Kanoten! Den låg inte längre i strandkanten. Nej, den flöt i vattnet, drev med strömmen ner mot flodkröken. Akkor satt i den, satt upprätt med det indigofärgade tyget över axlarna, satt orörlig och stirrade mot henne, stirrade med gapande mun. Som förlamad stod hon på brinken, medan kanoten långsamt gled in i kröken. Abena bor i en by i den brittiska kolonin Guldkusten. En dag när hon tvättar kläder i floden, råkar hennes lillebror Akkor flyta iväg i en kanot. Abena blir skräckslagen. Hon kan ju inte komma hem utan sin bror! Så börjar en lång färd utför floden, en färd under vilken hon råkar ut för krokodiler, giftormar och skrämmande människor. Abena är ensam. Men hon vet inte att hennes döde fars ande vakar över henne. Dag och natt.
Janne Lundström har givit ut trettiofem barn- och ungdomsböcker och är flerfaldigt augustprisnominerad. År 2001 belönades han med Nils Holgersson-plaketten för Morbror Kwesis vålnad.
Den do des dotter.indd 1
09-11-27 15.07.52
Abena, jag följer dig nerför floden. Jag följer dig dag och natt. För att hjälpa dig att finna Akkor. Jag är hos dig. Men jag kan inte nå fram till dig. Du ser mig inte. Du hör mig inte. Och det beror inte på att jag har lämnat min kropp och har en andes otydliga skepnad och stämma. Nej, det är din rädsla och förtvivlan som gör dig blind och döv. Abena, du är inte som dina syskon. Du är stum och sluten och ömtålig som en blomknopp. Du behöver mig. Av mina sju barn är du och Akkor mig kärast. Låt mig få hjälpa dig att hitta honom! Jag vill inte att ni ska gå under. Försök att se mig! Försök att höra mig!
8
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 8
09-12-03 11.42.45
Kapitel 1
abena Örfilen var hård. Så hård att Abena föll åt sidan och slog i marken. Men hon skrek inte. Hon bara låg där, orörlig, och betraktade några myror som släpade iväg en hoprullad larv. – Jaså, du latar dig! Mor Antuas röst skalv av vrede. Först då blev Abena rädd. Hon satte sig upp. Såg Mor luta sig över henne. Såg byltet med smutstvätt i Mors händer. Såg Lillebror Akkors ansikte kika fram bakom husknuten. Hans ögon var stora och förfärade. – Förlåt, mumlade Abena. Jag … tänkte bara vila … en liten, liten stund. Mor ruskade sitt tunga huvud. – Vad går det åt dig? Vi måste ju hjälpas åt! Allesammans! Varför gör du aldrig som du har blivit tillsagd? Varför är du inte som din storasyster? Abena teg. Det var meningslöst att svara. Hon hade ju arbetat hela morgonen. I gryningen hade hon hämtat vatten i floden. Och samlat ved och tänt eld under den stora grytan. Och skalat kokbananer och kokat dem och mosat dem och serverat sina bröder. Sedan hade hon sopat gårdsplanen ren från matrester och aska och hönsfjädrar. 9
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 9
09-12-03 11.42.45
Men när hennes bröder och storasyster hade gått till åkrarna, hade hon slunkit in bakom kökshuset och satt sig i skuggan. Och lutat ryggen mot den svala väggen. Och blundat. Men det hade inte varit hennes avsikt att somna. Nej, hon ville bara vila sig. Och tänka lite på Pappa Kwamin. En kort stund. Men somnat hade hon. Och det var då Mor hade smugit sig på henne. Och slagit henne. Hårt. Och anklagat henne för att lata sig. Det var så orättvist. Sedan Pappa Kwamin dog för en månad sedan, hade Mor Antua varit värre än någonsin. Sur och tvär. Rent av elak. Och orättvis. Framför allt orättvis. Och så började tårarna rinna nerför hennes kinder. – Lipa inte nu igen! stönade Mor. Så lät hon tvättbyltet falla ner mellan Abenas fötter. – Ge dig iväg till floden och tvätta! morrade hon. Och ta Akkor med dig! – Måste jag alltid passa honom? utbrast Abena utan att tänka sig för. Kan inte Yabbah göra det? För en gångs skull? – Yabbah är för liten. Nå, vad väntar du på? Iväg! Hon var tvungen att svälja förtreten. – Ja, Mor! sade hon. Och så log hon. För säkerhets skull.
