9789113034959

V채lkommen till den h채r v채rlden:

amanda svensson

amanda svensson V채lkommen till den h채r v채rlden:

isbn: 978-91-1-303495-9 © Amanda Svensson 2011 Norstedts, Stockholm Omslag: Anna Davison Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

VÄLKOMMEN TILL DEN HÄR VÄRLDEN:

Ett vykort, ett dockskåp. Cph/Mmø. Tunnlar av kristall under marken, vattnet. En plats som vilken annan plats som helst, sprängfylld och laddad, slipad men oregerlig. En avgränsad plats där tre människor rör sej, formar en triangel bland flera tusen andra. Tre små plastjuveler i en låda och locket är himlen som hänger över havet.

Tvärs över detta hav finns en bro av stenhårt kött, den tog decennier millennier att bygga men nu står den klar. I ena änden ligger Köpenhamn, en stad av ljus och skugga och fötter ständigt i rörelse. Om staden var en organism vore varje fönster ett öga och med skalpellen kan man snitta upp dem och ut rinner journaler och läkarrapporter, människor som bär sina diagnoser som stjärnor i pannan.

En av dem är SIMON, ljuden från hans hjärta & hjärna spelas i dubbel hastighet.

Och där finns CLAUS, vars ljudspår spelas i överljudshastighet, det går nästan inte att höra.

Stadskroppen har fyra lemmar. Det är Østerbro, Vesterbro, Nørrebro och Amager. Hjärtat och blodet finns i alla ljus­fenomen: det spelande från Tivolikarusellernas roterande kronor, det glittrande från tusentals levande ljus i alla Vesterbros fönster, det intensivt brännande från neonskyltarna på Rådhuspladsen, det romantiska skimret från älskandes ögon och det elektriska, framförallt det elektriska. Gnistorna från klackar som slår mot gator och dansgolv, spända muskler och revben av glas.

5

På andra sidan bron ligger en stad som heter Malmö. Där bär gatorna namn efter andra städer, som om alla vägar leder bort men ingen in. Ystadsgatan, Lundavägen. Simrishamnsgatan, Köpenhamnsvägen. Och havet. Havet! Som en mage att smeka handen över, så långgrunt och oljigt att man kan vada i timmar innan man drunknar & dör.

I Malmö finns det höstlöv. Röda, gula, bruna, spräckliga. De finns nu, precis nu, när augusti går mot september och luften är fuktig och en aning äcklig. De ligger i högar på gatorna, där leker barn, de tar stora nävar av löv och fäster i hålen i stängslen kring skolgårdarna. Tills det blir långa murar av löv.

Fast det är nog inte riktigt än, löven faller inte riktigt än. Än sitter de på träden.

I träden sitter de småfeta fåglarna.

På gatorna leker de rostiga cyklarna.

Kväljande vindar spelar på deras ringklockor.

I Malmö finns än så länge den tredje. Hon är GRETA, hennes ljud är deprimerade och sträva, som penna mot papper eller fil mot undernärd nagel. Hon har förresten inga naglar, för hon har ätit upp varenda en som om de vore snacks.

Hennes hunger är väldig & vacker.

6

GRETA

Åttonde augusti

Jag har simmat idag. Exakt ettusen meter. Ingen var där för att intyga det, men jag köpte mej ett kilometermärke iallafall. Nu sitter det och glänser på min väska, finare än snus, FINARE ÄN ALLT. Jag har ett brännmärke som ser ut som en kil på ena handleden.

Det vägrar att läka. I mitten är det tillochmed lite köttigt, nästan som ett hål man kan stoppa in fingret i. Jag trodde det skulle svida i bassängen imorse, men det gjorde det märkligt nog inte alls. Absolut inte mer än det gjorde när jag fick det, och det var i sej ganska så lindrigt.

Det hela var naturligtvis ett misstag. Det orsakades av att jag i min iver att göra ett gott arbete smällde armen mot en wokpanna, det är nämligen så att wok är min nuvarande profession. Hursomhelst: Det var ett misstag, men när jag stod där med armen i luften och vrålade för att nån skulle uppmärksamma mej kände jag att lidandet och svidandet faktiskt var ganska så skönt. Jag kände livet pulsera i mej. När jag såg mej omkring kunde jag läsa i de andras ögon att jag utstrålade en aura av livsduglighet.

