9789173517515

Page 1


BBJ_TITEL

11-03-22

19.32

Sida 2

..

..

..

BJORN B. JAKOBSSON

VID VAGS ANDE

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 3

11-04-01 13.16.35


FREDAG

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 5

11-04-01 13.16.35


Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 6

11-04-01 13.16.35


1 Det ensliga huset vid den stora skogen uppfyllde alla de rätta kriterierna. Där fanns varken tv eller telefon. Till närmaste granne var det flera kilometer och tack vare två höga kullar befann sig hela området i radioskugga. Mobiltelefoner var med andra ord bara att glömma. Internet likaså.   För Ivona var allt detta perfekt. Tre hela dagar i den miljön var precis vad hon och femtonåriga Polly behövde. Det skulle ge dem tid att i lugn och ro prata ut om sin situation som blivit alltmer ohållbar, utan störande ringsignaler, sms, mejl och chattsidor plus en massa annat som hörde storstaden till och som snabbt kunde göra Polly frånvarande i timmar – ibland i dagar – i sträck.   För Ivonas del skulle det ge henne tid att berätta hur det kändes att leva med en person som ständigt svarade argt och irriterat på tilltal, som nästan aldrig log eller sa ett vänligt ord, som tog med sig maten in på sitt rum och som på sistone börjat äta så lite att det liknade ett långsamt och frivilligt valt självmord. Det skulle också ge henne tid att kommentera de otäcka ärren på Pollys armar och handleder, skärsår som växte i antal för varje månad, en del små och isvita, andra långa och blodröda. 7

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 7

11-04-01 13.16.35


För Pollys del skulle det ge henne tid att förklara vad allt det här egentligen handlade om. Om det var hennes sätt att säga att hon avskydde Ivona och aldrig tänkte acceptera henne som sin mamma eller om det var ett ut­tryck för något annat, något som det fanns en chans för Ivona att hjälpa henne med.   Naturligtvis hade Polly satt sig på tvären. Först vägrat blankt. Tre dagar i ett hus mitt i skogen utan någon som helst digital täckning! Bara de två. Utan att ens få ta med sig datorn! Ett hus som det dessutom skulle ta två dagar att komma till med bil. Var Ivona inte riktigt klok? Aldrig i livet! I så fall fick hon binda henne och föra henne dit med våld. Mat var bara att glömma – hon skulle inte ens dricka vatten.   ”Hur länge kan en människa överleva utan vatten egent­ligen?” hade hon frågat Ivona med ett beräknande flin. ”Tre dar? Två?”   Till sist hade Ivona spelat ut sitt tyngsta kort.   ”Om du bara gör som jag säger och följer med, utan mobilen och datorn, och talar med mig, så är du fri att leva ditt liv precis som du vill sen. Med en vuxens frihet.”   Polly hade sett på henne som om hon trodde att hon skämtade. En vuxens frihet? Vid femton års ålder? Hon skulle med andra ord kunna göra precis vad som föll henne in: vara ute till sent på nätterna mitt i veckorna, festa, strunta i läxorna, umgås med vilka hon ville – alltihop utan tjat och frågor och idiotiska förmaningar.   ”Du ljuger!” hade hon morrat.   Men Ivona hade försäkrat henne att hon inte alls ljög. Det fanns helt enkelt inga andra utvägar kvar. Att fortsätta som hittills var otänkbart – också för Ivona. I nästan tio år nu hade hon gjort sitt yttersta för att få Polly att 8

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 8

11-04-01 13.16.35


acceptera henne, väl medveten om att hon aldrig skulle kunna ersätta vare sig Pollys mamma, som Polly bara hade mycket vaga minnen av, eller hennes pappa, som hon älskat över allt annat på jorden fram till den dag då han plötsligt inte fanns mer.   ”Om du inte tycker att jag duger som din mamma, vilket du inte verkar göra, måste vi ju rimligen ordna med en annan lösning, eller hur?” hade hon sagt.   En sådan lösning, hade hon förklarat för Polly, kunde vara en fosterfamilj. En annan en snabb inriktning på arbete och egen bostad så snart Polly gått ut nian. Bollen låg nu hos Polly, det var hon som fick bestämma. Det enda Ivona krävde var att de åkte till det där huset och talade lugnt och sansat med varandra och att Polly sedan, så snart hon fattat sitt beslut, behandlade Ivona artigt och respektfullt den tid de hade kvar tillsammans – om det nu var en separation som Polly ansåg var lösningen på problemet.   I två sekunder hade Ivona tyckt sig spåra något som liknade rädsla i Pollys blick. Det var första gången Ivona talat så rättframt till henne. Kanske hade Polly slagits av tanken att också Ivonas tålamod hade en gräns – och vacklat i sin morskhet. Men så hade blicken hårdnat och med den vanliga iskylan i rösten hade hon sagt: ”Som du vill. Jag följer med. Men nu har du lovat. Och det här löftet går inte att ta tillbaka. Så snart vi kommer hem gör jag precis som jag vill. I allt.”   Ivona hade både andats ut och känt en ilning av skräck. Vem som helst med bara ett minimum av psykologiska insikter skulle naturligtvis ha dömt ut det hon gjorde som ett föräldramässigt självmord. Men Ivona hade varit desperat. Som hon såg det var det nödvändigt att Polly 9

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 9

11-04-01 13.16.35


öppnade sig för henne och kom med egna förslag till förändringar, i annat fall skulle Ivonas roll som förälder hur som helst vara slut. Åtminstone i Pollys ögon. Frågan var om den inte var det redan nu.   Ivona hade redan fått flera fingervisningar om den saken.   Den första hade kommit för drygt två år sedan, då Polly rätt som det var började kalla henne vid förnamn. Fram till dess – med undantag av en kortare tid i början av deras relation – hade hon alltid sagt mamma. Det var också vad Herman, Pollys pappa, hade velat att hon skulle säga. Ivona kunde fortfarande minnas den kusliga känslan som fyllde henne. Det var som om Polly rent ut sa till henne: ”Från och med nu kallar jag dig inte mamma längre, för det är du inte i mina ögon.” Ivona hade gråtit flera nätter i sträck över det nya tilltalet som lät så kallt och hemskt i Pollys mun. Det hade tagit henne månader att vänja sig.   Inte långt därefter hade Polly börjat sätta upp bilder på sina biologiska föräldrar i sitt rum. Foton från deras smekmånad i Rom. Flest bilder satte hon upp av sin mamma. En där hon stod på Spanska trappan och log filmstjärnelikt med det långa håret för ena ögat. En annan där hon satt på en bänk och åt en bit vattenmelon. En tredje där hon steg upp ur havet efter ett tidigt morgondopp. Alla tagna av Herman med den nygiftes synbara fascination för föremålet för sin heta kärlek.   Till en början hade Ivona välkomnat bilderna och sett på dem med värme. Men i takt med att de ökade i antal  – de fyllde snart en hel vägg – blev det svårt att inte också här höra det provocerande budskapet riktat direkt till henne: ”Titta, så vacker hon var. Det var hon som var kvinnan i pappas liv. Inte du.” 10

