Roman OversAì±ttning av Boo Cassel ..
..
..
Albert Bonniers Fì±orlag
Alexander Pope-citatet pÄ sidan 314 Àr översatt av Ann-Kristin à klint.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013412-9 Copyright © 2011 by Stephen King Amerikanska originalets titel: 11/22/63 Published by agreement with Stephen King, c/o The Lotts Agency, Ltd,  New York, and Licht & Burr Agency, Denmark ScandBook AB, Falun
Till Zelda Hej ì±lskling, vì±lkommen till festen.
VĂ„rt förnuft Ă€r nĂ€rmast oförmöget att fatta att en ensam liten man fĂ€llde en jĂ€tte mitt bland hans limousiner, hans ÂhĂ€rskaror, hans folkmassor och hans livvakter. Om en sĂ„dan strunt kunde utplĂ„na ledaren för jordens mĂ€ktigaste nation uppslukas vi av en vĂ€rld utan rimliga proportioner och vi lever i ett universum som Ă€r absurt. â Norman Mailer Om kĂ€rlek finns Ă€r koppĂ€rr söta som skrattgropar. â Japanskt ordsprĂ„k Dansa Ă€r livet.
Jag har aldrig varit nĂ„gon grĂ„tmild typ. Min exfru sa att min âobefintliga kĂ€nsloskalaâ var huvudskĂ€let till att hon lĂ€mnade mig (som om mannen hon trĂ€ffade pĂ„ sina AAmöten var ovidkommande). Christy sa att hon nog kunde förlĂ„ta mig för att jag inte grĂ„tit pĂ„ hennes fars begravning. Jag hade ju bara kĂ€nt honom i sex Ă„r och kunde inte förstĂ„ att han varit en sĂ„n underbar, frikostig man (en Mustang cabriolet som examenspresent efter high school till exempel). Men nĂ€r jag inte grĂ€t pĂ„ mina egna förĂ€ldrars begravningar â de dog med bara tvĂ„ Ă„rs mellanrum, pappa i magcancer och mamma av en hjĂ€rtinfarkt som ett Ă„skslag nĂ€r hon promenerade pĂ„ en strand i Florida â började hon förstĂ„ det dĂ€r med den obefintliga kĂ€nsloskalan. Jag âhade inte kontakt med mina kĂ€nslorâ, pĂ„ AA-sprĂ„k. âJag har aldrig sett dig fĂ€lla tĂ„rarâ, sa hon med det klanglösa tonfall folk anvĂ€nder nĂ€r de uttrycker den absoluta slutliga uppsĂ€gningen av avtalet i en relation. âInte ens nĂ€r du sa att du bara tĂ€nkte stanna kvar om jag tog in pĂ„ behandlingshem.â Samtalet utspelade sig ungefĂ€r sex veckor innan hon packade sina saker, körde dem till andra sidan stan och flyttade in hos Mel Thompson. âKaka söker maka i AA-cirklarnaâ â det Ă€r ett annat talesĂ€tt de har pĂ„ de dĂ€r mötena. Jag grĂ€t inte nĂ€r jag vinkade av henne. Jag grĂ€t inte heller nĂ€r jag gick tillbaka in i det lilla huset med det vĂ€ldigt stora bolĂ„net. Huset som det inte hade kommit nĂ„got barn i och aldrig skulle komma nu. Jag strĂ€ckte bara ut mig pĂ„ sĂ€ngen som nu tillhörde mig ensam och lade armen över ögonen och sörjde. 9
Utan tĂ„rar. Men jag Ă€r inte kĂ€nslomĂ€ssigt blockerad. Christy hade fel i det. En dag nĂ€r jag var nio mötte mamma mig i dörren nĂ€r jag kom hem frĂ„n skolan. Hon talade om att min collie Rags hade blivit överkörd av en lastbil som inte ens hade brytt sig om att stanna. Jag grĂ€t inte nĂ€r vi begravde honom, fast pappa sa att ingen skulle tycka sĂ€mre om mig ifall jag gjorde det, men jag grĂ€t nĂ€r hon berĂ€ttade det. Delvis för att det var min första erfarenhet av döden, men mest för att det hade varit mitt ansvar att se till att han var tryggt instĂ€ngd i vĂ„r trĂ€dgĂ„rd. Och jag grĂ€t nĂ€r mammas lĂ€kare ringde mig och berĂ€ttade vad som hĂ€nt den dĂ€r dagen pĂ„ stranden. âJag beklagar, men det var utsiktslöstâ, sa han. âIbland sker det vĂ€ldigt plötsligt, och lĂ€kare brukar se det som en vĂ€lsignelse.â Christy var inte dĂ€r â hon var tvungen att stanna kvar pĂ„ skolan den dagen och trĂ€ffa en mamma som hade frĂ„gor om sin sons senaste betyg â men jag grĂ€t, det gjorde jag. Jag gick ut i vĂ„rt lilla tvĂ€ttrum och drog upp ett smutsigt lakan ur korgen och grĂ€t i det. Inte lĂ€nge, men det kom tĂ„rar. Jag kunde ha berĂ€ttat för henne om dem senare, men jag sĂ„g ingen mening i det, dels för att hon skulle ha tyckt att jag fiskade efter medömkan (det Ă€r inget AA-begrepp men borde kanske vara det) och dels för att jag inte tror att förmĂ„gan att börja lipa mer eller mindre pĂ„ bestĂ€llning borde vara ett krav för ett lyckat Ă€ktenskap. Jag sĂ„g aldrig min pappa grĂ„ta över huvud taget, nĂ€r jag tĂ€nker efter. NĂ€r han blev som mest kĂ€nslosam kanske han drog en djup suck eller grymtade nĂ„gra motvilliga smĂ„ skratt â inget slĂ„ sig för bröstet eller gapskrattande för William Eppings del. Han var den starka tysta typen och mamma var likadan för det mesta. SĂ„ det kanske Ă€r Ă€rftligt att inte ta till lipen sĂ„ lĂ€tt. Men blockerad? Utan kontakt med mina kĂ€nslor? Nej, det har jag aldrig varit. Förutom nĂ€r jag fick beskedet om mamma kan jag bara minnas en enda gĂ„ng jag grĂ„tit i vuxen Ă„lder, och det var nĂ€r jag lĂ€ste historien om skolvaktmĂ€starens pappa. Jag satt ensam i kollegierummet pĂ„ Lisbon High School och gick igenom en trave uppsatser skrivna av mina elever i engelska för vuxna. LĂ€ngre bort i korridoren hördes studsande basketbollar, brölet av timeoutsignalen och ropen frĂ„n 10