Mina reflexer fungerar, min smärtförnimmelse är aktiverad, om jag skulle hugga mej i handen med en kniv skulle jag skrika och de skulle höra mej och störta fram med förbandslådan. Om jag svimmade skulle de skrika GRETA GRETA och daska mej på kinden tills jag vaknade.

Det finns helt enkelt andra former av lidande som är värre. Det man inte kan få grepp om, inte stoppa in i fingret i och veta varför det gör ont. Tystnad, kyla, ljudet av ens egen andning. Krukväxter 9

som vissnar för en trots all världens vård & omsorg. Twee och töntiga tekoppar, långsamma kvällar i väntan på att nån kille ska ringa så att man kan kila över och bli dumpad. Sånt. Jag har en sån kille på kroken just nu. Han har ett namn men jag tänker inte skriva det för snart kommer jag aldrig att säja det igen.

Skitsamma. Mister du en står dejHäromdagen hade jag en mycket lång och mycket meningslös diskussion om Bukowski med nämnda killes bästa vän. Han var otroligt full och hötte med Tales of ordinary madness och skrek ACNE VULGARIS! så att grannarna nästan vaknade. Några dagar senare hade jag en nästan lika lång diskussion om det danska språket med min bästa kompis Miriam som pluggar till läkare i Köpenhamn och är en sån tjej som har det lätt för sej på alla plan här i livet och därför har tid att fundera över ovidkommande saker som lingvistik. Den här gången var hon fascinerad över att ordet kuk existerar även på danska, men att det tydligen betyder fel. Som exempel hade hon löpsedels­meningen ”Det gick kuk i kejsarens begravning”. Sen ägnade vi nån timme eller två åt att stryka runt kvarteret där hennes förra pojkväns bästa vän bor med ett par stora röda högtalare i varje hörn av sitt vardagsrum.

Såhär i efterhand har jag svårt att skilja på vad som hände vilken dag och vilken av diskussionerna som mynnade ut i att jag grät.

10

Tionde augusti

Jag är alltså i wokbranschen. Det innebär att jag wokar fräscha primörer och saftiga köttslamsor i såser med namn som Ginger Kick och Honey Soy Ping Pong. Min arbetsplats är en lagom trendig japansk restaurang inriktad på ett sportigt klientel. Den ligger i Köpenhamn. Jag tycker om att den gör det. När jag gick på arbetsintervjun var jag tidig och satte mej vid de tre sjöarna först och tittade på svalorna och på människorna. De rörde sej på ett svepande sätt som tilltalar mej. Både människorna och svalorna. Det var i maj.

Sankt Jørgens Sø, Peblinge Sø, Sortedam Sø. Ljuset glittrar i dem på ett annat sätt än i Pildammarna. Där glittrar bara fylle­ kisset och de mobbade kanadagässens hemliga tårar. Jag har försökt närma mej gässen ibland. Så att säja i samförstånd. Det har alltid slutat med att de jagat mej med öppna käftar. Som om de inte förstått att vi är samma andas barn.

Istället har jag tytt mej till mina många trevliga kollegor på andra sidan det så kallade sundet. Jag förstår inte hälften av vad de säjer, men det jag förstår slår an en sträng av längtan i mitt hjärta.

De pratar om ställen jag aldrig har sett, där det finns blinkande ljus och spriten flödar för billig penning. Jag tycker mycket om sprit. Det ska jag inte sticka under stol med. I små gnistrande glas, klar och ren, rätt upp i huvudet bara.

Och jag tycker om att dansa. Jag tycker om lysrör och geo­ metriska formationer och speglar och kliniskt rena handfat.

Härom­dagen, när jag tröttnade på att ligga i mina säriga sambos mögliga second hand-soffa och rulla tummarna som om det vore nåt med det, kollade jag på e-bay efter tecken på liv.

11

Jag hittade en t-shirt.

KEEPS KIDS DANCING stod det på den. Jag vill vara en av dem.

Ofta misstänker jag tyvärr att jag inte är ett kid. Jag är tjugoett men ibland känner jag mej ungefär trettiosju år gammal. Som när jag ligger i simbassängen och nästan känner hur ena benet lossnar på grund av förslitningsskador och stilla tänker för mej själv: Jaså var det dags redan. Alla dessa öl jag hävt på fastande mage, inte visste jag att det var livet.

