han fortsatte att berätta om sina problem. Till en början hade han drabbats av ångestattacker.

Attackerna hade först alltid gått över men nu hade tillståndet blivit mer eller mindre permanent. Känslan av oro och ängslan var omöjlig att kontrollera. Han kände sig okoncentrerad, osäker och lättretlig, och på nätterna hade han legat och ”grubblat över sin ställning”. Om han över huvud taget hade somnat hade han genast drabbats av mardrömmar. Överläkaren frågade inte vad mardrömmarna handlade om.

Willy berättade att sömnproblemen hade blivit kroniska och att en militär sjukvårdare vars namn han inte kunde minnas hade försett honom med en ask med hundra Fenedrintabletter. Det var visserligen inte olagligt att bruka Fenedrin vid den här tiden, men det var ett besynnerligt val av medicin eftersom Fenedrin är ett amfetaminpreparat, inget sömnmedel. Men Willy resonerade som så att om han inte kunde sova så kunde han med tabletternas hjälp åtminstone hålla sig vaken på jobbet.

Snart hade Willy upptäckt att han blivit beroende av tabletterna.

Inte så mycket av medicinen som sådan, utan mer av de positiva effekterna av den. Känslan av eufori var dock hastigt övergående och Willy hade tvingats öka dosen från två tabletter om dagen till tio, kanske femton, för att få samma effekt. Willy menade att det kanske var mängden tabletter som var orsaken till hans problem.

Han hade nämligen upptäckt medicinens baksida: den förlamande depression som vällde över honom när Fenedrinet gick ur kroppen.

Han ville ha hjälp med att ta sig ur sitt missbruk, annars fruktade han att han aldrig mer skulle klara av att sköta sitt arbete. Det sista han ville var att ligga samhället till last.

Det var alldeles uppenbart att Willy bestämt sig för att ta ansvar för sin livssituation, vilket överläkare Wahlström rimligtvis borde ha uppmuntrat och glatt sig åt. Men just den här läkaren var tydligen av den sorten som själv ville avgöra hur en patient mådde och själv bestämma vilket botemedel som var lämpligast. Han var

13

fyra dagar i april

inte det minsta orolig för Fredrikssons hälsa och Fenedrin var i Medicinalstyrelsens ögon en utmärkt medicin, påpekade han.

Visserligen var konsumtionen en smula överdriven, men något missbruk behövde Willy inte oroa sig för eftersom Fenedrin inte var ett narkotikum som morfin eller opium. Han konstaterade sedan barskt att det inte var något större fel på Fredriksson och bad honom att sluta upp med grubblerierna. Det som hade drabbat honom var ett ”sjukligt nervöst undantagstillstånd”, inget att tala om. Sådant kunde drabba människor med så pass viktiga och ansvarsfulla yrken som Willys. Sedan ordinerade han Veronal för nerverna och ytterligare tvåhundra tabletter Fenedrin, och innan Willy hunnit reflektera över vad läkaren hade talat om var besöket över. Han gick därifrån med ett intyg som garanterade honom två dagars sjukledighet. Eriksson hade föreslagit en hel veckas ledighet, men överläkaren ansåg att så många dagar av ”sysslolöshet knappast kunde vara till gagn”.

Den 8 augusti var Willy åter i tjänst.

Den 9 augusti försökte han ta sitt liv.

Eriksson blev inte särskilt förvånad. Han visste mycket väl vad det var som plågade Willy. Mycket av hans ängslan handlade om händelserna i Uppsala påsken 1943.

Det hade börjat redan på skärtorsdagen. Då hade de första deltagarna i det ”riksfältläger” som nazistpartiet SSS hade kallat till i Uppsala började anlända. Sammankomsten skulle på annandagen krönas med en uppmarsch till Gamla Uppsala, där partiledaren Sven Olov Lindholm skulle tala över ämnet ”Sveriges öden”. Deltagarna i riksfältlägret var i huvudsak hämtade från Frontmannaföreningen Sveaborg, en underavdelning till SSS, främst bestående av nazistiska finlandsfrivilliga och frivilliga i tyska Waffen-SS. Ledaren för denna högst våldsbenägna ”förening”, bildad 1941 på Hangö, var den notoriske Otto Hallberg som själv skulle närvara i Uppsala under hela riksfältlägret.

Att de kravaller som nu skulle utspela sig i både Gamla och nya Uppsala på något sätt skulle ha kommit som en överraskning för

14

willy fredriksson

ordningsmakten är inte särskilt sannolikt. Polismästare Hans Eriksson skrev till sina kriminalpoliser att om det var bråk nazisterna var ute efter så hade de valt rätt stad och rätt tidpunkt. De antityska stämningarna och missnöjet mot regeringens eftergiftspolitik hade ökat påtagligt i staden under våren, och när den svenska ubåten Ulven nu rapporterades saknad och det blev allt mer uppenbart att hon hade sänkts av tyskarna på svenskt farvatten, började de antinazistiska stämningarna närma sig kokpunkten.

Hela nationen följde Sven Jerrings rapportering av det gastkramande dramat. Allt eftersom dagarna gick blev utsikterna att återfinna besättningsmännen vid liv mörkare och mörkare. Och när nazisterna från hela landet på skärtorsdagen började anlända till sin lokal på Dragarbrunnsgatan 59 samlades stora folkskaror utanför för att visa sin avsky.

Efter ett stökigt veckoslut kom så annandagen. Eftersom Gamla Uppsala var en egen landskommun och Uppsalapolisens befogenheter upphörde vid stadsgränsen, kallade de ansvariga myndigheterna in förstärkning från statspolisens ordningsavdelning i Stockholm. Det var ingen idealisk lösning, ordningsavdelningen hade rykte om sig att fara hårt fram, men något egentligt alternativ fanns dessvärre inte.

För att sammanfatta vad som nu skedde vid Uppsala högar kan vi läsa den officiella rapporten om händelseförloppet. Av den framgår det att det nästan omedelbart uppstod bråk, att 2 000 eller möjligen 4 000 synnerligen aggressiva motdemonstranter ”skränade”, att knytnävsstora stenar slungades mot nazisterna och poliserna och skadade flera av dem. Stämningen blev så hotfull att statspolisens ordningsavdelning fruktade en veritabel massaker. De hade inget annat val än att mota bort den skränande folkmassan. Överkonstapel Gustaf Algot Ahmné beordrade därför sina mannar att dra sina sablar för att de i sakta mak skulle börja mota bort den upproriska mobben. Det lyckades: visserligen blev två personer lätt skadade, men det berodde på den trängsel som uppstod. Nazisterna kunde därefter slutföra sitt möte ”utan vidare störningar från den skränande folkhopen”.