publiken medan sportdĂ„rarna kĂ€mpade: Lisbon Greyhounds mot Jay Tigers. Vem kan veta nĂ€r livet hĂ€nger pĂ„ en trĂ„d, eller varför? Ămnet jag hade gett dem var âDagen som förĂ€ndrade mitt livâ. De flesta uppsatserna var Ă€rligt menade men förfĂ€rliga: sentimentala historier om en snĂ€ll moster som tagit hand om en gravid ton Äring, en armĂ©kompis som visat tapperhet i ordets sanna mening, ett slumpartat möte med en kĂ€ndis (JeopardyvĂ€rden Alex Trebek tror jag det var, men kanske var det Karl Malden). Den som sjĂ€lv Ă€r lĂ€rare och har fĂ„tt ut tre, fyra tusen extra om Ă„ret genom att ta sig an en vuxenklass som lĂ€ser in sin high school-kompetens vet vilken beklĂ€mmande syssla det kan vara att gĂ„ igenom sĂ„dana uppsatsĂ€mnen. BetygssĂ€ttning Ă€r det ju knappast frĂ„ga om, i alla fall var det inte det för min del â jag godkĂ€nde alla, eftersom jag aldrig haft en vuxenelev som inte kĂ€mpat av alla krafter. LĂ€mnade man in en uppsats med skrivna rader var man garanterad en krĂ„ka av Jake Epping, Ă€mneslĂ€rare i engelska vid LHS, och om det skrivna var ordnat i avgrĂ€nsade stycken fick man minst ett B-minus. Det som gjorde jobbet svĂ„rt var att rödpennan blev mitt frĂ€msta pedagogiska hjĂ€lpmedel i stĂ€llet för rösten och jag slet praktiskt taget ut den. Det som gjorde jobbet beklĂ€mmande var vetskapen att vĂ€ldigt lite av rödpennans undervisning skulle fastna. Har man kommit upp i tjugofem eller trettio Ă„rs Ă„lder utan att kunna stava (totalt, inte tĂ„talt) eller sĂ€tta ut stor bokstav pĂ„ rĂ€tt stĂ€lle (Vita huset, inte vitahuset), eller utan att kunna skriva en mening med bĂ„de ett substantiv och ett verb i, kommer man nog aldrig att kunna det. ĂndĂ„ stretar vi vidare och ringar beslutsamt in det felanvĂ€nda ordet i meningar som Min man var för snart till att döma mig eller stryker simma och ersĂ€tter det med simmade i meningen Jag simma ofta ut till flotten efter det dĂ€r. Det var den sortens hopplösa, enahanda arbete jag höll pĂ„ med den kvĂ€llen, medan Ă€nnu en skolbasketmatch nĂ€rmade sig Ă€nnu en slutsignal inte lĂ„ngt dĂ€rifrĂ„n, i evighet, amen. Det var inte sĂ„ lĂ„ngt efter att Christy kommit tillbaka frĂ„n behandlingshemmet, och jag antar att om jag tĂ€nkte nĂ„got sĂ„ var det att jag hoppades komma hem och möta henne nykter (vilket jag gjorde â hon var duktigare 11
pĂ„ att hĂ„lla sig nykter Ă€n pĂ„ att hĂ„lla fast vid sin man). Jag minns att jag hade en lĂ€tt huvudvĂ€rk och gned tinningarna som man gör nĂ€r man försöker hindra en liten rackare frĂ„n att bli en stor bamsing. Jag minns att jag tĂ€nkte: Tre till, bara tre, sĂ„ Ă€r jag klar hĂ€r. Jag kan Ă„ka hem, göra en kopp snabbchoklad och dyka in i den nya John Irving-boken utan att ha de hĂ€r uppriktiga men torftigt hopsnickrade texterna hĂ€ngande över mig. Det hördes inga strĂ„kar eller varningsklockor nĂ€r jag lyfte skolvaktmĂ€starens uppsats frĂ„n traven och lade den framför mig, ingen ting tydde pĂ„ att mitt eget lilla liv strax skulle förĂ€ndras. Men det vet vi ju aldrig, Ă€r det inte sĂ„? Livet gör tvĂ€ra kast. Han hade skrivit med en dĂ„lig kulspets som kladdat ner de fem sidorna pĂ„ mĂ„nga stĂ€llen. Handstilen var buktiga men lĂ€sliga krĂ„kfötter och han mĂ„ste ha tryckt hĂ„rt, för orden var i sjĂ€lva verket inristade pĂ„ de billiga kollegieblocksbladen. Om jag hade blundat och dragit fingertopparna över baksidan av de utrivna bladen skulle det ha varit som att lĂ€sa blindskrift. PĂ„ slutet av varje litet y fanns en liten slĂ€ng, som en utsmyckning. Det minns jag sĂ€rskilt tydligt. Jag minns hur han inledde uppsatsen ocksĂ„. Jag minns det ord för ord. Det var inte en dag utan en kvĂ€ll. KvĂ€llen som förĂ€ndrade mitt liv var kvĂ€llen dĂ„ min pappa slog ijĂ€l min mamma och mina bĂ„da bröder och skadade mig svĂ„rt. Han skadade min syster ocksĂ„, sĂ„ svĂ„rt att hon föll i kĂ„ma. Efter tre Ă„r dog hon utan att ha vaknat. Hon hette Ellen och jag tyckte vĂ€ldigt mycket omna. Hon Ă€lskade att plocka blommer och sĂ€tta i vas. HalvvĂ€gs ner pĂ„ den första sidan började det svida i ögonen och jag lade ner min pĂ„litliga rödpenna. Det var nĂ€r jag kom till stycket dĂ€r han berĂ€ttade hur han kröp in under sĂ€ngen med blodet rinnande ner i ögonen (det rann ocksĂ„ ner i halsen och smakade fruktansvĂ€rt) som jag började grĂ„ta â Christy skulle ha varit sĂ„ stolt. Jag lĂ€ste Ă€nda till slutet utan att göra en enda bock, och torkade mig i ögonen sĂ„ att inte tĂ„rarna skulle falla pĂ„ sidorna som uppenbarligen hade kostat honom sĂ„ mycken möda. Hade jag trott att han var trögtĂ€nktare Ă€n de andra, kanske bara ett halvt steg ovanför det som förr hette âefterblivenâ? Herre min Gud, dĂ„ fanns det vĂ€l sannerligen en anledning till det? Och en anledning till att han haltade ocksĂ„. Det var ett under att han över huvud taget var i livet. Men det var han. En vĂ€nlig 12
man som alltid log och aldrig höjde rösten mot ungdomarna. En vĂ€nlig man som varit med om ett helvete och kĂ€mpade â undergivet och förhoppningsfullt som de flesta av dem gör â för att ta en high school-examen. Ăven om han skulle förbli skolvaktmĂ€stare livet ut, bara en figur i gröna eller bruna arbetsklĂ€der, antingen i farten med en lĂ„ngborste eller pĂ„ knĂ€ för att skrapa bort tuggummi frĂ„n golvet med kittkniven han alltid hade i bakfickan. En gĂ„ng i tiden hade han kanske kunnat bli nĂ„got annat, men en kvĂ€ll gjorde hans liv ett tvĂ€rt kast och nu var han bara en figur i jobbarsvid som ungdomarna kallade Harry Hoppgroda pĂ„ grund av hans gĂ„ng. SĂ„ jag grĂ€t. Det var Ă€kta tĂ„rar, sĂ„dana som kommer djupt inifrĂ„n. Borta i korridoren klĂ€mde Lisbonbandet i med segerlĂ„ten â hemma laget hade alltsĂ„ vunnit, det var ju bra. Senare kanske Harry och nĂ„gra av hans kolleger skulle rulla bort lĂ€ktarna och sopa upp skrĂ€pet som slĂ€ngts ner under dem. Jag skrev ett stort rött A högst upp pĂ„ hans uppsats. Tittade pĂ„ det en liten stund och lade sedan till ett stort rött +. Eftersom den var bra, och eftersom hans lidande hade framkallat en kĂ€nslomĂ€ssig reaktion hos mig, hans lĂ€sare. Och Ă€r inte det vad ett berömligt skrivande ska göra? VĂ€cka gensvar? För min del önskar jag bara att den före detta Christy Epping hade haft rĂ€tt. Jag önskar att jag hade varit kĂ€nslomĂ€ssigt blockerad trots allt. Eftersom allt som följde â allt det fruktansvĂ€rda â flöt ut frĂ„n dessa tĂ„rar.
