9789164241214

Av Jo Nesbø Fladdermusmannen Kackerlackorna Rödhake Smärtans hus Djävulsstjärnan Frälsaren

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se ISBN tryckt utgåva 978-91-642-0270-3 ISBN e-bok 978-91-642-4121-4 © Jo Nesbø 2007 Utgiven av Piratförlaget Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Norska originalets titel: Snømannen Översatt av Per Olaisen Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Gary John Norman / Getty Images E-boksproduktion: Elib 2008

Kapitel 2

2 november 2004. Dag 1. Ögon av grus Harry Hole ryckte till och öppnade ögonen. Det var iskallt och ur mörkret kom rösten som hade väckt honom. Den förkunnade att det amerikanska folket i dag skulle avgöra om deras president också de kommande fyra åren skulle heta George Walker Bush. November. Harry tänkte att de definitivt var på väg in i den mörka tiden. Han slängde av sig täcket och satte fötterna på golvet. Linoleumet var så kallt att det sved. Han lät klockradion och nyheterna stå på och gick ut i badrummet. Tittade sig i spegeln.

November där också; avslaget, gråblekt och mulet. Ögonen var som vanligt blodsprängda och porerna på näsan stora och svarta kratrar. Påsarna under ögonen med de ljusblå, alkoholblekta irisarna skulle försvinna efter det att ansiktet hade fått varmt vatten, en handduk och frukost. Antog han i alla fall. Harry var osäker på exakt hur hans ansikte skulle te sig framåt dagen nu när han hade fyllt fyrtio. Om rynkorna slätades ut och om det kom ett lugn över det jagade ansiktsuttrycket han vaknade med efter nätter när maran hade ridit honom. Vilket var de flesta nätterna. För han undvek speglar efter att han lämnade sin lilla, spartanskt möblerade lägenhet vid Sofies gate för att bli kommissarie Hole vid Oslopolisens våldsrotel. Då såg han in i andra 13

ansikten för att hitta deras smärta och deras akilleshäl, deras maror, motiv och anledningar till självbedrägeri medan han lyssnade på deras tröttsamma lögner och försökte hitta en mening med det han gjorde: att spärra in människor som för länge sedan var inspärrade i sig själva. I ett fängelse av hat och självförakt han kände igen bara alltför väl. Han drog med handen över den styva, kortklippta stubben av blont hår som växte exakt 193 centimeter ovanför de nedkylda fotsulorna. Nyckelbenen stod ut som en klädhängare under huden. Han hade tränat mycket sedan det senaste fallet. Frenetiskt, påstod någon. Förutom att cykla hade han börjat lyfta vikter i träningslokalen i polishusets källare. Han tyckte om smärtan, hur den brann och trängde undan tankarna. Ändå blev han bara allt magrare. Fettet försvann och musklerna la sig som ett randigt lager mellan skelettet och huden. Och om han tidigare hade varit bredaxlad och det Rakel kallade naturligt atletisk, hade han nu börjat likna bilden han hade sett av en flådd isbjörn; ett muskulöst men chockerande magert rovdjur. Han höll helt enkelt på att försvinna. Utan att det egentligen gjorde något. Harry suckade. November. Det skulle bli ännu mörkare.

Han gick ut i köket, drack ett glas vatten mot huvudvärken och kisade förvånat mot fönstret. Taket på huset på andra sidan Sofies gate var vitt och det skarpa ljuset det reflekterade stack i ögonen.

Den första snön hade kommit i natt. Han tänkte på brevet. Det hände att han fick sådana brev, men detta hade varit speciellt. Det hade nämnt Toowoomba.

På radion hade ett naturprogram börjat och en uppjagad röst talade om sälar. ”Varje sommar samlas berhaussälar i Berings sund för att para sig. Eftersom hannarna är fler är konkurrensen om honor så hård att de hannar som har lyckats skaffa sig en hona håller sig till enbart henne under hela parningstiden. Hannen vaktar sin hona ända tills sälungen har kommit till världen och klarar sig själv. Inte av kärlek till honan utan av kärlek till sina egna gener och arvsmassa. Darwinismen säger att det är det 14

naturliga urvalet i kampen för överlevnad som gör berhaussälen monogam, inte moralen.”

Säkert, tänkte Harry.

Rösten i radion hade nästan gått upp i falsett av iver: ”Men innan sälarna lämnar Berings sund för att leta efter mat i öppet vatten, kommer hannen att försöka döda honan. Varför? För att en berhaussälhona aldrig parar sig två gånger med samme hanne!

Detta handlar för henne om biologisk riskspridning av arvsmassan, precis som på aktiemarknaden. För henne är det biologiskt rationellt att vara promiskuös och detta vet hannen. Genom att döda henne förhindrar han att andra sälars ungar kommer att konkurrera med hans egen avkomma om samma mat.” ”Vi ingår väl också i ett darwinistiskt sammanhang, så varför tänker inte människor som sälar?” sa en annan röst. ”Men det gör vi ju! Vårt samhälle är inte alls så monogamt som det ser ut och har aldrig varit det. En svensk undersökning visade nyligen att mellan femton och tjugo procent av alla barn har en annan far än de – och för den delen också deras förmodade far – tror. Tjugo procent! Det är vart femte barn! Som lever på en lögn. Och sörjer för biologisk mångfald.”

Harry skruvade på frekvensknappen för att leta efter musik som gick att stå ut med. Han stannade på Johnny Cashs gammelmansversion av ”Desperado”.

Det knackade hårt på ytterdörren.

Harry gick in i sovrummet, drog på sig jeansen, återvände till hallen och öppnade. ”Harry Hole?” Mannen utanför bar blå overall och såg på Harry genom tjocka glasögon. Ögonen var blanka som hos ett barn.

Harry nickade. ”Har du svamp?” Mannen ställde frågan med uttryckslöst ansikte. En lång hårslinga låg klistrad snett över pannan. Under armen höll han ett skrivunderlägg i plast med klämma ovanför ett tätskrivet ark.

15

Harry väntade på en förklaring men det kom ingen. Bara denna klara, öppna blick. ”Det”, sa Harry, ”är väl faktiskt en privatsak.”

