9789172992993

Cornelia Funke

O PA L

Bläckdöd

CORNELIA FUNKE

Bläckdöd Illustrerad av författaren Översättning: Gunilla Borén

OPAL

Tidigare böcker i serien: Bläckhjärta, 2004 Bläckmagi, 2006

www.opal.se Originalets titel: Tintentod Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co © Text och illustrationer: Cornelia Funke, 2007 Karta sid 4: Carol Lawson © Kartan: Chicken House Publishing Ltd. Översättning: Gunilla Borén Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed in Finland, 2008 ISBN: 978-91-7299-299-3

Borgen i sjön

Ombra

Bläckvärlden

Vem är vem i Bläckvärlden: ef Meggie, har förmågan att läsa fram karaktärer ur böcker.

Mo, Mortimer Folchart, bokbindare, Meggies far, Resas man.

Han spelar även rollen som den ädle rövaren Nötskrikan.

Kallas också för Trolltunga. Har liksom Meggie förmågan att läsa fram karaktärer ur böcker.

Resa, Theresa Folchart. Meggies mor och Mos fru.

Elinor Loredan, moster till Resa. Boksamlare.

Darius, kan liksom Meggie och Mo läsa fram karaktärer ur böcker och var en gång Capricorns Läsare. Numera Elinors bibliotekarie.

Fenoglio, författare som skrivit boken Bläckhjärta och skapat Bläckvärlden. Kallas även Bläckvävaren.

Rosenkvarts, Fenoglios glasman.

Minerva, Fenoglios vänliga hyresvärdinna. Mor till Despina och Ivo. Sotfinger, eldslukare. Gift med Roxane, far till Brianna.

Roxane, Sotfingers fru. Odlar läkande örter i sin trädgård.

Brianna, Roxane och Sotfingers dotter. Var tidigare kammarjungfru hos Violante, nu Orfeus piga.

Jehan, Roxanes son.

Farid, en pojke Mo läst fram ur Tusen och en natt. Sotfingers lärling.

Orfeus, diktare, kan liksom Meggie och Mo läsa fram karaktärer ur böcker. Kallas även Ostskallen och Dubbelöga.

Oss, Orfeus livvakt. Kallas även Fläskberget.

Svarte Prinsen, gycklarnas kung, rövarnas ledare. Han följs alltid av sin svarta björn.

Starke mannen, gycklare och rövare. Svarte prinsens trognaste följeslagare.

Baptista, gycklare och maskmakare. Vanprydd av koppärr.

Doria, rövare, Starke mannens yngre bror.

Gecko, rövare.

Snapparn, rövare.

Vita fruarna, dödens tjänarinnor.

Capricorn, tidigare ledare för en liga utpressare och mordbrännare. Död.

Basta, tidigare Capricorns främsta hantlangare. Knivman. Död.

Mortola, Capricorns mor. Även kallad Skatan. Giftblanderska.

Ormhuvud, den onde fursten på Nattborgen. Violantes far. Kallas även Silverfursten.

Brandräven, tidigare Capricorns efterträdare, sedan Ormhuvuds härold. Död.

Tummeliten, Ormhuvuds livvakt.

Taddeo, bibliotekarie på Nattborgen.

Späckfursten, Cosimo den skönes far. Tidigare härskare över Ombra.

Cosimo, den sköne. Späckfurstens son. Violantes man. Död.

Violante, den fula. Ormhuvuds dotter, Cosimos änka, Jacopos mamma.

Jacopo, Violante och Cosimos son.

Hämplingen, Ormhuvuds svåger, ståthållare i Ombra.

Pipblåsaren, tidigare Capricorns speleman, nu härold på borgen i Ombra. Kallas även Silvernäsan.

Sotfågel, eldslukare.

Balbulus, bokmålare på borgen i Ombra.

Tullio, Violantes page.

Bara en hund och ett pappersark ef ”Varje äkta historia är en oändlig historia”, sa han och lät blicken glida över alla dessa böcker som täckte alla väggar ända upp till taket. Sedan pekade han med pipskaftet mot dem och sade: ”Det finns så många portar till Fantásien, pojken min. Och det finns många fler sådana förtrollade böcker. Många människor märker aldrig den saken. Allt beror på i vems händer de här böckerna hamnar.”