15

fyra dagar i april

Visserligen höjdes efteråt kritiska röster mot statspolisen och mot en av Uppsalapoliserna, bland annat i Upsala Nya Tidning, Social-Demokraten, Norrskensflamman och tidningen Se. Tidningarna var ense om att hur illa man än tyckte om nazisterna kunde man inte förebrå polisen för att de skyddade dem från den rasande allmänheten – i demokratier lynchar vi normalt sett inte varandra – och det rådde inget tvivel om att stenkastningen hade varit ”lymmelaktig”. Inte desto mindre menade man att statspolisen hade gått alldeles för bryskt fram mot folkmassan.

Landsfogde Åke Pontén och statspolisens befäl Ahmné ansåg att kritiken var djupt orättvis. Ingen polis hade använt sin sabel för att hugga, utan alla hade strikt följt reglementet och endast ”daskat till” de mest upproriska med flatsidan av sabeln. Om detta var alla överens, påstod man, men för att blidka kritikerna gav socialminister Gustav Möller i uppdrag åt statspolisens ordningsavdelning att utreda händelserna.

I Polistidningen – år 1943 en avgjort antinazistisk tidning – tog man det hela med polisiär ro och påpekade att det var ganska onödigt att ränna runt och hetsa upp sig. Så länge utredningen inte hade presenterat några resultat kunde man inte veta vad som hade hänt. Det var inte omöjligt att någon enstaka polisman hade agerat på ett sätt som stämde med tidningarnas beskrivning, men risken var ju också ganska stor att de som hade bevittnat kravallerna ”i rådande upphetsning inte riktigt ägde förmåga att bedöma polisens handlingssätt på ett balanserat sätt”. Det var ett ganska bra svar från den luttrade överkonstapeln, han som varje dag konfronterades med tvärilskna människor som bara behövde en dos vänlig överkonstapelretorik för att lugna ner sig.

Den preliminära utredningen visade att uppemot 2 000 knytnävsstora stenar hade kastats mot poliser och ”mötesdeltagare” och att statspolisen hade agerat helt i enlighet med sina instruktioner.

Då ”anfallet mot polismän och mötesdeltagare” var mycket väl planerat, stod det bortom varje tvivel att dessa upproriska element hade handlat i samförstånd. Möjligen kunde de oroväckande många norska ungdomar som begett sig till Gamla Uppsala på annanda-

16

willy fredriksson

gen ha varit delaktiga i eller rent av ansvariga för detta upplopp.

Bland de norska medborgarna i Sverige, vars vrede gentemot Tyskland svårligen kunde klandras dem, fanns det enligt utredningen dessvärre en aggressiv liten kärna – utbildad av främmande makt – och vars verksamhet på andra håll i landet hade haft till syfte att skapa, främja och underblåsa konfrontationer. Den hade ingivit folksamlingarna dess ordningsstörande uppsåt. Om så var fallet även i Uppsala var det dock för tidigt att uttala sig om.

Möller presenterade dessa delar av utredningen i ett interpellationssvar i andra kammaren den 29 juni. Han beklagade sig dock över att han i detta skede var förhindrad att avslöja alla detaljer i den sekretessbelagda och ännu pågående utredningen, men eftersom socialministern var känd för sitt kritiska förhållningssätt och dessutom alltid gick mycket grundligt tillväga i de utredningar som han själv deltagit i, fanns det ingen som helst anledning att betvivla utredningens resultat. Och därmed var saken utagerad.

Påsken 1943 hade bara varit en ond dröm.

Men det onda hemsökte Willy Fredriksson och det hade ännu inte släppt sitt grepp om polismästare Eriksson, för det fanns ett problem med skildringen – inte ett ord var sant. På nära håll hade de sett vilka metoder som krafter inom rättsväsendet hade tillgripit för att dölja sanningen. Djupt inne i den här historien dolde sig nämligen något som det aldrig var meningen att någon skulle få veta, något som kunde ha lett till ett justitiemord och som i värsta fall skulle ha kostat väldigt många unga människor livet. Den tystnad som hade påtvingats dem plågade dem bägge, men medan polismästare Eriksson var tillräckligt erfaren för att kunna leva med det, hade tystnaden lagt Willys liv i ruiner.

I den här boken ska jag försöka förklara vad som verkligen hände under den där påskhelgen 1943.

17

Kapitel 2

Berättelsen om en berättelse Det finns berättelser – arkivfynd, notiser – där det triviala skymmer dramatiken i så hög grad att man nästan inte märker att något över huvud taget har hänt, trots att det just har öppnats ett hissnande bråddjup framför fötterna. Berättelsen om Willy på sjukhuset var ett sådant fynd. Den ramlade över mig medan jag höll på med annat, den var intressant men tillhörde ett för min del redan avslutat kapitel – det som handlade om påskkravallerna 1943.

Det var i grund och botten en mörk och tragisk historia och jag hade börjat tröttna på sådana. Jag hade redan ägnat tretton år av mitt liv åt forskning kring nazismen och den tyska infiltrationen av svenska universitet, en forskningsresa djupt ner i det extrema mörkret, och under dessa år hade jag blivit alltmer bekymrad över om det över huvud taget gick att återvända oskadd från en sådan resa. Det är en skräck som jag vet att jag delar med många som gjort liknande resor, rädslan för att en vacker dag upptäcka de där första tecknen på cynism eller likgiltighet. Luttrad blir man varken man vill det eller ej, men studerar du människor och människors livsvillkor får du aldrig bli likgiltig.

Det hade varit lätt att lägga tillbaka pappersbuntarna i arkivlådan om det inte hade varit för att det här var en helt annan Willy Fredriksson än den jag tidigare lärt känna. Hans namn hade dykt upp lite varstans i arkivmaterialet, och inte alltid i samband med händelserna påsken 1943, men berättelsen om hans sjukdom gjorde det uppenbart för mig att jag inte hade grävt tillräckligt djupt. Nu fruktade jag att detsamma gällde alla de övriga gestalterna i dramat.

Vid den här tidpunkten hade jag påbörjat arbetet med att skriva en pjäs om påskkravallerna, och det stod alltmer klart att det skulle

19

fyra dagar i april

bli omöjligt att göra händelserna rättvisa, förstå händelseförlopp och orsakssammanhang utan ett minimum av inlevelse i det mänskliga, sociala och kulturella sammanhang som omgav aktörerna i dramat. Eller för att ta det på ren svenska: du måste åtminstone försöka att begripa dig på folk. För att förstå dem fanns det bara en sak att göra – gräva ännu djupare i högen av alla dessa förhörsprotokoll, Säpoakter, brev och dagböcker. Och det var då det där bråddjupet öppnades framför mina fötter. Jag klev in i andra människors kök, tvättstugor och vardagsbestyr, och i samma stund började namnen bli till högst verkliga människor. Eftersom några av dem hade efterlämnat beskrivningar av vad som hade skett den där påsken, och somliga andra hade släktingar som gick med på att låta sig intervjuas, blev det genast mycket lättare att lista ut vad som drev dem och vad som höll dem tillbaka. Dessa helt vanliga människor blev inkastade i en för dem väldigt ovanlig situation och visade prov på både feghet och mod. Genom att ta ansvar eller genom att undvika att ta ansvar bidrog de till händelseutvecklingen i betydligt större omfattning än jag först hade trott.