Mannen smålog som efter en vits han hade hört många gånger förut. ”Svamp i lägenheten. Mögelsvamp.” ”Det har jag ingen anledning att tro”, sa Harry. ”Det är så det är med mögelsvamp. Den ger dig sällan någon anledning att tro att den är där.” Mannen sög på tänderna och vippade på hälarna. ”Men?” sa Harry till slut. ”Men det är den.” ”Vad får dig att tro det?” ”Din granne har det.” ”Jaså? Och du menar att den kan ha spridit sig?” ”Mögelsvamp sprider sig inte. Hussvamp sprider sig.” ”Så då …?” ”Det är ett konstruktionsfel i ventilationen längs väggarna i huset. Bra för mögelsvampens tillväxt. Får jag slänga ett öga i köket?”

Harry klev åt sidan. Mannen gick ut i köket där han snart pressade en hårtorksliknande orange apparat mot väggen. Den pep två gånger. ”Fuktighetsmätare”, sa mannen och tittade på något som tydligen var en indikator. ”Precis som jag trodde. Säker på att du inte har sett eller känt lukten av något misstänkt?”

Harry hade ingen klar uppfattning om vad det skulle kunna vara. ”Beläggning som på ett gammalt bröd”, sa mannen. ”Rutten lukt.”

Harry skakade på huvudet. ”Har du haft svidande ögon?” frågade mannen. ”Varit trött?

Haft huvudvärk?”

Harry ryckte på axlarna. ”Visst. Så länge jag kan minnas.” ”Menar du så länge du har bott här?”

16

”Kanske. Du …”

Men mannen lyssnade inte, han hade dragit upp en kniv ur bältet. Harry tystnade och tittade på handen som höjdes och högg till med stor kraft. Det lät som ett stön när kniven gick igenom gipsplattan bakom tapeten. Mannen drog ut kniven, körde in den igen och bände ut en halvt pulvriserad gipsbit som lämnade ett svart hål i väggen efter sig. Sedan tog han fram en liten pennficklampa och lyste in i hålet. Han fick en djup rynka mellan de överdimensionerade glasögonglasen. Sedan la han näsan invid hålet och sniffade. ”Just det”, sa han. ”Hej på er.” ”Hej på vem?” undrade Harry och gick närmare. ”Aspergillus”, sa mannen. ”En familj av mögelsvampen. Vi har tre–fyra hundra arter att välja mellan och det är svårt att säga säkert vilken denna är, för den växer så tunt på dessa hårda ytor att den är osynlig. Men lukten går inte att ta fel på.” ”Och detta betyder problem?” frågade Harry och försökte minnas vad han hade kvar på bankkontot efter att han och hans far hade hjälpt till att betala en resa tur och retur Spanien åt Søs, lillasystern som hade vad hon själv kallade ”lite Downs syndrom”. ”Det är inte som äkta hussvamp, huset kommer inte att falla ihop”, sa mannen. ”Men du kanske gör det.” ”Jag?” ”Om du har en överkänslighet för det. En del blir sjuka av att andas samma luft som mögelsvamp. De går och känner sig sjuka i åratal och blir förstås beskyllda för att vara hypokondriker eftersom ingen hittar något och de andra som bor där är friska. Och så äter ju otyget upp tapet och gipsplattor.” ”Mm. Vad föreslår du?” ”Att jag eliminerar rötan förstås.” ”Och min personliga ekonomi i samma veva?” ”Täcks av husets försäkring så det kostar dig inte en krona. Allt jag behöver är tillgång till lägenheten de kommande dagarna.”

17

Harry hittade extranycklarna i en kökslåda och gav dem till mannen. ”Det blir bara jag”, sa mannen. ”Nämner det bara. Det finns mycket konstigt där ute.” ”Finns det?” Harry log trött och tittade ut genom fönstret. ”Va?” ”Inget”, sa Harry. ”Det finns inget att stjäla här ändå. Jag måste ge mig iväg nu.”

Den låga morgonsolen skimrade i allt glaset på polishuset, Oslo Politidistrikts huvudkvarter, som låg där det hade legat i nästan trettio år, längst upp på höjden vid Grønlandsleiret. Därifrån hade polisen – utan att det hade varit ett uttalat syfte – närhet till de kriminellt mest belastade centrumområdena på öster, samtidigt som det hade ”Bayern”, Oslo fengsel, som närmaste granne. Polishuset var omgivet av öppna ytor med brunt, visset gräs och lönn och lind som under natten hade täckts av ett tunt lager gråvit snö som fick parken att likna ett övertäckt dödsbo.

Harry gick längs den svarta asfaltranden mot huvudingången och klev in i entréhallen där Kari Christensens väggdekoration av porslin med rinnande vatten viskade sina eviga hemligheter. Han nickade åt securitasvakten i receptionen och tog hissen upp till våldsroteln på sjätte våningen. Trots att det var nästan ett halvår sedan han hade fått sitt nya tjänsterum i röda zonen höll han på att gå in i det smala, fönsterlösa han hade delat med inspektör Jack Halvorsen. Nu var det inspektör Magnus Skarre som satt där inne. Och Jack Halvorsen låg begravd på Vestre Aker kirkegård.

Föräldrarna hade först velat begrava sonen hemma i Steinkjer, eftersom Jack och Beate Lønn, chefen för kriminaltekniska avdelningen, ju inte hade varit gifta, inte ens sambo. Men när de fick veta att Beate var gravid och skulle föda Jacks barn till sommaren enades de om att Jacks grav borde vara i Oslo.

Harry klev in på det nya rummet. Som han visste alltid skulle vara just det, precis som den femtio år gamla hemmaarenan för 18

fotbollsklubben Barcelona på katalanska fortfarande kallades Camp Nou, den nya stadion. Han slängde sig i stolen och satte på radion medan han nickade god morgon till bilderna som stod ovanpå bokhyllan, lutade mot väggen, och som en dag i en okänd framtid, när han kom ihåg att köpa betongspik, skulle upp på väggen. Ellen Gjelten och Jack Halvorsen och Bjarne Møller. Så stod de, i kronologisk ordning. Dead Policemen’s Society.

I radion uttalade sig norska politiker och samhällsvetare om det amerikanska presidentvalet. Harry kände igen Arve Støps röst, ägaren till succémagasinet Liberal och känd som en av landets mest kunniga, arroganta och underhållande åsiktsmaskiner.