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 10

11-04-01 13.16.35


Men den allra tydligaste fingervisningen – som också hade gjort allra mest ont – hade hon fått för två veckor sedan. Mot Ivonas uttryckliga vilja hade Polly plötsligt bestämt sig för att gå på en fest tillsammans med sina nya vänner, tjejer och killar som precis som hon själv var döds­metallare. Det vill säga de tillhörde den subgrupp av ungdomar som klädde sig helt i svart och lyssnade på musik som lät som rop från helvetet. Hur en sådan fest skulle kunna se ut vågade Ivona knappt föreställa sig. Det hade hon också sagt till Polly. Men Polly hade bara skrattat åt henne där hon sprang runt med mobilen i ena handen och sitt svarta läppstift i den andra. En dryg timme senare – hon var då klädd i en svart minikort kjol, svarta grovmaskiga strump­byxor, en svart T-shirt med ett död­skalle­tryck på bröstet och en svart skinnjacka med en Morbid Angel-dekal på ryggen – hade Polly skrikit till Ivona att hennes in­skränk­ta syn på livet utgjorde ett större hot mot världen än alla vapen tillsammans. Med det hade hon slängt igen dörren och rusat till tunnel­ banan.   Klockan fyra på natten hade telefonen ringt, och en sköterska hade upplyst Ivona om att Polly kommit in till Södersjukhuset med en fraktur i ena foten. Sköterskan ursäktade sig för att hon inte ringt tidigare, men speciella svårigheter hade gjort att de inte kunde få fram telefonnumret med detsamma. Ovanpå det hade det skett en mycket svår bussolycka med många skadade som vänt upp och ner på det mesta. Inte förrän nu, då Polly redan var gipsad och på väg hem i taxi, hade hon fått tid att ringa.   ”Speciella svårigheter? Herregud, hur är det med henne?” hade Ivona frågat.   Men innan sköterskan hunnit svara hade Ivona sett 11

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 11

11-04-01 13.16.35


bilen svänga in på uppfarten. Hon hade kastat på luren och rusat ut i bara nattlinnet.   Vilka de ”speciella svårigheterna” var hade hon strax blivit varse. Polly var full och sluddrade kraftigt när hon pratade. Hon var inte heller medgörlig eller särskilt kontaktbar. Åt Ivonas allvarliga uppsyn skrattade hon bara, och när Ivona försökte hjälpa henne ur bilen slog hon irriterat i luften och förklarade att hon kunde gå själv, vilket hon förstås inte kunde.   Bara med taxichaufförens hjälp hade Ivona till sist lyckats få in henne i huset tillsammans med kryckan som sjukhuset skickat med. Ivona hade betalat chauffören, och så snart hon och Polly var ensamma hade hon bombarderat henne med frågor. Men det enda hon fick ur henne var att ett ben i foten hade spräckts till följd av en hård smäll. Vad som orsakat smällen och hur det hela gått till vägrade Polly att berätta. Ivona hade omväxlande skällt på henne och gråtit av både lättnad och fasa över hur illa det kunde ha gått om oturen varit framme på riktigt.   ”Du kunde ha blivit invalid för resten av livet, fattar du inte det? Då hade det inte räckt med bara lite gips”, hade hon ropat med tårarna rinnande.   De hade grälat i över en timme och först när de var så trötta att de inte orkade gräla längre hade de försonats hjälpligt. Då hade Ivona som vanligt ångrat det mesta av det hon sagt och känt sig omåttligt elak. Men kanske hade också Polly ångrat det hon sagt, för strax innan hon somnade hade hon låtit Ivona sitta på hennes sängkant, hålla henne i handen och kalla henne för sitt älskade barn. För första gången på mycket länge hade Ivona känt sig åtminst­ one lite omtyckt och hon hade tänkt att den olyckliga historien kanske hade fört något gott med sig i alla fall. 12

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 12

11-04-01 13.16.35


Så hade hon rest sig från sängen och börjat plocka ihop Pollys kläder som hon kastat omkring sig i rummet. Det var då hon fick syn på dagboken på skrivbordet. Hon visste förstås hur fel det var att titta i den, ändå gjorde hon det. Hon bläddrade snabbt och såg att det senaste bidraget var en kort berättelse döpt till ”Flickan och draken”. De hemska raderna flimrade för hennes ögon. Det var en gång en flicka som vaktades av en drake som inte hade något hjärta. Varje dag gick flickan fram till sitt fönster och ropade: ”Rädda mig!” Men ingen kom och räddade henne, för det här var på den tiden det inte fanns några hjältar. Och den hjärtlösa draken njöt, för den viste att den hade flickan i sitt våld. Ivona hade vacklat ut ur rummet som träffad av ett knytnävsslag i magen. Trots att hon visste att Polly ofta skrev små berättelser, där hon fabulerade fritt, var det omöjligt att inte tolka den här som en känslomässig beskrivning av hennes eget liv så som hon själv uppfattade det. Vilka karaktärerna var gick inte att ta miste på. Flickan var Polly, den hjärtlösa draken Ivona.   Tanken på det ensliga huset som en sista möjlig räddning hade dykt upp så snart hon vaknade nästa morgon. Att hon skulle få hyra huset visste hon. Husets ägare, Renata Krasnik, var en arbetskamrat och god vän till henne som hon ofta åt lunch med när deras arbetsscheman tillät. ”Kråkslottet vid vägs ände”, som arbetskamraten kallade det, var ett oväntat arv som hon aldrig haft vare sig tid eller lust att engagera sig i. Huset låg för långt bort, var för ensligt placerat och gav henne lappsjukan efter bara några timmar. Höst och vinter stod det därför tomt, 13

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 13

11-04-01 13.16.35


medan det sporadiskt hyrdes ut under sommarhalvåret.   ”Men du och Polly skulle kunna ha det riktigt mysigt där uppe i höstmörkret”, hade hon sagt till Ivona så sent som för en månad sedan. ”Ni kan ta långa skogspromenader, tända eld i öppna spisen och läsa kilovis med böcker.”   Det hela var med andra ord bara en fråga om att övertala Polly. Och med rätt sorts mutor, tänkte hon, kunde det gå vägen.   Redan i bilen på väg till jobbet hade hon gjort upp en lista över saker hon visste att Polly ville ha: nya tapeter i sovrummet, höjd månadspeng, ny mobil, ny cd-spelare, ny färgskrivare, ny dator …   Och nu var det gjort. Huset var bokat för en vecka – Pollys höstlovsvecka – och det sista kortet hade spelats ut. Nåja, tänkte hon, i värsta fall fick hon väl ta tillbaka det vansinniga löftet och säga att det bara var något hon drog till med för att få Polly att följa med. För vilken förälder kunde gå med på en sådan sak när det gällde deras barn? Det borde väl Polly ha begripit att hon inte kunde ha menat allvar. En vuxens frihet! Vid femton års ålder! Polly skulle förstås hata henne för det, men med tanke på hur de redan hade det undrade hon om det skulle göra så stor skillnad.   Så snart fredagen före lovet kom och Polly slutat skolan packade de in väskorna i bilen och gav sig iväg. De lämnade stan genom tunneln med den vackra stjärnhimlen i taket och satte kurs norrut. Det var en kall och klar dag, men det spåddes regn eller till och med snöoväder till kvällen. Ivona hade tagit det säkra före det osäkra och satt på sig tjocka strumpbyxor under jeansen, och i baksätet, inom räckhåll för hennes händer, låg den varma 14