En annan avgörande faktor var den film som konstnären Shirin Sabahi sände mig. Hon förberedde en utställning vid Konsthögskolan i Malmö, i vilken det ingick några gamla amatörfilmer. Nu undrade hon vad en av filmerna egentligen handlade om. Det två minuter och tjugofyra sekunder långa filmklippet fick mig att lägga allt annat åt sidan. Filmen skildrade påskkravallerna.

Resultatet av denna nedstigning i bråddjupet blev att en historia som först hade handlat om den svenska nazismen nu blivit en historia om motståndet mot den. Det var ganska oväntat att stöta på säkerhetspoliser som, tvärtemot alla nidbilder av dem, agerade målmedvetet för att bekämpa extremhögern. Och vi är inte särskilt bortskämda med skildringar av ett antinazistiskt Uppsala.

Det händer alltför ofta att berättelserna om Uppsala under 1930och 1940-talen skildrar en lärdomsstad där många av professorerna, lärarna och studenterna var tyskvänliga, rent av övertygade nazister, och att de accepterade rönen från Rasbiologiska institutet.

Bilden är mycket utbredd. De populärvetenskapliga författarna

20

berättelsen om en berättelse

har velat moralisera, men har i farten glömt bort att fråga sig hur de kan veta vad de påstår sig veta. Men om deras bild av akademikerna är falsk eller inte beror både på i vilken mening de skulle ha ”accepterat” rasistiska föreställningar och vad man menar med tyskvänlighet. Att de diskuterade rasbiologiska frågor betydde självfallet inte att de accepterade denna nya ”vetenskap”. Det är trots allt ett universitets uppgift att diskutera och skärskåda nya vetenskapliga teorier. Och det är någonting bra eftersom det är det enda sättet vi kan bevisa om teorierna äger giltighet eller om de är vetenskapligt värdelösa, kanske till och med moraliskt förkastliga. Mycket riktigt var det också vetenskapen, främst statistiken och arkeologin, som så tidigt som 1924 avslöjade rasbiologin som en bluff.

Institutet tillhörde aldrig Uppsala universitet. Och när någon föreslog att det skulle göra det, sade en samlad akademikerkår nej.

Kritiken mot rasbiologin var kraftfullare bland Uppsalaforskarna än bland forskarna från något annat svenskt lärosäte, något som gått vissa avhandlingsförfattare – bland annat i historia och arkeologi – spårlöst förbi.

När det gäller Uppsalaakademikernas tyskvänlighet och dragning åt nazism kan vi konstatera att Uppsala hade betydligt färre aktiva högerextremister än någon annan universitets- eller högskoleort. Det finns naturligtvis ingen anledning att släta över, skönmåla eller ens ifrågasätta att det fanns åtskilliga personer som lät sin tyskvänlighet övergå i ren nazism, och vi kommer att ha den tvivelaktiga äran att möta några av dem i denna bok. Men jag vill utmana bilden av Uppsala, för vad som än sagts, och ännu sägs, gjorde det beredskapstida Uppsala starkt motstånd mot nationalism, nazism och antisemitism. Invånarna i staden – ungdomar, arbetare, småföretagare, hantverkare, studenter, professorer och konstnärer – lurade det betydande tyska flyktingspionaget i staden genom att gömma judar i sina hem och genom att låna ut sina bostäder och sommarstugor till tyska politiska flyktingar. Precis som många professorer tidigare hade saboterat det rasbiologiska institutets verksamhet, började de sätta käppar i hjulen för tyskarnas

21

fyra dagar i april

mycket intensiva försök att infiltrera universitetet. De samarbetade med Allmänna säkerhetstjänsten, var kontaktmän för motståndsrörelser och agerade ”brevlådor” under sina föreläsningsturnéer i Tyskland. Medan läroverksstudenterna, hårt ansatta av nazistisk infiltration, byggde nätverk mot nazismen och uppmanade till bojkott mot tyska filmer eller varor, gjorde ungsyndikalisterna tillvaron väldigt komplicerad för de jämnåriga nazisterna i Uppsala.

En mer detaljerad och livfull skildring av detta motstånd kan jag dessvärre inte få plats med mellan dessa pärmar och det är nog lika bra: boken om motståndet är definitivt en bok som saknas, men eftersom motståndet knappast är något unikt för Uppsala skulle det kunna bli ganska ensidigt om man inte samtidigt belyste förhållandena i andra städer. Den författare eller forskare som tycker sig skymta en uppmaning bakom dessa ord har begripit saken alldeles rätt.

Vi ska återkomma till Willy Fredriksson och händelserna påsken 1943, men så här inledningsvis kan det vara viktigt att säga några ord om boken i sig.

Om boken Även om denna bok är resultatet av vetenskaplig forskning är den inte ett vetenskapligt verk. Ett vetenskapligt verk ska innehålla problemformuleringar, frågeställningar, teoretiska diskussioner, metodval, kritiska utvärderingar av tidigare studier samt begripliga slutsatser, och framför allt måste författaren noggrant redovisa sina källor för att inte misstänkas för att försöka ta en rövare. I slutet av denna bok redogör jag för mina huvudsakliga källor, en mer grundlig redogörelse återfinns på bokens hemsida.

En sådan här framställning innebär alltid en kompromiss mellan ett litterärt berättande och en strikt redovisning av ett historiskt förlopp. Det skulle aldrig falla mig in att frångå de grundläggande principer som skiljer forskningsprocessen från det fria skapandet, men jag skulle inte heller drömma om att göra avkall på friheten att ägna mig åt litterärt berättande.

22

berättelsen om en berättelse

Det har ibland varit nödvändigt att ”fylla luckorna”. Att göra det, och samtidigt bibehålla autenticiteten intakt blir ett problem först när man fyller hålen med rena påhitt. Jag har ägnat mig åt att fylla luckor när jag ansett mig veta vad luckorna ursprungligen bestod av. När jag har hamnat framför en lucka som tagit sig formen av ett enda stort och majestätiskt frågetecken, har jag inte rört en fena.

Det verkliga autenticitetsproblemet ligger i all den information man tvingats utelämna. Eftersom påskkravallerna och några av de gestalter som deltog i dem var föremål för säkerhetspolisens intresse långt in i vår tid, är åtskilligt av materialet kring dessa personer fortfarande sekretessbelagt. Jag har haft tillgång till stora delar av detta material och naturligtvis har det hjälpt mig på traven, men några uppgifter från detta material kommer man få svårt att återfinna. Även om informationen i den hemliga delen kunde ha gjort skildringen mer heltäckande, hade den i sak inte förändrat någonting.