Harry höjde ljudet så att rösterna ekade mellan stenväggarna och tog sina Peerless handklovar som låg på det nya skrivbordet. Övade speedcuffing på bordsbenet som redan var söndertrasat av den ovana han hade lagt sig till med under FBI-kursen i Chicago och som han hade övat upp under de ensamma kvällarna i en fuktig lägenhet i Cabrini Green med skriken från bråkande grannar och Jim Beam som enda sällskap. Poängen var att slå den öppna handkloven mot den gripnes handled så att den fjäderförsedda armen svängde runt handleden och klickade i låset på andra sidan. Med precision och tillräcklig kraft kunde man med en enkel handrörelse länka sig fast vid en gripen innan han hann reagera.

Harry hade aldrig fått användning för det i jobbet och bara en enda gång den andra sak han hade lärt sig där borta: hur man fångar en seriemördare. Handkloven slog i lås runt bordsbenet och radiorösten babblade på. ”Vad tror du att denna norska skepsis gentemot George Bush bottnar i, Arve Støp?” ”Att vi är ett överbeskyddat land som egentligen aldrig har kämpat i något krig utan har varit nöjda med att låta andra göra det åt oss. England, Sovjetunionen och USA, ja, ända sedan Napoleonkrigen har vi gömt oss bakom ryggen på äldre bröder. Norge har baserat sin trygghet på att andra tar ansvar när det hettar till.

Det har pågått så länge att vi har förlorat vår verklighetsförank19

ring och tror att jorden i grund och botten är befolkad av människor som vill oss – världens mest störtrika land – väl. Norge, en babblande, korkad blondin som har gått vilse på en bakgata i Bronx och nu gnäller över att hennes livvakt är så brutal mot angriparna.”

Harry slog Rakels nummer. Förutom Søs var Rakels nummer det enda telefonnummer Harry kunde utantill. När han var ung och oerfaren trodde han att dåligt minne var ett handikapp för en utredare. Nu visste han bättre. ”Och livvakten är alltså Bush och USA?” frågade programledaren. ”Ja. Lyndon B. Johnson sa en gång att USA inte hade valt att vara det men insett att det inte fanns någon annan och han hade rätt. Vår livvakt är en nykristen snubbe med faderskomplex, alkoholproblem och begränsat intellekt och utan ryggrad att ens göra sin militärtjänst på hederligt sätt. Kort sagt en kille vi bör vara glada över blir omvald som amerikansk president i dag.” ”Jag utgår ifrån att det är ironiskt menat?” ”Inte alls. En så svag president lyssnar till sina rådgivare och Vita huset har de bästa, tro mig. Trots att man via denna skrattretande teveserie kring det Ovala rummet kan få intryck av att demokraterna har monopol på intelligens, är det förvånande nog på yttersta högerkanten bland republikanerna man hittar de skarpaste hjärnorna. Norges trygghet är i de bästa händer.” ”En väninna till en väninna har haft sex med dig.” ”Verkligen?” sa Harry. ”Inte dig”, sa Rakel. ”Jag pratar med han den andre. Støp.” ”Sorry”, sa Harry och sänkte volymen på radion. ”Efter ett föredrag i Trondheim. Han bjöd med henne upp på sitt rum. Hon var intresserad men gjorde honom uppmärksam på att hennes ena bröst var bortopererat. Han sa att han skulle fundera och gick till baren. Och kom tillbaka och tog henne med sig.” ”Mm. Jag hoppas att det motsvarade förväntningarna.”

20

”Inget motsvarar förväntningarna.” ”Nej”, sa Harry och undrade vad de talade om nu. ”Hur blir det i kväll?” frågade Rakel. ”Klockan åtta på Palace Grill fungerar bra. Men vad är det för skämt att man inte kan reservera bord i förväg?” ”Det ger det hela en mer exklusiv prägel antar jag.”

De kom överens om att träffas i baren bredvid. Efter att de hade lagt på satt Harry kvar och funderade. Hon hade låtit glad.

Eller lätt. Lätt till sinnes. Han försökte känna efter om han kunde vara glad å hennes vägnar, glad över att kvinnan han hade älskat så högt var lycklig med en annan man. Rakel och han hade haft sin tid och han hade fått sina chanser. Och slösat bort dem. Så varför inte glädja sig över att hon hade det bra, varför inte släppa tanken på att det kunde ha varit annorlunda och gå vidare med sitt eget liv? Han lovade sig själv att försöka ännu lite hårdare.

Morgonmötet var snabbt avklarat. Gunnar Hagen, chef över våldsroteln, gick igenom fallen de arbetade med. Som inte var många eftersom det inte fanns några nya mord under utredning, och mord var det enda som fick upp pulsen på roteln. Thomas Helle, en inspektör från avdelningen för saknade personer, var på plats och berättade om en kvinna som hade varit försvunnen från sitt hem under ett år. Inga spår av våld, inga spår efter förövare och inga spår efter henne. Hon var hemmavarande och hade senast setts på dagis där hon hade lämnat sin son och dotter på morgonen. Maken och alla i hennes bekantskapskrets hade alibi och hade avförts från fallet. De kom överens om att våldsroteln skulle ta sig en titt på fallet.

Magnus Skarre överlämnade en hälsning från Ståle Aune – våldsrotelns ständigt anlitade psykolog – som han hade besökt på Ullevål sykehus. Harry kände ett stick av dåligt samvete. Ståle Aune var inte bara hans rådgivare i kriminalfall utan hans personlige stöttepelare i kampen mot alkoholen och det närmaste han hade en betrodd vän. Det var över en vecka sedan Aune hade 21

blivit inlagd med oklar diagnos, men Harry hade ännu inte lyckats övervinna sin motvilja mot sjukhus. På onsdag, tänkte Harry.

Eller torsdag. ”Vi har fått en ny inspektör”, sa Gunnar Hagen. ”Katrine Bratt.”