Michael Ende: Den oändliga historien

gh

Månskenet föll på Elinors morgonrock, på hennes nattlinne,

hennes bara fötter och på hunden som låg vid hennes fötter.

Orfeus hund. Den såg på henne med sina ständigt ledsna ögon, som om den undrade, vid alla lockande dofter i världen, varför hon satt i sitt bibliotek mitt i natten omgiven av tigande böcker och bara stirrade rätt framför sig. ”Ja, varför?” frågade Elinor ut i tystnaden. ”För att jag inte kan sova, ditt dumma kräk.” Hon klappade den ändå på huvudet. Så långt har det gått med dig, Elinor! tänkte hon, medan hon mödosamt reste sig ur fåtöljen. Tillbringar nätterna med att prata med en hund. Dessutom tål du inte ens hundar och särskilt inte denne, eftersom den vid varje flåsande andetag påminner dig om sin avskyvärde herre!

Ja, hunden hade hon behållit trots de plågsamma minnen den uppväckte, och fåtöljen också, fastän Skatan hade suttit i den. Mortola … Hur ofta tyckte hon inte att hon hörde hennes röst när hon gick in i det tysta biblioteket, hur ofta såg hon inte Mortimer och Resa stå bland hyllorna eller Meggie sitta vid

fönstret med en bok i knäet och ansiktet skymt av det blanka, ljusa håret … Minnen. Det var allt som fanns kvar åt henne. Inte mer gripbara än de bilder, som böckerna frambesvärjer. Men vad skulle finnas kvar när hon förlorade också dessa minnen? Då skulle hon till slut vara ensam – med tystnaden och tomheten i hjärtat. Och en ful hund.

Hennes fötter såg så gamla ut i det bleka månskenet. Månsken! tänkte hon, och vickade på tårna i ljuset. Så många berättelser det fanns där månskenet hade magiska krafter. Allt var lögn.

Hela hennes huvud var fyllt med tryckta lögner. Hon kunde inte ens se på månen utan att hennes blick beslöjades av bokstavsdimmor. Om man bara kunde sudda ut alla ord ur hjärnan och hjärtat och åtminstone en endaste gång se på världen med sina egna ögon!

Himmel, Elinor, vilket fantastiskt humör du är på, tänkte hon medan hon tassade fram till vitrinskåpet där hon förvarade det som Orfeus hade lämnat kvar, förutom sin hund. Dränker dig i självömkan som den där dumma hunden gör i varenda vattenpöl.

Pappersarket som låg innanför det skyddande glaset såg oansenligt ut, bara ett alldeles vanligt, linjerat papper, tättskrivet med blekblått bläck. Ingen likhet med de praktfullt illuminerade böckerna som låg i de andra vitrinskåpen – även om man på varje bokstav såg hur nöjd Orfeus hade varit med sig själv. Jag hoppas, att eldälvorna har bränt bort det där självbelåtna leendet från hans läppar! tänkte Elinor medan hon öppnade glasskåpet.

Jag hoppas att de pansarklädda har spetsat honom – eller ännu bättre: att han på ett plågsamt sätt har svultit ihjäl i Väglösa skogen, mycket, mycket långsamt. Det var inte första gången som

10

hon utmålade ett hemskt slut för Orfeus i Bläckvärlden. Hennes ensamma hjärta njöt mer av dessa bilder än av något annat.

Pappersarket gulnade redan. Billigt papper. Det också. Och av orden på det kunde man verkligen inte se, att de hade fört sin författare till en annan värld mitt framför ögonen på Elinor.

Bredvid pappret låg tre foton – ett på Meggie och två på Resa, ett barnfoto och ett som tagits för några månader sedan och där hon var med Mortimer. Som de båda log! Så lyckliga. Det gick knappt en natt utan att Elinor tittade på de där fotona. Med tiden hade åtminstone tårarna slutat strömma över ansiktet, men de fanns där ännu, i hennes hjärta. Salta tårar. Det var fullt ända till randen av dem. En avskyvärd känsla. Övergiven.

Meggie.

Resa.

Mortimer.