Bygatan låg tom och öde. Nej, inte helt och hållet. Några hönor sprätte i marken, medan de knixade på huvudena och försökte se åt alla håll samtidigt. Och där kom Morbror Kwoffis trebenta hittehund hoppande med tungan hängande ur gapet. 10
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 10
09-12-03 11.42.45
– Det är synd om dig! sade Abena till den. Men egentligen var det sig själv hon tyckte synd om. En het vindpust virvlade upp det röda dammet från gatan. Lukten av soltorkad jord och getlortar stack henne i näsan. Hon blev tvungen att nysa. Då skrattade Akkor. Och härmade henne. – Atjoo! skrek han. Atjoo! Och så började han kränga hit och dit i bärtyget på hennes rygg. Och dunka hälarna mot hennes höfter så att det gjorde ont. – Sluta! skrek hon. Sitt stilla! Men han fortsatte. På pin kiv. – Atjoo! Hon svängde tvättbyltet över axeln, rakt ner på hans huvud. Då tystnade han. Ack, kunde hon få slippa honom! För en enda dag!
Hon gick ut ur byn, klev ner i den väldiga, rödbruna skåra som floden hade skurit genom urskogen, gick försiktigt utför den branta slänten. Marken var fortfarande hal efter gårdagens skyfall. Här och där. Regntiden hade börjat ovanligt tidigt det här året. Nedanför henne rann floden mellan grusstränder och klipphällar. Och där, i vattnet innanför det trasiga krokodilstängslet, stod några flickor och tvättade, stod i ring med huvudena tätt ihop. Ekua. Och Effua. Och några till. När hon kom ner till flodstranden, började Akkor vrida sig. – Släpp mig! befallde han. 11
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 11
09-12-03 11.42.45
Ja, han befallde. Som om han var en vuxen man och inte en parvel på dryga två år. Det retade henne. Egentligen hade hon inte tänkt låta honom gå lös. Men han var tung och besvärlig. Hon hukade sig, lossade bärtygets knut, lät honom kliva ner på en stenhäll. – Nu måste du stanna här, sade hon. Han flinade illmarigt. – Om du smiter din väg, får du stryk! hotade hon. Sedan lämnade hon honom och vadade ut i vattnet. Men hon sökte sig inte till klungan av flickor. Nej, som vanligt ville hon vara för sig själv. Hon lade tvättbyltet på en uppstickande sten, drog ut en av brödernas skjortor, började tvätta den. Och lyssnade på de andras prat och fnitter. De talade om pojkarna i byn. Så lyckliga och obekymrade de lät! Som om ingen av dem hade fått en enda utskällning här i livet! Eller en enda örfil! Fortfarande kunde hon känna svedan efter Mor Antuas hand. Hon bet ihop tänderna. Gnuggade plagg efter plagg, vek ihop dem, daskade dem mot en sten, sköljde och vred ur dem. Och allt som oftast sneglade hon mot stranden, försäkrade sig om att Akkor fanns där. Först klängde han uppför och nerför stenhällen. Sedan hoppade han jämfota i vattenbrynet. Därefter jagade han en fjäril. Och så … var han borta. Som uppslukad av jorden. Nej, där var han! Högt upp på strandbrinken! Kravlade sig uppåt, kvick som en ödla. 12
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 12
09-12-03 11.42.45