En ung kvinna på första raden reste sig oombedd men utan att le. Hon var väldigt vacker. Naturligt vacker, tänkte Harry. Tunt nästan spretigt hår hängde livlöst rakt ner på var sida om ansiktet som var finskuret, blekt och hade det allvarliga, nästan trötta uttrycket Harry hade sett hos andra bildsköna kvinnor som hade blivit så vana att bli betraktade att de hade slutat ogilla eller tycka om det. Katrine Bratt var klädd i en blå dräkt som underströk hennes kvinnlighet, men de tjocka, svarta strumporna under kjolkanten och de praktiska stövletterna avfärdade eventuella misstankar om att hon spelade på det. Hon stod upp och lät blicken glida över församlingen, som om hon hade rest sig för att se på dem och inte det omvända. Harry antog att hon hade planerat både klädseln och det lilla uppträdandet på sin första arbetsdag i polishuset. ”Katrine har varit fyra år vid Bergenpolisen där hon huvudsakligen arbetade med sedlighet men också hade en period på våldsoch personroteln”, fortsatte Hagen som tittade ner på ett papper som Harry antog var hennes cv. ”Juristexamen vid universitetet i Bergen 1999, Polishögskolan och nu alltså inspektör här. Hon har än så länge inga barn men är gift.”

Katrine Bratts ena smala ögonbryn höjdes nästan omärkligt och antingen såg Hagen detta eller så tyckte han själv att den sista informationsbiten var överflödig och la till: ”För dem som skulle vara intresserade av det …”

I den tryckande och mångtydiga pausen som följde insåg Hagen tydligen att han hade gjort saken värre, harklade sig kraftigt två gånger och sa att de som ännu inte hade anmält sig till julbordet måste göra det före onsdag.

Stolar skrapade och Harry hade redan hunnit ut i korridoren när han hörde en röst bakom sig.

22

”Jag är visst din.”

Harry vände sig om och såg in i Katrine Bratts ansikte. Och undrade hur vacker hon skulle ha varit om hon hade ansträngt sig. ”Eller du min”, sa hon och visade en rad jämna tänder utan att leendet nådde ögonen. ”Det beror väl på hur man ser det.” Hon talade bergensiskt riksmål med ett litet skorrande som fick Harry att slå vad med sig själv om att hon var från Fana eller Kalfaret eller någon annan riktigt borgerlig plats.

Han fortsatte och hon skyndade sig upp vid hans sida: ”Det verkar som om chefen har glömt att informera dig.”

Hon sa det med en överdriven betoning på stavelserna i Gunnar Hagens grad. ”Men du ska alltså visa mig runt och ta hand om mig de kommande dagarna. Tills jag är uppe och går på egen hand. Klarar du det, tror du?”

Harry log. Han tyckte om henne så långt men var naturligtvis öppen för att ändra åsikt. Harry var alltid villig att ge folk en ny chans att hamna på svarta listan. ”Jag vet inte”, sa han och stannade vid kaffemaskinen. ”Låt oss börja med den här.” ”Jag dricker inte kaffe.” ”Men ändå. Den talar för sig själv. Som det mesta här. Vad tror du om det där försvinnandet?”

Harry tryckte på knappen för ”americano” som i det här fallet var lika amerikanskt som norskt färjekaffe. ”Vad är det med det?” undrade Bratt. ”Tror du att hon lever?” Harry försökte säga det på ett tillförlitligt sätt, så att hon inte skulle förstå att det var ett test. ”Tror du att jag är dum?” sa hon och såg med oförställd vämjelse på när maskinen harklade sig och spottade ut svart vätska i en vit plastbägare. ”Hörde du inte att chefen sa att jag arbetade på sedligheten i fyra år?” ”Mm”, sa Harry. ”Död?” ”Som en sill”, sa Katrine Bratt.

23

Harry lyfte den vita bägaren. Han noterade möjligheten att han just fått en kollega han skulle komma att uppskatta.

När Harry gick hem på eftermiddagen var snön borta från trottoarer och gator och de små, lätta snöflingorna som virvlade i luften blev uppätna av den våta asfalten i samma ögonblick som de träffade marken. Han gick in i sin vanliga skivbutik vid Akersgata och köpte Neil Youngs senaste skiva trots att han misstänkte att den inte var bra.

När han klev in i lägenheten kände han att något var annorlunda. Något med ljudet. Eller kanske det var lukten. Han tvärstannade på tröskeln till köket. Hela ena väggen var borta. Det vill säga att där det tidigare hade funnits en ljus tapet med blommor på och gipsplattor såg han nu rostrött tegel, grått murbruk och grågult resvirke med spikhål i. På golvet stod svampmannens verktygslåda och på köksbordet låg en lapp med besked om att han skulle komma tillbaka i morgon.

Han gick in i vardagsrummet, satte Neil Young-cd:n i spelaren, tog besviket ut den en kvart senare och satte på Ryan Adams.

Tanken på en drink kom från ingenstans. Harry blundade och stirrade på det dansande mönstret av blod och svart blindhet. Han tänkte på brevet igen. Den första snön. Toowoomba.

Telefonsignalen skar itu Ryan Adams ”Shakedown On 9th Street”.

En kvinnoröst presenterade sig som Oda och sa att hon ringde från redaktionen för ”Bosse” och tackade för senast. Harry mindes henne inte men kom ihåg teveprogrammet. Det var i våras och de hade velat ha dit honom för att tala om seriemördare. Eftersom han var den ende norske polisen som hade varit hos FBI och studerat just detta och dessutom hade jagat en äkta seriemördare.

Och Harry hade varit dum nog att säga ja. Han hade sagt till sig själv att han gjorde det för att säga något viktigt och någorlunda kvalificerat om människor som dödar, inte för att själv bli sedd i landets mest populära talkshow. Efteråt var han inte så säker på 24

det. Men det var inte det värsta. Det värsta var att han hade tagit en drink före sändning. Harry ansåg bestämt att det bara hade varit en enda. Men i sändningen såg det ut som om han hade tagit fem. Han hade talat tydligt, det gjorde han alltid. Fast blicken hade varit suddig, analysen loj och slutsatserna hade han aldrig hunnit komma fram till innan programledaren plockat in en gäst som var nybakad europamästare i blomsterdekoration. Harry hade inte sagt något men kroppsspråket hade klart visat vad han tyckte om blomsterdebatten. När programledaren med ett litet leende hade frågat vilket slags förhållande en mordutredare hade till norsk blomsterdekoration, hade Harry sagt att kransarna vid norska begravningar i alla fall höll hög internationell standard. Kanske var det Harrys lätt berusade nonchalanta stil som hade inhöstat skratt från publiken i studion och de nöjda ryggdunkningarna från tevemänniskorna efter sändning. Han hade ”levererat varorna”, sa de. Och han hade följt med en liten grupp av dem till Kunstnernes Hus, blivit bjuden och hade vaknat nästa dag med en kropp där varje fiber skrek efter, krävde, måste ha mer. Det var lördag och han fortsatte dricka till söndag kväll. Då hade han suttit på Schrøder Restaurant och ropat på öl medan de blinkade med lamporna och Rita, servitrisen, hade kommit bort till honom och sagt att Harry skulle bli avvisad om han inte pallrade sig iväg och helst i säng. Nästa morgon hade Harry varit på arbetet precis klockan åtta. Han hade varit ett obrukbart stycke polis som hade kräkts i vasken efter morgonmötet, klamrat sig fast vid kontorsstolen, druckit kaffe, rökt och kräkts igen, men den här gången i en toalett. Och det var den senaste genomklappningen, han hade inte smakat en droppe alkohol sedan i april.