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 14

11-04-01 13.16.35


Fjällrävenjackan hon köpt sedan vintrarna i Stockholm börjat anta sibiriska temperaturer. Hon var på det hela taget rustad för ett bistert klimat, medan Polly, som inte hade några planer på att vistas utomhus mer än nödvändigt, reste med lätt packning. Hennes färdkläder var den vanliga Death Metal-munderingen plus ett antal rasslande accessoarer: halsband och armband à la hundkoppel, nitbälte och dödskallesmycken. För vistelsen i huset hade hon bara packat ner ett par grå joggingbyxor, ett militär­ grönt linne och en vinröd munkjacka. Samt en påse med några underkläder som inte heller de var svarta – alltsammans eftergifter för Ivonas önskan att hon skulle klä sig lite ”gladare där uppe”.   Ivonas väska vägde tolv kilo, Pollys bara två.   De åkte först långsamt genom innerstan där gatorna som vanligt var igenkorkade av bilar och frustande dragspelsbussar. Men så snart de kom ut på e4:an växlade Ivona upp och ökade farten. Framför dem låg nu ett närmast oräkneligt antal mil, först en lång sträcka längs Öster­sjö­kusten och sedan rakt västerut in i landet, mot de väldiga skogarna.   Den första motorvägsmilen avverkades under tystnad. Sedan fick Polly nog av tystnaden och knäppte på ­radion. Med sina smala, bleka fingrar tryckte hon på kanal­sökaren, om och om igen tills hon fann en station där det spelades tung rockmusik. Hon vred upp volymen, lutade sig till rätta i sitt stolshörn och slöt ögonen under den kol­svarta luggen.   I nästan en halv minut försökte Ivona härda ut innan hon stängde av. Polly gav henne en mörk blick och vände sig bort, som för att demonstrera sitt missnöje. Ivona kunde riktigt känna hur hon satt där och hatade henne. 15

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 15

11-04-01 13.16.35


Ivona log lite trevande.   ”Jag köpte ett nattlinne till dig, förresten”, sa hon med blicken på vägen. ”Du har ju inga. Ja, förutom dina T-shirts som du brukar sova i. Men dom är ju svarta. Jag packade ner det i din väska.” Hon såg på Polly med något vädjande i blicken. ”Vill du inte veta vilken färg det är?” När Polly inte svarade sa hon: ”Det är blått. Ljusblått.”   Polly svarade inte nu heller och Ivona fortsatte med alltmer ansträngd röst: ”Kommer du ihåg att Herman alltid ville att du skulle klä dig i blått? Han avskydde rosa och cerise och rött som alla flickor skulle ha. Han tyckte du var så fin i blått. Det där med kill- och tjejfärger fnyste han bara åt. ’Det finns inga tjejfärger eller killfärger’, sa han. ’Det är bara vad nån har hittat på’.” Ivona skrattade till, och hörde själv hur tillgjort det lät. ”Du anar inte hur han fick springa runt och leta. Det slutade med att han gick till killavdelningarna och inte ens där kunde han alltid hitta nåt som …”   ”Alltså jag orkar fan inte lyssna på det här”, fräste Polly och knäppte på radion igen.   ”Polly! Vi har en överenskommelse! Har du glömt det? Meningen var att vi skulle prata med varandra. Som två vuxna människor.”   ”Jaa! Men kan du ta det lite lugnt! Du är alldeles forcerad. Lugna ner dig.”   Ivonas överläpp darrade en liten aning när hon på nytt stängde av radion och sa: ”Jag är lugn, Polly. Fullkomligt lugn.” Hon hejdade Polly från att sätta på radion igen. ”Polly, snälla. Du lovade att vi skulle prata.”   ”Gjorde jag? Inte i bilen. När vi kommer dit upp.”   ”Ja, där också. Men jag menade på hela resan. Också i bilen.” 16

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 16

11-04-01 13.16.35


”Det sa du inte.”   ”Nej, men det var väl underförstått. Vi kan ju inte sitta tysta hela tiden. Eller hur?”   Polly svarade inte, och Ivona sträckte sig för att klappa henne på benet.   ”Okej, en timme då”, sa hon sedan Polly kvickt dragit sig undan hennes hand. ”Men inte mer. Men då får du lyssna i din iPod.”   ”Två”, sa Polly.   ”En och en halv. Jag tar tid.”   Polly grävde redan i sin tygväska som pryddes av ett blödande pentagram. En härva av sladdar kom upp tillsammans med ett par väl använda hörlurar där skumgummit börjat gå sönder. Hon tog på sig hörlurarna, letade bland låtarna i iPoden och tryckte på Play. Det började genast att mullra under skumgummit när musiken startade med sina underjordiska toner. Polly satt en stund och lyssnade, sedan såg hon på Ivona med trots i blicken.   ”Förresten behöver jag inget nattlinne”, ropade hon. ”Jag sover naken. Som häxorna.” De åkte praktiskt taget i ett sträck till motellet där de skulle övernatta. Bara en gång stannade de vid en bensinmack för att tanka och gå på toaletten. Då hade de kört i drygt tre timmar och även om Ivona inte var vidare hungrig insisterade hon på att de skulle ta varsin smörgås och en kopp kaffe, för hon misstänkte att Polly knappt hade rört skolmaten. Det tjänade förstås ingenting till. Polly var mätt, förklarade hon, och kunde inte få i sig en bit. Dessutom var smörgåsar något av det onyttigaste man kunde äta, bara tomma kalorier som gjorde en smällfet. Det enda hon kunde acceptera var kaffet, som hon drack 17

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 17

11-04-01 13.16.35


svart. Ivona köpte smörgåsarna i alla fall, plus två äpplen och en flaska färskpressad fruktjuice. Den ena smörgåsen åt hon upp själv, mest för att visa Polly att det var normalt att äta lite då och då, resten stoppade hon ner i en påse som hon tog med till bilen.   Sedan åkte de iväg.   Efter en knapp timme började Ivona känna sig smått panikslagen. Polly hade inte så mycket som tittat på mat­ påsen. Tankarna rusade genom hennes huvud. Hade Polly hux flux bestämt sig för att totalvägra när det gällde mat och dryck så att hon skulle bli sjuk av vätskebrist så snart de kom fram? Vad skulle hon göra då? Fanns det över huvud taget några sjukhus där uppe i obygden? Ivona satt som bäst och såg sig om efter en avfart när Polly tog upp smörgåsen ur påsen, skalade av plasten vid ena änden och gnagde lite på brödet. Sammanlagt tog hon tre hyggligt stora tuggor innan hon stoppade tillbaka smörgåsen och sedan åt upp först det ena äpplet, sedan det andra, och därefter drack upp all juice.   Intuitivt kände Ivona att hon i det ögonblicket borde ha berömt Polly för att hon i alla fall smakat på smörgåsen. Men det gjorde hon inte. För mest av allt kände hon sig arg och provocerad av den vansinniga svältkuren som Polly frivilligt satt sig på och som så effektivt gav henne trumf på handen i alla lägen. ”Om du säger så där en gång till slutar jag att äta!” Vilken förälder hade modet att syna de fruktansvärda korten och svara: ”Gör det då!” och förlita sig på att det var en bluff. I de flesta fall var det nog det – men inte i alla. Motellet låg bara ett stenkast från motorvägen. Ivona parkerade så nära receptionen det gick, för nu hade det 18