Hon tog sig iland, sprang efter honom med långa kliv, högg tag i honom, lyfte upp honom. Han gallskrek och slingrade sig. Men hon bar honom utför slänten, satte honom i vattenbrynet, skruvade ner honom i gyttjan. – Nu rör du dig inte ur fläcken! röt hon. – Jag vill hem. Han såg vädjande på henne med sina stora, mörkbruna ögon. Och hans underläpp darrade. Men hon lät sig inte bevekas. Hon lämnade honom, tog åter itu med tvätten. När hon sedan såg sig omkring, var han i färd med att klättra upp i Morbror Kwoffis lilla kanot, som låg strax utanför stängslet, till hälften uppdragen på stranden. Åter lämnade hon tvätten. Ilskan kokade i henne. När hon kom fram till kanoten, hade han lagt sig raklång på dess botten. – Sova, sade han och log sitt allra sötaste leende. All ilska rann av henne. Ja, när han log så där, kunde man inte låta bli att älska honom. Hon skrattade, hämtade bärtyget och bredde det över honom som skydd mot solen. Sedan återvände hon till arbetet. Och lyssnade på flickorna. Nu pratade de om de vita herrarnas vägbygge genom skogen. Och om pojkarna som arbetade där. Vackra, spännande pojkar. Från främmande folk och stammar. Hundratals av dem. Kanske rent av några vita pojkar. För varje dag kom bygget allt närmare byn. – Trädhuggarna kommer först, sade Effua. De är här om en eller två månader. Då kan vi smyga iväg och titta på dem. 13
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 13
09-12-03 11.42.45
Abena lyssnade. Och manade fram en bild i sitt huvud. Där är han. Den unge trädhuggaren. Äntligen kommer han till deras hemliga möte. Han omfamnar henne. Hon ser blygt upp på honom. Han är ljushyad. Inte så svart som hon. Lång och axelbred. Stark som en elefant. Han håller henne så hårt att hon knappt kan andas. Hon vet inte vad han heter. De har nyss träffat varandra. Han talar inte hennes språk. Men det behövs ju inte. Blicken i hans ögon talar om att han älskar henne. Och nu kastar han huvudet bakåt och ler mot henne. Ett stort, bländande leende, som får henne att darra i hela kroppen … Nej, det var fel! Om man önskar mycket, får man intet. Så brukade Pappa Kwamin säga. Hon började om från början. Nu kommer han. Hennes älskade. Utan ett ord tar han henne i sin famn. Hon ser upp på honom. Han är mager och senig. Och lite vindögd. Men blicken i hans ögon är full av kärlek. Nu sätter han sin panna mot hennes panna, ser henne djupt i ögonen och börjar le. Hans leende är blygt och innerligt. Det får henne att darra i hela kroppen. Ja, så skulle det ske! Just så!
14
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 14
09-12-03 11.42.45
Kapitel 2
floden När Abena hade klättrat uppför halva flodbrinken, kom hon ihåg Akkor. Förargad vände hon sig om, blickade ner mot floden. Kanoten! Den låg inte längre i strandkanten. Nej, den flöt i vattnet, drev med strömmen ner mot flodkröken. Akkor satt i den, satt upprätt med det indigofärgade bärtyget över axlarna, satt orörlig och stirrade mot henne, stirrade med gapande mun. Som förlamad stod hon på brinken, medan kanoten långsamt gled in i kröken. Hennes hjärta bultade våldsamt. Tankarna flög genom hennes huvud. Vad skulle hon göra? Ropa på hjälp? Springa till åkrarna och hämta sina bröder? Men tänk om Mor Antua fick reda på att … Nej, tiga skulle hon. Och rädda Akkor på egen hand. Hade de andra flickorna märkt någonting? Nej, de stretade upp mot byn med droppande korgar på sina huvuden. Hon körde in sitt blöta tvättbylte i en buske, hoppade och kasade, utför branten, förbi kanoterna som låg uppdragna på stranden, ner till vattenbrynet. Och där hann 15
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 15
09-12-03 11.42.45
hon se en skymt av Akkor, innan Morbror Kwoffis kanot försvann bakom flodkröken. – Akkor … Hon kvävde ropet. Och började springa på stigen längs strandkanten, sprang så fort hon kunde. Kanske kunde hon hinna ifatt kanoten nedanför kröken?