Och nu ville de alltså ha tillbaka honom i teve.

Kvinnan förklarade att temat var terrorism i arabländer och vad som krävdes för att göra välutbildade människor ur medelklassen till mördarmaskiner. Harry avbröt henne innan hon var klar. ”Nej.” ”Men vi vill så gärna ha med dig, du är så … så … rock’n’roll!”

25

Hon skrattade med en övertygelse han inte kunde avgöra om den var äkta eller inte, men han kände igen hennes röst nu. Hon hade varit med på Kunstnernes Hus den kvällen. Hon hade varit snygg på ett ungt, tråkigt sätt, talat på ett ungt, tråkigt sätt och tittat på Harry med glupsk aptit som om han var en exotisk maträtt hon inte kunde bestämma sig för om den var för exotisk. ”Ring någon annan”, sa Harry och la på. Sedan blundade han och hörde Ryan Adams fråga ”oh, baby, why do I miss you like I do?”.

Pojken tittade upp på mannen som stod bredvid honom vid köksbänken. Ljuset från den snötäckta trädgården sken i den hårlösa huden som stramade runt faderns massiva skalle. Mamma hade sagt att pappa hade så stort huvud eftersom han var så mycket hjärna. Han hade frågat varför hon sa var hjärna och inte hade hjärna och då hade hon skrattat, smekt honom över pannan och sagt att det ofta var så med professorer i fysik. Just nu sköljde hjärnan potatis under kranen och la dem i en kastrull. ”Ska du inte skala potatisarna, pappa? Mamma brukar …” ”Din mor är inte här, Jonas. Så då får vi göra det på mitt sätt.”

Han hade inte höjt rösten men ändå fanns det en irritation där som fick Jonas att krypa ihop. Han förstod aldrig riktigt vad som gjorde far så arg. Och ibland inte ens om han var arg. Inte förrän han såg att mammas ansikte hade fått det rädda draget i mungiporna som bara verkade göra pappa ännu mer irriterad.

Han hoppades att hon snart skulle komma. ”Vi använder inte de tallirkarna, far!”

Fadern slog igen skåpdörren hårt och Jonas bet sig i underläppen. Faderns ansikte kom ner till hans. Det blinkade bakom de lövtunna fyrkantiga glasögonen. ”Det heter inte tallirkar, det heter tallrikar”, sa fadern. ”Hur många gånger måste jag säga det till dig, Jonas?” ”Men mamma säger …” ”Mamma talar inte rent. Förstår du det? Mamma kommer från ett ställe och en familj där de inte bryr sig om det norska språket.”

26

Faderns andedräkt luktade salt, rutten tång.

Ytterdörren öppnades och stängdes. ”Hej”, sjöng det från hallen. Jonas tänkte springa ut till henne men fadern höll honom i axeln och pekade på bordet som inte var dukat. ”Så duktiga ni är!”

Jonas kunde höra leendet i hennes andfådda röst där hon stod på tröskeln bakom honom medan han la ut bestick och ställde fram glas så snabbt han kunde. ”Och vilken stor, fin snögubbe ni har gjort!”

Jonas vände sig frågande mot modern som hade knäppt upp kappan. Hon var så vacker. Mörk i huden och håret precis som han själv och med det mjuka, mjuka i ögonen som nästan alltid fanns där. Nästan. Hon var inte lika smal nu som på bilderna från när hon och far gifte sig, men han hade lagt märke till att män tittade på henne när de var inne i staden. ”Vi har inte gjort någon snögubbe”, sa Jonas. ”Inte?” Modern rynkade pannan medan hon vecklade av sig den stora rosa sjalen hon hade fått av honom i julklapp.

Fadern gick bort till köksfönstret. ”Måste vara grannpojkarna”, sa han.

Jonas klev upp på en av köksstolarna och tittade ut. Och där på gräsmattan framför deras hus stod mycket riktigt en snögubbe.

Den var stor, precis som mor hade sagt. Ögonen och munnen var av grus och näsan var en morot. Snögubben hade ingen hatt, mössa eller halsduk och bara en enda arm, en tunn kvist som Jonas antog hade plockats från häcken. Men det var något märkligt med snögubben. Den stod åt fel håll. Han visste inte varför men den borde se ut mot vägen, mot öppna rymden. ”Varför …?” började Jonas men blev avbruten av fadern. ”Jag ska tala med dem.” ”Varför det?” sa mamma utifrån hallen, där Jonas kunde höra henne dra ner blixtlåset i de höga, svarta skinnstövlarna. ”Det gör väl inget.”

27

”Jag vill inte ha ett rännande inne på tomten. Jag tar det när jag kommer tillbaka.” ”Varför tittar den inte utåt?” undrade Jonas.

Modern suckade ute i hallen. ”Och när är du tillbaka, älskling?” ”I morgon någon gång.” ”Klockan?” ”Varför undrar du? Har du något inbokat?” Det fanns en lätthet i faderns tonfall som fick Jonas att huttra till. ”Jag tänkte att jag kunde ha middagen klar”, sa mamma och kom in i köket, gick bort till spisen, kontrollerade kastrullerna och ökade värmen på två av plattorna. ”Ha den bara klar du”, sa fadern och vände sig mot högen med tidningar på köksbänken. ”Så kommer jag nog hem.” ”Jaha.” Modern gick bort till fars rygg och tryckte sig mot honom. ”Men måste du verkligen åka till Bergen redan i kväll?” ”Min gästföreläsning är klockan åtta i morgon”, sa far. ”Det tar en timme från det att planet landar tills jag kan vara på universitetet, så jag skulle inte hinna även om jag tog första planet tidigt i morgon.”