13
del i
VATTENDELAREN
K APITEL 1 1 Harry Dunning tog examen med flaggan i topp. Jag var med vid den lilla ceremonin för vuxenelever i skolans sporthall pĂ„ hans inbjudan. Han hade verkligen ingen annan och jag gjorde det sĂ„ gĂ€rna. Efter tacksĂ€gelsen (som förrĂ€ttades av fader Bandy som sĂ€llan missade en högtidlighet vid skolan) tog jag mig fram genom vimlet av vĂ€nner och slĂ€ktingar till den plats dĂ€r Harry stod ensam i sin böljande svarta examensdrĂ€kt med avgĂ„ngsbetyget i ena handen och sin hyrda akademikermössa i den andra. Han log brett och blottade en tanduppsĂ€ttning med mĂ„nga luckor och flera snedstĂ€llda tĂ€nder. Likafullt var det ett soligt och vinnande leende. âTack för att ni kom, mr Epping. Tack ska ni ha.â âIngen orsak. Och sĂ€g Jake. Det Ă€r en liten förmĂ„n som jag beviljar elever som Ă€r gamla nog att vara min far.â Han sĂ„g förvĂ„nad ut ett ögonblick, sedan skrattade han. âJag Ă€r vĂ€l det förstĂ„s. Ja jösses.â Jag skrattade, jag med. MĂ„nga skrattade runtomkring oss. Och fĂ€llde tĂ„rar förstĂ„s. Det som Ă€r svĂ„rt för mig har vĂ€ldigt mĂ„nga mĂ€nniskor lĂ€tt för. âOch det dĂ€r A-pluset! Ja jösses. Jag har aldrig förr fĂ„tt ett A-plus i hela mitt liv. Aldrig förvĂ€ntat mig nĂ„t heller.â âDet förtjĂ€nade du, Harry. SĂ„ hur ska du fira nu, nĂ€r du har tagit din high school-examen?â Leendet mattades en aning â det hade han inte funderat pĂ„. âJag Ă„ker vĂ€l hem. Jag har ju ett litet hus som jag hyr pĂ„ Goddard Street.â Han lyfte avgĂ„ngsbetyget, höll det försiktigt i fingertopparna som om blĂ€cket kunde smeta av sig. âDet hĂ€r ska jag rama in och hĂ€nga pĂ„ vĂ€ggen. Sen tar jag mig vĂ€l ett glas vin och sitter pĂ„ soffan och beundrar det tills det Ă€r dags att knyta sig.â 17
âLĂ„ter som ett bra upplĂ€ggâ, sa jag, âmen har du lust att ta en burgare med pommes frites tillsammans med mig först? Vi kan gĂ„ ner till Alâs.â Jag vĂ€ntade mig att han skulle rygga för förslaget, men naturligtvis dömde jag Harry efter mina kollegers mĂ„ttstock. För att inte tala om de flesta ungdomarna vi undervisade. De skydde Alâs som pesten och föredrog att gynna antingen Dairy Queen mittemot skolan eller Hi-Hat ute pĂ„ 196:an, nĂ€ra platsen dĂ€r den gamla drive-in-bion i Lisbon hade legat. âDet vore toppen, mr Epping. Man tackar!â âJake, som sagt.â âJake, jajamĂ€n.â SĂ„ jag tog med mig Harry till Alâs, dĂ€r jag var den enda stamgĂ€sten frĂ„n kollegiet, och fast han faktiskt hade en servitris den sommaren var det Al sjĂ€lv som serverade oss. Som vanligt pyrde en cigarrett (olaglig pĂ„ offentliga nĂ€ringsstĂ€llen, men det hindrade aldrig Al) i ena mungipan och ögat pĂ„ den sidan kisade mot röken. NĂ€r han sĂ„g den hopvikta examensdrĂ€kten och förstod vad firandet gĂ€llde insisterade han pĂ„ att stĂ„ för notan (den lilla nota det nu blev, maten pĂ„ Alâs var alltid mĂ€rkvĂ€rdigt billig, vilket hade gett upphov till rykten om vilket öde somliga herrelösa djur i trakten drabbades av). Han tog ocksĂ„ ett foto pĂ„ oss som han senare hĂ€ngde upp pĂ„ det han kallade KĂ€ndisvĂ€ggen. Bland andra lokala âkĂ€ndisarâ mĂ€rktes framlidne Albert Dunton, grundare av Duntons guldsmedsbutik; Earl Higgins, förutvarande rektor för LHS; John Crafts, grundare av John Crafts bilhandel; samt givetvis fader Bandy i Saint Cyrilâs. (Fadern var hopparad med pĂ„ven Johannes XXIII â den senare ingen lokal kĂ€ndis, men vördad av Al Templeton som kallade sig âen god katelikâ.) Bilden som Al tog den dĂ€r dagen visade Harry Dunning med ett stort leende pĂ„ lĂ€pparna. Jag stod bredvid honom och vi höll bĂ„da i hans avgĂ„ngsbetyg. Hans slips satt lite pĂ„ sniskan. Jag minns det eftersom det pĂ„minde mig om de smĂ„ slĂ€ngarna han gjorde pĂ„ slutet av sina smĂ„ y:n. Jag minns alltihop. Jag minns det mycket vĂ€l.
18
2 TvĂ„ Ă„r senare, pĂ„ skolĂ„rets sista dag, satt jag i samma lĂ€rarrum och borrade mig igenom en packe slutprov som mina elever i seminarie undervisningen i amerikansk lyrik hade skrivit. Ungdomarna sjĂ€lva hade redan gett sig av, utslĂ€ppta till Ă€nnu en sommar, och snart skulle jag ocksĂ„ göra det. Men för ögonblicket trivdes jag gott med att befinna mig dĂ€r jag var och njöt av den ovana stillheten. Jag tĂ€nkte att jag till och med skulle kunna stĂ€da ur skafferiet innan jag gav mig av. NĂ„gon borde göra det, tĂ€nkte jag. Tidigare den dagen hade Harry Dunning linkat fram till mig efter samlingstimmen (som hade varit ovanligt stökig, som det brukar vara i alla klassrum och elevutrymmen den sista dagen pĂ„ terminen) och rĂ€ckt fram handen. âJag vill bara tacka för alltâ, sa han. Jag log. âDet har du redan gjort, vad jag minns.â âJo, men det hĂ€r Ă€r min sista arbetsdag. Jag gĂ„r i pension. SĂ„ jag ville tacka ordentligt Ă€n en gĂ„ng.â NĂ€r jag skakade hand med honom kom en kille förbi â en andraĂ„rselev pĂ„ sin höjd, att döma av de nyutslagna finnarna och de glesa strĂ„na pĂ„ hakan som skulle förestĂ€lla ett bockskĂ€gg â och muttrade: âHarry Hoppgroda, hoppar fram pĂ„ av-e-nyn.â Jag försökte hugga tag i honom för att fĂ„ honom att be om ursĂ€kt, men Harry hejdade mig. Han log avspĂ€nt och obesvĂ€rat. âNĂ€, inget att bry sig om. Jag Ă€r van. De Ă€r ju bara ungdomar.â âJust precisâ, sa jag. âOch det Ă€r vĂ„rt jobb att undervisa dem.â âJag vet, och det Ă€r ni bra pĂ„. Men det Ă€r inte mitt jobb att vara nĂ„ns, vad heter det â pedagogiska exempel. SĂ€rskilt inte i dag. Var rĂ€dd om er, mr Epping.â Han kanske var gammal nog att vara min far, men Jake skulle han tydligen aldrig klara av att sĂ€ga. âDu med, Harry.â âJag glömmer aldrig det dĂ€r A-pluset. Jag ramade in det, gjorde jag. Har det bredvid betyget.â âVad fint.â Och det var det. Fint rakt igenom. Hans uppsats hade varit naivist konst, men minst lika stark och Ă€kta som ett portrĂ€tt signerat Grand19