Stigen slingrade sig in och ut mellan dypölar, buskar och stenblock. Sedan klättrade den upp på flodbrinken. Och då fick hon syn på kanoten. Den flöt mitt ute i strömfåran. Och Akkor satt fortfarande i den. Hon ökade farten, tog ut stegen i nerförsbacken, ja, hon nästan flög. Men så svängde stigen, lämnade floddalen och sökte sig uppåt, upp mot urskogen. Utan att tveka dök hon in i de täta strandbuskarna, ålade på magen under grenarna, ålade tills hon nådde floden. Där! Kanoten var bara några manslängder från henne. Hon började vada mot den, flämtande av ansträngning. – Akkor! kraxade hon. Han vände sig om och sträckte händerna mot henne. – Jag kommer och hämtar dig! skrek hon. Hennes röst sprack. Så jublande glad var hon. Men för varje steg hon tog, blev vattnet djupare. Och när det nådde henne till hakan, blev hon tvungen att ge upp. 16
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 16
09-12-03 11.42.46
Hon hade ju inte lärt sig att simma, hade inte vågat. Snyftande vände hon tillbaka till grunt vatten. Åter började hon springa nerströms. Klafsade i gyttja, hoppade från sten till sten, rusade fram på hala grusbankar. Och lyckades hålla jämna steg med kanoten. Hon vinkade åt Akkor. Han vinkade tillbaka. Och skrattade förtjust. Han trodde förstås att alltsammans var en rolig lek. Först då insåg hon hur förtvivlad hon var. Och rädd.
Skogen tätnade och kröp nerför flodbrinken. Träden och buskarna sträckte sina grenar mot henne, snärjde henne med sina rötter, tvingade henne ut i vattnet, sinkade och tröttade henne. Hon tappade fart. Och avståndet till kanoten ökade. – Akkor, gnällde hon, vad ska jag göra? Hjälplös såg hon sig omkring – och fick se en stock komma flytande med strömmen. Kanske kunde hon fånga in den och driva med den nerför floden? Hon började vada mot stocken. Och se, den svängde mot henne! Som om den förstod att hon behövde den! I samma ögonblick såg hon näsborrarna. Och de gulgröna ögonen. En krokodil! Hon tvärvände, segade sig genom vattnet, mot stranden, mot en tjock trädgren som böjde sig ner mot henne. Hon vågade inte se sig om. Hennes hjärta dunkade, benmusklerna värkte. 17
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 17
09-12-03 11.42.46
Bara tre steg kvar … två … ett … … och så fick hon tag i grenen! Stönande drog hon sig uppåt, knyckte till med hela kroppen, gjorde sig fri från det sugande vattnet, fick upp ena knäet över grenen och så det andra, hängde där i händerna och knävecken, orkade inte mer … I nästa ögonblick vräkte sig krokodilen upp ur floden rakt inunder henne. En störtsjö av vatten forsade runt den. Så öppnades det väldiga gapet … … och sedan stannade tiden. I en evighet stirrade hon rakt ner på de vassa tänderna, som spretade hit och dit. Sedan slog käftarna ihop i tomma luften en fingerbredd från hennes huvud. Skrikande hävde hon sig upp på grenen, reste sig hastigt, alltför hastigt, tappade balansen, slungade sig in mot trädstammen, lyckades klamra sig fast vid den, stod där på darrande ben med ansiktet pressat mot den skrovliga barken och andades häftigt. Och skräcken gav vika för vild glädje.
Hon tvingade sig fram genom strandens täta grönska. Hon halvsprang, hon kröp, hon ålade. Och hela tiden höll hon sig tätt intill floden. Så att hon hade full uppsikt över den. Hon fick inte stanna, fick inte dröja, fick inte vila. Myror och stickflugor bet och stack henne. Grenar piskade henne. Taggar hakade tag i hennes höftskynke, rispade hennes ben och armar och skuldror. Men hon gjorde sig okänslig, kämpade vidare. Vad annat kunde hon göra? 18
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 18
09-12-03 11.42.46
Hon kunde ju inte komma hem utan Akkor!
Här och var stötte hon på djurstigar. Låga lövtunnlar, som löpte hit och dit och som var lätta att ta sig fram genom. Ibland blev hon tvungen att kliva ner i floden för att kunna granska båda stränderna. Hon försäkrade sig om att det inte fanns krokodiler i närheten, vadade en bit ut i vattnet, synade varje inbuktning, varje snår, varje skrymsle. Ingenstans såg hon Akkor. Då och då ropade hon på honom. Sedan stod hon orörlig, försökte hålla andan så länge som möjligt, lyssnade intensivt. Men de enda ljud hon kunde höra var flodens porlande och vindens susande i trädkronorna. Och för varje gång blev hon alltmer besviken. Ändå fortsatte hon sitt letande.