Jonas kunde se på musklerna i pappas nacke att han slappnade av, att mamma ännu en gång hade lyckats välja de rätta orden. ”Varför står snögubben och tittar på vårt hus?” frågade Jonas. ”Gå och tvätta dina händer”, sa modern.

De åt under tystnad, bara avbrutna av mammas små frågor om hur det hade varit i skolan och Jonas korta, svävande svar. Jonas visste att för detaljerade svar kunde leda till obehagliga frågor från far om vad de lärde sig – eller inte lärde sig – i den ”bedrövliga skolan”. Eller snabba förhör om någon Jonas nämnde att han hade lekt med, om vad deras föräldrar gjorde och varifrån de kom.

Och som Jonas till faderns irritation aldrig kunde svara tillfredsställande på.

När Jonas hade lagt sig låg han och hörde fadern ta avsked av 28

modern på våningen under, dörren som slog igen och bilen som startade utanför och försvann. De var ensamma igen. Modern satte på teven. Han tänkte på något mamma hade frågat. Varför Jonas nästan aldrig tog med sig några lekkamrater hem längre.

Han hade inte vetat vad han skulle svara, han ville ju inte att hon skulle bli orolig. Men nu var det han som blev orolig i stället. Han bet sig i insidan av kinden, kände den sköna smärtan stråla ut i öronen och stirrade på metallrören i vindspelet som svävade från taket. Han klev upp ur sängen och tassade bort till fönstret.

Snön i trädgården reflekterade tillräckligt med ljus för att han skulle kunna skymta snögubben där nere. Den såg så ensam ut.

Någon borde ha gett den en mössa och en halsduk. Och kanske ett kvastskaft att hålla i. I samma ögonblick gled månen fram bakom molnen. Den svarta tandraden syntes. Och ögonen. Jonas drog automatiskt efter andan och backade två steg. Det glittrade svagt i ögonen av grus. Och de stirrade inte bara rakt in i husväggen.

De tittade upp. Upp dit. Jonas drog för gardinerna och kröp upp i sängen igen.

29

Kapitel 3

Dag 1. Cochenille Harry satt på en barstol på Palace Grill och läste skyltarna med de vänliga uppmaningarna till barens gäster att inte be om kredit, inte skjuta på pianisten och ”Be Good Or Be Gone”. Det var fortfarande tidigt på kvällen och de enda andra gästerna i baren var två tjejer som satt vid ett bord och knappade på var sin mobiltelefon och två grabbar som kastade dart med utstuderad finess i uppställning och siktande, men uselt resultat. Dolly Parton, som Harry hade förstått hade släppts in i värmen igen av den goda countrysmakens domare, sjöng med nasal sydstatsaccent i högtalarna. Harry tittade på klockan igen och slog vad med sig själv om att Rakel Fauke skulle stå i dörröppningen sju minuter över åtta.

Han kände den kittlande spänningen han alltid kände när han såg henne igen. Han sa till sig själv att det bara var en betingad reaktion, så som Pavlovs hundar hade börjat dregla när de hörde matsignalen även när de inte fick någon mat. Och de skulle inte ha mat i kväll. Det vill säga: de skulle bara ha mat. Och ett trevligt samtal om livet de levde nu. Eller rättare sagt: om livet hon levde nu. Och om Oleg, sonen hon hade med den ryske exmaken från när hon arbetade vid den norska ambassaden i Moskva. Pojken med den försiktiga personligheten som Harry hade nått fram till 30

och efter hand utvecklat band till som på många sätt var starkare än de Harry hade till sin egen far. Och när Rakel till slut inte hade orkat mer och gått visste han inte vilken förlust som hade varit störst. Men nu visste han det. För nu var klockan sju minuter över åtta och hon stod i dörröppningen med den raka hållningen, svanken han kunde känna under händerna och de höga kindbenen under den glödande huden som han kunde känna mot sin.

Han hade hoppats att hon inte skulle se så bra ut. Så lycklig.

Hon gick bort till honom och deras kinder ströks mot varandra.

Han släppte henne först. ”Vad tittar du på?” frågade hon och knäppte upp kappan. ”Det vet du”, sa Harry och hörde att han borde ha harklat sig först.

Hon skrattade svagt och skrattet hade samma effekt som den första slurken Jim Beam: han blev varm och avslappnad. ”Inte”, sa hon.

Han visste exakt vad hennes ”inte” betydde. Börja inte, gör det inte pinsamt, vi ska inte dit. Hon hade sagt det lågt, nästan ohörbart, ändå kändes det som en ordentlig örfil. ”Du är smal”, sa hon. ”De säger det.” ”Bordet …?” ”Kyparen kommer och hämtar oss.”

Hon satte sig på stolen framför honom och beställde en aperitif.

Campari naturligtvis. Harry brukade kalla henne ”Cochenille” efter det naturliga pigmentet som gav det kryddiga söta vinet dess karakteristiska färg. För att hon tyckte om att klä sig i knallrött.

Själv hade Rakel påstått att hon använde det som varningsfärg, så som djur använder starka färger för att berätta att man bör hålla ett visst avstånd.

Harry beställde en cola till. ”Varför har du blivit smal?” frågade hon. ”Svamp.” ”Va?” 31

”Den äter antagligen upp mig. Hjärnan, ögonen, lungorna, koncentrationen. Suger färger ur minnet. Svampen växer, jag försvinner. Den blir jag, jag blir den.” ”Vad är det du babblar om?” utbrast hon med en grimas som skulle uttrycka äckel men Harry såg leendet i ögonen. Hon tyckte om att höra honom berätta, även om det bara var rappakalja. Han berättade om svampangreppet i lägenheten. ”Hur är det med er?” frågade Harry. ”Fint. Jag har det bra. Oleg har det bra. Men han saknar dig.” ”Har han sagt det?” ”Det vet du att han gör. Du borde hålla kontakten med honom lite bättre, vet du.” ”Jag?” Harry tittade som fallen från skyarna på henne. ”Det var inte mitt val.” ”Och?” sa hon och tog emot drinken från bartendern. ”Att du och jag inte är ihop betyder inte att Oleg och du inte har ett förhållande som är viktigt. För er bägge. Ingen av er tyr er lätt till människor, så ni borde ta vara på dem ni har.”

