9789175250328

9100102180.fm Page 5 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Till Emily och Claudia, som verkligen har hjälpt mig att genomföra detta projekt.

Med stor kärlek.

9100102180.fm Page 6 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

9100102180.fm Page 7 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Författarens tack Listan över personer som jag står i tacksamhetsskuld till tycks bli längre och längre för varje bok, men överst på denna måste jag återigen placera min agent Desmond Elliott, som är ett levande arkiv över förlagsbranschen, inte bara i England utan även i New York. Andra guruer inom New Yorks förlagsvärld har på ett strålande sätt givit färg åt boken: Larry Ashmead vid HarperCollins och Alun Davies vid Simon & Schuster var ytterst frikostiga med både sin tid och sina underbara anekdoter (för att inte tala om luncher), och jag skulle vilja tacka Patrick Jansson Smith för att han ledde mig till dem, liksom för en del historier som han själv bidrog med. I New York går också ett oerhört stort tack till Edna McNabney, som ägnade en hel dag åt att visa mig ett mycket speciellt New York, och naturligtvis till den underbare Mike Berkowitz, som hämtade mig från Algonquin i gryningen (bokstavligt talat) och körde omkring i Greenwich Village och Chelsea med mig i timmar, fick oss insläppta i barer långt innan de öppnade och fyllde en och en halv ljudkassett med fantastiska historier. Medan jag är kvar i Amerika (i tankarna) vill jag rikta ett stort tack till den kära Betty Prashker för en ny omgång historier, och till Caroline Upcher, som tog tog så fantastiskt väl hand om mig i The Hamptons medan jag utforskade Long Island. Och ett enormt tack går också till John Dadakis, som så frikostigt delade med sig av sin tid och sin juridiska expertis och lotsade mig genom den invecklade amerikanska arvsrätten.

Hemma i England, också på den juridiska fronten, fick jag en snabbkurs av Natalie Bryant i både arvsrätt och bolagsrätt i engelsk tappning; hennes kunskaper och tålamod var gränslösa. Alan Martin var en underbar informationskälla i fråga om företagsekonomi och Mark Stephens i fråga om domstolsförelägganden; Sue Stapely fortsatte att förbluffa mig genom att veta något om allt som jag frågade henne.

Ett tack går också, än en gång, till Ursula Lloyd för information om allt med anknytning till gynekologi på det fjärran 1950-talet, och till Roger Freeman för upplysningar om psykiatriska förhållanden under samma tidsperiod.

Och jag fick fler snabbkurser, en av Nicholas Fraser om årgångsvin 7

9100102180.fm Page 8 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

och en annan av Victor Sandelson om företagsinvesteringar. Och tack, Felicity Green och Ian Hessenberg, för kunskaper om och research kring fotografernas och modellernas eleganta värld under denna guldålder. Åtskilliga underbara böcker har också hjälpt mig: Another Life av Michael Korda, From Rationing to Rock av Stuart Hylton, Elizabeth’s Britain av Philip Ziegler och kanske framför allt In Vogue av Georgina Howell. Än en gång går ett enormt tack till Rosie de Courcy, vars begåvning och gnistrande uppfinningsrikedom som redaktör endast överträffas av hennes tålamod och takt när deadlines kommer och går. Också för att hon läser så snabbt, så att jag inte behöver vänta på hennes dom, och för att hon gråter på alla de rätta ställena i boken. Mycket viktigt.

Tack, Emma Draude på Midas, för att du så effektivt har berättat om boken för hela världen och för att du blir lika upprymd som jag över goda nyheter och recensioner.

Jag tackar Orionteamet för ännu ett exempel på elegant bokutgivning; namnlistan är lång, men den inleds med Susan Lamb, som har varit hjärnan bakom verket, och avslutas med Dallas Manderson och Jo Carpenter, som med sedvanlig skicklighet och beslutsamhet har sett till att boken har hamnat i butikerna. Och däremellan återfinns Juliet Ewers, som med oerhörd effektivitet och tålmodighet har fört arbetet i hamn, Lucie Stericker, som har åstadkommit ännu ett härligt omslag, Richard Hussey, som inte lät sig avskräckas av det snävaste tidsschemat hittills, och Malcolm Edwards, som jag tackar för alla möjliga begåvade bidrag och förslag, och inte minst för att han sa hur mycket han tyckte om boken.