Hon föll på knä, drack av flodvattnet, andades rosslande mellan klunkarna. När hon sedan försökte resa sig, ville benen inte bära henne. Hon blev otålig, ja, arg. Hon knådade dem, bultade dem, tills de löd henne. Hon var utmattad. Hur länge hade hon hållit på att jaga den fördömda kanoten? Än var det dag, än svävade solklotet i det luddiga diset rakt ovanför floden. 19
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 19
09-12-03 11.42.46
Men hur lång tid hade hon på sig, innan mörkret föll? Det visste hon inte. Inte heller visste hon vad som fanns bakom nästa flodkrök. Hon hade fått lära sig att floden rann genom Asante och Fante och tömde sitt vatten i en salt sjö, som var så ofantligt stor att man inte kunde se den motsatta stranden. Hur långt var det till den där sjön? När Pappa Kwamin var en ung krigare, hade vitmännen tagit honom till fånga och fört honom till en stad vid flodens mynning. De hade vandrat i dagar. Hur många dagar? Han hade sagt det. Många gånger. Ja, han hade ofta berättat om sina upplevelser. Så ofta att hennes syskon hade tröttnat på dem. Men inte hon. Hon mindes den sista gången, mindes hur de satt för sig själva, mindes hur han såg på henne, mindes exakt vad hon tänkte på. Det är kväll. Dagen har nyss givit vika för natten. Hon sitter på knä framför eldstaden och försöker tända eld på några sura vedpinnar. Pappa Kwamin sitter utanför kökshuset med ryggen mot en stolpe och ansiktet vänt mot henne. Medan han berättar, betraktar han henne. Hon kan inte urskilja hans anletsdrag. Men eldslågan i hennes händer speglar sig i hans ögon. Den ynkliga lågan i hennes händer och spegelbilderna i hans ögon förenar dem. Resten av gården ligger i djupt mörker. Någonstans i mörkret sitter Mor Antua och syskonen. Om de inte fanns, skulle Pappa Kwamin och hon vara ensamma i hela världen. 20
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 20
09-12-03 11.42.46
Det är en besynnerlig tanke. Men på något sätt är hon förtjust i den. Ja, allt detta mindes hon tydligt. Men det antal dagar som hans vandring hade varat kunde hon inte komma ihåg. Varför hade hon inte lyssnat ordentligt? Varför hade hennes tankar irrat omkring? Runt byn var hon hemmastadd. Där kände hon till varje stig mellan husen och floden och åkrarna i skogen. En gång hade hon fått följa med bröderna till Kumasi, storkonungens stad. De hade vandrat i många, många dagar. Mot norr. Men så här långt söderut hade hon aldrig varit. Skulle hon hitta Akkor före natten? Ja, om kanoten hade fastnat någonstans. Om hon skyndade sig. Om hon letade noggrant. Men om kanoten fortfarande drev nerför floden … Hon bet ihop tänderna, pressade ut alla tankar ur sitt huvud, tvingade sig upp på stranden, in i ett taggigt snår.
21
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 21
09-12-03 11.42.46
Kapitel 3
guldvaskarna Plötsligt kom hon ut i det skimrande dagsljuset, stod där och svajade på en klipphäll. Nedanför henne bredde en glänta ut sig. En stor glänta med nakna sandbankar, låga buskar och glittrande vattengölar. Och floden? Den rann genom gläntan. Och där … Hon skuggade ögonen med händerna, blinkade, skärpte synen. … jo, där på stranden låg kanoten och dallrade i eftermiddagshettan. Men var fanns Akkor? Hon kunde inte se honom. Hastigt hasade hon utför den skrovliga klipphällen. Sedan började hon springa längs flodstranden. Sprang så fort hon orkade, sprang tills lungorna ville brista. Då hejdade hon sig, drog några djupa andetag och gick sedan fram mot kanoten, gick dröjande, full av onda aningar. Ja, kanoten var tom. Hon tog stöd mot relingen, stod där med bultande hjärta och såg hur hennes tårar droppade från nästippen ner i kanotens botten. 22
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 22
09-12-03 11.42.46