Harry tog en klunk av colan. ”Hur är det med Oleg och din läkare?” ”Han heter Mathias”, sa Rakel och suckade. ”De jobbar på det.

De är … olika. Mathias vill ju så gärna, men Oleg gör det inte direkt lätt för honom.”

Harry kände ett skönt stick av tillfredsställelse. ”Mathias jobbar ju så mycket också.” ”Jag trodde inte att du tyckte om att dina män arbetade”, sa Harry och ångrade i samma ögonblick att han hade sagt det. Men i stället för att bli arg suckade Rakel trött. ”Det var inte det att du arbetade, Harry, du var besatt. Du är ditt arbete, och det som driver dig är inte kärlek eller ansvarskänsla. Eller solidaritet. Det är inte ens personliga ambitioner. Det är ilska. Och hämndlystnad. Och det är inte rätt, Harry, det ska inte vara så. Du vet vad som hände.”

Ja, tänkte Harry. Jag lät sjukdomen komma in i ditt hus också.

32

Han harklade sig. ”Men din läkare drivs av … rätt saker, va?” ”Mathias arbetar fortfarande natt på akuten. Frivilligt. Förutom att han föreläser heltid på Anatomisk institutt.” ”Och så är han blodgivare och medlem i Amnesty International.”

Hon suckade. ”B minus är en sällsynt blodgrupp, Harry. Och du stöder också Amnesty, det vet jag ju.”

Hon rörde runt i glaset med en orange plastpinne med en häst längst upp. Det röda spann runt isbitarna. Cochenille. ”Harry?” sa hon.

Något i hennes tonfall fick honom att spänna sig. ”Mathias och jag kommer att flytta ihop. Vid jul.” ”Så snabbt?” Harry förde tungan längs gommen i ett försök att finna fukt. ”Ni har ju inte känt varandra i mer än ett år.” ”Ett och ett halvt. Vi planerar att gifta oss till sommaren.”

Magnus Skarre studerade det varma vattnet som rann över hans händer och vidare ner i vasken. Där det försvann. Nej. Inget försvann, det var bara någon annanstans än här. Som de människor han hade ägnat de senaste veckorna åt att samla in information om. Eftersom Harry hade bett honom om det. Eftersom Harry hade sagt att det kunde finnas något där. Och att han ville ha Magnus rapport före helgen. Vilket innebar att Magnus måste arbeta övertid. Trots att han visste att Harry satte dem på sådana saker bara för att hålla dem aktiva i dessa fötterna-på-bordet-tider.

Kriminalpolisens lilla trepersonsavdelning för saknade personer vägrade att gräva i gamla fall, de hade mer än nog med de nya.

I den folktomma korridoren på väg tillbaka till sitt rum upptäckte Magnus att dörren stod på glänt. Han visste att han stängt den och klockan var över nio, så städpersonalen var klara sedan länge. För två år sedan hade de haft problem med stölder från tjänsterummen. Magnus Skarre slet upp dörren.

Katrine Bratt stod mitt på golvet och vände sig mot honom med ett höjt ögonbryn, som om det var hennes rum han hade 33

rusat in i. Hon vände ryggen åt honom igen. ”Jag ville bara se”, sa hon och lät blicken glida över väggarna. ”Se vad?” Skarre såg sig omkring. Hans tjänsterum var som alla de andras, med den enda skillnaden att detta inte hade något fönster. ”Det här var hans rum. Eller hur?”

Skarre rynkade pannan. ”Vad menar du?” ”Hole. Det här var hans rum i alla år. Också medan han utredde seriemorden i Australien?”

Skarre ryckte på axlarna. ”Jag tror det. Hur så?”

Katrine Bratt strök en hand över bordsytan. ”Varför bytte han tjänsterum?”

Magnus gick runt henne och slängde sig ner i kontorsstolen. ”Det har inget fönster. Och så blev han ju kommissarie.” ”Och så delade han först detta rum med Ellen Gjelten och sedan Jack Halvorsen”, sa Katrine Bratt. ”Och bägge dödades.”

Magnus Skarre knäppte händerna bakom huvudet. Den nya inspektören hade klass. En division eller två över honom. Han gissade att hennes make var chef för något och hade pengar. Hennes dräkt såg dyr ut. Men när man betraktade henne mer noggrant var det som om det fanns ett litet fel någonstans. Ett skönhetsfel han inte kunde sätta fingret på. ”Tror du att han hörde deras röster, var det därför han flyttade?” frågade Bratt och studerade en norgekarta på väggen där Skarre hade ringat in hemorterna för alla försvunna personer i Østlandet sedan 1980.

Skarre skrattade utan att svara. Hennes midja var smal och ryggen böjd. Han visste att hon visste att han tittade på henne. ”Hur är han, egentligen?” frågade hon. ”Varför undrar du det?” ”Det gör väl alla som precis har fått en ny chef?”

Hon hade rätt. Det var bara det att han aldrig hade tänkt på Harry Hole som chef, inte på det sättet. Okej, han gav dem en del uppgifter och ledde utredningen, men utöver det krävde han i 34

stort sett bara att de inte gick i vägen för honom. ”Han är som du kanske vet tämligen beryktad”, sa Skarre.

Hon ryckte på axlarna. ”Jag har hört talas om alkoholmissbruket, ja. Och att han har anmält kolleger. Att alla cheferna ville sparka honom men att den förre rotelchefen höll en beskyddande hand över honom.” ”Bjarne Møller hette han”, sa Skarre och såg på kartan, på ringen runt Bergen, där Møller senast hade setts innan han försvann. ”Och att folk här i huset inte gillar att media har gjort honom till ett slags popstjärna.”

Skarre sög in underläppen. ”Han är en förbannat bra utredare.

Det räcker för mig.” ”Tycker du om honom?” frågade Bratt.

Skarre flinade. Hon vände sig om och såg rakt på honom. ”Tycker om och tycker om”, sa han. ”Jag kan varken säga det ena eller det andra.”

Han sköt bak stolen, la upp fötterna på bordet, sträckte på sig och presterade en ointresserad gäspning: ”Vad jobbar du med så sent på kvällen?”

