9789188009562 by Smakprov Media AB

Ingrid JĂśnsson

e s l i V en d m y r i Ă¤ttelser och andra ber

Vilse i rymden och andra berättelser Utgiven av Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tfn 0340-355 05 Copyright © Ingrid Jönsson, Marta Leonhardt och Beta Pedagog AB, 2017 Författare: Ingrid Jönsson Illustratör: Marta Leonhardt Redaktör: Isac Carlsson Art. nr beta-3781 ISBN 978-91-88009-56-2 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, 2017

Ingrid JĂśnsson

i lse V i ry m d e n och andra berĂ¤ttelser

Vilse i rymden

drian har krupit in i kojan som han byggt under skrivbordet på sitt

rum. Det är mysigt därinne, mörkt och mjukt. Om han kikar fram bakom filten kan han skymta mamma som står vid staffliet i köket. Hon nynnar. Det gör hon alltid när hon målar. Adrian har paddan i knät. Han surfar runt på de vanliga sidorna. Sen spelar han Space Engineers en stund. Men sen är batteriet slut. Han funderar på om han ska gå in i köket efter laddaren.

Men han har egentligen inte mer skärm tid den här veckan och mamma skulle säkert märka om han smög in och tog den. Adrian sträcker sig efter ficklampan. Han ska läsa istället. Böckerna om rymden ligger på en stor kudde bredvid hans samling av Star Wars-figurer. Precis när han börjar läsa hör han att någon sätter en nyckel i ytterdörren. Det är pappa. – Hallå! ropar han. Någon hemma? – Oj, säger mamma ute i köket. Är klockan så mycket redan? Sen hör inte Adrian något mer. Han är långt inne i boken. En stor bild på en supernova-explosion är särskilt spännande. – Jorden anropar Adrian, låter det

plötsligt. Kom in, Adrian! Eller rättare sagt, kom ut! Jag har fixat käk. Adrian tittar förvånat på sin pappa, som håller undan en flik av filten och ser in i kojan. Hans glasögon är lite immiga. – Vilse i rymden, som vanligt, säger pappa och tar boken ifrån honom. Här har jag stått och gapat hur länge som helst. Ibland tror jag att jag har fått en son från Mars. Adrian blir förvånad över att pappa inte vet att det är omöjligt. – Nej, säger han bestämt. Ingen kan vara från Mars. Det finns inte något intelligent liv där. – Jaja, säger pappa och rufsar till honom i håret. Kom nu så äter vi. Pappa har gjort korv och mos. Det är

gott. Mamma pratar om sin tavla. Den är snart färdig nu. Om två månader ska hon ha sin stora utställning. Men Adrian har inte tid att lyssna. Han måste berätta om det intressanta han hittade på nätet nyss. Om Gliese 581 c, den första planeten som man upptäckt med en temperatur som påminner om jordens. – Den kretsar kring en röd dvärg stjärna som heter Gliese 581, säger Adrian och glömmer alldeles bort att äta, så ivrig är han. Den ligger ungefär 20 ljusår bort och det skulle kunna finnas liv där! Gravitationen på planeten är ungefär två gånger så stor som jordens och … Pappa lägger ner besticken på bordet med en smäll. Han suckar och skakar på huvudet. 7

– Är du redan mätt? frågar Adrian. Jag tyckte i alla fall det var jättegott. Mamma ler och häller upp mjölk i Adrians glas. – Skynda dig och ät då, säger hon. Maten blir ju kall när du pratar hela tiden. – Jag sprang på Tomas i affären, säger pappa och tittar på mamma. Du vet, min gamla klasskompis som är tränare för pojkfotbollen. Träningen ska börja igen efter sommaren. På måndag. Adrian känner sig orolig. Han dricker lite mjölk. – Vi har ju pratat om det här, säger mamma. Hon låter inte så glad. Han vill ju inte. – Nej, säger Adrian och ställer ner sitt glas. Om du menar att jag ska spela

fotboll så vill jag inte det. Jag tycker inte om fotboll. Pappa reser sig och går fram till fönstret. Adrian undrar vad han tittar på. Där ute finns ju bara de vanliga buskarna och träden och så grannhuset mittemot. – Adrian behöver ett fritidsintresse där han träffar andra, säger pappas rygg. Alla pojkar spelar fotboll. Jag spelade det själv en gång i tiden. Fotboll är kul. Adrian ser på mamma. Hon sitter och tittar på sina händer i knät. Det känns kallt inuti Adrian. Han vill inte spela fotboll. Han har ju prövat i skolan. Flera gånger. Men nu har pappa bestämt. Och då blir det så. ***

