9789163339035

Tomas Zackarias Westberg Staden i skogen – bilder och berättelser från Blackeberg

Staden i skogen – bilder och berättelser från Blackeberg ISBN 978-91-633-3903-5

© 2011 Tomas Zackarias Westberg Samtida fotografier, text och grafisk form : Tomas Zackarias Westberg Historiska fotografier och övriga bilder : se bildförteckning s. 143 Tryckt i Estland

Första upplagan, januari 2011 Utgiven av TZW Produktion www.tzw.se

Jag och min sambo flyttade till Blackeberg hösten 1999. Jag har rört mig mycket i Blackan genom åren, men fram till nyligen gjorde jag det med stängda ögon. Vi gick våra invanda promenader utan att se, och vi klev alltid på tunnelbanan vid Islandstorget.

Så 2008 hände något. Vi fick en dotter som ville utforska världen utanför lägenheten. Vi flyttade till en trea närmare centrum. Allt kom i nytt ljus. Jag började se saker. Och jag blev nyfiken. Hur var det till exempel med Blackebergs ”dåliga rykte från förr” som grannarna på vår gamla gård brukade snacka om ?

Snart hade jag förvandlats till turist i min egen förort ...

Tomas Zackarias Westberg, f. 1972

Staden i skogen – bilder och berättelser från Blackeberg

Stockholm växer och växer. [ ... ] Det senaste tillskottet vid Mälarens fagra stränder är Blackeberg. [ ... ] Det är bara den Ljunglöfska frimurargården som idag minner om tiden före höghus, stojande ungar och rasslande tunnelbanetåg. Och så en och annan orörd träddunge förstås, oaser i den ultramoderna storstadsmiljön. [ ... ] Torget med sin centrumbebyggelse på högsta toppen skapar trivsamt särpräglad omväxling i den till storstad som nästan genom ett trollslag förvandlade vildmarken. [ ... ] Blackebergsborna är redan goda lokalpatrioter, med självförsörjning som efterlängtat mål. [ ... ] Vanliga bostadshus med orörd natur emellan växlar med höghus och kollektivhus. Och mitt i det hela folkskola, läroverk, sjukhus, affärscentrum och tunnelbanestation, en stad i staden. Ett trivsamt och välordnat samhälle där både gammal och ung kan känna sig lugn och trygg.

Gallret framför Systembolagets dörrar ropar : hit men inte längre ! Enstaka individer skyndar från matvaruaffären till Apoteket. De passerar de tre karakteristiska fontänerna, eller snarare de före detta fontänerna ; mosaiken har fallit ur och i en av dem har någon planterat rhododendron. På hyllan i den av Peter Celsing ritade tunnelbanehallen står några a-lagare och knäcker en bärsa. [ ... ] Familjer har flyttat därifrån.

Lägenheterna har övertagits av ensamstående och sociala förturer, affärer har slagit igen. Knark finns det gott om och brottsstatistiken är oroväckande. Den en gång så aktiva stadsdelen har påtagliga drag av sovstad. [ ... ] Men allt är inte elände i Blackeberg. [ ... ] Kanske kan trenden brytas. Skola och läroverk räddas, centrum rustas upp. Blackeberg får en möjlighet till en andra blomstringsperiod och räddas undan sitt öde som sovstad åt ensamstående, enbarnsfamiljer och pensionärer.

Journalfilm från Blackebergs invigning, 2 december 1956

Kaj Schueler i Svenska Dagbladet, 29 januari 1989

6

Det gamla Blackeberg 1957. Från början ett ”blekfärgat berg”, sedan ett torp, en snuskungs sommarnöje med punschtorn, frimurarnas barnhem, en militärförläggning och ett sjukhem. I skiftet mellan 1940- och 50-tal byggdes den nya stadsdelen Blackeberg ett par hundra meter in i skogen ...

Sherwoodskogen, oktober 2008.

Kanaans V채g, oktober 2009.

Spannmålsmagasinet i galvaniserad plåt, ”spökhuset”, uppfördes 1882.

Sven Mellström, f. 1927 – På 50-talet när det byggdes i Blackeberg och Vällingby så skulle man riva och förstöra allt gammalt. När stadsträdgårdsmästare Holger Blom var här så sa han ”den här gamla kvarnen ska bort, det ska vara fri sikt över sjön”. Det var ju tur att det inte blev så och att vi fick bo kvar. Mina föräldrar dog och jag gifte mig och fick fem barn här.

– Snuskungen Knut Ljunglöf var Sveriges rikaste man på sin tid och han bodde sommartid i slottet på Blackeberg. Han lär ha setat där i punschtornet och groggat med Oscar II. Kungen hade ju nära över från Drottningholm. Kvarnen byggdes 1878–1882. Ljunglöf hade nog en ambition att sälja mjöl inne i stan, han var ju van att göra affärer och 1878 brann Eldkvarn i Stockholm. Eldkvarn låg där stadshuset ligger idag och den kvarnen hade försörjt större delen av Stockholm med mjöl.