Och till sist vill jag tacka alla mina vänner, som ger mig ett sådant stöd och har lyssnat så tålmodigt på min ändlösa jämmer över att boken aldrig skulle bli klar, och framför allt, som alltid, min familj, min make Paul och mina fyra döttrar, Polly, Sophie, Emily och Claudia, som har varit tvungna att leva med mig under de tre år som jag har varit upptagen av denna trilogi. Jag misstänker att de kanske är glada över att vi nu lägger familjen Lytton bakom oss; jag kommer att sakna den, särskilt Celia, alldeles förfärligt.

Penny Vincenzi, augusti 2002

8

9100102180.fm Page 9 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Huvudpersonerna LONDON Lady Celia Lytton, redaktionschef på förlaget Lyttons Lord Arden, hennes nye make Giles, tvillingarna Venetia och Adele, och Kit, hennes barn Jay Lytton, barnens kusin Boy Warwick, Venetias man Elspeth Warwick, deras dotter Keir Brown, Elspeths pojkvän Geordie MacColl, Adeles man Clio, deras dotter Noni och Lucas, Adeles barn med den framlidne Luc Lieberman Sebastian Brooke, bestsellerförfattare utgiven av Lyttons Clementine Hartley, en annan Lyttonsförfattare LANDET Billy Miller, Bartys bror Joan, hans fru, och deras söner Joe och Michael NEW YORK Barty Miller, chef för Lyttons New York Jenna Elliott, hennes dotter med den framlidne Laurence Elliott Cathy Patterson, skolkamrat till Jenna Charlie Patterson, Cathys far Jamie Elliott, Laurences bror och Jennas gode man Kyle Brewer, litterär agent och Jennas gode man Marcus Forrest, redaktionell chef vid Lyttons New York Isabella (Izzie) Brooke, Sebastians dotter Mike Parker och Nick Neill, copywriter, Izzies arbetsgivare

9

9100102180.fm Page 10 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

9100102180.fm Page 11 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Del ett ”Rich with the spoils of time …”

Thomas Gray Elegy Written in a Country Churchyard

9100102180.fm Page 12 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

9100102180.fm Page 13 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Kapitel 1 Lady Celia Lytton hade varit nära döden åtskilliga gånger under sitt långa liv. Inte alltid bokstavligen – även om det hade funnits sådana tillfällen, en nattlig cykeltur genom London under blitzen, en lång och skumpig bilresa samtidigt som hon höll på att få missfall, då det hade verkat som om liemannen verkligen hade henne på kornet – utan även i fråga om sitt rykte. Det fanns inget mer slående exempel på det senare än våren 1953, kröningsåret, då hon inte bara kungjorde sin förlovning med lord Arden, sitt gamla svärmeri, utan även tillkännagav att hon skulle dra sig tillbaka från bokförlaget Lyttons. Större delen av det litterära London drog genast slutsatsen att hon (i bästa fall) befann sig i ett tidigt skede av någon dödlig sjukdom. Sedan satt de vid sina lunchbord och skålade, i gin och tonic, eller dry martini, eller champagne, för det enastående minne hon efterlämnade och uttryckte sin djupa sorg över att ett liv som i så hög grad hade berikat den litterära scenen och sällskapslivet under nästan fem årtionden var över, innan de övergick till att spekulera om vad det till slut skulle stå i dödsattesten och exakt vem som skulle axla hennes alltid eleganta kappa.

De var naturligtvis knappast överraskande, dessa rapporter. Så länge någon kunde minnas hade Celia Lytton förklarat, bestämt och offentligt, att endast döden skulle kunna skilja henne från bokförlaget Lyttons, den i sanning största kärleken i hennes liv.

Hon var verkligen bokförlaget Lyttons för de flesta. Hon förkroppsligade det med sin lysande, nyskapande begåvning, sitt osvikliga redaktionella omdöme, sin unika stil, sin fulländade smak. Det hade varit så sedan hon började på Lyttons för nästan femtio år sedan som mycket ung flicka, men sedan Oliver Lytton, hennes make, hade dött ett år tidigare hade hon varit förlagets liv och själ. Den yngre generationen hade förvisso aktier i företaget, intresserade sig lidelsefullt för det, tillförde skicklighet och begåvning och en hel del hårt arbete, men ingen större bok förvärvades eller gavs ut, ingen redaktionell nyordning övervägdes, ingen investering gjordes, ingen överordnad personal anställdes utan hennes medgivande.