Men … det var ju inte Morbror Kwoffis kanot! Den här var bredare, längre, större! – Tänker du stjäla den? Hon ryckte till och snodde runt. Bakom henne stod tre män. Tre halvnakna, svettblanka män som betraktade henne genom kisande ögonspringor. Vilka var de? Främmande krigare? Nej. De bar varken vapen eller stridsskjortor. Stråtrövare? Det var inte lätt att veta. Så fick hon syn på groparna i marken bakom dem. Och högarna av våt sand. Och trärännorna och vasktrågen. Och kvinnan som satt och rörde runt i en lergryta under ett solskydd av flätade palmblad. Hon drog en suck av lättnad. Guldvaskare. Men hon kände inte igen dem. De var inte från hennes by. – Jag … är ing-ingen tjuv, stammade hon. – Vad gör du då här? frågade den äldste av dem. Hans hår hade gråa fläckar, ansiktet var skrynkligt, under ögonen hängde stora, skrynkliga påsar. Ja, hela han var skrynklig och påsig. Som om huden plötsligt hade blivit för stor för kroppen. – Jag letar … efter en kanot som slet sig och flöt bort, svarade hon försiktigt. Har du sett den, nana? Den är mindre än den här. Hon kallade honom nana så som man skulle göra med gammalt folk. Och ordet fick hans anletsdrag att mjukna. 23
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 23
09-12-03 11.42.46
– Flicka lilla, sade han godmodigt. Vi arbetar hårt och har inte tid att hålla utkik efter kanoter. – Vad fanns det i den? frågade en av de andra männen nyfiket. Han var ung och smärt. Och vacker. Men han stirrade på henne med en besynnerlig, vindögd blick. Nej, det var ögonen som satt fel! Det ena hade halkat snett ner i ansiktet. Inte mycket, men tillräckligt för att hon skulle tycka synd om honom. Han upprepade sin fråga. Skulle hon berätta om Akkor? Nej, det vågade hon inte. – Tvättkläder, ljög hon. Mina bröders skjortor. Och så en fin kente … Säg … får jag låna er kanot? Gamlingen och ynglingen stirrade häpet på henne. Men den tredje mannen sög in sin underläpp i munnen. Som om han försökte hålla sig för skratt. Han hade ett runt, alldagligt ansikte. Ögonlocken var tunga och gav honom ett sömnigt utseende. Ja, det var en dum fråga. Hon ångrade den. Ingen vettig människa lånade ut sin kanot åt en flickunge. – Dagen är snart till ända, sade mannen med mjuk, släpig röst. Sedan grep han tag i hennes överarm och vred henne mot floden men så försiktigt och långsamt att hon inte blev rädd. – Se själv! Ja, så var det. På andra sidan floden hade solen satt sig högst upp i ett silkesbomullsträd och lyste med ett milt, gyllenrött sken. – Det är nog bäst att du stannar här över natten, fortsatte mannen. I morgon kan du följa med till vår by. 24
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 24
09-12-03 11.42.46
– Nerför floden? frågade hon genast. Han nickade vänligt. Då kände hon hur trött hon var. Det värkte i hela kroppen. Musklerna i ben och armar darrade. Det sved som eld i alla rispor och skrubbsår. Ja, nog behövde hon vila. Och mat. Hastigt kastade hon en blick mot kvinnans lergryta och tyckte sig känna lukten av fisksås. – Inte ska du tillbringa natten ute i skogen, fortsatte mannen och tog henne i handen. Skogen är farlig. Kom nu! Och hon lät sig ledas bort till eldstaden. – Sitt! sade kvinnan och log ett glädjelöst leende. Hon satt framåtlutad med utsträckta ben och rörde mödosamt i grytan. Hennes mage var stor, vilade nästan på marken. Hon väntade barn. Abena satte sig, fick en kalebass med svalt vatten. Och när hon hade druckit, fick hon palmolja att stryka på sina skråmor. – Vad har du råkat ut för? ville kvinnan veta. Vad heter du? Och varifrån kommer du? Abena undvek att nämna sitt namn men upprepade lögnen om kanoten och brödernas skjortor. Och den fina kenten. Kvinnan betraktade henne med rynkad panna. – Är det sant? Abena skruvade på sig, visste inte vad hon skulle svara. – Du är förstås hungrig? – Ja. Och strax höll hon en skål med ångande varm mat i sina händer. 25
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 25
09-12-03 11.42.46
Mosad jams och fisksås.