10

Det fanns en gammal kvarn här i Kvarnviken med vattenhjul och grejer och den lät Ljunglöf riva och sen byggde han den här. Men stordriften kom aldrig igång.

Det var meningen att det skulle komma skutor med säd ner till sjön här och det skulle finnas räls ner till bryggan och så skulle det lagras i det här magasinet, eller spökhuset som ungarna kallar det. Det skulle malas och det skulle transporteras på den här transportören mellan kvarnen och magasinet, det skulle gå automatiskt allting, men det har aldrig fungerat. Ljunglöf hade dåliga rådgivare som inbillade sig att en liten turbin på 40 hästar skulle kunna dra allt det här. Så det blev aldrig någon stordrift utan en bondkvarn som mal åt traktens bönder. På 1800-talet och i början av 1900-talet var det ju väldigt mycket folk på gårdarna, statare som fick en påse säd, mjölk, fri bostad och lite pengar i löning. Och den här påsen med säd skulle ju malas. En gård som idag sköts av en bonde och hans fru kunde på den tiden

bestå av en sex–sju statarfamiljer med barn, så det gick åt mycket mat. När jag kom till Kvarnviken 1944 så kom de här statlassen från Riddersvik och från Råcksta, Hässelby, Malmvik, alla gårdarna på Lovö, en del på Svartsjölandet, Järvsö, Järvafältet ... alla skulle ha sin påse mald. Det var ett jävla vägande när man skulle väga ut det där så varje familj fick sin rättmätiga del. Sen avskaffades statsystemet 1945 och då minskade ju malningen ganska mycket direkt, men även efter kriget var det ju ransonering på bröd, så det var fördelaktigt att åka till kvarnen och mala. De hade en mallicens med sig som kristidsnämnden hade utfärdat till varje gård. Sen fanns det kontrollanter som skulle kolla att man inte malde svart. Fast det gjorde man ju på nätterna ...

– När Robert Ljunglöf sålde Blackeberg, Råcksta, Vällingby gårdar, Beckomberga och alltihop till Stockholms stad så stipulerade han att hans gamla trotjänare skulle få bo till döddagar i de stugor som fanns i gamla Vällingby. De fick bo där gratis och de hade även vedbrand, alltså gratis ved. Men det var ju inga lyxlägenheter precis.

Jag minns min moster Amanda, hon hade ett rum med en järnspis, inget vatten, inget avlopp, inga bekvämligheter och så en lång trappa ner ... och vatten hämtade man nere vid Grimsta, det fanns en brunn där korvkiosken ligger idag, nere vid Vällingbyrondellen.

– Jag vet inte om det spökar i kvarnen, men min pappa var lite vidskeplig, så på julafton ställde han ut julgröt till tomten i kvarnen, och den var alltid slut på juldagsmorgonen. Vem som åt upp den törs jag inte svara på.

Sven är Blackebergs ende urinnevånare. Här i kvarnens maskinrum 2008.

→

Sherwoodskogen, juni 2008.

Drachmannsgatan, augusti 2008.

Kvarteret Sk채rkarlen, juni 2008.

Wergelandsgatan, augusti 2009.

Eva och mamma Paula på Blackebergs torg 1958.

Eva och brorsan Janne bygger en snögrotta 1959.

Eva och pappa Conny i parkleken Blacken 1959.

Eva Landelius, f. 1956 och Susanne Björklund, f. 1958 – Det var mycket barn. Det var så nytt allting då. Skulle man spela brännboll på gårdsplan så inom tio minuter hade man tjugo ungar.

– Skolan var för liten så de fick bygga ett provisorium, där dagiset ligger idag.

– Kenta och Stoffe från ”Dom kallar oss mods” hängde uppe på torget ...

– För oss var det spännande. Vi visste redan innan filmerna kom vilka de var. På den tiden hade vi bolaget här och då höll de till där hela gänget plus att då började knark och sånt komma.

– De bodde här. Någonstans åt Islandstorget till, här i krokarna.

– De tillhörde liksom interiören i området. De satt alltid på torget här utanför bolaget under 1960- och 70-talet.

– Det dåliga ryktet ... det blev väl så i och med att det fanns så himla mycket barn.

Som blev tonåringar just när knarket började komma. Det räckte ju med att det var

16

några som började sälja och så var det ju världens träffpunkt i tunnelbanan.

– Däruppe vid räcket har de alltid stått och häckat, precis innanför dörrarna. Det var tillhållet från början. Sen blev de väl utslängda och då samlades de under bron vid Holbergsgatan. Efter det, på 80-talet, flyttade de till Kinesen ...