Inte ens det formella kravet att inhämta Lyttons New Yorks godkän13

9100102180.fm Page 14 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

nande vid alla större förändringar hade rubbat hennes känsla av total överlägsenhet. ”Jag vet vad de – eller snarare hon – kommer att tycka om det”, brukade hon säga så fort någon tog upp saken, och hon hade naturligtvis fullkomligt rätt. Som alla mycket väl visste fanns det mycket goda såväl personliga som professionella skäl …

Lady Celia själv, som skulle ha haft stort nöje av uppståndelsen om hon hade kunnat bevittna den, satt på en schäslong vid fönstret i vardagsrummet i sitt hus på Cheyne Walk, ytterst vacker som alltid och omgiven av sin stora familj. En del av familjemedlemmarna var mer märkbart bekymrade än andra, och manuskriptet till hennes yngste sons nya bok (levererat två månader efter utsatt tid, till hennes stora ogillande) låg på bordet bredvid henne.

Det var Venetia Warwick, en av hennes tvillingdöttrar, som bröt tystnaden. ”Mamma, är du verkligen säker på det här?” ”Exakt vad syftar du på, Venetia? Min förlovning eller att jag ska dra mig tillbaka?” ”Ja, bådadera. Men i första hand att du ska dra dig tillbaka, antar jag.” ”Absolut.” Lady Celias röst var munter. ”Vad skulle det kunna råda något tvivel om? Du har arbetat på Lyttons – hur länge, Venetia? Femton år. Med ansenlig framgång, skulle jag vilja tillägga. Du måste hålla med om att det är dags att jag flyttar på mig. Herregud, under årens lopp har du sagt det själv på mer än ett sätt. I din situation skulle jag känna lättnad, om inte spänd förväntan. Vilket jag är säker på att du, Giles, måste känna. Och ödsla ingen tid på att förneka det. Nåväl, nu måste ni ursäkta mig allihop, jag ska äta lunch med lord Arden. Jag tycker att jag förtjänar att ha litet roligt efter den ganska dystra förmiddag jag har haft. Men jag vill att ni alla äter middag här i kväll, så att vi kan diskutera allting mer uttömmande.”

Det var först när hon gick in i matsalen på Ritz vid sin nyblivne fästmans arm – han kallades Bunny av sina närmaste vänner – och tog emot graulationer till förlovningen från en del medan andra beklagade att hon skulle dra sig tillbaka, som folk med avsevärd skepsis började inse att hon kanske inte bara var vid mycket god hälsa utan också faktiskt hade menat vad hon sa. Hon skulle helt enkelt gå i pension.

Misstron både inom och utanför huset Lytton var knappast förvånande. Låt gå för att Giles Lytton, hennes äldste son, var verkställande di14

9100102180.fm Page 15 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

rektör, låt gå för att Venetia Warwick var ansvarig för försäljning och utveckling och den egendomliga nya vetenskap som kallades marknadsföring, låt gå för att Jay Lytton var redaktionschef, men det var Celia som de alla fogade sig efter. Denna foglighet kunde väcka förbittring hos Giles, Jay kunde protestera mot den ibland och det hände att Venetia ifrågasatte behovet av den på just hennes område, men ingen av dem övervägde på allvar att åsidosätta den.

Och nu satt hon här och meddelade att hon skulle lämna inte bara Lyttons utan även det som hade betytt mest för henne under hela livet: sitt arbete. Och detta för att bli grevinnan Arden, för att slå sig ner i lord Ardens ståtliga 1700-talshus i Skottland. Ståtligt var det nog, sa alla, men det låg mycket långt från London. Lord Arden hade förstås ett mycket fint hus vid Belgrave Square, men han tillbringade mycket tid på Glenworth Castle, mer känt som Glennings.

Alltsedan hans första hustru, med sin välkända böjelse för stallpojkar, gick bort hade han tillbringat mycket mer tid där än i London.