Vad som möjligen utgjorde ett mer delikat problem är innehållet i den låda som jag har märkt med ”Överskottsinformation”. Det krävs mer än ett stadsbud för att kunna rubba den lådan. Överskottsinformationen består av uppgifter som mycket väl skulle kunna vara sanna, men som inte kan bekräftas av annat material.

För att slippa trampa runt i spekulationernas träskmarker har jag låtit dem ligga kvar i lådan.

Men det kan finnas andra skäl att utelämna uppgifter. Våren 2012 sattes pjäsen 4 dagar i april upp på Uppsala Stadsteater i regi av Sara Cronberg och med scenografi av Helle Damgaard. Ett smärre problem var att vi av dramaturgiska, juridiska och moraliska skäl inte kunde, fick eller ville berätta allt. Pjäsen handlar om verkliga människor, och satt de inte själva i salongen kunde de mycket väl ha sina söner eller döttrar bland publiken. För att garantera deras integritet ändrade vi åtskilliga namn och lät förtiga vissa omständigheter som hade kunnat såra de efterlevande. Jag finner inget nöje i att göra intet ont anande människors liv bekymmersamt, men någonstans måste det finnas en gräns för hänsynstagandet. Därför

23

fyra dagar i april

har jag i den här boken tillämpat samma principer som vi utgick från när vi arbetade med pjäsmanuskriptet, med den skillnaden att jag tagit mindre hänsyn uppåt än nedåt.

Jag har stränga villkor för vem som får kallas nazist. Det kräver betydligt mer än ett allmänt rykte, en julhälsning till en Finlandsfrivillig eller en tillfällig prenumeration på Den Svenske Folksocialisten. För att få kallas nationalsocialist i denna bok, måste man vara medlem i ett nazistiskt parti eller i någon av deras satellitorganisationer – eller ha blivit registrerad som nazist av Allmänna säkerhetstjänsten. En antidemokratisk konservativ kan många gånger låta som en nazist, agera i samförstånd med dem (vilket var vanligt) kanske till och med handla som en sådan (vilket var ovanligt), men det kvalificerar inte till benämningen nazist. Dessa personer återfanns inom Högern, och i enstaka fall även Bondeförbundet. Av samma skäl kallar jag inte en fascist för en nazist, trots att vi nu börjar närma oss hårklyveriernas underbara värld. Av det följer att man måste ha varit medlem i en fascistisk organisation, som Svensk Opposition, för att kallas fascist.

En bok bör stå på egna ben. Vid avslutad läsning bör läsaren ha fått hela bilden klar för sig, annars kan man lätt få intrycket av att författaren är svagsint, eller bara lat. Men i det här fallet har jag tvingats att kapitulera inför den överväldigande mängden av uppgifter. Jag hade också gärna publicerat dokument, tidningsklipp, debatter och mycket annat som hade berikat framställningen, men som har varit svåra att finna plats för i denna bok. För den som vill få mer information, återfinns fördjupningsmaterialet på bokens hemsida. Där återfinns även audiovisuellt material.

I centrum för den här berättelsen står en stad, en by och män­ niskorna som levde i dem. Det är en berättelse som skulle kunna börja någon gång under andra århundradet efter Kristi födelse.

Det är ungefär då historien om Uppsala börjar. Den skulle också kunna börja på 1400-talet, då den strida ström av storvulenheter som sagts om Uppsala började flöda ur krönikörernas pennor.

Den skulle faktiskt kunna börja lite varstans i kalendern, och det

24

berättelsen om en berättelse

skulle säkert vidga perspektivet, men det skulle bli en förfärligt lång bit att gå. Historien lär nog dyka upp vare sig vi vill det eller ej, så låt berättelsen börja 1943, just när Uppsala hade ruskat av sig snötäcket, och tussilagon välkomnade april.

Kapitel 3

Söndagen den 18 april 1943 Söndagen den 18 april blev kriminalkommissarie Jacob Citréus vid Stockholmskriminalens sjätte rotel – Allmänna säkerhetstjänstens spaningsbyrå – samt en löjtnant inlånad från Försvarsstaben, Lennart Holmberg, beordrade att fara till Uppsala för att ”hämta in” en misstänkt person som byråns specialister hade bedrivit intensiv spaning mot under den senaste veckan. Citréus hade först trott att gripandet gällde en av de 23 personer som misstänktes tillhöra en proallierad, syndikalistisk sabotageliga som skulle anhållas på olika ställen i landet under söndagen, men när han tog emot sina order visade det sig att uppdraget var betydligt farligare än så. Glatt berättade Jacob för sin nye kollega vad ärendet gällde – gripandet av en tysk medborgare, W. S., som arbetade för Sicherheitsdiensts (SD) utlandsavdelning och som sedan några dagar befann sig i Uppsala. Holmberg var långt ifrån någon oerfaren underrättelseofficer, hans meritlista nämner många europeiska huvudstäder, men det var skillnad mellan att sitta och fundera över sakernas tillstånd på en ombonad svensk legation och att knalla runt i mörka kvarter i en vilt främmande svensk småstad för att gripa en beväpnad, och säkerligen desperat, utländsk spion. Det rådde ingen diplomatisk immunitet bland kullerstensgränderna i Arboga eller på Visbys lummiga bakgårdar. Därför ville han veta mer i detalj vad Chefen hade berättat så att han visste vad han hade att vänta. Men Citréus förklarade att Chefen inte hade berättat mer än så. Han brukade inte göra det.

Det enda de behövde tänka på var att se till så att tysken W. S. kom till Stockholm så fort som möjligt och utan att någon märkte

27

fyra dagar i april

det. Vidare information skulle de få av spanarna så fort de kom fram till Uppsala.

Holmberg förstod, men kunde inte låta bli att tycka att det lät lite märkligt.

Jacob svarade att det brukade gå till på det här sättet, i alla fall när det var bråttom. Det hade varit oklokt att låta spanarna gripa W. S. och om hemlighetsmakeriet inte bekymrade honom själv så behövde det inte oroa Holmberg.

På en hemlig adress, det vill säga allt från en lägenhet till en buske i en gatukorsning, berättade några av spanarna för Citréus och Holmberg att W. S. hade setts lämna sitt hotell med en resväska strax efter klockan 12. Han hade redan löst biljett till Östersund, men eftersom det var några timmar kvar till avgång hade han satt sig att vänta på ett kafé på Smedsgränd. Kaféet var lättbevakat, telefonerna sedan länge avlyssnade och om det över huvud taget slank in några gäster så här dags på en söndagseftermiddag så var det mest fråga om några enstaka biobesökare som sällan blev särskilt långvariga. Entrén mot Smedsgränd bevakades av dem själva och deras kollegor och en patrull med civilklädda Uppsalakriminalare.