ma Moses. Avgjort bĂ€ttre Ă€n det jag nu lĂ€ste igenom. Stavningen i seminarieuppsatserna var korrekt för det mesta, och ordvalet redigt (Ă€ven om mina försiktiga elever som siktade mot college och inte tog nĂ„gra risker hade en irriterande tendens att tillgripa passivbildningar), men det var bleka alster. Trist lĂ€sning. Mina seminarieelever var juniorer â Ă€mnesförestĂ„ndaren Mac Steadman tog sjĂ€lv hand om seniorerna â men de skrev som smĂ„ gubbar och gummor, med snörpta munnar, Ă„h, halka inte pĂ„ isflĂ€cken dĂ€r, Mildred. Trots sina grammatiska misstag och sin gnetiga handstil hade Harry Dunning skrivit som en hjĂ€lte. Ă tminstone vid ett tillfĂ€lle. Medan jag funderade pĂ„ skillnaden mellan defensivt och offensivt skrivande skrapade det i snabbtelefonen pĂ„ vĂ€ggen. âĂr mr Epping i lĂ€rarrummet i vĂ€stra flygeln? Ăr du hĂ€ndelsevis kvar dĂ€r Ă€n, Jake?â Jag reste mig, tryckte in knappen och svarade: âJag Ă€r kvar, Gloria. För mina synders skull. Vill du ha hjĂ€lp med nĂ„got?â âDu har ett samtal. En som heter Al Templeton? Jag kan koppla över om du vill. Eller ska jag sĂ€ga att du har gĂ„tt för dagen?â Al Templeton, mannen bakom Alâs Diner, ett stĂ€lle som alla i lĂ€rarkĂ„ren utom undertecknad vĂ€grade besöka. Till och med min vĂ€rderade Ă€mnesförestĂ„ndare â som försökte tala som en Cambridge akademiker och sjĂ€lv nĂ€rmade sig pensionsĂ„ldern â hade yttrat sig förklenande om husets specialitet Als fina fettburgare och kallat den Als fina kattburgare. Ja, det Ă€r förstĂ„s inte katt, brukade folk sĂ€ga, eller troligtvis inte katt, men det kan inte vara nötkött, inte för en dollar och nitton cent. âJake? Har du somnat?â âNix, klarvaken.â Och dessutom fundersam över varför Al ringde mig pĂ„ skolan. Varför han ringde över huvud taget. Vi hade alltid haft en strikt kock och gĂ€st-relation. Jag uppskattade hans kĂ€k och han uppskattade mig som stammis. âDu kan koppla in honom.â âVarför Ă€r du kvar förresten?â âJag gisslar mig sjĂ€lv.â âOoo!â sa Gloria och jag kunde riktigt se hur hon fladdrade med sina lĂ„nga ögonfransar. âJag Ă€lskar nĂ€r du pratar snusk. HĂ€ng kvar och vĂ€nta pĂ„ klingelinget.â Hon lĂ€mnade linjen. Anknytningen ringde och jag lyfte luren. 20
âJake? Ăr du dĂ€r, kompis?â Först trodde jag att Gloria mĂ„ste ha uppfattat namnet fel. Den rösten kunde inte tillhöra Al. Inte ens vĂ€rldens vĂ€rsta snuva kunde ha framkallat ett sĂ„dant kraxande. âVem talar jag med?â âAl Templeton, sa hon inte det? Herregud, vilken vissen vĂ€nt musik. Vart tog Connie Francis vĂ€gen?â Han hostade sĂ„ det skrĂ€llde, tillrĂ€ckligt högt för att jag skulle hĂ„lla luren en bit frĂ„n örat. âLĂ„ter som du har fĂ„tt flunsan.â Han skrattade. Han fortsatte ocksĂ„ att hosta. Kombinationen var tĂ€mligen grĂ€slig. âJo dĂ„, nĂ„nting har jag fĂ„tt.â âDet mĂ„ste ha gĂ„tt fort.â Jag hade varit dĂ€r under gĂ„rdagen och Ă€tit en tidig middag. En fettburgare, pommes frites och en jordgubbsmilkshake. Jag anser att det Ă€r viktigt att fĂ„ med hela kostcirkeln nĂ€r man Ă€r ensamstĂ„ende. âDet kan man sĂ€ga. Eller sĂ„ kan man sĂ€ga att det tog ett tag. Endera av det skulle stĂ€mma.â Jag visste inte hur jag skulle svara pĂ„ det. Jag hade haft mĂ„nga samtal med Al under de sex, sju Ă„r jag hade besökt serveringen och han hade sina egenheter â envisades med att kalla New England Patriots för Boston Patriots till exempel, och snackade om Ted Williams som om han varit kompis med honom â men aldrig hade jag haft ett sĂ„ hĂ€r underligt samtal med honom. âJake, vi mĂ„ste trĂ€ffas. Det Ă€r viktigt.â âFĂ„r jag frĂ„gaââŠâ âJag vĂ€ntar mig massor av frĂ„gor frĂ„n dig, och jag ska svara pĂ„ dem, men inte i telefon.â Jag visste inte hur mĂ„nga svar han skulle hinna med innan rösten lade av, men jag lovade att komma om nĂ„gon timme. âTack. Ănnu snabbare om du kan. Skyndsamhet Ă€r av nöden som man sĂ€ger.â Och han lade pĂ„ direkt utan att ens sĂ€ga hej. Jag gick igenom tvĂ„ seminarieuppsatser till och det var bara fyra kvar i traven men det tjĂ€nade ingenting till. Jag hade tappat arbetslusten. SĂ„ jag sopade ner traven i portföljen och gav mig av. Jag tĂ€nkte tanken att gĂ„ en trappa upp till expeditionen och önska Gloria trevlig sommar men jag avstod. Hon skulle vara dĂ€r en hel vecka 21
till och lĂ€gga Ă€nnu ett lĂ€sĂ„r till handlingarna, och jag skulle komma in pĂ„ mĂ„ndag och stĂ€da ur skafferiet â det hade jag lovat mig sjĂ€lv. Annars skulle lĂ€rarna som anvĂ€nde vĂ€stra flygelns lĂ€rarrum under sommarkurserna hitta fullt med smĂ„kryp i det. Om jag hade vetat vad framtiden hade i beredskap Ă„t mig skulle jag definitivt ha gĂ„tt upp till henne. Jag skulle rentav ha kunnat ge henne den dĂ€r kyssen som hade hĂ€ngt i luften mellan oss sedan ett par mĂ„nader. Men naturligtvis visste jag det inte. Livet gör tvĂ€ra kast. 3 Alâs Diner lĂ„g i en silverblank vagn pĂ„ andra sidan jĂ€rnvĂ€gsspĂ„ren i slutet av Main Street, i skuggan av den gamla Worumbofabriken. SĂ„dana stĂ€llen kan se sunkiga ut, men Al hade dolt betongblocken som hans etablissemang vilade pĂ„ med tjusiga blomsterrabatter. Det fanns till och med en prydlig liten grĂ€smatta som han sjĂ€lv ansade med en gammal handjagad grĂ€sklippare. GrĂ€sklipparen var lika vĂ€lskött som blommorna och grĂ€smattan â inte en rostflĂ€ck pĂ„ de surrande knivarna som var lackade i en ljus kulör. Den skulle ha kunnat vara inköpt pĂ„ ortens Western Auto-varuhus veckan föreâ⊠om det fortfarande hade funnits ett Western Auto i Lisbon Falls, vill sĂ€ga. Det fanns ett, men det dukade under för de stora köpladorna runt sekelskiftet. Jag gick lĂ€ngs den stenlagda gĂ„ngen och uppför trappan, sedan hejdade jag mig och rynkade pannan. Skylten med texten vĂ€lkommen till alâs diner, fettburgarens hem! var borta. I stĂ€llet hĂ€ngde dĂ€r en pappskiva med texten stĂ€ngt & öppnar ej igen pga. sjukdom. tack för besöken under Ă„rens lopp & gud bevare er. Jag hade Ă€nnu inte kommit in i den overklighetsdimma som snart skulle omsluta mig, men de första strĂ„ken av den smög sig pĂ„ mig och jag kĂ€nde det. Det var ingen sommarförkylning som framkallat hesheten jag hört i Als röst och inte heller skrĂ€llhostan. Ingen iÂnfluensa heller. Av skylten att döma var det nĂ„got allvarligare. Men vad kunde det vara för svĂ„r sjukdom som satte in inom loppet av ett enda dygn? Mindre Ă€n sĂ„ faktiskt. Klockan var halv tre. Jag hade gĂ„tt frĂ„n Alâs 22