Han tyckte om att rida och jaga och fiska, och även om han var förtjust i opera, hade en loge i Glyndebourne och till och med brukade besöka La Scala och Parisoperan för att höra den gudomliga Maria Callas sjunga, var han faktiskt aldrig lyckligare än när han stod upp till midjan i det iskalla vattnet i sin egen å och fiskade lax, eller red över de ohyggligt farliga stängslen på sitt eget gods på jakt efter Skottlands rävar. Vad i hela världen skulle hon göra där uppe, undrade alla, den perfekt klädda och friserade lady Celia, hon som verkade vara den mest utpräglade storstadsmänniska man kunde tänka sig – man glömde att hon själv hade vuxit upp på landet, på sin fars gods, och att hon faktiskt hade träffat lord Arden första gången när hon var en helt ung flicka på en bjudning i Shropshire, där hon hade gått ut och jagat i det piskande regnet och skjutit fler fåglar än han hade gjort.

Nu närmade sig lady Celia Lytton de sjuttio, och i sin nya, såriga ensamhet fann hon plötsligt att hon greps av en stark längtan efter att återvända till sina rötter. Och Peter Arden var förunderligt skickad att leda henne till dem. ”Vill du –?” ”Självklart.” ”Berkeley Square?” ”Montpelier skulle vara –” ”Ja, det skulle det. Jag följer efter dig.”

Tvillingarna Lytton, som de fortfarande kallades, trots att de var gifta kvinnor med många barn, kommunicerade fortfarande så: på det 15

9100102180.fm Page 16 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

egendomliga, obegripliga stenografispråk som de hade använt sedan de var barn och som drev alla omkring dem till vansinne.

De anlände nästan samtidigt till Adeles hus på Montpelier Street, Venetia i sin ganska flotta Jaguar och Adele i den mörkgröna MG cabriolet som för tillfället var hennes stolthet och glädje. Det var tyst i huset; Adeles två äldsta barn var i skolan, och hennes nya lilla dotter var ute med barnsköterskan. ”Men nu går vi upp till ateljén. De kanske –” ”Det gör vi. Du är så lyckligt lottad, du utstrålar en sådan frid –” ”Ja, om det var frid du ville ha så var det här att skaffa sex barn inte rätt metod.” ”Jag vet, jag vet. Ska vi –?” ”Ja, gärna. Jag ska hämta litet. Geordie ställde in en låda Sancerre i källaren i går kväll. Ta med dig några glas och gå upp.”

Adeles fotoateljé upptog hela tredje våningen i huset, och med sitt glastak och sina fönster utan gardiner var den alldeles bländande i aprilsolen. Venetia gjorde en grimas och började dra ner rullgardiner. ”Jag klarar inte sådant här ljus. Inte vid min ålder. Det är allt annat än smickrande.” ”Venetia, ingen kommer att se dig utom jag.” ”Geordie skulle kunna komma upp.” ”Det kommer han inte att göra. Han äter lunch med en gammal dam som genomlevde första världskriget. För den nya boken.” ”Men han måste komma tillbaka.” ”Inte på evigheter”, sa Adele bestämt. ”Så, ge mig glasen.” ”Det är alldeles –” ”Jag vet. Verkligen.” ”Jag menar, tanken på Lyttons utan –” ”Jag slår vad om att du –” ”På sätt och vis. På sätt och vis inte alls.”

Adele såg på henne. ”Jag antar det. Vad tror du –?” ”Gud vet. Trött, kanske?” ”När har mamma någonsin –?” ”Aldrig. Cigg?” ”Mmm, tack.”

Adele tog en cigarrett, tände den och drog ett djupt bloss. ”Den verkligt stora frågan är –” ”Jag vet. Jag vet. Varför –” ”Jag menar, när –” ”Alla dessa år. Och Kit och allt.”

16

9100102180.fm Page 17 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

”Naturligtvis”, sa Adele, ”han är väldigt rar.” ”Det borde du veta, antar jag. Din flykt och allt.” ”Jaa. Men ändå –” ”Jag vet. Ändå tycker jag inte – Varför honom? Varför inte –?” ”Ja, en sak är alldeles klar”, sa Adele, ”hon kommer inte att säga något till oss. Eller till någon annan, för den delen.” ”Utom kanske Kit. Jag undrar om hon har givit honom någon förvarning.” ”Det tvivlar jag på. Herregud, han kommer att bli –” ”Ja, inte sant? Rasande. Och så sårad. Stackars raring.” Venetias stora, mörka ögon var fulla av medkänsla. ”Ja, stackars raring”, sa Adele. ”Det verkar fullkomligt obegripligt alltihop, eller hur?” ”Fullkomligt.”

