och lilla Snoppan
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 3
11-01-27 11.52.03
1 Vitnos träffar Snoppan Hej du, vad gillar du mig? Jag heter Vitnos, och jag är ett litet russföl med en vit fläck på nosen. Den vita fläcken hade jag när jag föddes. Därför döpte min mamma mig till Vitnos. Jag har en bästis också. Han är ett russföl, han med. Han heter Vips för han är så JÄTTE-ENORMT-SNABB på att vända sig runt i luften. Om du petar det allra minsta på hans bakdel så – vips – hoppar han runt och tittar efter vem du är. Han gör det så fort att du inte ens hinner blinka. 5
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 5
11-01-27 11.52.03
Min päls är guldgul. Vips päls är brun. Det gör att det är lätt för våra mattar och hussar att skilja på oss. Jag har en stor-matte och en stor-husse och så en liten gullig matte, som heter Pia. Vips har en lill-husse som heter Matts. Min Pia har blå ögon och långt hår som är lika gult som solen. Men Matts har väldigt kort hår och hans ögon är bruna. Vips är två månader äldre än jag. Det är han mycket mallig för. Som om det var något han hade ordnat till själv. Men när Vips mallar sig för det, så springer jag ifrån honom. Jag springer mycket fortare än Vips och jag tror – fast det är en hemlis mellan dig och mig – jo, förstår du, jag tror att en dag kommer jag att springa fortare än alla russ i världen. Jag har nämligen guldgul färg på min päls. Nästan alla andra russ är bruna 6
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 6
11-01-27 11.52.03
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 7
11-01-27 11.52.04
eller svarta. Det är bara jag som är guldgul. Det är därför jag är litet finare än de andra. Fast det talar jag aldrig om. Säger jag det så Vips hör det, skrattar han så att han nästan ramlar baklänges. Och så skriker han ”prins Guling” efter mig. Det gillar jag ju inte. Därför får du inte berätta om vår hemlis. Inte så Vips hör det i alla fall. Vips och jag har jättekul tillsammans. För det mesta går vi i vår stora härliga hage och betar gräs och leker tafatt och slåss och busar med varandra. Men ibland smiter vi ut i skogen, när det blir tråkigt att gå och titta på stängslen. Eller bort till min stor-mattes trädgård, där vi absolut inte får vara. Gräset på mattes gräsmatta är jättegott. Vi kan bara inte låta bli att gå dit och smaka litet, fast vi inte får. 8
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 8
11-01-27 11.52.04
Men då kan det hända att husse eller matte kommer rusande med sopkvasten eller dörrmattan. Oj oj oj, vad vi blir rädda då. Vi springer tillbaka till vår hage det fortaste vi kan. För vem vill ha en sopkvast i ändan? Inte Vips och jag i alla fall. En morgon vaknade vi av ett väldigt buller från mattes trädgård. Jag stack försiktigt ut nosen mellan ett par trädgrenar i vår sovdunge i hagen. – Är det något farligt? sa Vips. Han stod bakom mig och försökte kika mellan mina öron. – Nä, sa jag. Inte för oss, men för husse. Han går och bullrar på mattes gräsmatta. Vänta ska du få se när matte får syn på honom och jagar bort honom. – Hihihi, sa Vips. Det måste jag få se. Husse klev fram och tillbaka över mattes gräsmatta. I händerna höll han något kons9
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 9
11-01-27 11.52.04
tigt som bullrade och bullrade och spottade ut en massa gräs runt benen på honom. – Vad konstigt att inte matte kommer och skäller på honom, sa jag. – Ähhh, vad du är dum! sa Vips. Eftersom Vips är äldre än jag, så vet han förstås en massa som inte jag vet. Det är han jättemallig för. Och nu lät han DUBBEL-JÄTTEMALLIG. – Det är ju en gräsklippningsmaskin, ser du väl, sa han. Husse klipper ju gräset, fattar du inte det? – Vad då … klipper gräset? sa jag. Varför får den där maskinen bullra och klippa gräs på mattes gräsmatta? Varför kan inte vi få bita av gräset i stället? Vi gör det ju mycket finare. Och vi bullrar inte ett dugg. Människor är bra konstiga, tänkte jag. Och jag var litet besviken. Det hade varit 10
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 10
11-01-27 11.52.04