kvart i sex i gĂ„r eftermiddag och dĂ„ hade han varit i farten. NĂ€rmast manisk, i sjĂ€lva verket. Jag mindes att jag frĂ„gat om han druckit för mycket av sitt eget kaffe och han sa nej, han funderade bara pĂ„ att ta semester. Pratar folk som Ă€r pĂ„ vĂ€g att bli sjuka â sjuka nog att stĂ€nga en rörelse som de drivit pĂ„ egen hand i över tjugo Ă„r â om att ta semester? Somliga kanske gör det, men antagligen inte mĂ„nga. Dörren öppnades just som jag skulle ta i handtaget och dĂ€r stod Al och sĂ„g pĂ„ mig, utan att le. Jag mötte hans blick och kĂ€nde overklighetsdimman tĂ€tna omkring mig. Det var en varm dag men dimman var kall. I det lĂ€get kunde jag fortfarande ha vĂ€nt om och gĂ„tt dĂ€rifrĂ„n, Ă„tervĂ€nt ut i junisolens sken, och det ville jag, delvis. Men mest av allt blev jag förstenad av hĂ€pnad och bestörtning. Och fasa med, kan jag lika gĂ€rna erkĂ€nna. För svĂ„ra sjukdomar skrĂ€mmer oss sannerligen, och Al var svĂ„rt sjuk. Det sĂ„g jag med en gĂ„ng. Dödssjuk var vĂ€l snarare ordet. Det var inte bara det att hans annars rödblommiga kinder hade blivit pĂ„siga och gulbleka. Det var inte slemmet som tĂ€ckte hans blĂ„ ögon, som nu verkade urblekta och nĂ€rsynt plirande. Det var inte ens hĂ„ret som förut varit nĂ€stan helt svart och nu var nĂ€stan helt vitt â han kunde ju trots allt ha anvĂ€nt ett hĂ„rfĂ€rgningsmedel och fĂ„tt ingivelsen att tvĂ€tta bort det och ta fram sin naturliga hĂ„rfĂ€rg. Det omöjliga var att pĂ„ de tjugotvĂ„ timmar som gĂ„tt sedan jag sĂ„g honom senast tycktes Al Templeton ha tappat minst fjorton kilo. Kanske rentav arton, vilket torde ha varit en fjĂ€rdedel av hans förutvarande kroppsvikt. Ingen tappar fjorton till arton kilo pĂ„ mindre Ă€n ett dygn, ingen. Men jag sĂ„g det framför mig. Och det var dĂ„, tror jag, som overklighetsdimman slukade mig helt och hĂ„llet. Al log, och jag sĂ„g att han tappat tĂ€nder ocksĂ„, inte bara kilon. Tandköttet sĂ„g blekt och sjukligt ut. âVad tycker du om mitt nya jag, Jake?â Och sĂ„ började han hosta, tĂ€ta rasslande ljud som kom djupt inifrĂ„n. Jag öppnade munnen. Inga ord trĂ€ngde fram. Tanken att fly Ă„terkom i nĂ„gon feg, Ă€cklad vrĂ„ av hjĂ€rnan, men Ă€ven om den vrĂ„n hade fĂ„tt bestĂ€mma skulle jag inte ha kunnat göra det. Jag stod som fastnaglad. 23
Al fick hostan under kontroll och drog upp en nĂ€sduk ur bakfickan. Han torkade av munnen med den och sedan handflatan. Innan han stoppade ner den sĂ„g jag att det var röda strimmor pĂ„ den. âStig pĂ„â, sa han. âJag har mycket att snacka om och du Ă€r nog den enda som kan tĂ€nkas lyssna. Kan du lyssna pĂ„ mig?â âAlâ, sa jag. Min röst var sĂ„ lĂ„g och kraftlös att jag knappt hörde den sjĂ€lv. âVad har hĂ€nt med dig?â âKan du lyssna pĂ„ mig?â âJavisst.â âDu kommer att ha frĂ„gor, och jag ska försöka besvara sĂ„ mĂ„nga som jag kan, men försök att stĂ€lla sĂ„ fĂ„ som möjligt. Jag har inte mycket röst kvar. Fan, jag har inte mycket ork kvar. Kom in hĂ€r.â Jag steg in. Lokalen var mörk och sval och tom. Disken var avtorkad och blank, kromet pĂ„ pallarna glĂ€nste, kaffebryggaren var putsad sĂ„ den sken, skylten med texten om du inte gillar vĂ„r stad, leta rĂ€tt pĂ„ en tidtabell stod pĂ„ sin vanliga plats bredvid kassaapparaten. Det enda som saknades var matgĂ€sterna. Ja, och kocken/innehavaren förstĂ„s. Al Templeton hade blivit utbytt mot en gammal plĂ„gad vĂ„lnad. NĂ€r han lade om lĂ„svredet och lĂ„ste om oss lĂ€t det vĂ€ldigt högt. 4 âLungcancerâ, meddelade han torrt efter att ha fört mig till ett bĂ„s i bortre Ă€nden av serveringen. Han klappade pĂ„ sin skjortficka och jag sĂ„g att den var tom. Paketet med Camel utan filter som alltid brukade ligga i den var borta. âIngen större överraskning. Jag började nĂ€r jag var elva och rökte Ă€nda fram till den dag jag fick diagnosen. Ăver femtio jĂ€vla Ă„r. Tre paket om dan tills priset gick upp 2007. DĂ„ gjorde jag en uppoffring och drog ner pĂ„ det till tvĂ„ paket om dan.â Han gav till ett vĂ€sande skratt. Jag hade pĂ„ tungan att sĂ€ga honom att han mĂ„ste ha rĂ€knat fel, för jag visste hur gammal han var. NĂ€r jag kom in en dag pĂ„ senvintern och frĂ„gade honom varför han stod vid grillen med barnkalashatt pĂ„ huvudet hade han sagt: DĂ€rför att jag fyller femtiosju i dag, kompis. SĂ„ nu Ă€r jag i samma liga som Heinz. Men han hade bett mig att inte 24
stĂ€lla fler frĂ„gor Ă€n nödvĂ€ndigt, och jag antog att avbrott för att rĂ€tta honom ocksĂ„ omfattades av denna begĂ€ran. âOm jag var du â och jag önskar att jag var det, fast jag aldrig skulle vilja att du fick byta med mig, inte i min nuvarande belĂ€genhet â skulle jag tĂ€nka: âDet Ă€r nĂ„nting mysko med det hĂ€r, ingen fĂ„r framskriden lungcancer över en natt.â HĂ„ller du med?â Jag nickade. Jag höll absolut med honom. âSvaret Ă€r enkelt nog. Det var inte över en natt. Jag började hosta lungorna ur mig för ungefĂ€r sju mĂ„nader sen, i maj.â Det var en nyhet för mig. Om han hade haft hosta sĂ„ inte var det nĂ€r jag var i nĂ€rheten. Och dessutom rĂ€knade han fel igen. âMen du, Al? Det Ă€r juni nu. Det var december för sju mĂ„nader sen.â Han vinkade avvĂ€rjande Ă„t mig med ena handen â fingrarna var smala, marinkĂ„rsringen hĂ€ngde pĂ„ ett finger som den brukat sitta som gjuten pĂ„ â liksom för att sĂ€ga: Strunta i det just nu, strunta i det. âFörst trodde jag att det bara var en rejĂ€l förkylning. Men jag hade ingen feber, och i stĂ€llet för att försvinna blev hostan vĂ€rre. SĂ„ började jag gĂ„ ner i vikt. Ja, jag Ă€r inte dum, kompis, jag har jĂ€mt vetat att risken fanns för min delâ⊠Àven om farsan och morsan bolmade som skorstenar och levde tills de blev över Ă„ttio. Vi hittar vĂ€l alltid pĂ„ ursĂ€kter för att fortsĂ€tta med vĂ„ra dĂ„liga vanor, Ă€r det inte sĂ„?â Han fick ett nytt hostanfall och drog upp nĂ€sduken. NĂ€r hackandet avtog sa han: âJag fĂ„r inte komma in pĂ„ ett sidospĂ„r men det har jag gjort i hela mitt liv och det Ă€r svĂ„rt att sluta. SvĂ„rare Ă€n att sluta med cigarretterna faktiskt. NĂ€sta gĂ„ng jag kommer ifrĂ„n Ă€mnet kan du vĂ€l sĂ„ga med fingret över halsen, Ă€r du hygglig.â âOkejâ, sa jag vĂ€lvilligt. Vid det laget hade det fallit mig in att jag drömde alltsammans. I sĂ„ fall var det en extremt levande dröm, som till och med visade skuggorna som den snurrande takflĂ€kten kastade över bordstabletterna med texten vĂ„r vĂ€rdefullaste tillgĂ„ng Ă€r du ! âKort sagt, jag gick till en lĂ€kare och tog en röntgenplĂ„t och dĂ€r var de, stora sĂ„ in i bĂ€nken. TvĂ„ tumörer. Framskriden nekros. InÂoperabelt.â En röntgenplĂ„t, tĂ€nkte jag â anvĂ€nde man fortfarande röntgenbilder för att diagnostisera cancer? 25