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 18

11-04-01 13.16.35


börjat regna och det öste ner så att asfalten såg ut att koka. Hopkurade under Ivonas paraply sprang de in i receptionsbyggnaden med sina väskor, skakade av sig regnvattnet på dörrmattan och gick fram till disken där det satt en tjock kvinna och rökte. Ivona hälsade artigt, uppgav sitt namn och förklarade att hon förbokat ett rum.   ”Åttahundrafemtio kronor inklusive frukost, betalningen i förskott”, sa kvinnan utan att släppa datorn med blicken.   Ivona tog upp sin plånbok, och medan hon räckte fram betalkortet log hon huttrande och sa: ”Vilket väder det blev! Rena syndafallet. När vi lämnade Stockholm sken solen.”   Kvinnan svarade henne inte. Utan en min körde hon in kortet i kortläsaren och drog ett nytt bloss på cigaretten. Medan maskinen arbetade såg hon uttryckslöst först på Ivona och sedan på Polly. Längst såg hon på Polly. När kvittot äntligen kom ut hakade hon av en nyckel och ringde i en klocka.   ”Min son visar er till stugan.”   En lång och gänglig pojke i artonårsåldern kom ut ur ett angränsande rum.   ”Fyran”, sa kvinnan och räckte pojken nyckeln.   Ivona kunde inte låta bli att säga: ”Tack för vänlig­ heten”, innan hon och Polly följde med pojken ut genom dörren och skyndade i regnet bort till den fjärde stugan. Pojken stack nyckeln i låset, öppnade och gjorde sig beredd att stiga in.   ”Tack, vi klarar oss själva nu”, sa Ivona och räckte fram handen efter nyckeln.   ”Hur sa?” frågade pojken. ”Vill ni inte bo här?”   ”Jo då, men nu har du visat oss hit. Tack för hjälpen.”   ”Jag brukar visa rummen också”, sa pojken. ”Det är mitt jobb. Jag brukar visa dom.” 19

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 19

11-04-01 13.16.36


”Ja, men det behövs inte. Jag kan ta nyckeln nu.”   ”Herregud, kan du inte låta honom göra det?” sa Polly. ”Hörde du inte vad han sa? Det är hans jobb.”   Ivona suckade.   ”Ja ja, du vill förstås ha dricks, svarade hon till slut. Visa oss rummet då.”   De gick in, och pojken tände taklampan som kastade ett simmigt sken över två sängar, ett pyttelitet skrivbord, två stolar, en fåtölj och en gammalmodig tv placerad på en låg bänk.   ”Sängar, tv, telefon, badrum med badkar och bidé”, rabblade pojken vant medan han pekade.   När han var klar stack Ivona till honom en tjuga som hon tog upp ur sin handväska. Pojken log belåtet och skakade till och med hennes hand. Han tackade flera gånger innan han gick.   ”Ser du nu vad glad han blev”, sa Polly. ”Du förgyllde hans dag.”   Ivona stod en stund vid fönstret och såg efter pojken som sprang mot receptionsbyggnaden. Han rörde sig på ett egendomligt sätt. Benen slängde åt sidorna och han höll huvudet lite snett, som om han kikade upp mot himlen. Kanske är det något fel på honom, tänkte hon. Kanske lider han av ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Tanken gav henne genast dåligt samvete för att hon varit så kort mot honom.   ”Polly, ingen tv sa vi ju!” ropade hon när ett larm av röster slog emot henne. ”Stäng av, är du snäll.”   Polly lydde inte genast, och nyhetsuppläsaren hann säga något om ett bestialiskt mord innan hon släckte bilden med fjärrkontrollen.   ”Tack”, sa Ivona och log uppskattande. 20

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 20

11-04-01 13.16.36


Polly gav henne en surmulen blick och hoppade iväg till badrummet.   ”Nu fick jag inte höra vad det var för ett mord”, muttrade hon.   ”Och det är ingen förlust, det kan jag lova dig”, försäkrade Ivona henne. ”Det sker mord varje dag. Om man skulle bry sig om vartenda ett skulle man bli sjuk. Man skulle få våld och död på hjärnan. Håller du inte med om det?” ropade hon sedan Polly snabbt stängt dörren och låst den.   ”Nej, det gör jag inte”, ropade Polly tillbaka. Ivona hörde henne slita i pappersrullen och sedan spola. ”Visst, folk mördas eller dödas varje dag”, fortsatte hon när hon öppnade dörren. ”Men det är så verkligheten ser ut. Folk dör som flugor och ingen kan göra ett piss för att förhindra det. Ska vi ljuga bort den sanningen? Låtsas som om den inte finns?” Hon spelade upp en liten scen med en röst som påminde om Ivonas. ”Varsågoda och ta en kaka till. Dom är nybakta. Goda, eller hur? Bry er inte om mannen som hänger i takbjälken, han har ingenting med oss att göra. Nån som vill ha en chokladmuffins till?”   ”Polly, du vet att jag inte tycker att man ska hyckla på det där sättet. Vad jag menade var att man måste sovra lite. Om man bara skulle låta sig matas med allt som är nattsvart och hemskt skulle ens livsbild bli så mörk att man inte orkade leva längre. För då skulle allt kännas full­komligt meningslöst.”   ”Livet kanske är nattsvart och hemskt”, fräste Polly. ”Och allt kanske är fullkomligt meningslöst också. Och det enda man har att välja på är att acceptera det eller ljuga för sig själv eller bli en strutsmänniska och sticka 21

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 21

11-04-01 13.16.36


huvudet i sanden så att man slipper se hur världen brinner som ett stort jävla bål av lik och ångestvrål!”   ”Herregud, lugna ner dig.” Ivona visade med händerna att Polly skulle sänka tonläget.   ”Jag skriker hur mycket jag vill. Och jag skiter i om nån hör oss.”   ”Polly, lyssna på mig! Det är det här jag vill att vi ska prata om. Jag vet att det är din pappa du syftar på. Jag vet också att du tycker att … åtminstone ibland … att det var mitt fel att han dog. Jo, Polly, jag vet det. Och det är inte så konstigt att du tänker så. Det var ju jag som propsade på att vi skulle åka på den där bilsemestern. Så rent krasst kan man säga att om jag inte hade gjort det så hade han inte dött på det där hemska sättet. Men samtidigt som du tänker så måste du kunna se på saken objektivt. För om man skulle resonera på det sättet och koppla ihop allt man gör med det som händer så … så skulle det bli orimligt.”   ”Är du klar?” frågade Polly och slet bort överkastet till den säng hon valt för egen del: den närmast väggen.   ”Klar? Nej, jag … skulle gärna vilja höra ditt svar på det jag sa.”   ”Mitt svar på vad då? Att jag måste ställa mig vid sidan om vilken tanke då och se objektivt på vilken sak då?”   ”Snälla, Polly. Ge mig åtminstone en chans att bli förstådd utifrån mitt perspektiv”, sa Ivona och sträckte fram en vädjande hand.   ”Förstådd med vad då?” frågade Polly och backade bort från den utsträckta handen.   ”Ja, med att … med till exempel att …”   Polly stirrade på henne. ”Och där är tiden ute”, sa hon och rev i sin väska. 22