Naturligtvis var det Venetia som hans mor valde ut och berömde den förmiddagen, tänkte Giles när han gick tillbaka till Lytton House. Inget beröm till honom, inte ett ord om hans bestseller om kriget, hans unika bok där krigets historia berättades enbart av de vanliga män och kvinnor som hade deltagit i det. Bara en syrlig anmärkning om att han måste känna en viss lättnad över hennes avgång. Vilket de naturligtvis gjorde allihop, hur mycket de än förnekade det. Att till sist bli fria från hennes närvaro, hur briljant den än var, från hennes dominans, hur välförtjänt den än var, från hennes direktiv, hur inspirerade de än var, fria att gå sina egna vägar, vinna sina egna framgångar, göra sina egna misstag till och med, fria att avvika från de stela regler som hon hade satt upp för hur Lyttons och dess affärer skulle skötas, allt detta skulle kännas underbart befriande. Det hade blivit mycket värre efter hans fars död.

Hon tycktes ha begravt alla spår av självtvivel tillsammans med Oliver och hans vänliga, återhållande inflytande. Till en början kunde de inte säga emot henne eftersom hon var försjunken i sin stora och obestridliga sorg; vad de inte hade förutsett var hur snabbt deras medgörlighet hade blivit accepterad som norm och hur hänsynslöst hon skulle utnyttja den.

Hon hade naturligtvis rätt. Giles hade känt en väldig lättnad när han läste tillkännagivandena i The Bookseller och Publishers’ Gazette – och vilket sätt att meddela inte bara världen utan även sin egen familj, och det utan minsta vink om saken i förväg – att hon skulle lämna förlagsvärlden från och med den dagen.

17

9100102180.fm Page 18 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Det hade inte sagts något om aktierna, så utan tvivel skulle Celia använda dem som ett verktyg i sin favorisering av vissa personer. På grund av Bartys ansenliga frikostighet ägde familjen fortfarande trettiotvå procent av aktierna i Londonförlaget. Med tanke på de stora framgångar som Lyttons London (som det nu kallades) hade haft på senare år var dessa aktier verkligen något att ha. Trettiotvå procent, ett tal som var så lätt och behagligt att dela med fyra: en fjärdedel var till Giles, Venetia, Jay, och till Oliver och Celia tillsammans. Det hade gjorts på ett så finkänsligt sätt att åtminstone Celia hade lätt för att förbise att någon frikostighet hade visats över huvud taget.

Giles fann fortfarande ett bistert nöje i det. Vem skulle för alla dessa år sedan ha trott att Barty skulle få en sådan makt över dem …

Han vände tankarna från Barty och återvände till nuet. Det skulle bli underbart, alldeles underbart, utan hans mor. Visst hade han och Venetia och Jay ofta olika åsikter, men nu skulle dessa meningsskiljaktigheter kunna lösa genom diskussion, genom ett sakligt resonemang där man tog hänsyn till faktorer som lönsamhet, konkurrens, en författares tidigare produktion.

Men det allra mest förbryllande var naturligtvis: Varför Bunny Arden? När alla hade trott, efter Olivers död – ”Jaha, kusin Giles.” Jay steg in i hans rum en timme senare. ”Ganska spännande, tycker du inte det?” ”Vilket då?” sa Giles försiktigt. ”Äh, lägg av, gamle skojare. Att Celia tänker låta oss sköta vårt jobb på egen hand, menar jag. Jävligt häftigt, uppriktigt sagt. Vi skulle till och med kunna skåla för det. Jag har en flaska skumpa i mitt rum. Vad säger du?”

Giles nickade en smula trött och följde Jay med blicken när han gick för att hämta champagnen. Han kände sig mycket ambivalent i fråga om Jay. Celia avgudade honom, och det gjorde Barty också, och det rådde inget tvivel om att han var allas favorit inom hela Lyttons. Vilket var svårt att ta. Å andra sidan kunde Giles inte förmå sig att ogilla honom heller. Jay var så vänlig och ständigt på gott humör, och bakom hans ganska burdusa sätt dolde sig en lysande begåvning och ett praktiskt taget ofelbart redaktionellt omdöme. Samtidigt som han hade denna privilegierade tillvaro på Lyttons som Celias favorit, var han gift med ”en av de vackraste flickorna i London” enligt Vogue, där hon ofta figurerade. Victoria Lytton var lång, slank och blond, med stora, bruna ögon och väldigt snygga ben. Hon var lika vänlig och charmerande som Jay och hade redan skänkt honom två söner, och nu hade hon just 18

9100102180.fm Page 19 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

inlett sin tredje graviditet, som enligt vad hon bestämt hävdade inte bara var hennes sista utan också skulle resultera i en liten flicka. Ingen hyste minsta tvivel om att det skulle bli som hon sa.