De springer fram och tillbaka på planen. Hela tiden. De får inte springa som de vill, utan måste runda tjugofyra orange koner. Adrian springer inte så fort. Han hör de andra bakom sig. När de kommer riktigt nära känner han deras andedräkt i sin nacke. Ibland springer de förbi fast tränare Tomas sagt åt dem att hålla sina platser. Malte i parallellklassen fnissar och himlar med ögonen. Kanske tycker han att Adrian är långsam. Eller så vill han uppmuntra honom. Adrian vet inte säkert. Sen får de varsin boll som de ska sparka på samtidigt som de rundar konerna. Det går inte så bra för Adrian. Flera gånger rullar bollen i väg och han måste springa och hämta den. När de andra är klara och håller på att bli

indelade i lag inför träningsmatchen snurrar Adrian fortfarande runt bland konerna och sparkar. Han kikar bort mot parkerings platsen. Pappa skulle komma tidigt och hämta sa han. Så att han kunde se på träningsmatchen. Adrian tänker säga till pappa att han har fått en spark på benet och har jätteont. Det kallas att ljuga och egentligen är han inte alls bra på det. Men Adrian tänker i alla fall försöka. Han måste komma ifrån fotbolls träningen på något sätt. Han har ont i hela kroppen och han förstår inte vad som förväntas av honom. Det är som att spela ett spel på datorn utan att ha den minsta aning om vilka regler som gäller och vad det går ut på. Det är meningslöst. Hela tiden känns det som

om man missat något. Något viktigt som alla andra fattat för länge sen. När de ska börja spela match går Tomas fram till Adrian. – Hur är det grabben? Du ser helt slut ut. Vill du vila en stund? Kanske ska du börja på bänken, helt enkelt? Adrian tittar förvånat upp i Tomas ansikte. – Vad ska jag börja med på bänken? undrar han. Tomas skrattar. Han ropar till den andre tränaren, Jacek, att han kan ta över en stund. Sen ber han Adrian sätta sig tillsammans med honom på bänken. Det är skönt att vila. Adrian tittar på de andra som jagar bollen över gräset. Klubbflaggorna vajar i vinden. – Håll positionerna, killar! ropar Jacek

ute på planen. Alla kan inte springa på bollen! – Gillar du fotboll? frågar Tomas. – Nej, säger Adrian med eftertryck. Jag hatar fotboll. – Jaha du. Men varför är du då här? – För att pappa ville det. – Jaså. Tomas kliar sig i håret. Men finns det något annat du är intresserad av då? – Jodå, svarar Adrian och sträcker på sig där han sitter på bänken. Jag gillar rymden. – Gör du? Det gör jag också. Har ni läst om rymden i skolan? – Nej, inte ännu. Men jag kan en massa ändå. Har du hört talas om Gliese 581 c? – Nej, aldrig. Vad är det för något?

Adrian ler. Och så börjar han berätta. Han glömmer tid och rum medan han pratar och pratar om exoplaneter, dvärgstjärnor, supernovor och svarta hål. För att inte tala om Star Wars-filmerna. Han kan alla replikerna utantill. Tomas är väldigt intresserad även om han inte känner till speciellt mycket om rymden. Men han har en bror som är med i en klubb för rymdintresserade och han tycker att Adrian ska gå med där också. Adrian säger att han ska fundera på det. Sen kommer pappa. Han ser glad ut när han går fram till dem på bänken. – Synd att jag blev sen, säger han och boxar till Adrian på armen. Men här har vi ju killen med glitter i blick och rosor på kinden. Pappa blinkar åt Tomas. Har det gått bra?

Tomas reser sig. Det är tomt på planen. Antagligen är de andra redan inne och duschar. – Det har gått jättebra, säger han. Det var länge sen jag hade så kul på en träning. Adrian har lärt mig allt om supernovor och svarta hål. – Men, men … stammar pappa. Har du inte spelat, Adrian? Adrian svarar inte. Tomas lägger en hand på Adrians axel. – Det här är inte någon ny Zlatan, säger han och ser på pappa en lång stund. Men möjligen en ny Christer Fuglesang. Eller nästa världsberömda rymdforskare. Du har en superintelligent kille, kompis. Varför ska han slösa bort sin tid på en fotbollsplan?

Pappa ser ner i gräset. Adrian reser sig och tar hans hand. – Var inte ledsen, säger han. Du försökte i alla fall. Då skrattar både Tomas och pappa. När de går mot bilen berättar Adrian om klubben som Tomas bror är med i. Pappa lovar att kolla upp det. – Förlåt mig, säger pappa när de satt sig i bilen. Jag visste ju egentligen att fotboll inte var din grej. – Nej, det är ju inte det, säger Adrian. De kör hem under tystnad. Adrian tittar upp mot den ljusa sommarhimlen. Han längtar efter hösten. Så fort det blivit lite mörkare om kvällarna ska han ställa sin stjärnkikare framför fönstret.

Det känns som om Adrian är ett med rymden när han tittar i kikaren. Men vilse i rymden är han aldrig. Det är det bara pappa som fått för sig.

Måste alla älska fotboll? Vad gör man när man tappat bort sin farmors hund? Och kan man komma till skolan med en hemmasydd kattmössa? Dessa och många andra frågor får man svar på när man läser berättelserna i den här boken.

Ingrid Jönsson har skrivit en urstark novellsamling för barn i åldern 6–9 år. Tio tänkvärda berättelser som känns i hela kroppen, men med en genomgående positiv underton och en varm känsla.

Art. nr beta-3781

9 789188 009562