âJag höll ut ett tag men till slut var jag tvungen att komma tillbaka.â âVarifrĂ„n? Lewiston? Sjukhuset?â âFrĂ„n semestern.â Hans ögon riktades mot mig ur de mörka hĂ„lor som de sjunkit in i. âFast det var ju ingen semester.â âAl, jag begriper ingenting av det hĂ€r. I gĂ„r var du hĂ€r och du mĂ„dde bra.â âTa en ordentlig titt pĂ„ mitt ansikte. Börja med hĂ„ret och fortsĂ€tt nerĂ„t. Försök bortse frĂ„n vad cancern gör med mig â den fördĂ€rvar ens utseende, inte tu tal om annat â och sĂ€g mig sedan om jag Ă€r densamme som du sĂ„g i gĂ„r.â âJa, hĂ„rfĂ€rgningsmedlet har du ju uppenbarligen tvĂ€ttat bortââŠâ âHar aldrig anvĂ€nt sĂ„nt. Jag bryr mig inte om att fĂ€sta din uppmĂ€rksamhet pĂ„ tĂ€nderna jag tappade medan jag varâ⊠borta. Det har du ju sett. Tror du det var pĂ„ grund av en röntgenapparat? Eller strontium-90 i mjölken? Jag dricker inte ens mjölk, bortsett frĂ„n en skvĂ€tt i dagens sista kopp kaffe.â âStrontium vadĂ„?â âSkit samma. Ta fram din, vad heter det, din kvinnliga sida. Se pĂ„ mig som kvinnor ser pĂ„ andra kvinnor nĂ€r de bedömer Ă„lder.â Jag försökte göra som han sa och Ă€ven om det jag sĂ„g aldrig hade hĂ„llit i domstol rĂ€ckte det för att övertyga mig. FrĂ„n hans ögonvrĂ„r spretade ett nĂ€tverk av linjer och ögonlocken hade de smĂ„, svagt krusiga rynkor som man ser pĂ„ mĂ€nniskor som inte lĂ€ngre behöver visa pensionĂ€rsrabattkortet nĂ€r de kliver fram till biokassan. FĂ„ror som inte varit dĂ€r i gĂ„r kvĂ€ll bildade sinusvĂ„gor över Als panna. TvĂ„ mycket djupare fĂ„ror satte klammer om hans mun. Hakan var vassare och halshuden hade blivit slapp. Den vassa hakan och rynkiga halsen kunde ha orsakats av Als katastrofala viktminskning, men fĂ„rornaâ⊠och om han inte ljög om hĂ„retâ⊠Han log en smula. Ett bistert leende, men inte utan verklig humor. Vilket pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gjorde det vĂ€rre. âMinns du min födelsedag i mars? âOroa dig inte, Alâ, sa du, âom den dĂ€r fĂ„niga pappershatten tar eld nĂ€r du hĂ€nger över grillen sĂ„ tar jag brandslĂ€ckaren och slĂ€cker dig.â Minns du?â Det gjorde jag. âDu sa att du var i samma liga som Heinz.â 26
âJajamĂ€n. Och nu Ă€r jag sextiotvĂ„. Jag vet att cancern fĂ„r mig att se Ă€ldre ut, men de hĂ€râ⊠och de hĂ€rââŠâ Han rörde vid pannan och sedan ena ögonvrĂ„n. âDet Ă€r autentiska Ă„lderstatueringar. Hederstecken pĂ„ sĂ€tt och vis.â âAlâ⊠kan jag fĂ„ ett glas vatten?â âSjĂ€lvklart. Chockad, eller hur?â Han sĂ„g medkĂ€nnande pĂ„ mig. âDu tĂ€nker: âAntingen Ă€r jag galen, eller han, eller sĂ„ Ă€r vi det bĂ„da tvĂ„.â Jag vet. Jag har varit med om samma sak.â Han hĂ€vde sig upp ur bĂ„set med en kraftanstrĂ€ngning och satte högerhanden under vĂ€nster armhĂ„la som om han pĂ„ nĂ„got sĂ€tt försökte ta sig samman. SĂ„ förde han mig bakom disken. NĂ€r han gjorde det kom jag pĂ„ en annan detalj i det hĂ€r overkliga mötet: bortsett frĂ„n de tillfĂ€llen dĂ„ jag delade kyrkbĂ€nk med honom i Saint Cyrilâs (vilket var sĂ€llsynt, för Ă€ven om jag blev uppfostrad i tron Ă€r jag inte mycket till katelik) eller rĂ„kade möta honom pĂ„ gatan, hade jag aldrig sett Al utan kockförklĂ€de. Han tog ner ett skinande rent glas och slog i vatten ur en skinande ren förkromad kran. Jag tackade honom och vĂ€nde mig om för att gĂ„ tillbaka till bĂ„set men han knackade mig pĂ„ axeln. Jag önskar att han hade lĂ„tit bli det. Det var som att bli knackad pĂ„ axeln av Coleridges gamla sjöman som hejdar en av tre. âDu ska fĂ„ se en sak innan vi sĂ€tter oss igen. Det gĂ„r snabbare dĂ„. Fast se Ă€r inte rĂ€tta ordet. Uppleva Ă€r nog riktigare. Drick upp, kompis.â Jag drack hĂ€lften av vattnet. Det var kallt och gott, men jag slĂ€ppte honom inte med blicken. Den mesiga sidan hos mig vĂ€ntade sig att bli överfallen, som det första aningslösa offret i sĂ„dana dĂ€r skrĂ€ckfilmer om en galning pĂ„ drift som alltid tycks ha ett ordningsnummer i titlarna. Men Al stod bara dĂ€r med ena handen stödd mot disken. Handen var rynkig, knogarna stora. Den sĂ„g inte ut som en hand tillhörande en man i femtioĂ„rsĂ„ldern, ens om han hade cancer ochâ⊠âĂr det av strĂ„lbehandlingen?â frĂ„gade jag plötsligt. âVilket dĂ„?â âSolbrĂ€nnan. För att inte tala om de mörka flĂ€ckarna pĂ„ ovan sidan av dina hĂ€nder. SĂ„na fĂ„r man antingen av strĂ„lning eller av för mycket sol.â 27
âJa, eftersom jag inte fĂ„tt nĂ„gon strĂ„lbehandling Ă€r det vĂ€l av solen. Jag har fĂ„tt en hel del av den varan under de senaste fyra Ă„ren.â SĂ„vitt jag visste hade Al Ă€gnat större delen av de senaste fyra Ă„ren Ă„t att vĂ€nda hamburgare och göra milkshake under lysrörsljus, men jag teg om det. Jag drack bara upp det sista av vattnet. NĂ€r jag stĂ€llde glaset pĂ„ laminatdisken mĂ€rkte jag att handen darrade lite grand. âOkej, vad Ă€r det jag ska fĂ„ se? Eller uppleva?â âFölj med hĂ€r.â Han förde mig lĂ€ngs den lĂ„nga köksavdelningen, förbi dubbel grillen, fritöserna, diskhon, FrostKingkylen och den surrande midjehöga frysen. Han stannade framför den tysta diskmaskinen och pekade pĂ„ dörren i bortre Ă€nden av köket. Den var lĂ„g, Al mĂ„ste böja sig nĂ€r han gick genom den och han var bara en och sjuttio ungefĂ€r. Jag Ă€r en och nittiotre â somliga elever kallade mig Helikopter-Epping. âDĂ€r Ă€r detâ, sa han. âIn genom den dörren.â âĂr inte det ditt skafferi?â En rent retorisk frĂ„ga. Under Ă„rens lopp hade jag sett honom plocka ut tillrĂ€ckligt mĂ„nga konserver, potatissĂ€ckar och pĂ„sar med specerivaror för att veta det förbannat vĂ€l. Al tycktes inte ha hört mig. âVisste du att jag öppnade det hĂ€r haket i Auburn frĂ„n början?â âNej.â Han nickade, och det rĂ€ckte för att sĂ€tta igĂ„ng en ny hostattack. Han kvĂ€vde den i den allt hemskare nĂ€sduken. NĂ€r det sista anfallet Ă€ntligen avtog slĂ€ngde han nĂ€sduken i en soptunna i nĂ€rheten och tog en laddning servetter ur en servettautomat pĂ„ disken. âDet Ă€r en Aluminaire, byggd pĂ„ trettiotalet och art dĂ©co sĂ„ det stĂ€nker om det. Har velat ha en Ă€nda sedan farsan tog med mig till Chat âN Chew i Bloomington nĂ€r jag var grabb. Köpte den fullt utrustad och öppnade pĂ„ Pine Street. Jag var kvar pĂ„ den adressen i nĂ€stan ett Ă„r och mĂ€rkte att jag skulle konka om jag stannade ett Ă„r till. Det fanns för mĂ„nga snabbmatstĂ€llen i omrĂ„det, somliga bra, andra mindre bra, och alla hade sina stamgĂ€ster. Jag var som en nyutexaminerad jurist som hĂ€nger upp skylten i en stad dĂ€r det redan vimlar av vĂ€letablerade lagvrĂ€ngare. Och pĂ„ den tiden kostade Als fina fettburgare tvĂ„ dollar och femtio cent. Inte ens pĂ„ 1990-talet kunde jag gĂ„ ner under tvĂ„ och en halv.â 28