Ibland däremot är min mentala ålder på minus. När jag natt efter natt ligger vaken och tänker på en kille jag hånglade med för flera veckor sen och som sen aldrig ringde igen, bara en gång och då var han full och det blev inget hursomhelst. Han var för övrigt i klubbsvängen. Han hade kunnat ha en sån där t-shirt som jag såg, KEEPS KIDS DANCING, om han nu inte haft en hemmatryckt t-shirt med geometriska mönster på, vilket han ju faktiskt hade.

Jag tror han hette Jasper, men vad spelar det för roll.

12

Tolfte augusti

Ofta blir jag bara så trött på hela skiten. Som idag till exempel.

När jag kom hem från jobbet satt Peter och Klänning och bara glodde på TV utan minsta tanke på att de kanske skulle ha diskat eller gjort en tårta eller förberett stora famnen eller vad fan som helst som hade kunnat muntra upp mej efter en hård arbetsdag.

Nej, de tänker inte på sånt. De satt bara där framför nåt jävla franskt barnprogram med tvärrandiga barn och nån liten lurvig hund i huvudrollen. Peter. Klänning. Vad gör ni egentligen om dagarna, sa jag och sparkade lite försynt på mattkanten för att de skulle notera mej. Jag har inte fått så mycket uppmärksamhet från dem på sista tiden, senaste gången de verkligen visade omtanke var när jag fick det där brännmärket på handleden från woken och de trodde att jag försökt ta livet av mej. När jag förklarade att så inte var fallet slutade de genast med sina tafatta kramar och återgick till att ignorera min existens. Och det var ju ändå i juni.

Frågan var egentligen en desperat och dålig sådan, jag vet ju vad de sysslar med, de har ett konstnärskollektiv, men jag ville ändå fråga för att fästa uppmärksamheten på hur töntiga de är. Frågans undertext: Varför sitter ni där på era fuktiga frottémadrasser och låtsas se konstnärliga poänger i ett franskt barnprogram istället för att skapa nåt på riktigt, leva på riktigt?

De svarade inte utan fortsatte glo. Jag gick ut i köket och bredde mackor med centimetertjocka lager smör och ost på och tittade på urtavlan och hur sekundvisaren bara gick runt och runt. Jag blev sorgsen och skämdes inte det minsta över det och inte heller skyltade jag med det. Jag bara var sorgsen rätt och slätt.

13

När jag flyttade in i kollektivet var de överförtjusta, alla grabbarna. De sa att jag skulle bli deras musa. De köpte pärlhalsband och cigarettmunstycken åt mej och sen satte de mej i soffan och lät mej sitta där en hel kväll och posera för svartvita foton. En annan gång fick jag sitta på en stol och läsa högt ur SAOL. Under tiden satt de på golvet och ritade kladdkriteteckningar av sina känslor.

När de håller på med sitt Stora Projekt vill de att jag ska spela chansons på min gitarr. Det stora projektet är en stop motion-film om kattungar i solglasögon, men det blir aldrig färdigt.

Allt det här beror på att de röker för mycket gräs. Annars skulle de säkert kunna göra nåt iallafall marginellt mer begåvat. Gräs är helt enkelt inte ämnat för människor som redan från början har nedsatta kognitiva förmågor. Det är Adam som odlar gräset i garderoben. Själv röker han det inte, han tycker bara det är kul med plantvård. Adam gillar jag mer än de andra två, för vi går ut och sjunger karaoke ibland.

Efter ett tag ropade Klänning från vardagsrummet, Klänning som egentligen heter Måns, historien om hur han fick namnet Klänning är ganska rolig och jag kanske berättar den nån dag men iallafall: Greta! Du vet för fan vad vi sysslar med. Vi är konstnärskollektivet Introvert och vi pysslar med livsviktiga grejer, okej?

Och just idag har det gått jävligt dåligt, okej? Så vi försöker hitta lite mening i det här jävla pisslivet, okej? Okej? Sluta vara så jävla fittig, okej.