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 22

11-04-01 13.16.36


Hon fick upp iPoden och satte på sig hörlurarna. Tio sekunder senare hade hon kastat av sig kläderna och hoppat i säng.   ”Ska du inte borsta tänderna och tvätta dig?” frågade Ivona. ”Vi har suttit i bilen en hel dag.”   När Polly såg att Ivona pratade med henne lyfte hon på ena hörluren.   ”Vad är det nu då?”   ”Ska du inte borsta tänderna åtminstone?”   ”Åhhhh! Stick!”   ”Bara ett litet tag då. Du har väl inte glömt …”   ”Nej, jag har inte glömt. Överenskommelsen. Var det nåt mer? Bra.”   Ivona stod en stund och såg på henne med en klump i halsen. Så tände hon läslampan vid den andra sängen, tog av sig sina smycken, klädde av sig och gick in i badrummet med pyjamasen och necessären i famnen.   Det var ett litet men rent badrum som gick i vitt och grönt. Också toaletten såg ren ut, liksom den lilla duschkabinen. Och ingenstans kutade små silverfiskar som var en sådan vanlig syn i hotellbadrum. Och det doftade rent och fräscht. Men ljuset var inte nådigt mot Ivonas bleka, närmast genomskinliga hy. Lätt skräckslagen såg hon på sitt ansikte i spegeln ovanför handfatet, det ansikte som Herman kallat för Bambi-ansiktet på grund av de stora, mörka ögonen, den något för långa näsan och det smala käkpartiet. I det skarpa ljusskenet såg hon mer ut som ett lik än den skönhet Herman så bestämt hävdat att hon var.   Utan att göra sig någon brådska satte hon upp det halvlånga, mörkbruna håret i en tofs, vilket gjorde henne ännu mer rådjurslik. Sedan packade hon upp det hon skulle 23

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 23

11-04-01 13.16.36


komma att behöva under den korta vistelsen på motellet: tandtråd, tandborste, tand­kräm, rengöringskräm, en liten förpackning med bomulls­rondeller, en hår­borste, flytande tvål, en flaska kropps­lotion med vaniljdoft, tamponger, rakhyvel, rakgel och en mikroskopiskt liten parfym­flaska.   När hon en halvtimme senare kom ut från badrummet klädd i sin pyjamas hade Polly tagit av sig hörlurarna och låg och läste med ansiktet mot väggen. Ivona tvekade en stund innan hon gick och satte sig på den yttersta kanten av hennes säng.   ”Vad läser du för bok?” frågade hon.   Det dröjde en halv minut innan Polly visade henne bokomslaget.   ”Dracula?” sa Ivona med ett försiktigt leende. ”Är inte den otäck?”   Polly vände blad och stönade. ”Det är liksom det som är meningen.”   Ivona lade en hand på hennes arm och kände hur musklerna spändes under huden.   ”Nej, jag ska inte störa dig. Jag sätter mig med mobilen och skickar några sms. God natt då.”   Hon kröp ner i sin säng och satt en stund och kände efter vad hon tyckte om den. Den var en aning för mjuk i hennes smak. Madrassen sviktade och svajade när hon rörde sig. Men lakanen var rena. Och de luktade gott. Och kudden fick med tvekan godkänt. Så snart hon tagit på sig glasögonen och öppnat mobilen började hon vant att knappa på de små tangenterna.   Det första sms:et var till hennes handledare i psykologi. Kommer inte att kunna nås under veckan på grund av digital radioskugga, skrev hon. Är anträffbar tidigast nästa fredag. 24

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 24

11-04-01 13.16.36


Hon sände iväg meddelandet, och så snart hon fått en bekräftelse på att det mottagits i andra änden tog hon sig an nästa. Det var till Renata Krasnik. Är på väg till huset nu, Polly och jag, skrev hon. Glöm inte att ringa grannarna som har nycklarna. Vad kallades deras hus? Änkehuset? Säg att vi är där nån gång vid tvåtiden i morgon. När hon hade hört att också det meddelandet mottagits skrev hon ett lite längre brev till sin bästa väninna Viola. Så är Polly och jag äntligen på väg till huset som Gud glömde för att i lyckligaste fall komma tillbaka med en lösning på vår skakiga situation. Sitter just nu på ett riktigt B-filmsmotell och skriver till dig. Receptionisten är en uppsvälld mallgroda som inte spenderat en krona på charmkurser. Polly är sur och det känns lite deppigt. Kram, Ivona.   Hon hade just skickat iväg meddelandet när det plingade till i mobilen. Det var Renata Krasnik som svarat. Ringer kufarna i morgon. Dom har säkert gått och lagt sig för flera timmar sen, typ när solen gick ner. Ja, Änkehuset kallas kåken. Fråga mig inte varför. Gubben är visserligen änkling och bor där med en vuxen son som är en upplevelse i sig. Men namnet är minst 100 år och gubben säkert bara 99. Ha en skön weekend.   En minut senare kom ett svar från Viola. Bara två ord: Lycka till. Ivona övervägde att skriva tillbaka: Det kan behövas. Men hon lät bli. Det var fredagskväll, Viola var säkert upptagen, därav det korta svaret. Istället tog hon upp Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón som hon tagit med som reselektyr, slog upp första sidan och började läsa.   När hon efter en halvtimme tog av sig glasögonen, satte mobilen på laddning och släckte lampan låg Polly fortfarande med ryggen åt hennes håll och läste i sin Dracula­bok.

25

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 25

11-04-01 13.16.36


Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 26

11-04-01 13.16.36


LÖRDAG

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 27

11-04-01 13.16.36


Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 28

11-04-01 13.16.36


2 De startade direkt efter frukost nästa dag. Framför dem låg nu dryga femtio mil som det skulle ta dem minst sju timmar att tillryggalägga, kanske till och med åtta. Men även med den minst optimistiska kalkylen skulle de vara framme vid huset innan det blev nermörkt. Det hade slutat att regna och av det snöoväder det varnats för syntes inte ett spår. Det var flera plusgrader, vinden hade mojnat och här och var började molntäcket att spricka upp. Det såg mot alla odds ut att bli en fin dag.   Ivona hade förvånats över hur enkelt det varit att få upp Polly ur sängen. Hon hade väckt henne tidigt i ottan och sedan låtit henne ligga och dra sig medan hon själv tog en lång och varm dusch, rakade sig under armarna, tvättade håret, borstade tänderna och satte på sig rena underkläder. När hon väckte Polly för andra gången var hon klädd i en vit, långärmad bomullsblus och det stod en sky av tropiska dofter omkring henne. Polly hade sett på henne som på en främling. Det var den här stunden Ivona fruktat mest – ögonblicket då hon skulle väcka Polly och tala om att det var dags att åka vidare. Pollys morgonhumör var inte att leka med och Ivona hade sett framför sig hur hon skulle gallskrika med kudden tryckt 29