Abena vaknade. Ljud nådde henne från alla håll, fyllde hennes huvud. Nattliga ljud, nära och tydliga. Insekternas enformiga filande, grodornas kväkande, en rovfågels genomträngande skrik. Var var hon? Försiktigt lyfte hon huvudet från sovmattan och såg sig omkring. Och mindes. Hon befann sig i guldvaskarnas läger. Elden hade falnat till en stor glödhög. Då och då sköt långa, blåa lågor upp ur den och lyste på två skuggfigurer. Det var kvinnan och gamlingen. De mumlade med huvudena tätt ihop, omgivna av fladdrande nattflyn. Abena huttrade. Natten var kylig. Hon kurade ihop sig, svepte yllefilten tätare kring sig. Och stackars lille Akkor? Frös han? Kanske. Kanske inte. Han hade ju fått det blåa bärtyget med sig. Var fanns han just nu? Hon lade sig på rygg, stirrade upp i himlen, försökte följa några eldflugors ryckiga dans mellan de flimrande stjärnorna, försökte låta bli att tänka. Men kunde inte. – Akkor, viskade hon. Jag ska leta reda på dig. Ja, om jag så måste leta igenom hela världen ska jag finna dig. Och när vi sedan har kommit hem, ska jag aldrig mer skrika åt dig. Eller dra dig i öronen. Eller … Då hörde hon det! Lätet mitt emellan en harkling och ett dovt jamande! 26
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 26
09-12-03 11.42.46
En leopard! Hon blev förlamad av skräck. Endast hjärtat rörde sig. Det bultade och stångade. Tänk om Akkor fanns i närheten! Tänk om kanoten hade strandat här bland sandbankarna! Javisst, så kunde det ju vara. Och bilder kom för henne, skarpa och tydliga. Där är Akkor. Han ligger på kanotens botten och sover, insvept i bärtyget. Kanoten har fastnat intill stranden. Nu hörs det där förfärliga lätet. Akkor vaknar, gnäller och kikar över kanotens reling men ser ingenting annat än mörker. Han börjar gråta, gråter och vill att hon ska komma och hämta honom. Han ropar, skriker, vrålar. Men hon kommer inte. Nu kravlar han sig ur kanoten, upp på stranden, börjar springa, springer blint genom mörkret, springer rakt mot leoparden som väntar där hopkrupen med blottade huggtänder … Nej, det fick inte ske! Hon kastade av sig filten och började krypa mot elden. Hon var tvungen att anförtro sig åt kvinnan och gamlingen. Ja, nu skulle hon berätta sanningen för dem, be dem att hjälpa henne. Men så uppfattade hon några spridda ord. Och hejdade sig tvärt. – … rymling … givit sig av utan lov … – … vet inte … ofog … ställt till med … 27
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 27
09-12-03 11.42.46
– Nå … i morgon ska den lilla slynan … De pratade om henne! Och lågornas ljusspel fick deras ansikten att lysas upp och försvinna. Som om de var andeväsen. Eller skogsdemoner. Hon hade hört nog. Med sammanbitna käkar kröp hon tillbaka till sovmattan. Hon var ingen slyna. Och hon behövde inte deras hjälp. Hon visste vad hon skulle göra.
28
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 28
09-12-03 11.42.46
Den do des dotter 3.12 till tryck.indd 29
09-12-03 11.42.47
Kanoten! Den låg inte längre i strandkanten. Nej, den flöt i vattnet, drev med strömmen ner mot flodkröken. Akkor satt i den, satt upprätt med det indigofärgade tyget över axlarna, satt orörlig och stirrade mot henne, stirrade med gapande mun. Som förlamad stod hon på brinken, medan kanoten långsamt gled in i kröken. Abena bor i en by i den brittiska kolonin Guldkusten. En dag när hon tvättar kläder i floden, råkar hennes lillebror Akkor flyta iväg i en kanot. Abena blir skräckslagen. Hon kan ju inte komma hem utan sin bror! Så börjar en lång färd utför floden, en färd under vilken hon råkar ut för krokodiler, giftormar och skrämmande människor. Abena är ensam. Men hon vet inte att hennes döde fars ande vakar över henne. Dag och natt.
Janne Lundström har givit ut trettiofem barn- och ungdomsböcker och är flerfaldigt augustprisnominerad. År 2001 belönades han med Nils Holgersson-plaketten för Morbror Kwesis vålnad.
Den do des dotter.indd 1
09-11-27 15.07.52