Jays enda fel var att han hade en tendens till lättja. Livet hade varit för vänligt mot honom, för lätt, och han hade för länge sedan förlorat hungern. Å andra sidan gjorde just den egenskapen att hans förhållande till författarna var otvunget och avspänt. Han kunde kommunicera med dem på ett djupt förstående och instinktivt plan, och han var en lysande förlagsredaktör som förstod deras känslor, värderade deras talanger och vårdade deras oerhört individuella bidrag till Lyttonmixen.

Det gällde inte bara de lysande nya, unga författarna – bland dem Kit Lytton själv och en häpnadsväckande originell kvinnlig skribent, Clementine Hartley, som hade tagit sin examen i Oxford för bara tre år sedan och redan hade skrivit två succéromaner – utan även dem som tillhörde den äldre generationen, som nästan till sin förvåning fann att de mötte uppskattning och kände sig väl till mods tillsammans med honom: kvinnliga skönlitterära författare som den stora Nancy Arthure, vars framgång hade fått förlagsvärlden att avundas Lyttons, lady Annabel Muirhead som skrev biografier – och Sebastian Brooke, den vördnadsvärde äldre statsmannen inom den litterära världen, med sina eleganta fantasyböcker som var skrivna för och älskade av barn och beundrade av vuxna.

Sebastian, som faktiskt hade haft ett sammanträffande inbokat med Giles och Celia samma eftermiddag för att diskutera den utgåva av hans böcker som planerades med anledning av kröningen; Sebastian, som hade ringt alldeles ursinnig och frågat varför Celias sekreterare hade funnit för gott att ställa in ett så viktigt möte med en halv dags varsel; Sebastian, som i detta ögonblick satt i en taxi på väg till Cheyne Walk, kokande av vrede, för att kräva ett besked av Celia själv om den verkliga anledningen till tillkännagivandet och varför hon hade valt att inte diskutera det med honom först.

19

9100102180.fm Page 20 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

Kapitel 2 Ett skrik ekade nedför trappan, följt av en kort tystnad och sedan häftiga snyftningar. Sedan följde snubblande fotsteg och till slut, när Adeles familj hade dykt upp ur olika rum för att fråga vad som stod på, hördes ett triumferande skratt. ”Det var Record som ringde.” ”Jag hörde inte att det ringde”, sa Geordie försiktigt. ”Det är inte det som är poängen.” ”Men mamma, vad är det då? Det var ett förfärligt ljud, jag blev riktigt rädd.” ”Förlåt, lilla Noni. Men jag blev väldigt till mig.” Adele gav sin dotter en kyss. ”Över vad då?” ”Ja –” ”Å, mamma, fram med det, det här är väldigt enerverande.”

Adele såg på sin sons otåliga ansikte och log. ”Record, den amerikanska tidskriften ni vet –” ”Ja, mamma, vi vet.” ”Record har bett mig att bevaka kröningen åt dem. Vara deras officiella fotograf. Nå, vad säger ni om det?” ”Älskling, det var fantastiskt. Det är verkligen alldeles underbart. Låt mig ge dig en kyss.” ”Å, Gud”, sa Lucas med ett överdrivet trött tonfall, ”inte inför barnen, tack.”

Han vände sig bort och gick in i sitt rum. Adele såg efter honom; hennes goda humör var plötsligt punkterat. ”Bry dig inte om honom”, sa Geordie. ”Han är besvärlig med flit.” ”Visst är han det.” Nonis söta lilla ansikte var bekymrat. ”Dumma pojke. Grattis, mamma, det är så spännande. Vänta tills jag får berätta det för flickorna i skolan i morgon.” ”Jag tror inte att de kommer att bli så förfärligt imponerade”, sa Adele och log mot henne. Hon tänkte på de oerhört världsvana flickor som var Nonis kamrater i Saint Paul Girls’ School. ”Naturligtvis blir de det. Det är vi alla, eller hur, Noni? Det kräver 20

9100102180.fm Page 21 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

definitivt en flaska champagne. Kom med ner, flickor, det kommer att ge vår kväll en flygande start”, sa Geordie. ”Jag ska bara se om Lucas skulle vilja göra oss sällskap”, sa Adele hastigt. ”Gå ner ni.”