kul att få se matte jaga husse med dörrmattan. Som omväxling. Mer hann jag inte tänka. För hujjj! Vad var det där som kom flygande över marken? Det var något grått och ulligt. Och det sprang fortare än vinden. Rakt in i vår dunge sprang det. – Vad var det? skrek husse. Han hade stannat med sin bullermaskin under en buske. Det var från den busken det ulliga hade kommit. – Ja, hu, vad var det? fnös Vips och lät inte så mallig längre. Själv blev jag rädd så att håren reste sig på ryggen. När det flyger grå, ulliga saker runt mina ben vill jag helst gå och gömma mig. – Det är något i vår dunge som inte ska vara där, sa Vips. Kan du inte titta efter vad det är, Vitnos? 11
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 11
11-01-27 11.52.04
Så där är Vips alltid. När han vet saker bättre än jag mallar han sig minsann. Men händer det något farligt vill han att jag ska titta först. – Nähä tack, sa jag. Titta själv du. Jag tänkte precis gå ner till dammen och bada fötterna. Jag hade inte alls tänkt gå till dammen. Det sa jag bara för att slippa visa att jag var rädd. – Du törs inte titta, retades Vips. – Törs inte jag, sa jag. Och så stampade jag ilsket med ena frambenet. Säger någon att jag inte törs, så måste jag säga emot. Och göra precis det som jag inte vågar. På styva ben klev jag mot dungen. – Titta då att jag törs, sa jag argt. Vips gick försiktigt efter mig. Han klev också på styva ben. Det gör vi hästar när 12
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 12
11-01-27 11.52.04
vi är ängsliga för något. Om något farligt dyker upp är det lättare att studsa i väg om benen liksom redan är beredda på det. Hu, vad spännande det var. Jag vågade knappt andas. – Är det någon där inne? frågade jag enbusken, som växer mellan stora och lilla björken i vår dunge. – Ojojoj, vad jag är hungrig, pep en röst inne i enbusken. Rösten var både liten och ynklig. – Hjälp, vad jag är törstig, pep rösten igen. Rösten lät inte som något man behövde vara rädd för. – Vem är det som är så hungrig och törstig? frågade jag och kände mig genast litet modigare. Heter du inte något? Jag heter Vitnos, och han bakom mig heter Vips. Vad heter du? 13
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 13
11-01-27 11.52.04
– Snoppan, pep rösten. Jag är Snoppan och jag låg och sov, och då kom något och tänkte klippa av mig svansen. Och då sprang jag hit. – Kan du inte komma fram, så vi får titta på dig? sa jag. Nu var jag inte alls rädd längre. – Kör ni inte över mig då och biter av mig svansen? pep Snoppan. – Nähä, sa Vips och jag på en gång. Vi bits inte. – Titta då, pep Snoppan. Men titta fort, för ser ni inte snälla ut så gömmer jag mig igen. Och då kommer jag aldrig fram mer. Under enbuskens nedersta gren stack det fram en liten skär nos. Och efter nosen kom ett litet huvud med två spetsiga öron. Huvudet var ulligt och randigt i grått och vitt. 14
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 14
11-01-27 11.52.04
– Nämen, sa Vips, det är ju en kattunge. – Usch, vad ni är stora! skrek Snoppan och drog kvickt in huvudet i enbusken igen. – Vi är inte stora, sa jag. Vi är bara två små russföl. – Om ni inte är stora behöver ni väl inte se så stora ut, gnällde Snoppan och stack fram sin nos igen. – Har ni någon mat åt mig förresten? fräste hon. Jag vill ha massor med fisk och tjock, tjock grädde till efterrätt. Fisk och grädde! Vad var det för konstig mat? – Du kan få en klöverblomma av mig, sa jag. Det är det bästa jag vet. – Av mig kan du få ett färskt tallskott, sa Vips. Något så gott har du aldrig smakat. – Fy, vilken otur man har, sa Snoppan 15
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 15
11-01-27 11.52.04
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 16
11-01-27 11.52.04
och tog ett skutt fram ur enbusken. Här är man jättehungrig och så träffar man två hästar som bjuder på klöverblommor och tallskott. Pfysschch! Snoppan fräste åt oss och visade alla sina vassa tänder. Vips och jag blev så överraskade att vi tog ett skutt bakåt. På samma gång. Tro inte att vi var rädda. Vem är rädd för en sådan där liten kattunge! Men hon verkade väldigt arg, faktiskt. Man kunde inte riktigt veta vad hon tänkte hitta på!