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 29

11-04-01 13.16.36


mot huvudet eller krypa ihop under täcket och vägra att röra sig ur fläcken – allt för att få sova vidare. Men nästan med detsamma hade hon satt sig upp i sängen, gnuggat sig i ögonen och hoppat in i badrummet. Mindre än tio minuter senare var hon klar. Då hade hon duschat, bors­ tat tänderna och klätt sig. Visserligen i samma kläder som dagen innan men hon var i alla fall klädd och utan att Ivona hade behövt påminna henne om det hade hon också gett den kolsvarta kalufsen några drag med en kam.   De hade lämnat den lilla stugan innan det ens börjat ljusna, vilket var långt bättre än Ivona vågat hoppas på.   Ytterligare något som Ivona våndats inför var motellfrukosten. Att Polly inte skulle äta den näringsmässigt välkomponerade frukost hon så väl behövde hade hon närmast tagit för givet. Där var Pollys beteende pålitligt. Mer opålitligt däremot var hennes offentliga uppträdande. För det mesta passerade det utan anmärkningar, men ibland var det rena katastrofen. I sina värsta stunder hade Ivona sett framför sig hur Polly skulle gå i taket för någon liten detalj som störde henne och ställa till med en scen som fick de andra motellgästerna att stirra häpet.   Men återigen hade hon blivit positivt överraskad.   Av det som dukats fram i den lilla matsalen var det förstås inte mycket som hade passerat Pollys kritiska gransk­ning. Åt yoghurten hade hon bara fnyst på grund av fett­halten, müslin och brödet hade ratats på grund av dess tillsatser av socker, osten på grund av dess kalorier och skinkan på grund av dess härkomst.   ”Vem vill lägga en grisstjärt på morgonmackan?” hade hon viskat i Ivonas öra.   På sin tallrik hade hon till sist lagt en hård brödskiva och den minsta saltgurka hon kunnat hitta. Ivona hade 30

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 30

11-04-01 13.16.36


sneglat ängsligt mot den tjocka kvinnan som gick runt bland borden och ställde fram kannor med nybryggt kaffe och te. Det hon minst av allt ville lyssna till i det ögonblicket var en hetsig diskussion mellan henne och Polly om olika födoämnens kalorikvoter. Till Ivonas förfäran hade kvinnan snabbt fått syn på Pollys ynkliga frukost och klampat fram till deras bord. Ivona hade tyckt sig se en stridslysten glimt i kvinnans små, vassa ögon när hon sa: ”Det var inte mycket till frukost det där. Fanns det verkligen inget annat där borta som du fastnade för, lilla hjärtat?”   ”Nej, det gjorde inte det”, hade Polly svarat med en trumpen min.   ”Men vad skulle du vilja ha då om du fick välja?” hade kvinnan frågat i en ton som Ivona nästan tyckte lät hånfull.   ”Vilket hon naturligtvis inte kan få göra eftersom det här är en frukostbuffé”, hade Ivona skyndat att påpeka med ett ursäktande leende.   ”En tallrik lättfil med färsk frukt, fast inte banan, och ett löskokt ägg”, hade Ivona till sin häpnad hört Polly säga.   Ivona hade knappt vågat titta på kvinnan för att se hur det uppenbart orimliga önskemålet mottagits. Kvinnan hade stått en stund och torkat sina händer på förklädet. Så hade hon böjt sig fram och sänkt rösten.   ”Vet du vad, lilla hjärtat? Det tror jag att jag kan ordna. Jag äter själv lättfil och har en oöppnad förpackning i kyl­skåpet. Och ägg finns förstås. Till buffén har vi slutat med det. Det gick inte åt. Vi har satsat på skinka istället. Men vi har massor i köket. Vill du ha det löskokt? Ska vi säga tre minuter?” 31

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 31

11-04-01 13.16.36


”Två och en halv”, hade Polly svarat.   Mindre än tio minuter senare hade kvinnan kommit tillbaka med en bricka med en tallrik lättfil med ett tärnat äpple i, ett kokt ägg i en äggkopp, en sked och en ströburk med örtsalt. Hon hade dukat fram alltsammans och till och med fått ett litet leende till tack av Polly. Kvinnan hade blinkat till Ivona som nästan suttit och gömt sig bakom servetten.   ”Jag har själv en dotter som har varit en sån där kalori­ prinsessa. Så jag vet hur valserna går.” Till Polly hade hon sedan sagt: ”Säg bara till om det är nåt mer du vill ha som du inte hittar där borta så ska jag se vad jag kan göra.”   Ivona hade tackat kvinnan för hennes vänlighet, och den här gången verkligen menat det, och där hon nu satt i bilen, med Polly halvsovande intill sig på sätet, nu med ett betryggande förråd av kalorier i magen, påminde hon sig om att hon i fortsättningen skulle akta sig för att döma en människa efter första intrycket. De höll god fart på motorvägen och när de stannade nästa gång för att tanka och gå på toaletten hade de tillryggalagt ytterligare tjugo mil. Trots att Polly inte var hungrig köpte Ivona två smörgåsar, lite färsk frukt och kaffe. Men bara kaffet och ett äpple accepterades av Polly, som istället passade på att förnya sitt tuggummiförråd. De hoppade in i bilen och for vidare.   Himlen var nu nästan helt klarblå och vägen drog fram genom vidsträckta slättområden och skogar, med enstaka byggnader här och var där det bodde människor. Då och då åkte de förbi små sjöar. Ivona såg svanar och rådjur och på ett ställe en älgko med två kalvar som sprang över ett fält. 32

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 32

11-04-01 13.16.36


”Såg du!” ropade hon och pekade. ”Älgar!”   ”Mycket att se”, muttrade Polly som plockat upp Draculaboken igen och satt och läste.   Plötsligt kom de in i ett område av kraftig blåst. Ivona saktade farten när hon kände bilen ta vind och glida över en halvmeter i sidled. Hon knäppte på radion och fick veta att ett fruktansvärt oväder rasat under natten i spridda delar av landet. Träd hade vräkts omkull, hustak hade blåst av och många hushåll stod utan ström. Men lyckligtvis hade kulmen nåtts, och nu skulle stormarna långsamt bedarra. Men på sina håll var det fortfarande kaos i trafiken, flera långtradare hade vält och ett helt samhälle hade evakuerats sedan en tankbil spillt ut giftiga substanser.   ”Herregud!” utbrast Ivona. ”Vilka katastrofer! Och vi har inte vetat ett dugg!”   Hon fick genast en blick av Polly som såg ut att säga: ”Vad hade du väntat dig då! Vi fick ju varken titta på tv eller lyssna på radio.” Det såg till en början ut som om den del av e4:an där de befann sig hade klarat sig från olyckor. Men så blev det plötsligt tvärstopp och de satt fast i över en timme innan trafiken äntligen började snigla sig fram. Till sist nådde de olycksplatsen. Två tvåvåningsbussar hade vält och det låg krossat glas överallt. Två stora bärgningsbilar stod redo att frakta bort bussarna. Men uppenbarligen var någon kvar i den ena bussen, för flera män i brandgula jackor svetsade och sågade i karossen och intill stod en ambulans med blinkande lampor och väntade. Ivona och Polly stirrade som förhäxade på den ohyggliga scenen som de sakta kröp förbi. En polis var tvungen att vinka 33