När man inte längre kan höra nåt frågetecken efter Klännings meningar vet man att han pratat färdigt och då kan det vara läge att inflika nåt innan hans hjärna faller tillbaka till att vara den ogenomträngliga mur av mellanmjölk, fotsvampssalva och infantilitet som den oftast är.

14

Jag stämde upp i sång. Kärlekens hundar av Ulf Lundell. Killar som Klänning och Peter älskar alltid Ulf Lundell, av nån outgrundlig anledning, det tycks vara nedärvt hos de svagsinta. Sen steppade jag in i vardagsrummet och skrek: DET HÄR ÄR FÖRS­ TA DAGEN I RESTEN AV ERA LIV! Hör ni det, ni är fan för unga och smarta för att sitta där och deppa, ska vi inte gå ut och dansa ikväll? Yeah yeah!

Jag kunde höra desperationen i min röst. Det gjorde inte de, eller så sket de i det. ”Nä, vi ska kolla på Bumbibjörnarna. Så jävla fett ju.”

Och jag tänkte bara: Från början tyckte jag det var roligt att vara deras musa. Det fick mej att känna mej åtrådd och elektrisk. Men sen insåg jag att ingen av dem hade nån lust att ligga med mej. Eller egentligen göra nåt med mej överhuvudtaget, romantiskt eller annorledes.

Jag är bara en funktion för dem, nån de kan visa upp på sina fester och presentera som sin musa. Typ som killar hade trofétjejer på högstadiet när de egentligen bara ville vara med varann och spela tv-spel.

Det gör mej både ledsen och förbannad. Jag gick och ringde till Miriam, trots utlandstaxan. Hon svarade inte. Jag antar att hon var ute på galej i den dansanta danska natten. Jag blundade hårt och försökte teleportera mej själv dit.

En liten kram & en liten vänskaplig puss i all anspråkslöshet, ska det verkligen vara så mycket begärt. Jag bara frågar.

15

Femtonde augusti

Okej, det är lika bra att jag är ärlig: Jag har en defekt. Det är inte ett jättestort problem, jag klarar av det. Men det är ändå pinsamt.

Okej, såhär: Jag har astma. Jag är inte tjock, jag har inte glasögon, jag blev av med oskulden när jag var fjorton, jag har aldrig varit mobbad av mina jämnåriga, jag är vackrare än många, men jag har astma. Det hade kunnat vara värre, typ psoriasis eller ACNE VULGARIS! eller livmoderhalscancer eller nåt. Det finns de som lider av sånt, det vet jag, och jag lider med dem, tro inget annat. Men det är faktiskt inte så hett med astma heller. Tänk på han den tjocke i Flugornas herre. Hans astma blev hans död. Plopp nerför berget, jag förstår att de puttade honom, jag skulle ha gjort samma sak.

Jag har ingen sån där plastgrej man suger på, det är ju perverst.

Eller, jag har faktiskt en. En röd. Men jag använder den aldrig, det vore att ge efter för kroppens svaghet. Sjukdomar är det mest avtändande jag vet. En gång drog jag hem en kille som visade sej ha epilepsi. Han fick gå hem på en gång fastän klockan var fyra på natten, han bönade och bad om att få stanna och sova på soffan iallafall, men jag var benhård. Jag var rädd för att han skulle få ett anfall, jag ville inte se mej själv i hans fradgande mun. Jag har nog med mitt.

Det är förstås svårt att dölja en sjukdom som gör att man blir röd i ansiktet och som får bröstkorgen att väsa som en kremeringsugn. Men jag har blivit skicklig. Man kan låstas att man satt en nöt i halsen. Man kan låtsas att man skrattar så mycket att man får andnöd och sen springa på toa. Väl därinne brukar jag ställa mej med ryggen mot väggen, klösa på min bröstkorg och tänka på kulingvindar och galopperande hästar.

16

Det finns förstås grejer jag inte borde göra. Sånt som utlöser anfall jag inte kan tänka bort. Jag kommer aldrig kunna göra de här sakerna och tanken på det får mej att gråta bittra tårar: Springa snabbt snabbt snabbt. Ha knullmaraton med tre italienska elitgymnaster. Hoppa höjdhopp, kedjeröka, exponera mej för farliga influensavirus, såna som finns i Afrika och Sydostasien och som bara den starke överlever.