Det var ett försök att återfå övertaget. Hon var trots allt bara inspektör. Och ny.

Men Katrine Bratt bara log som om han hade sagt något roligt, gick ut genom dörren och försvann.

Apropå försvunnen. Skarre svor, satte sig upp i stolen och satte på datorn igen.

Harry vaknade och låg på rygg i sängen och stirrade i taket. Hur länge hade han sovit? Han vände sig om och såg på klockan på nattduksbordet. Kvart i fyra. Middagen hade varit en pina. Han hade betraktat Rakels mun som pratade, som drack vin, som tuggade kött och förtärde honom medan hon berättade att hon och Mathias hade talat om att bo några år i Botswana, där regeringen hade ett bra program för hiv-bekämpning och saknade läkare.

35

Hon hade frågat om han träffade någon. Och han hade svarat att han träffade sina barndomsvänner, Øystein och Tresko. Den förste var ett alkoholiserat, taxikörande datafreak, den andre en alkoholiserad spelare som skulle ha varit världsmästare i poker om han bara hade varit lika bra på att hålla sitt eget pokeransikte som han var på att läsa andras. Han hade till och med börjat berätta för henne om Treskos fatala förlust i VM i Las Vegas innan han kom på att han redan hade berättat det. Och det var inte sant att han träffade dem. Han träffade ingen.

Han hade sett servitören hälla mer i glasen på bordet bredvid och under ett vansinnigt ögonblick höll han på att slita ifrån honom flaskan och sätta den till munnen. I stället hade han sagt ja till att ta med Oleg på en konsert han hade tjatat på Rakel om att få se. Slipknot. Harry hade låtit bli att berätta för henne vilket slags band hon var i färd med att släppa iväg sin son på eftersom han kunde tänka sig att se Slipknot själv. Trots att band med obligatoriska dödsrosslingar, djävulstecken och snabba bastrummor vanligtvis bara gjorde honom full i skratt var Slipknot faktiskt intressanta.

Harry slängde av sig täcket och gick ut i köket, lät vattnet från kranen rinna kallt, kupade handen och drack. Han hade alltid tyckt att vattnet smakade bättre så, drucket ur hans egen hand, från egen hud. Sedan släppte han snabbt vattnet i vasken och stirrade på den svarta väggen. Hade han sett något? Något som rörde sig? Nej, inget, bara själva rörelsen, som den osynliga vågen under vatten som stryker över sjögräset. Över döda trådar, fingrar så tunna att de inte syntes, sporer som lyfter vid minsta rörelse i luften och slår sig ner på nya platser och börjar äta och suga.

Harry satte på radion i vardagsrummet. Det var avgjort. George W. Bush hade fått en ny period i Vita huset.

Harry återvände till sängen och drog täcket över huvudet.

Jonas vaknade av ett ljud och lyfte täcket från ansiktet. Han trodde i alla fall att det hade varit ett ljud. Ett knastrande, som ljudet av 36

kramsnö under stövlarna i tystnaden mellan villorna en söndagsmorgon. Han måste ha drömt. Men sömnen ville inte komma tillbaka trots att han blundade. I stället kom delar av drömmen tillbaka till honom. Far hade stått orörlig och tyst framför honom med reflexer i glasögonen som gav dem en ogenomtränglig isig yta.

Det måste ha varit en mardröm, för Jonas var rädd. Han öppnade ögonen igen och såg metallrören i taket röra sig. Sedan hoppade han ur sängen, öppnade dörren och sprang. Han lyckades undvika att titta ner i mörkret i trappan ner till bottenvåningen och stannade inte förrän han var vid dörren till föräldrarnas sovrum och tryckte ner dörrhandtaget oändligt försiktigt. Sedan kom han på att pappa var bortrest och mamma skulle han ju ändå väcka. Han smet in. En vit fyrkant av månsken sträckte sig över golvet och bort till den bäddade dubbelsängen. Väckarklockans siffror lyste mot honom. 01.11. Jonas stannade, förvirrad.

Sedan gick han ut igen. Gick mot trappan. Mörkret i trappan som bara låg där och väntade på honom, som ett stort öppet svalg.

Det hördes inte ett ljud nerifrån. ”Mamma!”

Han ångrade sig så fort han hörde sin egen rädsla i det korta, hårda ekot. För nu visste det det också. Mörkret.

Det kom inget svar.

Jonas svalde. Sedan började han gå ner för trappan.

På tredje trappsteget kände han något vått under foten. Likadant var det på det sjätte. Och åttonde. Som om någon hade gått här med våta skor. Eller våta fötter.

I vardagsrummet lyste det, men ingen mamma. Han gick bort till fönstret för att se över till Bendiksen, det hände att mamma gick över till Ebba. Men där var det mörkt i alla fönstren.

Han gick in i köket och bort till telefonen och lyckades låta bli att tänka, att släppa fram mörkret. Han slog numret till mammas mobiltelefon. Och kände jubel inom sig när han hörde hennes mjuka röst. Men det var ett meddelande om att lämna numret och en önskan om en bra dag.

37

Och det var inte dag utan natt.

I hallen stack han ner fötterna i ett par av fars stora skor, tog på sig täckjackan utanpå pyjamasen och gick ut. Mamma hade sagt att snön skulle försvinna igen i morgon, men det var fortfarande kallt och en lätt vind viskade och mumlade i eken vid grinden. Det var inte mer än hundra meter bort till Bendiksens hus och det fanns lyckligtvis två gatlyktor längs vägen. Hon måste vara där. Han tittade åt höger och vänster för att försäkra sig om att det inte fanns någon som kunde stoppa honom. Då fick han syn på snögubben. Den stod som tidigare, orörlig, vänd mot huset, badande i kallt månsken. Ändå var det något annorlunda med den, något nästan mänskligt, något välbekant. Jonas tittade på Bendiksens hus. Han bestämde sig för att springa, men han gjorde det inte. I stället stannade han och kände den försiktiga, iskalla vinden vina rakt igenom sig. Han vände sig långsamt mot snögubben igen. För han hade kommit på vad det var nu, vad som gjorde snögubben så bekant. Den hade fått en halsduk. En rosa halsduk. Halsduken Jonas hade gett sin mamma till jul.

38