17
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 17
11-01-27 11.52.04
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 18
11-01-27 11.52.04
2 Snoppan klättrar i träd Husse kom stampande genom gräset i vår hage. Klamp, klamp, sa det om hans fötter. – Hjälp, där kommer han med maskinen! skrek Snoppan. Hjälp, rädda mig, han biter av mig svansen! Snoppan tog ett skutt upp mot mig. Jag såg en ullig boll som flög förbi mitt ena öga. Och hu, nej, ajjj! Snoppan landade på min hals med alla klorna ute. De var vassa och stack rakt in i skinnet. Det gjorde hemskt ont. – Men titta på Vitnos, sa husse. Har du 19
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 19
11-01-27 11.52.04
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 20
11-01-27 11.52.05
fått en kattunge på halsen? Det var en liten rackare. Kom, så ska jag ta den. Men Snoppan ville inte bli tagen av husse. – Spring, Vitnos! skrek hon. Rädda mig. Han tänker äta upp mig. Hjälp! Hon borrade in sina klor ännu djupare i mitt skinn. Men jag ville inte springa någonstans. Jag ville bara bli av med henne. – Gör hon dig illa, Vitnos? sa husse och lät mycket snäll på rösten. Seså, lilla kissen, kom till mig. Han sträckte ut händerna för att lyfta ner Snoppan. Men då tog hon ett jätteskutt upp i den stora björken. Det är den högsta björken på hela vår gård. Den är säkert hundra gånger högre än Vips och jag tillsammans. – Haha, du kan inte ta mig! skrek Snoppan. 21
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 21
11-01-27 11.52.05
Hon satt på en gren uppe i björken och slog med sin långa, ulliga svans åt husse. – Kom ner, lilla kisse, lockade husse. Kiss, kiss, kiss, kom nu. – Gå och hämta grädde och fisk, så kommer jag, skrek Snoppan och visade alla sina tänder. Hon var verkligen mallig för att vara så liten. Men husse förstod inte hennes kattspråk. Han fortsatte att locka på henne och sträckte sig upp på tå för att få tag i henne. – Låt bli mig, fräste Snoppan och slog ut med ena tassen. Ratsch! Ritsch! Husse fick en lång reva av hennes klor på handen. – Vilken liten vildkatt, muttrade han. Kom nu, sa han sedan vänligt och sträckte på sig ännu mer. 22
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 22
11-01-27 11.52.05
Husse försökte dra ner henne i svansen. Men Snoppan ryckte till sig sin svans. Och svisch! Plötsligt satt hon på en gren ännu högre upp i björken. Husse nådde inte alls upp till den grenen. – Hu, så högt upp hon är, rös jag. Jag skulle aldrig våga klättra så högt. – Äh, sa Vips, du kan ju inte klättra i träd alls, dumma Vitnos. Det kunde jag förstås inte. Och det var jag ganska glad över. För annars hade jag väl blivit tvungen att klättra upp efter den där ilskna Snoppan. Fast hon var visst inte så ilsken längre. Hon började jama och gnälla där uppe. – Titta, vad ni har ställt till med, gnällde hon. Ni har jagat upp mig i trädet. Och nu vååågar jag inte klättra ner. Nu får jag aldrig någon grädde mer och aldrig någon fiiisk!!! 23
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 23
11-01-27 11.52.05
Husse stod och rev sig i huvudet och tittade upp mot björken. – Jag måste visst hämta en stege, sa han och gick bort till stallet. Snoppan jamade och jamade. Jag blev trött i öronen av hennes gnäll. Men jag tyckte litet synd om henne också. – Det är klart att du kan klättra ner, sa jag för att trösta henne. Du kunde ju klättra upp. – Nähä, för det kan jag inte, jamade Snoppan. Min mamma hann bara lära mig hur man klättrar upp i träd. Sedan kom matte och hämtade mig i en korg. Men jag smet, för jag ville se mig om litet i världen. Och då gick jag vilse … Jag kan inte alls klättra ner från träd. Jag kommer att få sitta här tills jag växer faaast!!! Vad skulle vi ta oss till med kattungen? Hennes pipande hördes ju lång väg. Alla 24
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 24
11-01-27 11.52.05
våra vänner på gården hörde henne och kom och tittade. Först kom taxen Viften och efter honom hans son Oscar. – Är det någon som jagar en katt? Då vill jag vara med, sa gamle Viften. Han tittade på mig som om han trodde att jag var katten. Han ser litet dåligt, Viften, för han är så väldigt gammal. – Det sitter en kattunge i björken, sa jag. Hon kan inte komma ner. – Aha, sa Viften, det var intressant. En kattunge i björken. Så synd att den sitter där. Den får gärna komma ner. Det var länge sedan jag var med om en riktigt härlig kattjakt. Han gäspade så att alla tänderna syntes. Och så gick han och lade sig i solen för att sova. – Hahaha, skrattade jag för mig själv. 25
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 25
11-01-27 11.52.05
Den kattjakten skulle jag vilja se. Viften är så gammal och trött att han inte ens orkar jaga flugor. Husses enögda höna, Tant Tilda, kom också springande för att se vad som stod på. – Ackackackack, det fattades bara att vi skulle få en katt på gården också, kacklade hon när hon upptäckte Snoppan. Våga dig inte ner på min gård, din kattracka. Jag vill inte ha en katt i stjärten, så fort jag ska leta reda på en god mask. Tant Tilda flaxade med vingarna och hackade ilsket med näbben i luften. Oscar sa ingenting. Han pratar nästan inte alls. Det beror kanske på att han är så liten. Och litet dum också. Han ställde sig på bakbenen och krafsade med frambenen på björkstammen. Hela björken började gunga. 26
Vitnos och lilla Snoppan svull.indd 26
11-01-27 11.52.05