âSĂ„ hur tusan kan du krĂ€nga dem för mindre Ă€n halva det priset nu? SĂ„vida det inte faktiskt Ă€r kattkött.â Han fnös, vilket Ă„stadkom ett slemtjockt genljud djupt i hans bröst. âDu, det jag sĂ€ljer Ă€r hundra procent rent amerikanskt nötkött, det finaste i vĂ€rlden. Tror du inte jag hört snacket? Jovisst. Men jag ger tusan i det. Vad annat kan man göra? Hindra folk frĂ„n att snacka? Man kan lika gĂ€rna försöka hindra vinden frĂ„n att blĂ„sa.â Jag drog ett finger över halsen. Al log. âJo, jag kom in pĂ„ ett sidospĂ„r, jag vet, men det hĂ€r hör Ă„tminstone till berĂ€ttelsen. Jag kunde ha fortsatt dunka skallen i vĂ€ggen pĂ„ Pine Street, men Yvonne Templeton fostrade inga dumskallar. âHellre fly Ă€n illa fĂ€ktaâ, brukade hon sĂ€ga till oss ungar. Jag tog mitt sista sparkapital och lyckades förmĂ„ banken att lĂ„na mig femtusen till â frĂ„ga mig inte hur â och flyttade hit till Lisbon Falls. AffĂ€rerna har vĂ€l gĂ„tt sĂ„ dĂ€r, med tanke pĂ„ hur det stĂ„r till med ekonomin och med allt skitsnack om Als kattburgare eller hundburgare eller skunkburgare eller vad det Ă€r som kittlar fantasin hos folk, men det har visat sig att jag inte lĂ€ngre Ă€r bunden till den ekonomin pĂ„ samma sĂ€tt som andra Ă€r det. Och allt beror pĂ„ det som finns bakom skafferidörren dĂ€r. Det fanns inte dĂ€r nĂ€r jag öppnade i Auburn, det kan jag svĂ€ra pĂ„, pĂ„ en bibeltrave som Ă€r tre meter hög. Det dök upp först hĂ€r.â âVad pratar du om?â Han sĂ„g stadigt pĂ„ mig med sina vattniga, nyligen gamla ögon. âNu fĂ„r det vara fĂ€rdigpratat. Du mĂ„ste ta reda pĂ„ det sjĂ€lv. VarsĂ„god, öppna.â Jag sĂ„g tvivlande pĂ„ honom. âTa det som en döendes sista begĂ€ranâ, sa han. âGör det, kompis. Om du verkligen Ă€r min kompis, vill sĂ€ga. Ăppna dörren.â 5 Jag skulle ljuga om jag pĂ„stod att mitt hjĂ€rta inte gick upp i varv nĂ€r jag tog i vredet och drog upp dörren. Jag hade ingen aning om vad jag kunde möta (fast jag vill minnas att jag fick en flyktig föraning om döda katter, flĂ„dda och fĂ€rdiga för den elektriska köttkvarnen), men nĂ€r Al strĂ€ckte sig förbi min axel och tĂ€nde lyset sĂ„g jagâ⊠29
Just precis ett skafferi. Det var litet och lika prydligt som resten av serveringen. Utmed bĂ„da lĂ„ngvĂ€ggarna fanns hyllor fyllda med konserver i storköksformat. LĂ€ngst in dĂ€r taket krökte sig nerĂ„t fanns stĂ€dattiraljer, men lĂ„ngborsten och svabben lĂ„g pĂ„ golvet eftersom den delen av skafferiet inte var mer Ă€n meterhög. Golvet tĂ€cktes av samma mörkgrĂ„ linoleum som golvet i serveringen, men i stĂ€llet för den svaga lukten av tillagat kött doftade det dĂ€r inne av kaffe, grönsaker och kryddor. Det luktade nĂ„got annat ocksĂ„, en svag och inte lika behaglig lukt. âJahaâ, sa jag. âSkafferiet. Snyggt och vĂ€lfyllt. Du fĂ„r högsta betyg i förrĂ„dsskötsel, om det Ă€mnet finns.â âKĂ€nner du vad det luktar?â âMest kryddor. Kaffe. Kanske luftfrĂ€schare ocksĂ„, svĂ„rt att avgöra.â âJo, jag anvĂ€nder Glade. PĂ„ grund av den andra lukten. Menar du att du inte kĂ€nner nĂ„n annan lukt?â âJo, nĂ„nting Ă€r det. NĂ„got svavelaktigt. PĂ„minner om avbrĂ€nda tĂ€ndstickor.â Det pĂ„minde ocksĂ„ om den giftgas som jag och min familj hade slĂ€ppt ut efter mammas lördagsmiddagar pĂ„ bönor, men jag nĂ€ndes inte sĂ€ga det. SlĂ€ppte man vĂ€der av cancerbehandlingen? âDet Ă€r svavel. Och annat med, ingen Chanel No 5 precis. Det Ă€r lukten frĂ„n fabriken, kompis.â Mer galenskaper, men det enda jag sa (i en absurd cocktailpartyartig ton) var: âSĂ€ger du det?â Han log Ă„terigen och blottade luckorna dĂ€r han haft tĂ€nder dagen före. âVad du artigt avstĂ„r frĂ„n att sĂ€ga Ă€r att Worumbo slog igen för Ă„tskilliga Ă„r sen. Att större delen av fabriken brann ner till grunden i slutet av Ă„ttiotalet och att det som ligger dĂ€r ute nuâ â han pekade med tummen över axeln â âbara Ă€r en fabriksbutik. Ett typiskt turiststopp i Maine under sommarsĂ€songen, som Kennebecs Fruktkompani under Moxiefestivalen. Du tycker ocksĂ„ att det nog Ă€r dags att plocka upp mobilen och ringa efter vitrockarna. Ăr det en hyfsad sammanfattning, kompis?â âJag ringer ingen, för du Ă€r inte galen.â Jag var lĂ„ngtifrĂ„n sĂ€ker pĂ„ den saken. âMen det hĂ€r Ă€r bara ett skafferi och det stĂ€mmer att 30
Worumbo yllefabrik inte har producerat en tygrulle pĂ„ det senaste kvartsseklet.â âDu ska inte ringa nĂ„gon, det har du rĂ€tt i, för jag vill att du ger mig din mobil, din plĂ„nbok och alla pengar du har i fickorna, inklusive mynt. Det Ă€r inget rĂ„n, du fĂ„r tillbaka alltihop. Kan du göra det?â âHur lĂ„ng tid tar det hĂ€r, Al? Jag har nĂ„gra seminarieuppsatser att rĂ€tta innan jag kan slĂ„ igen betygsboken för lĂ€sĂ„ret.â âDet kan ta sĂ„ lĂ„ng tid du villâ, sa han, âför det tar bara tvĂ„ minuter. Det tar alltid tvĂ„ minuter. Ta en timme pĂ„ dig och se dig om ordentligt om du vill, men jag skulle inte göra det, inte första gĂ„ngen, för det Ă€r en chock för kroppen. Du fĂ„r se. Litar du pĂ„ mig angĂ„ende det hĂ€r?â NĂ„gonting han sĂ„g i min uppsyn fick honom att spĂ€nna lĂ€pparna över det reducerade tandgarnityret. âJag ber dig. SnĂ€lla Jake. En döendes begĂ€ran.â Jag var sĂ€ker pĂ„ att han var galen, men lika sĂ€ker pĂ„ att han talade sanning om sitt tillstĂ„nd. Hans ögon tycktes ha retirerat djupare in i sina hĂ„lor under den korta tid vi hade pratat. Han var ocksĂ„ utpumpad. Bara efter att ha gĂ„tt de fĂ„ stegen frĂ„n bĂ„set i ena Ă€nden av serveringen till skafferiet i den andra Ă€nden stod han och svajade pĂ„ fötterna. Och den blodiga nĂ€sduken, pĂ„minde jag mig. Glöm inte den blodiga nĂ€sduken. Dessutomâ⊠Àr det ibland enklare att bara gĂ„ med pĂ„ saker, Ă€r det inte sĂ„? âSlĂ€pp taget och lĂ„t Gud ta överâ, sĂ€ger de pĂ„ mötena som min exfru gĂ„r pĂ„, men jag bestĂ€mde mig för att det hĂ€r fick bli en situation dĂ€r jag slĂ€ppte taget och lĂ€t Al ta över. Ă tminstone till en viss grĂ€ns. Och förresten, intalade jag mig, mĂ„ste man gĂ„ igenom fler krĂ„ngligheter Ă€n det hĂ€r bara för att komma ombord pĂ„ ett flygplan nu för tiden. Han begĂ€r inte ens av mig att jag ska stĂ€lla skorna pĂ„ ett transportband. Jag hakade av mobilen frĂ„n livremmen och lade den ovanpĂ„ en kartong med tonfiskkonserver. Jag lade till plĂ„nboken, nĂ„gra hopvikta sedlar, cirka en dollar och femtio cent i vĂ€xelmynt och min nyckelknippa. âBehĂ„ll nycklarna, de har ingen betydelse.â För mig hade de visserligen det, men jag teg. Al stack handen i fickan och tog fram en sedelbunt som var avse31