Vid den dörr som vette mot bakgården hade spanarna placerat ut två bastanta och uniformerade Uppsalakonstaplar. Bara en av Uppsalapoliserna, överkommissarie Welinder, hade blivit informerad om vad saken gällde. ”Welinder kan man lita på”, berättade Citréus för Holmberg.

Eftersom Jacob Citréus nu övertog befälet över gruppen drog han snabbt upp planerna för hur gripandet skulle ske. Citréus skulle gå in på kaféet beväpnad med en tågbiljett och en tidning.

Holmberg skulle vänta i säkerhetstjänstens bil, vilken han skulle parkera en bit in på Dragarbrunnsgatan. I samma stund som W. S. lämnade kaféet och kom ut på gatan skulle Citréus och Holmberg gripa honom och snabbt föra in honom i bilen. Då var det viktigt att kriminalarna från Uppsala befann sig i närheten om någonting mot förmodan skulle gå snett.

Det tog åtta, tio minuter att ordna fram tidningen Se och tågbiljetten (enkel resa Gävle). Citréus var inte helt nöjd med tidningen,

28

söndagen den 18 april 1943

det här var nummer 15, det hade utkommit ett nytt nummer under fredagen, en detalj som skulle verka misstänkt i en tränad agents ögon. ”Vi får väl hoppas att de inte läser Se i Berlin”, svarade Welinder lugnt och Citréus gav med sig. Med tidningen under armen och tågbiljetten fullt synlig i den plånbok han höll i handen, gick han in på kaféet. Han fick genast syn på W. S., småpratade glatt med kaféets ägarinna medan han beställde och slog sig sedan ned på en plats tillräckligt nära W. S. för att hindra honom om han skulle få för sig att lägga benen på ryggen men tillräckligt långt ifrån honom för att han inte skulle känna sig trängd eller bevakad. Sedan öppnade han sin tidning och låtsades läsa. Jacobs egen klocka visade då 16.01.

W. S. var i sextioårsåldern, hade en rejäl kroppshydda och såg varken vaksam eller särskilt orolig ut, snarare trött och uttråkad.

Han hade inte tagit av sig ytterrocken, vilket kunde tyda på en viss flyktberedskap, men resväskan vid hans sida såg tillräckligt tung ut för att han inte skulle kunna överraska Citréus.

Efter ett litet tag, närmare bestämt elva minuter senare, kom fyra ungdomar in på kaféet, en yngre man och tre kvinnor varav den ena var några år yngre än de övriga. Jacob noterade deras namn vartefter de nämndes, Martin, Aase, Ingrid och Greta. De sistnämnda var uppenbarligen systrar. Efter att ha beställt te och Pommac började systrarna gnabbas med varandra när Greta demonstrativt började läsa ett nummer av den antinazistiska tidningen Trots allt. De övriga började diskutera ubåten Ulven och det var först när Aase förklarade för Ingrid vad som skulle hända med ubåtsbesättningen om den bara ”tog sig ur vraket och simmade upp till ytan” som han drog slutsatsen att Aase inte bara var norska utan också medicinskt utbildad. På sidan 16 av sitt exemplar av tidningen Se, och under rubriken ”Vad får man för 1:50?” noterade han: ”Åse? Sjuksköterska?”

Medan Greta bläddrade vidare i sin tidning, förklarade Martin med papper och penna för Ingrid hur kritiskt läget var för besättningsmännen på ubåten Ulven. Aase hade tydligen tröttnat

29

fyra dagar i april

på diskussionen, i stället hade hon med stigande intresse börjat betrakta kaféets inredning – stolar, tyger, gardiner – och strax även kaféets ägare och två övriga gäster. Jacobs och Aases blickar råkade mötas, han log, hon log hastigt tillbaka men övergick sedan till att närmare granska W. S. Den unga norskan verkade nästan road av det hon såg.

Arton minuter efter ungdomarna kom ytterligare en gäst in på kaféet och det var nu saker och ting började hända. Mannen var lång och kraftig och gjorde ett ovårdat men vältränat intryck.

Victoria Sundberg tittade förskräckt upp från kassaapparaten. ”Men Lundström, vad gör du här?”

Mannen svarade henne inte utan störtade fram till W. S. och viskade något till honom. Sedan försvann Lundström ut genom bakdörren. W. S. reste sig hastigt upp, tog sin resväska och började gå mot utgången.

I samma stund hände något som skulle sysselsätta Citréus tankar länge: två uniformerade poliser och en civilklädd kom inspringande i kaféet, följda av Holmberg. Det här var inte vad de hade kommit överens om. W. S. släppte sin väska och slet upp ett vapen ur rockfickan och riktade det mot poliserna, någon av flickorna skrek till. Allt fler civilklädda Uppsalapoliser, däribland Welinder, kom in i lokalen. Holmberg tog ett steg mot W. S. och bad honom lugnt på tyska att släppa sitt vapen. W. S. tvekade och riktade plötsligt vapnet mot sin högra tinning. I samma stund slogs tysken till golvet av en person som han måste ha glömt att hålla uppsikt över, Jacob Citréus. Holmberg sparkade undan pistolen, någon av kriminalpoliserna satte handfängsel på W. S. och förde raskt ut honom till bilen.

Det hela hade tagit fem, sex sekunder, men kändes som en evighet. Citréus försökte göra sig hörd men poliserna var redan på väg ut mot gatan. Han gick fram till den enda lugna personen i kaféet, överkonstapel Welinder, och bad honom att se till så att ”den andre” blev infångad. Welinder såg bekymrad ut, men lovade framföra ordern till de övriga.

När Citréus vände sig om verkade kaféet vara tomt så när som

30

söndagen den 18 april 1943

på en uniformerad polis och kaféägarinnan. Så upptäckte han att ungdomarna låg kvar på golvet, bad dem resa sig upp, kontrollerade att de var oskadda och ropade sedan till sig den uniformerade polismannen. När denne vände sig om stod Citréus öga mot öga med en gammal vän, Willy Fredriksson. Förvånade stod de och betraktade varandra, det hade gått många år sedan de sågs.

Willy sprack upp i ett varmt leende. De växlade några ord, men Holmberg blinkade otåligt med strålkastarna ute på gatan. Citréus bad Willy hålla de första vittnesförhören med ungdomarna och Victoria Sundberg, tog farväl och sprang sedan ut till Holmberg och for tillbaka till Stockholm.

Om Citréus och Holmberg inte hade haft så bråttom skulle den här berättelsen ha fått ett betydligt lyckligare slut.