Och simma då. Jag ljög häromdagen. Jag simmade inte tusen meter, jag simmade tre längder. Sen gick det inte längre, det kändes som att revbenen höll på att lossna från varann och flyga åt alla håll, att lungorna hade runnit ut som mos om jag fortsatt.

Plopp ner i bassängen.

Tre längder. Det är inte ens ett simborgarmärke.

Men det finns saker jag vägrar göra avkall på, jag har min stolthet.

Igår efter jobbet gick vi ut och söp allihopa, eller söp och söp, drack öl och rökte inomhus och fimpade hejvilt överallt. Sascha råkade fimpa mej på handen. Jag brukar kalla honom Crazy Ryssen fast han är nog egentligen från Ukraina eller nåt sånt. Han har en flickvän i London iallafall och han röker absolut jämt. En gång när jag kom in i diskrummet och verkligen hade händerna fulla bad jag honom ta några tallrikar för att jag inte skulle tappa dem men han stod med en cigg i varje hand så han vägrade. Greta, Greta, what the fuck you expect me to do eh? sa han bara och ryckte på axlarna och jag sa att kanske kunde han stoppa en cigg i munnen så skulle han ha en hand fri men då skrek han bara GET THE FUCK OUT OF MY OPVASK! så jag fick klara det själv. Och det gjorde jag.

Jag är ju van. Det börjar onekligen bli ganska enformigt.

17

Jag försökte fiska efter lite beröm igår av chefen när vi var och ölade, typ pratade en massa om hur mycket dricks jag hade fått och att jag lärt mej hela menyn utantill och sånt. Det finns minst femtio olika rätter som alla heter nåt med ramen vilket betyder nudlar och säkert femtio till med ris så jag tycker själv att det är en ganska imponerande bedrift. Men han bara stirrade på mina bröst och så sa han: Greta för fan, du är ju helt värdelös på att vara runner. Du får fan snabba dej lite mer fan! och det var typ på skämt men det kändes ändå som om han högg mej med en kinapinne i hjärtat.

En runner är restaurangslang för en vanlig jävla servitris. Mer specifikt kanske för servitriser som jobbar på stora restauranger med hala golv och mycket gäster, som jag. Vissa tar ju det där med springandet lite väl allvarligt, några av killarna brukar springa mellan den bortersta bordssektionen och desken efter stängning och klocka sej själva. Jag har alltid stor lust att göra det själv, skaffa mej lite respekt så att säja, men det är omöjligt. Tre längder.

Plopp.

Det är tur att jag är bra på att le. Att det finns gäster som kommer igen för att de uppskattar min tafatta serveringsstil och min mjuka alabasterpanna. Annars hade jag säkert fått sparken.

Ibland när jag får anfall och säjer att jag fått lite ramen i halsen dunkar folk mej hårt i ryggen som om det skulle hjälpa. Men när man annars ber om en ryggdunk, inte fan får man det då.

Eftersom chefen bara skällde och fyllefulade sej lekte jag nån dryckeslek med Crazy Ryssen och några av kockarna istället. Naturligtvis blev vi jättefulla och allt prat flöt ihop till gröt i mina öron. Jag blundade och det lät exotiskt, susade mjukt i huvudet och de exakta orden blev oviktiga. Det är de i och för sej alltid 18

för mej. Jag tycker inte så mycket om att prata, det är mest nåt jag gör eftersom konventionen bjuder det. Fick jag välja skulle jag mycket hellre skrika oartikulerat.

Vid femsnåret gick jag tillslut hem, längs Vesterbrogade och ner till tågen förbi en bar, genom fönstret såg jag en skotte spela säckpipa uppflugen på ett bord. Jag såg gamla rosenskimrande grogghaggor kika honom under kilten och jag kände mej märkligt upprymd. Jag tycker om att vara bland människor jag inte känner, jag tycker om hur de ser på mej med utforskande ögon. Att jag inte vet vad de ser.

För när jag ser mej själv i spegeln ser jag en docka. Alabasterhy, långa lockar och ihåliga ben, ett huvud som kroppen inte kan bära. Man måste ha mej i knät för att jag inte ska falla ihop. Nån måste ha mej i knät och hålla mej under armarna.

19