vĂ€rt tjockare Ă€n den jag lagt ovanpĂ„ kartongen. Han rĂ€ckte mig den. âFickpengar. Om du vill köpa en souvenir eller nĂ„t. VarsĂ„god, ta dem.â âVarför skulle jag inte anvĂ€nda mina egna pengar till det?â Det lĂ€t fullt rimligt, tyckte jag. Som om det hĂ€r vansinniga samtalet var vettigt. âBry dig inte om det nuâ, sa han. âUpplevelsen kommer att besvara de flesta av dina frĂ„gor bĂ€ttre Ă€n jag skulle kunna göra om jag sĂ„ var i toppform, och just nu Ă€r jag i raka motsatsen till toppform. Ta pengarna.â Jag tog emot pengarna och blĂ€ddrade igenom bunten. Ăverst lĂ„g endollarssedlar som sĂ„g okej ut. SĂ„ hittade jag en femma och den verkade bĂ„de okej och inte okej. Det stod silver certificate ovanför Abe Lincolns bild och till vĂ€nster om honom satt siffran 5, stor och blĂ„. Jag höll upp sedeln mot ljuset. âDen Ă€r inte falsk om du tror det.â Al lĂ€t trött men road. Kanske inte â den kĂ€ndes lika Ă€kta som den sĂ„g ut â men den saknade vattenstĂ€mpel. âĂr den Ă€kta sĂ„ Ă€r den gammalâ, sa jag. âStoppa bara pengarna i fickan, Jake.â Jag gjorde det. âHar du nĂ„gon minirĂ€knare pĂ„ dig? Eller annan elektronik?â âNix.â âI sĂ„ fall Ă€r du fĂ€rdklar. VĂ€nd dig om mot bortre vĂ€ggen i skafferiet.â Innan jag hann göra det slog han sig för pannan och sa: âHerregud, vad tĂ€nker jag med? Jag glömde mannen med gult kort.â âVadĂ„? Vem?â âMannen med gult kort. Det Ă€r bara vad jag kallar honom, jag vet inte vad han heter. HĂ€r, ta den hĂ€r.â Han fiskade upp ett femtiocentsmynt ur fickan. Jag hade inte sett ett sĂ„dant pĂ„ Ă„ratal. Kanske inte sedan jag var liten. Jag vĂ€gde det i handen. âDen hĂ€r vill du nog inte ge bort. Den Ă€r antagligen vĂ€rdefull.â âSĂ„klart den Ă€r vĂ€rdefull, den Ă€r vĂ€rd en halv dollar.â Han började hosta, och den hĂ€r gĂ„ngen riste det honom som en hĂ„rd blĂ„st, men han vinkade avvĂ€rjande nĂ€r jag skyndade nĂ€rmare. 32
Han stödde sig mot kartongstapeln som jag lagt mina saker pĂ„, spottade i servettbunten, tittade efter, rös och slöt handen om den. Svetten rann i hans utmĂ€rglade ansikte. âBlodvallning eller nĂ„t ditĂ„t. Den fördömda cancern jĂ€vlas med termostaten plus allting annat. AngĂ„ende mannen med gult kort. Han Ă€r alkis och ofarlig, men han Ă€r inte som alla andra. Det Ă€r som om han vet nĂ„got. Jag tror att det bara Ă€r ett sammantrĂ€ffande â för han rĂ„kar hĂ€cka inte lĂ„ngt frĂ„n stĂ€llet dĂ€r du kommer ut â men jag ville varsko dig om honom.â âDet lyckas du dĂ„ligt medâ, sa jag. âJag har inte den blekaste aning om vad du pratar om.â âHan kommer att sĂ€ga: âJag har ett gult kort frĂ„n gröna boden, sĂ„ ge mig en dollar för i dag Ă€r det halva priset.â Ăr du med?â âJag Ă€r med.â Det blev vĂ€rre och vĂ€rre. âOch han har ett gult kort, instucket i hattbandet. Troligtvis inget annat Ă€n ett reklamkort för ett taxibolag eller kanske en rabatt kupong till en Red & White-butik, nĂ„t han hittat i rĂ€nnstenen, men hans hjĂ€rna Ă€r uppmjukad av rödtjut och han verkar tro att det Ă€r som Willy Wonkas gyllene biljett. SĂ„ du sĂ€ger: âEn dollar kan jag inte avvara men hĂ€r Ă€r en femtiocentareâ, och sĂ„ ger du den till honom. DĂ„ kanske han sĂ€gerââŠâ Al höjde en av sina nu skelettsmala fingrar. âHan kan sĂ€ga nĂ„t i stil med: âVarför Ă€r du hĂ€râ eller âVar kommer du ifrĂ„nâ. Han kan rentav sĂ€ga nĂ„t i stil med: âDu Ă€r inte samma snubbe.â Jag tror inte det, men det Ă€r möjligt. Det Ă€r sĂ„ mycket jag inte vet om det hĂ€r. Vad han Ă€n sĂ€ger sĂ„ lĂ€mna honom dĂ€r vid torkladan â det Ă€r dĂ€r han sitter â och gĂ„ ut genom fabriksporten. NĂ€r du gĂ„r sĂ€ger han antagligen: âJag vet att du kan avvara en dollar, din snĂ„la jĂ€velâ, men bry dig inte om honom. Se dig inte om. Korsa spĂ„ren sĂ„ Ă€r du i korsningen Main StreetâLisbon Street.â Han gav mig ett ironiskt leende. âSedan Ă€r vĂ€rlden din, kompis.â âEn torklada?â Jag tyckte mig vagt minnas att nĂ„gonting funnits i nĂ€rheten av platsen dĂ€r serveringen lĂ„g nu, och jag antog att det kunde ha varit Worumbofabrikens gamla torklada, men vad det Ă€n varit sĂ„ var det borta nu. Om det hade funnits ett fönster lĂ€ngst in i Aluminairens mysiga lilla skafferi skulle utsikten genom det bara ha visat en gĂ„rdsplan med tegelplattor och butiken Myshörnan i Maine 33
som sĂ„lde ytterklĂ€der. Jag hade kostat pĂ„ mig en North Face-anorak dĂ€rifrĂ„n strax efter jul och köpt den till rena vrakpriset. âStrunta i torkladan, kom bara ihĂ„g vad jag sagt. VĂ€nd dig om igen nu â just det â och ta ett par, tre steg framĂ„t. SmĂ„ steg. Barnsteg. LĂ„tsas att du försöker hitta översta steget i en beckmörk trappa â lika försiktigt.â Jag gjorde som han bad mig och kĂ€nde mig som vĂ€rldens fĂ„ntratt. Ett stegâ⊠jag böjde ner huvudet för att inte skrapa emot aluminiumtaketâ⊠tvĂ„ stegâ⊠nu hukade jag en aning. Tog jag nĂ„gra stycken steg till skulle jag bli tvungen att gĂ„ pĂ„ knĂ€na. Det tĂ€nkte jag verkligen inte göra, oavsett om en döende man begĂ€rde det eller inte. âAl, det hĂ€r Ă€r dumheter. Om du inte vill att jag ska plocka fram en lĂ„da fruktcocktail eller nĂ„gra av de hĂ€r smĂ„ gelĂ©paketen finns det inget jag kan göra hĂ€r inâŠâ Det var dĂ„ min fot sjönk ner som nĂ€r man sĂ€tter ner den i en trappa. Fast den var kvar pĂ„ det mörkgrĂ„ linoleumgolvet. Jag kunde se den. âSĂ„ dĂ€r jaâ, sa Al. Skrovligheten i rösten var borta, Ă„tminstone för stunden. Orden var mjuka av belĂ„tenhet. âDu har hittat den, kompis.â Men vad hade jag hittat? Vad var det egentligen jag upplevde? Suggestionskraften verkade vara det troligaste svaret, eftersom jag kunde se foten pĂ„ golvet oavsett vad jag kĂ€nde. Förutom attâ⊠Som bekant kan man blunda en solig dag och se en efterbild av det man nyss sĂ„g framför sig. PĂ„ det sĂ€ttet var det. NĂ€r jag sĂ„g pĂ„ min fot sĂ„g jag den pĂ„ golvet. Men nĂ€r jag blinkade, sĂ„g jag â antingen en milli sekund före eller en millisekund efter att ögonen slöts, omöjligt att avgöra vilket â en glimt av min fot pĂ„ ett trappsteg. Och det var inte i det matta skenet frĂ„n en sextiowattslampa. Det var i skarpt solsken. Jag stelnade till. âFortsĂ€ttâ, sa Al. âDet kommer inte att hĂ€nda dig nĂ„got, kompis. FortsĂ€tt bara.â Han hostade strĂ€vt och sa sedan med ett desperat morrande: âDu mĂ„ste göra det för min skull.â AlltsĂ„ gjorde jag det. Gud hjĂ€lpe mig, jag gjorde det. 34