Platser försvinner inte. Men somliga gömmer sig väldigt väl. Jag utgick från att Kafé Centrum var rivet. Adressuppgifterna från 1943 gick absolut inte att lita på, främst då ingen av dem som lämnat uppgifterna var Uppsalabor, utan till stockholmare förklädda norrlänningar, skåningar och värmlänningar – poliser som knappt kunde lämna Munkbron eller Kungsholmen utan att gå grundligt vilse. Citréus var den ende som kunde ringa in det på en karta, men av den kartan återstod absolut ingenting.

Jag skämdes. Vid det laget hade jag levt i Uppsala i 30 år, men hade fortfarande problem med de gamla gränderna i den delen av staden. Räddningen kom, som så många gånger förr, från en vänlig, anonym släktforskare. Sådana sitter det hundratals av i Sveriges alla landsarkiv, och utan dem hade åtskilliga vetenskapliga avhandlingar havererat – de räddade definitivt min.

Stöter man på minsta hinder är det till släktforskarna man ska vända sig. En oläslig notis från 1623? Fråga Elsa, hon i gröna tröjan. Varför man skriver die ascensionis när man borde skriva dies assuptiones? Prata med Åke vid bord 12. Om man frågar Elsa, som inte är professor i historia eller paleografi, utan pensionerad sömmerska från Borås, eller Åke, som inte är docent i kyrkohistoria eller medeltidslatin, utan före detta tidsstudieman

31

fyra dagar i april

från Mjölby, så får man i tio fall av tio en mycket grundlig lektion i ämnet. Och rolig.

För att få hjälp med att lokalisera Kafé Centrum gav just den här släktforskaren mig rådet att knalla ned till Upplandsmuseets bibliotek och ta en titt i telefonkatalogen från 1943.

Det visade sig att Kafé Centrum var beläget på Stadsteaterns bakgård, invid min frisör – på den tiden jag hade någon – och på exakt den plats där man borde ha anlagt en grönskande liten oas i stället för det som måste vara Sveriges absolut fånigaste parkeringsplats.

Under tillfälliga anfall av svårmod kan man tycka att allt som återstår av en svensk stad är ett tomt skal, en byggarbetsplats där allt har plockats isär, fragmenterats, berövats sin mening och sitt sammanhang. Allt känns öde på ett obegripligt sätt, som om man hade tänkt bygga något men glömt bort vad.

Det gäller i allra högsta grad Uppsala, och i synnerhet de delar av staden där mycket av handlingen i denna bok utspelar sig – kvarteren utmed Dragarbrunnsgatan, denna 1,2 kilometer långa gata som löper från Linnéträdgården i stadsdelen Svartbäcken till Strandbodgatan i Kungsängen.

Några paradhus att rädda har väl gatan aldrig haft, men ändå var sorgen tung när grävskoporna rullade fram under rivningsvågens första år. Arbetarnas ”eländiga” bostäder med snickarglädje och prunkande innergårdar skulle ersättas av själlösa hus av lättbetong och flytspackel. De egenanställda hantverkarna – plåtslagare, skomakare, låssmeder – som höll till inne på bakgårdarna behövdes inte längre när man kunde köpa samma varor i stormarknaderna, VDN-märkta, masstillverkade och i standardiserade mått. Därmed försvann inte bara de delar av staden som hade utpräglad hantverkarkaraktär, utan även bakgårdarnas speciella gemenskap, deras normer och sociala kontroll – förutsättningarna för att staden inte skulle rasa samman under sin egen tyngd.

Sorgen var tyngst i Kungsängen. Trots att det var bråkigt, trots all misär och fattigdom, hör man ofta berättelser om den anda och stolthet som rådde här. Det är inte enbart nostalgi eller bakgårds-

32

söndagen den 18 april 1943

romantik, tittar man närmare i statistiken upptäcker man mycket riktigt att de som en gång i tiden hade flyttat hit, stannade kvar i kvarteren till sin död. Området ligger i den östra utkanten av det medeltida Uppsala men mer stadigvarande bebyggelse uppfördes först under senare hälften av 1600-talet. Då hade en ny stadsplan upprättats som innebar en omfattande förändring av stadsbilden – från ett myller av gator och gränder till en stad med näst intill rektangulära kvarter och en någorlunda rätlinjig gatusträckning.

Husen som restes här blev inte särskilt långlivade. De som inte gick under i den förödande stadsbranden 1702 brann upp 1766. Några av husen som byggdes därefter står ännu kvar, det äldsta bevarade huset i kvarteret Atle är från 1772, upprorsåret, missväxtåret. Men det mesta i husväg bland dessa kvarter är bostadshus av modellen hög betonglåda.

Många av Uppsalas hus, kvarter, krogar och kaféer har fått sina namn av folkhumorn, i Uppsala en blandning av det studentikosa och det folkliga – där det senare inte sällan är en drift med det förra. Krogen Surströmmingianum kan ha varit ett sådant exempel.

Dragarbrunnsgatan 59, beläget fyra kvarter söder om Kafé Centrum, kan ha varit ett annat. På 1800-talet ägdes fastigheten av en kakelugnsmakare vid namn Alfvén. När det visade sig att Alfvén hade hyrt ut huset till en skandalös men lönsam verksamhet döpte folkhumorn om 59:an till Alfvéns konstberidning.

Alfvéns konstberidning var långt ifrån den enda bordellen i kvarteren häromkring, i 65:an låg exempelvis Tappen, men dit gick ”enkelt folk” – 59:an frekventerades av ett klientel av det ”finare” slaget. Men bakterien Treponema pallidum är en principfast liten krabat som inte gör några som helst undantag vad gäller efternamn, partitillhörighet eller antalet företag man lyckats plundra, får man syfilis så får man. Så när de boende i grannhusen kunde berätta om hur militärer med röda revärer, akademiker och borgerskap besökte 59:an och hur punschdoften letade sig över gårdsplanket, gjorde de det med viss munterhet.

Strax efter sekelskiftet 1900 skulle den nya ägaren till Dragarbrunnsgatan 59, Ingeborg Walin, rusta upp delar av huset och riva

33

fyra dagar i april

somligt annat. Tomten styckades upp, hantverkarna flyttade in på tomtens inre delar, och Walin byggde upp en riktigt trivsam innergård med stockrosor och bondpioner som hon kunde titta ut över från sitt burspråk. När Walin gick bort 1916 skulle släktingarna låta huset förfalla – och strax fick huset nya öknamn. År 1943 var huset vid Dragarbrunnsgatan 59 ett eländigt litet tvåvåningsruckel med en inkörsport med grindar av järn och en innergård omgiven av massiva plankväggar. Huset låg i kvarteret Atle, mitt i den del av staden som kallas Kungsängen, och det var just i de här kvarteren som Aase Lie Dahl och systrarna Ingrid och Greta levde. Här fanns flera andra vänner som liksom Ingrid och Greta hade växt upp i dessa kvarter. Eller unga arbetande norrmän som flytt över gränsen när Quislings hird, Terbovens bödlar, började göra livet omöjligt.