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 33

11-04-01 13.16.36


hetsigt till Ivona för att hon skulle sätta fart sedan hon fått motorstopp och inte genast fick igång bilen. De for snabbt därifrån, Ivona så omskakad att hon darrade i hela kroppen. Hon var inte säker, men inuti den demolerade karossen hade hon tyckt sig skymta något som fått henne att vilja kräkas. En barnhand. Vit och livlös. Till synes utsträckt mot den hjälp den aldrig hann få.   Kanske hade Polly också sett handen, för en lång stund kände Ivona hennes blick i sidan och hon kunde nästan höra hennes anklagande röst: ”Ser du nu att jag hade rätt! Världen är en hemsk plats där folk dör som flugor utan att nån kan göra ett piss för att förhindra det.” Bussolyckan hade försenat dem med minst två timmar, och när de till sist stannade vid en vägrestaurang för att äta en tidig middag var himlen täckt av ett tjockt, grålila molntäcke som bäddade in det norrländska landskapet i ett spöklikt sken. Det blåste inte lika kraftigt längre, men temperaturen hade fallit och det hade börjat regna igen. De åt under tystnad, Ivona lax och dillstuvad potatis, Polly en sallad med tomater utan dressing och ett glas mandarinjuice. Så snart de var klara åkte de vidare.   En dryg timme senare lämnade de motorvägen och fort­satte längs en enfilig väg som vek av inåt landet.   Skymningen föll fort nu och Ivona tog på sig glasögonen. Regnet hade tilltagit och vindrutetorkarna gick på högvarv. Ivona vågade inte köra fortare än fyrtio kilometer i timmen, för vägbanan var på sina håll täckt av vatten och hon såg inte längre än ett femtiotal meter framför sig. De mötte knappt några bilar, men vid ett tillfälle kom en lastbil emot dem i så hög fart att Ivona snabbt körde in till vägkanten och stannade. Några sekunder senare ska34

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 34

11-04-01 13.16.36


kade det till i hela karossen när lastbilen rusade förbi dem så nära att den nästan rev med sig deras sidospegel.   ”Herregud! Vilken galning!” ropade Ivona och såg last­ bilen ge dem en blinkning med helljusen innan den försvann som en vålnad i regnet. Nu kröp Ivona fram, och varje gång de kom till en vägskylt läste de ortnamnet uppmärksamt. Enligt kartan som Polly lyste på med en ficklampa var det en knapp mil kvar tills de skulle vika av mot Bjur. Därifrån skulle de följa en större och bättre väg till Marviksträsk för att därefter fortsätta längs en smal skogsväg till Vindelbro, som enligt Ivonas arbetskamrat knappt var mer än några gårdar samlade kring en kyrka och en brevlåda. Från Vindel­bro gick en ännu mindre väg till Lilla skogsgläntan, där huset låg som det sista av två innan den väldiga skogen tog vid.   ”Där! Bjur. Åtta kilometer”, utbrast Polly plötsligt.   ”Bra”, nickade Ivona. ”Då håller vi utkik efter avfarten.”   De nådde avfarten en dryg halvtimme senare och vek av mot Bjur. Och mycket riktigt: här var vägen både bredare och i bättre skick. Och körbanan låg inte under vatten. Ivona växlade upp och ökade farten.   ”Nu är det inte långt kvar”, sa hon. ”Äntligen, va?”   Knappt hade hon sagt det förrän det dunkade till under motorhuven och bilen började kränga. Ivona kände hur de drogs mot mitten av vägbanan. Hon bromsade och fick sladd och plötsligt var de över på den andra sidan. Paniken grep tag i henne när hon såg lyktorna från de mötande bilarna, och precis som den där hemska dagen för snart fyra år sedan började allting att gå alldeles för fort. Hon blev torr i munnen och benen började skaka. 35

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 35

11-04-01 13.16.36


Men efter bara några sekunder återvann hon fattningen och trots att hennes fot helst av allt ville trampa ännu hårdare på bromsen släppte hon upp pedalen. Med en gång återvann hon kontrollen över bilen och hon kunde styra över till rätt sida av vägen och stanna vid dikesrenen.   ”Vad hände? Fick vi punktering?” frågade Polly samtidigt som den mötande bilen for förbi med ett tjut.   Ivona vevade ner rutan och böjde sig ut och tittade. ”Ja. Men det är ingen fara. Vi har ett reservdäck. Det är bara att byta.” Hon tände varningslamporna och tog upp mobilen. ”Fast den saken tänker jag med varm hand överlåta åt en bärgare.”   Hon bläddrade fram direktnumret till bilbärgningen och tryckte på den gröna luren. Det gick fram två signaler innan mobilen dog. Hon tryckte på nytt, om och om igen – utan resultat.   ”Jag fattar ingenting. Den var ju fulladdad i morse.”   ”Ge hit den får jag se.”   Ivona räckte telefonen till Polly som började trycka på knapparna med fingrar som inte kunde minnas en tid när små behändiga mobiltelefoner inte fanns. Och hon fick faktiskt liv i den också – i hela fem sekunder.   ”Här”, sa hon. ”En jävla skittelefon om du frågar mig.”   Ivona stoppade ner mobilen i handväskan och satt en stund och stirrade tomt framför sig. Så fick hon en idé och grep tag i Pollys arm.   ”Polly, din mobil … Jag vet vad vi sa. Enligt överenskommelsen fick du inte ta med den. Men det har uppstått ett akutläge. Och jag svär, om du har tagit med den ändå, mot min vilja, så blir jag inte arg. Tvärtom. Just nu, i det här akutläget, skulle jag vilja det. Förstår du mig?” 36

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 36

11-04-01 13.16.36


Polly nickade.   ”Bra. Du kan med andra ord svara helt ärligt utan rädsla för några som helst konsekvenser. Tog du med den?”   ”Nej.”   ”Är det säkert?”   ”Ja.”   ”Hundraprocentigt säkert?”   ”Jaa!”   Ivonas hopp dog.   ”Okej! Då får jag göra det själv.” Hon gav Polly ett blekt leende. ”Jag har faktiskt bytt däck en gång. Det är ingen större konst faktiskt. Ge mig ficklampan, är du snäll.” Att Ivona hade bytt däck en gång var en sanning med modifikation. Det närmaste ett däckbyte hon någonsin kommit var när hon stod i en slänt och tittade på medan Herman bytte deras vänstra bakdäck sedan de fått punkte­ ring på en motorväg. Dessvärre hade hon inte följt arbetet med någon större uppmärksamhet, för hennes mobil hade hela tiden ringt och hon hade mest stått och beskrivit deras olyckliga situation för en massa människor. Eller rättare sagt sin olyckliga situation, strandsatt vid en motorväg i långklänning och högklackade skor (de hade varit på väg till ett femtioårskalas när däcket small).   Hur gärna hade hon inte bytt tillbaka till den dagen nu! Så vitt hon mindes var det en varm och skön sommarkväll. Hon hade skrattat och varit glad – trots punk­ teringen. Och viktigast av allt: Herman levde. Fast den saken var ju så självklar då att hon inte ens hade reflekterat över det. Om sanningen ska fram hade hon mest varit irriterad på honom för att han tvingat henne att kliva ur bilen och gå upp och ställa sig i den där slänten. 37