– I och med att många fick en massa barn så blev det trångbott. Vartefter det byggdes större lägenheter flyttade folk härifrån. Kvar blev de här små lägenheterna där det under en period bara plockades in socialfall och a-lagare. Det var rätt mycket missbruk här ute under en period, en rätt så lång tid. Men med tiden har det försvunnit.

– Vi hade faktiskt en kvarterspolis här en gång i tiden ...

– ... med gammal hederlig polisuniform, lång rock och så hatten på huvudet.

Han hade sitt kontor uppe på Holbergsgatan. Han gick runt här och patrullerade,

barnen visste vem han var och alla snackade med honom. Det var lite som i ett barnprogram på teve.

– Vi hade en damklädesaffär som hette Letterstedt. Vi hade Systembolaget. I hörnan där Apoteket ligger låg ett konditori som hette Sten Sture. Så hade vi en bosättningsaffär där prylaffären är nu. Handelsbanken som låg där pizzerian ligger nu. Urmakarn. Och så Konsum förstås som bommat igen totalt och står tomt. Men Ralers har legat där hela tiden. Han har haft affären i hundra år.

– Förr hade ju folk inte bil i samma utsträckning som idag. Alltså fanns allting här.

Det fanns en radio- och tevereparatör på torget. Dit gick man med sin lilla teve. Man behövde inte åka iväg någonstans utan allt fanns här. Man fick tag på allting här.

– Ja, det fanns hur mycket som helst, och det var ju rätt så schyssta butiker. På torget låg Sabis och Konsum. På Arvid Mörnes Väg låg Ica med manuell kött- och ostdisk och på Elias Lönnrots Väg en till Konsumbutik. Längre upp på Björnsonsgatan där Oscars livs ligger nu var det Vivo/Favör. Alla butiker var små och barnvagnarna ställde man utanför. Idag skulle väl ingen ens tänka tanken att lämna ungen ute på gatan ...

– Jag jobbar i stan men skulle inte ens om jag fick en lägenhet där flytta härifrån.

Inte som jag har det nu. Jag bor ju mitt i smeten. Jag har allt som jag kan tänka mig och jag behöver bara gå över gatan så finns det kantareller.

– Det är sån småstadskänsla. Man känner alla. Det är flera som bor kvar här sen jag var liten. Eller så har de flyttat tillbaks.

– När vi var små kunde man inte komma in på området kring Ljunglöfska överhuvudtaget. På 60-talet var det staket uppsatta.

– Man tog sig aldrig åt det hållet. I och med att det var inhägnat så var det jättetabu. Alltså man var skitskraj för att närma sig det området. Jag vet inte varför.

– Det enda vi gjorde var att åka skidor till koängen. Då var man ute på äventyr.

– På somrarna gick det badbussar ner till Kanaanbadet. Det var ju rätt så påkostat när man tänker på det. Så långt var det inte, man kunde ju ha cyklat dit själv.

– Kommunen hyrde bussar och solbullar och en trea mjölk fick man. Bussarna plockade upp oss vid nio utanför gymnasiet och så var man hemma igen vid två.

– En slags barnpassning var det, dagkollo. Det var alltid packat med ungar där nere vid Kanaan.

– Jag kommer ihåg när vi gick i ettan eller tvåan och hade en lärare som läste ur ”Jesus från Nasaret”. Vår världsbild bestod ju av Blackeberg. Då satt man där och fantiserade om hur Jesus trippade fram på sin lilla åsna eller mula eller vad det nu var. Då tänkte man att han gled runt på parkvägarna här i Blackan. Och så kom han fram till Kanaans land och då blev man helt ställd ... Kanaan ? Jesus har badat på samma ställe som mig !

Eva i korts och vita plaststövlar tillsammans med kompisen Ann Sjöblom (f.d. Elmgren) 1972.

→

Staden i skogen är en underhållande, konstnärlig och historisk resa genom den lilla förorten Blackeberg väster om Stockholm. I bokens många intervjuer och med mer än 230 unika fotografier av människor, natur och arkitektur skildras här Blackebergs väg från idealstad på 1950‑talet via de svåra åren på 1970‑talet fram till våra dagar.

Konsums hypermoderna snabbköp 1952, Riff och Bugg i kiosken, matinéköerna till bio‑ grafen Kaskad på söndagarna, Bröderna Cartwright på teve, buset i tunnelbanan, Kenta och Stoffe, drogproblemen, upprustningen till dagens eftertraktade ytterstadsdel ... i denna tidsdoftande skildring av Blackebergs historia lyckas Tomas Zackarias Westberg med hjälp av Blackebergsbornas minnen, egna nytagna fotografier och gamla foton ge en bild av hela folkhemssveriges utveckling.

– Lars Epstein