Hon knackade försiktigt på Lucas dörr. Inget svar. Hon öppnade den långsamt. Han satt hukad över sina böcker och hans axlar såg egendomligt sårbara ut. Hon gick bort till honom och lade armarna om hans axlar. Han vände sig om och såg på henne med en märkligt uttrycklös min. ”Raring –” ”Ja?” Han var en så stilig pojke med sina mörka ögon, sitt mörka hår och sitt en smula magra ansikte. Vid fjorton års ålder var han hjärtskärande lik sin far. Sin far, den man som hon hade älskat så högt och – Adele riktade beslutsamt tankarna mot nuet igen. ”Raring, ska du inte göra oss sällskap där nere? Och dricka litet champagne?”

Han rynkade pannan. ”Nej tack. Jag är litet trött och jag måste bli klar med den här uppsatsen till i morgon. Men naturligtvis är jag väldigt glad för din skull, mor.

Grattis.” ”Tack. Men Lucas, du kommer väl med på middagen i kväll? Mormor skulle bli så besviken om du inte gjorde det. Det är en så stor dag för henne.” ”Jag tänkte fråga om det verkligen var nödvändigt. Det kommer att bli så sent innan vi kommer därifrån, och jag är säker på att hon inte kommer att sakna mig.” ”Naturligtvis kommer hon att sakna dig, Lucas. Hon avgudar dig, det vet du.” ”Gör hon? Jag är inte så säker på det. Och hon av alla människor skulle väl förstå att jag behöver arbeta.” ”Ja. Naturligtvis.” Adele gav honom ett hastigt, glatt leende. ”Du skulle kanske kunna skriva ett litet brev till henne? Och förklara?” ”Å, mamma, för Guds skull –” Han drog till sig ett papperark, klottrade ner något på det med sin oläsliga handstil och räckte det till henne. ”Här. Ge det till henne.”

Adele tittade på det. ”Kära mormor! Tyvärr kan jag inte följa med till dig. Jag har massor att göra. Lucas.” ”Tack”, sa hon försiktigt, samtidigt som hon ville slänga det på skrivbordet och säga att det var skandalöst ohövligt, att han var skyldig Celia någonting bättre än det här. Men hon måste vara väldigt försiktig med 21

9100102180.fm Page 22 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

vad hon sa och gjorde när det gällde Lucas. ”Jag tilläts aldrig bete mig så här”, hade Geordie sagt i klagande ton en gång när hon hade bett honom förlåta något särskilt fientligt utbrott från Lucas. ”Jag vet, älskling, och inte jag heller. Men Lucas har haft det så svårt.

Hans tidiga barndom var inte precis idealisk. Vi måste försöka hjälpa honom genom det här.” ”Det är jag som behöver hjälp”, sa Geordie med en suck. ”Jag vet. Och jag har full förståelse för det. Men vi har i alla fall vår egen lilla ängel. Och Noni avgudar dig.” ”Och det är ömsesidigt. Okay. Jag ska fortsätta att tillämpa den förbaskade amerikanska vetenskap som kallas psykologi på din son. Och vända andra kinden till. Jag kan tala om för dig att båda börjar bli ganska ömma.” ”Tack, älskling. Å, jag älskar dig.”

Och det gjorde hon; hon avgudade honom. Det hade förstås förekommit ett och annat problem. Som Celia hade påpekat mer än en gång var han för charmig för sitt eget bästa, och han hade förvisso en stor begåvning, men framgången hade kommit snabbt efter utgivningen av hans första bok, under Bartys ledning. Såväl män som kvinnor tyckte om honom, han var alltid i centrum för uppmärksamheten (och om han inte var det trivdes han inte) och var en tillgång i alla avseenden. Adele hade alltid varit medveten om att det snarare var hon som var lyckligt lottad som hade honom än tvärtom, och hon hade mer än en gång varit en smula rädd för att den kurtis som han ägnade sig åt nästan tvångsmässigt hade blivit en aning mer allvarlig än önskvärt. ”Men det är dig jag älskar och dig jag är gift med”, hade han sagt när hon anklagade honom, ”och jag är den lyckligaste mannen i England.