Aase Lie Dahl hade en annorlunda historia. Hon kom hit från Trondheim i Norge samma år som hon skulle fylla femton, året innan kriget bröt ut. Familjen hade rasat samman när Aases mor drabbades av cancer och dog. Aases far var läkare och insåg att det just nu var viktigare att lindra familjens plågor. De förhållanden han arbetade under var oförenliga med rollen som ensamstående far till en femtonårig flicka och hennes fyra bångstyriga bröder. På egen hand kunde han inte hålla familjen samman och han fattade därför beslutet att flytta till Uppsala. Aase lyssnade när hennes far diskuterade saken med hennes två äldsta bröder. De lade allt de hade haft i sinnet åt sidan, och stöttade sin far i beslutet. Hon mindes att de tre sedan satt och grät.

I Uppsala hade Aases far ett stort antal gamla vänner från sin studietid. De erbjöd honom det stöd och den hjälp han behövde och mödosamt kunde familjen lägga grunden till ett nytt liv tillsammans. Bröderna studerade, så småningom också Aase, men vad deras far arbetade med i Sverige är okänt, som läkare var han hur som helst inte verksam. Tidigt under 1940, möjligen i början av mars, blev Aases far inkallad för en kortare militärtjänstgöring.

Han förklarade för Aase att det bara rörde sig om tre månader och

34

söndagen den 18 april 1943

att hon inte skulle gråta. Sedan kom den 9 april 1940 och familjen ”skiljdes åt för en stund” – de splittrades inte, de bara skiljdes åt ett litet tag. Bröderna kunde inte gå runt och rulla tummarna, studier gick att ta igen, nu gällde det Norges sak. Thorstein, den siste brodern att lämna Sverige för att bekämpa tyskarna, tog farväl bara några veckor innan påsken 1943. Men vid det laget stod Aase på egna ben. Hon grät när han for, men hon var väldigt stolt över honom.

Vintern 1942–43 sjönk stämningen i kvarteret Atle betydligt när de nya grannarna flyttade in. Före den vintern hyrde stadens kommunister delar av Dragarbrunnsgatan 59. Att grannsämjan var god berodde inte enbart på det faktum att kommunisterna lockade mellan nio och tretton procent av rösterna i Kungsängen, eller att den röda majoriteten totalt låg kring 65 procent mellan 1938 och 1946. Även när stalinismen började visade sitt rätta ansikte och väljarna i Kungsängen övergav kommunistpartiet, var männi­ skorna där i nummer 59 trevliga och sociala grannar som aldrig någonsin sade ett ont ord, än mindre ägnade sig åt våldsamheter.

Men en dag var kommunisterna borta, och 59:an befolkades av just den typ av människor man inte vill ha som grannar. Den vintern hade det nazistiska SSS fått för sig att de behövde ytterligare en lokal, utöver den lilla partilokal som låg på en bakgård till Drottninggatan 2. Vid det laget var partiet portade från så gott som alla offentliga lokaler i staden. Vad som hade skett påminner om någon scen ur någon av Gudfadernfilmerna: SSS gav hyresvärden ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till, och genast kunde nazisterna hyra hela huset för en bråkdel av vad kommunisterna hade betalat. Pseudonymen Kettil, en gestalt som vi dessvärre kommer att möta närmare lite längre fram i boken, kunde i SSS tidning Den Svenske Folksocialisten konstatera: Lokalerna äro visserligen omoderna men dock utmärkt lämpade för våra ändamål. Snart vajar Vasafanorna över f.d. tjeka­ huset i Uppsala liksom de skola höjas över varje rysslingnäste i landet inom kort!

35

fyra dagar i april

Att flytta den sporadiska mötesverksamheten till Dragarbrunnsgatan 59 var som att öppna en trotskistisk bokhandel i centrala Moskva. Här i kvarteren fick nazisterna endast 0,6 procent av rösterna i 1938 års stadsfullmäktigeval, och 1943 bodde endast en av stadens mer aktiva nazister i Kungsängen.

Det låg naturligtvis en tanke bakom valet av lokal. Praktiskt taget allt som SSS företog sig vid denna tid hade ett betydande inslag av provokation. Provokationen var en självklar del av propagandan; det var en taktik som bottnade i en vision om de lättsuggererade massornas underkastelse under den disciplinerade råheten. Nazisterna placerade sig där chanserna var som störst att de skulle bli anfallna – vilket de så gott som alltid blev – och ordningsmakten tvingades sedan ingripa mot anfallarna. Uppsalas polismästare, Hans Eriksson, insåg att polismännen inte hade något val, men liknade det hela vid att polisen skulle tvingas att skydda blottaren och straffa dem som hade tagit illa vid sig av åsynen.

Det enda som möjlligen lindrade förstämningen i kvarteren var att Uppsalanazisterna 1943 var ett utdöende släkte och att de enbart på grund av det inte gärna kunde göra sig påminda.

Om man läser förteckningar över nazister från den här tiden och finner namnen på gifta par är det mycket troligt att mannen har registrerat sin hustru utan hennes samtycke. Så var det dock inte med makarna Victoria och Paul Sundberg. Victoria, ägaren av Kafé Centrum, hade följt Sven Olov Lindholm så länge att hon betraktades som en veteran, hennes man anslöt sig långt senare.

Men Victoria var först och främst näringsidkare och insåg redan tidigt att politik inte var bra för affärerna. Hennes kafé hade ett idealiskt läge, det var alltid folk i rörelse och på andra sidan gatan låg Brännvinsmagasinet, som Spritbolagets försäljningsställe kal­ lades. Dagtid frekventerades därför kaféet av alla tänkbara sorters gäster. Det var först efter stängningsdags de otänkbara smög sig in. Ägarinnans nazistsympatier var inte den enda anledningen till att det gick en del rykten om det lilla kaféet på Smedsgränd 12. Den som gick förbi kaféet på kvällarna kunde ibland höra obekanta och skanderande svenska radioröster bakom mörkläggningsgardinerna:

36

söndagen den 18 april 1943

folk samlades på Kafé Centrum för att lyssna på Königsbergssändaren, det tyska propagandaministeriets försök att vinna svenskarnas hjärtan som Niclas Sennerteg beskriver utförligt i boken Tyskland talar.

Bland Kafé Centrums stamgäster 1943 fanns ett tiotal unga män, av vilka de flesta hade flyttat in till staden från landsbygden och med något undantag var medlemmar i SSS eller dess ungdomsorganisation Nordisk ungdom. Några av dem hade flyttat till Uppsala för att ta studenten, andra arbetade – bland dem fanns en vaktkonstapel från straffängelset i Uppsala, en kontorsvaktmästare, en mekaniker och en postexpeditör som tjänstgjorde i ”rek-luckan” vid huvudpostkontoret. De besökte sällan kaféet i grupp och inte alltid för att fika, de ville snarare ha en pratstund med Victoria Sundberg. Det fanns alltid något som bekymrade dessa unga män, de var allt annat än omtyckta, även av sina egna hunsades och utnyttjades de och den paranta 48-åriga damen brukade ingripa när ledargestalterna hade gått för hårt fram med dem. Det fick henne att framstå som en modersgestalt, och det är inte omöjligt att hon i några fall spelade den rollen väl. Men hon kunde lika gärna uppträda i styvmoderns missnöjda skepnad, en kontrollerande, korrigerande gestalt som med en enkel befallning förmådde de unga männen att avbryta sina romanser om flickorna inte fann nåd i hennes ögon.