Det hade gått nästan tre månader sedan de försvann. För Meggies del var det till och med några dagar mer …

Hunden sträckte på sig och kom sömnigt tassande mot henne. Den stack nosen i fickan på morgonrocken, säker på att det alltid fanns några hundkex där. ”Ja, ja, det är bra”, mumlade hon och stack en av de illaluktande små sakerna i munnen på den. ”Var finns din husse tro?”

Hon höll fram pappersarket under nosen på den och det dumma djuret nafsade på det som om han verkligen kunde vädra Orfeus bakom bokstäverna.

Elinor stirrade på orden och formade dem med läpparna: ”I Ombras gränder …” Så ofta hon de senaste veckorna hade stått så på natten, omgiven av böcker, som inte längre betydde något

11

för henne när hon var ensam med dem igen. De teg som om de visste att hon utan att tveka skulle ha bytt dem mot de tre människor som hon hade förlorat. Förlorat i en bok. ”Tusan också, jag ska lära mig det!” Hennes röst lät trotsig som på ett barn. ”Jag ska lära mig att läsa så att den slukar mig också, ja, det ska jag!”

Hunden såg på henne som om den trodde vartenda ord, men Elinor trodde inte på ett enda. Nej. Hon var ingen Trolltunga.

Inte ens om hon försökte i ett dussin år eller mer – orden hade ingen klang när hon uttalade dem. De sjöng inte. Inte som för Meggie och Mortimer – och den trefalt förbannade Orfeus. Fastän hon så hett hade önskat det i hela sitt liv.

Pappret darrade i hennes hand när hon började gråta. Där kom de igen, tårarna, fastän hon hade hållit dem tillbaka så länge, alla tårarna i hennes hjärta. De svämmade bara över. Elinor snyftade så högt att hunden förskräckt kröp ihop. Så absurt att det droppade vatten ur ögonen på en när hjärtat värkte. I böckerna var alla de tragiska hjältinnorna vanligtvis fruktansvärt vackra. Inte ett ord om svullna ögon eller en röd näsa. Jag blir alltid röd om näsan när jag gråter, tänkte Elinor. Det är nog därför som jag inte finns med i någon bok. ”Elinor?”

Hon snodde runt och torkade snabbt bort tårarna ur ansiktet.

Darius stod i dörren i den alldeles för stora morgonrocken, som hon hade gett honom vid hans senaste födelsedag. ”Vad är det?” for hon ut mot honom. Var hade hon nu den där näsduken? Hon drog fram den ur ärmen, snöt sig och torkade näsan. ”Tre månader, de har varit borta i tre månader, Darius!

12

Är inte det skäl nog att gråta? Jo. Se inte så medlidsamt på mig med dina uggleögon. Det kvittar hur många böcker vi köper …” hon gjorde en svepande gest mot de välfyllda hyllorna, ”… det kvittar hur många vi utökar dem med, byter, stjäl – inte en enda av dem berättar för mig det som jag vill veta! Tusentals sidor och inte på en enda står det ens ett endaste ord om det som jag vill höra om. Vad intresserar alla de andra mig? Jag vill bara höra deras historia! Hur mår Meggie? Hur mår Resa och Mortimer? Är de lyckliga, Darius? Lever de än? Får jag nånsin se dem igen?”

Darius såg längs böckerna som om svaret kanske ändå fanns i någon av dem. Men sedan teg han som alla de tryckta sidorna. ”Jag ska göra lite mjölk med honung till dig”, sa han till slut och försvann ut i köket.

Och Elinor var åter ensam med böckerna, månljuset och Orfeus fula hund.

13

eggie”, sa han tyst. ”Även om du hädanefter läser mina sånger ett dussin gånger om dan – vet vi båda att det inte är genom dem som din pappa är Nötskrikan.

Hade jag valt honom till förebild för Pipblåsaren, tror du att han då hade blivit en mördare? Naturligtvis inte! Din pappa är som Svarte Prinsen! Han känner för de svaga. Det har inte jag skrivit in i hans hjärta, det har alltid funnits där! Din pappa red inte till borgen på grund av mina ord, utan för barnen som sover därute. Du har kanske rätt. Kanske förändrar den här berättelsen honom, men han förändrar också berättelsen!

O PA L ISBN: 978-91-7299-299-3