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 37

11-04-01 13.16.36


”Medge att du gör det bara för att plåga mig, medge det”, hade hon sagt delvis på skämt, delvis på allvar.   Men Herman hade försäkrat henne att det enbart var av omtanke om henne som han ville ha bort henne från vägbanan. Det var farligt att sitta i en stillastående bil på en motorväg. Hur många varningstrianglar man än ställde ut kunde en ouppmärksam förare smälla in i baken på en.   ”Är det inte farligt för dig då?” hade Ivona sagt. ”Du kommer ju att stå med din bak i körbanan i säkert en kvart.”   ”Förhoppningsvis hinner jag hoppa undan om det kommer nån i den här filen. Och om olyckan skulle vara framme är det väl bättre att bara jag dör än båda två”, hade han svarat henne.   Ivona hade inte tyckt om hans sätt att argumentera, som i hennes ögon vittnade om en alltför krass livssyn. Nu var han död, och kanske var det denna hans krassa livssyn som var anledningen till att hon fortfarande levde.   Ivona tände lampan i taket, kröp in mellan ryggstöden och slet över sin tunga väska till baksätet. Hon knäppte upp locket och rotade fram paraplyet och den tunna, genomskinliga regnrocken hon packat ner. Hon räckte paraplyet till Polly.   ”Här! Gå upp en bit i slänten och vänta där.”   ”Va?” skrek Polly och såg bestört på paraplyet. ”Ska jag gå ur bilen? I regnet?”   ”Ja! Det är farligt att sitta kvar. Vi kan bli påkörda bakifrån.”   ”Du får väl sätta ut en varningstriangel.”   ”Det är farligt i alla fall. Ut nu! Ut!!”   Motvilligt gjorde Polly som hon sa, fällde upp paraplyet, gick en bit upp i slänten och satte sig tjurigt på huk. Under 38

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 38

11-04-01 13.16.36


tiden tog Ivona på sig regnrocken, drog upp kapuschongen, hoppade ur bilen och rotade fram varnings­triangeln. Hon mätte upp femtio steg, ställde upp triangeln, skyndade tillbaka till bilen, tog fram domkraften och bultnyckeln och skred till verket.   När hon till sist var klar, efter över en timmes benhård kamp, var hon blöt och stelfrusen och fläckig av olja och smuts i ansiktet. Den tunna regnrocken hade gått sönder, det värkte av trötthet i praktiskt taget varenda muskel och en nagel hade brutits av då hon kämpade med att få loss navkapseln.   Men det hela däcket satt i alla fall på plats och de kunde äntligen fortsätta.   Ivona skulle just starta bilen när hon hejdade sig. Varningstriangeln! Den stod fortfarande kvar där borta på vägen. I tre sekunder övervägde hon att strunta i den. Så slog hon på varningslamporna igen och knäppte upp bältet.   ”Vart ska du?” frågade Polly.   ”Jag glömde varningstriangeln.”   ”Skit i den! Åk bara.” Det blixtrade i Pollys ögon när hon sa: ”Aldrig i livet! Inte en chans att jag går och sätter mig i den där backen en gång till! Jag gör det bara inte!”   ”Sitt kvar här då. Men titta bakåt hela tiden. Och knäpp upp bältet och var beredd att hoppa ut om du ser en bil komma i hög fart.”   Polly gav Ivona en mörk blick, knäppte på radion och zappade mellan kanalerna.   ”Och här avbryter vi sändningen för ett extrainsatt nyhetsinslag”, sa en röst.   Ivona satt en stund och väntade på nyhetsinslaget, men när det aldrig tycktes komma steg hon ur bilen och sprang 39

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 39

11-04-01 13.16.36


iväg i regnet. Hon skulle just böja sig ner för att ta upp varningstriangeln när hon såg en bil långt borta. Skulle hon hinna? Hon bestämde sig för att inte chansa och stod stilla i regnet och väntade – bara för att se bilen svänga in på en sidoväg när den nått nästan ända fram till henne. Hon slet till sig varningstriangeln, sprang tillbaka till den blinkande bilen, hoppade in bakom ratten och vred om startnyckeln. Först på det tredje försöket gick motorn igång och i två sekunder hann hon känna en ilning av fasa för att bli stående där vid vägkanten – med hela däck och en död motor.   ”Polly, ge mig handduken som ligger i väskan, är du snäll? Och necessären”, sa hon medan hon körde iväg. ”Jag kan ju inte se ut som en luffare när jag ringer på hos dom där grannarna.”   Motvilligt knäppte Polly upp bältet, vände sig om och började riva i väskan.   ”Tack”, sa Ivona och torkade sitt våta hår med handduken som Polly gett henne. ”Förresten, vad handlade det där nyhetsinslaget om? Om ovädret? Eller lyssnade du inte?”   ”Jo.”   Polly sjönk ner på sätet och knäppte bältet.   ”Och?”   ”Det var inte om ovädret.”   ”Nehej? Vad var det om då?”   ”Om det där mordet du inte ville att vi skulle bry oss om för att inte bli deprimerade”, sa Polly med en min som inte kunde dölja en viss njutning.   ”Ja. Och?”   ”Och vad då?”   ”Vad hade hänt?”   ”Vadå? Vill du bli deprimerad nu plötsligt?” 40

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 40

11-04-01 13.16.36


Polly mätte Ivona med en blick som dröp av förakt. Ivona skulle just knäppa på radion när Polly sa: ”Dom sågade av hennes huvud.”   ”Va!”   ”Mördarna. Dom sågade av hennes huvud. Med en motor­såg.”   Polly vände sig bort, och med blicken ut i regnet sa hon: ”En kvinna som undervisade i yoga. Mördarna väntade på henne i hennes hus när hon kom hem efter jobbet. Två fångar som hade rymt från ett fängelse. Först våldtog dom henne, sen sågade dom av hennes huvud med en motorsåg. Dom är fortfarande på fri fot.”   ”Men usch! Fy, vad hemskt!” utbrast Ivona. ”Var hände det här? Inte i Sverige väl?”   ”Jo, i Sverige.”   ”Var nånstans?” Polly ryckte på axlarna. ”Var, Polly! Var nånstans?”   ”Jämtland, tyckte jag dom sa.”   ”Jämtland? Tack och lov för det. Det är långt härifrån.” Ivona grävde i necessären efter läppstiftet. ”Ja, det betyder inte att jag tycker att det är mindre hemskt för det”, tillade hon efter en snabb blick på Polly. ”Det är ett fruktansvärd mord. Och en tragedi för både henne och hennes anhöriga. Men för oss är det ju skönt att veta att det inte var här i närheten det skedde. Eller hur?”   Polly svarade inte, och Ivona förstod att hon tyckte att hennes sätt att resonera avslöjade henne som en typisk strutsmänniska.   Ingen av dem sa något mer, och Ivona lät tankarna söka sig tillbaka till ljusare tider. Till tiden före olyckan. Till tiden när Herman levde och de var en riktig familj alla tre. En familj med gott hopp om framtiden. 41

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 41

11-04-01 13.16.36


Plötsligt spratt Polly till och började vifta med armarna.   ”Vindelbro!” skrek hon och pekade. ”På skylten vi åkte förbi! Vänd!”   Inte en bil syntes till i någondera körriktning. Ivona bromsade mjukt och stannade. Hon tittade länge i backspegeln innan hon tog mod till sig och backade. Och mycket riktigt. Efter ett femtiotal meter dök skylten upp. Den var skev och krokig av ålder och det var nätt och jämnt att det gick att se att där stod Vindelbro. Skylten pekade på en smal grusväg som försvann in i en tät granskog. Ivona satt en stund och såg på det ogästvänliga mörkret mellan granarna. En fullkomligt ologisk tanke viskade till henne att bara vända om och åka hem igen. Så log hon mot Polly och körde in på den lilla skogsvägen.

42

Jacobsson Huset vid vägs ände NY.indd 42

11-04-01 13.16.36


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.