Det var nu inte i första hand unga män som dessa som tilldrog sig Allmänna säkerhetstjänstens intresse. Även om de högernationella och de nationalsocialistiska partierna hade avsevärda problem med att värva röster i Uppsala – en klagolåt som återkommer gång på gång i deras alster – fanns det en handfull gestalter bland dem som oavsett om Sverige blev anfallet eller inte satte rikets säkerhet i fara.

De flesta av dem var före detta Finlandsfrivilliga. Samtliga hade, såvitt jag har kunnat finna, lyckats läsa sig till en fil. kand., men sällan mer än så. De hade medel, kontakter och kunskaper att förmedla sin propaganda och sin desinformation på ett betydligt mer subtilt sätt än den genomsnittlige SSS:aren eller prenumeranten av Den Svenske Folksocialisten någonsin kunde komma i närheten av.

37

fyra dagar i april

Otto Hallberg, pseudonymen Kettil, var en av dem. Då Hallberg, liksom många andra personer med sociopatiska drag, hade lätt att få många men ytliga kontakter hade han ett brett kontaktnät som omfattade anställda inom den statliga förvaltningen, rättsväsendet, näringslivet och försvaret, betraktades han självfallet som en säkerhetsrisk.

Någonting annat som växt till ett betydande problem var den tyska infiltrationen av Uppsala universitet. Eftersom tyskarna stötte på ett så starkt motstånd att de betraktade Uppsala universitet (och Göteborgs högskola) som antityska motståndsfästen, intensifierade de infiltrationsförsöken med delvis nya och förfinade metoder. En av de mest drivande gestalterna bakom infiltrationen var legationssekreteraren Hermann Kappner. Kappner bearbetade de svenska universiteten hårt men kom aldrig särskilt långt. Får man tro de rapporter som tyska tjänstemän och akademiker sände hem till Berlin gav den omfattande insatsen mot Sveriges universitet ett mycket klent resultat.

Himmlers Skandinavienexperter – arkeologiprofessorn Peter Paulsen och den österrikiske germanistikprofessorn Otto Höfler – misstänkte exempelvis att svenska arkeologer, och i synnerhet professorn i arkeologi i Uppsala, Sune Lindqvist, undergrävde nazifieringen av det ockuperade Danmarks och Norges arkeologi genom att konfrontera den nazityska idén om en arisk, germansk historiegemenskap, den nordiska tanken, med den sekelgamla skandinavismen – en rörelse som i nazityska ögon inte bara var sällsamt seglivad och känslosam utan per definition antitysk. Experterna konstaterade att ”Nordens enhet” i Sune Lindqvists ögon inte inbegrep Tyskland – vilket skulle innebära att det tusenåriga riket, vars historiska legitimitet stod och föll med den nordiska tanken, inte ens betraktades som nordiskt längre. Varken Paulsen eller Höfler kunde dölja sin besvikelse: i rapporterna framstår de bägge SS-männen som två pojkar som har nekats medlemskap i en hemlig klubb. Även om infiltrationen misslyckades, och under 1943 på grund av krigets utveckling blev alltmer sporadisk, var den fortfarande

38

söndagen den 18 april 1943

farlig: värvningen av svenska studenter till tyska universitet eller forskningsinstitut fortsatte oförtrutet. Tidigare hade den värvningen varit ett försök att värva blivande spioner, nu tedde den sig som ett försök att skaffa sig en gisslan att köpslå om.

Därtill kom det tyska flyktingspionaget i staden. Alltsedan Hitler kom till makten och det tyska universitetsväsendet nazifierades, hade en strid ström intellektuella dissidenter flytt Hitlers Tyskland och funnit sig en fristad i Uppsala. Nu kom också flyktingarna från de länder hans trupper hade ockuperat, vilket naturligtvis ledde till att Tyskland utvidgade flyktingspionaget. En annan, kanske vidrigare och mer beräknande del av flyktingspionaget i Uppsala riktades mot unga män och kvinnor varav åtskilliga, kanske merparten, ännu inte blivit myndiga, men som hade tvingats bli vuxna alldeles för fort. Om dessa flyktingar rapporterade W., en 51-årig man från Stockholm, till det tyska flyktingspionaget: Upplysningar: R. G. från Oslo.

Norsk student och flykting i 21-årsåldern som rymt från norskt-tyskt arbetsläger. Kom till Sverige på cykel, utblottad på allt. [Efter att ha utnyttjat] den svenska asylrätten som garanterar alla utlänningar som kommer till Sverige gratis mat och logi i 14 dagar, sökte han hos Kungl. Socialstyrelsen om arbetstillstånd i Sverige. Hänvisades till skogsarbete, men passade detta ej. Direktör S. i Uppsala tog emot honom […].

R. G. tjänstgör som kallskänksbiträde […]. Han sköter sig ordentligt, men gör en våldsam antitysk propaganda på sin arbetsplats. Det finns tyvärr många av hans kaliber i Uppsala.

Han låter sina kamrater och medarbetare få uppfattningen att tyskarna är de mest barocka, vidrigaste människor som finns i världen. Genomsyrar sina medmänniskor här med sin smutspropaganda mot allt vad tyskt heter.

En obehaglig individ, som borde utvisas.

W.

39

fyra dagar i april

Brevskrivaren greps elva dagar senare på ett hotell i centrala Stockholm och hans brev, som ofta citeras, är ett av de vämjeligare exemp­len på hur svenska medborgare, för några extra slantar i plånboken, villigt gick det tyska flyktingspionagets ärenden och utsatte unga, utblottade flyktingar från Norge för livsfara. Eftersom detta flyktingspionage stod och föll med de svenskfödda medhjälparna, hade Allmänna säkerhetstjänsten all anledning att hålla sig informerad om vad som skedde i den svenska stad som hade tagit emot så många norska ungdomar.

När Jacob Citréus och Lennart Holmberg for ut ur Uppsala den där söndagskvällen för att överlämna W. S. till deras chef, var de lyckligt ovetande om att chefen tänkte skicka tillbaka dem igen några dagar senare. Till den långa raden av orsaker att hålla ett vakande öga över staden Uppsala hade det nämligen tillkommit ytterligare en – SSS riksfältläger, påsken 1943.

40