Skulle jag verkligen riskera att förlora det, tror du? Jag är ledsen om jag har gjort dig orolig, och jag ska försöka vara mindre sällskaplig av mig i framtiden.” ”Lucas är mycket trött”, sa Adele nu när hon steg in i förmaket, ”så han har bett att få stanna hemma i kväll.” ”Han behöver få ett ordentligt kok stryk”, sa Noni osentimentalt.

Adele såg på henne och log åt det arkaiska språket och den tvärsäkra tonen. ”Men Noni då. Det där menar du inte.” ”Jo, det gör jag, mamma. Han är ett odjur. Och du skämmer bort honom. Och det är inte rättvist. Hur som helst” – hennes tonfall förändrades – ”grattis. Vi är väldigt stolta, eller hur, Geordie?”

22

9100102180.fm Page 23 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

”Mycket stolta. Bra jobbat. Betyder det att du kommer att få en plats i Westminster Abbey?” ”Jag – antar det. Herregud, vilken ära. Mamma kommer att bli mycket förargad.” ”Kommer lord Arden hit i kväll, tror ni?” sa Noni. ”Tydligen inte. Det är en ren familjemiddag, sa mamma.” ”Sebastian kommer inte heller. Izzie ringde och pratade förut. Han är alldeles ursinnig.” ”Ja, han hör inte heller till familjen”, sa Adele bestämt. ”Det gör han inte, förstås. Men – han tycker det.” ”Vad sa Izzie mer?” frågade Geordie med förbryllad min. ”Jag antar att han måste vara väldigt upprörd. Över hela historien. Jag menar –” ”Geordie”, sa Adele och lät plötsligt sträng på rösten, ”inte nu.” ”Å, mamma”, sa Noni otåligt, ”var inte fånig.” ”Och vad menar du med det?”

Nonis ansikte blev nollställt, hennes mörka ögon uttryckslösa, och hon log ljuvt. ”Ingenting”, sa hon. ”Kom nu, det är bäst att vi ger oss i väg. Geordie, din slips sitter snett. Jag ska bara hämta min kappa medan mamma rättar till den.”

Hon lämnade rummet. Adele tittade efter henne och vände sig sedan mot Geordie. ”Tror du att hon vet?” ”Älskling, allihop vet.” ”Men – vem kan ha berättat det för henne?”

Han log mot henne. ”Jag kan inte fatta att vi har det här samtalet.

Igen.” ”Vad menar du?” ”Du blev så chockad när du upptäckte att Henry visste om det. Och Izzie.” ”Den rara Izzie.” ”Ja visst. Väldigt rar. Men hon är inget barn. Tjugotre nu. Naturligtvis måste hon veta om det. Sebastian är hennes far.” ”Kanske har hon berättat det för Noni. De står varandra mycket nära.” ”Kanske det. Eller Henry Warwick, eller Roo, eller deras olydiga systrar. Barn pratar faktiskt, Adele.” ”Jag vet, men – ja, kanske borde jag tala med henne om det.” ”Det tror jag inte. Hon verkar inte alltför bekymrad. Hon är en mycket världsvan ung dam.”

Noni kom in i rummet igen med en sammetscape över armen.

23

9100102180.fm Page 24 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

”Raring, du är så vacker”, sa Geordie. ”Du gör en gammal man mycket lycklig. Låt mig hjälpa dig på med den där.” ”Geordie! Knappast gammal. Du ser inte mycket äldre ut än Henry.” ”Vilka dumheter”, sa Geordie, märkbart förtjust över denna hyllning. Och det var faktiskt sant. Med sitt amerikanskt stiliga utseende, sin långa, slanka kropp, sitt böljande bruna hår och sina stora, grå ögon kunde han ha varit vad som helst från tjugofem år och uppåt. I själva verket var han fyrtiotvå, ett år yngre än Adele. Medan Henry Warwick, Venetias äldste son, med de mörka, liderliga anletsdragen och det en aning frivola sättet, faktiskt verkade mycket äldre än sina tjugofyra år. ”Lägg av”, sa Adele, ”det här sällskapet för inbördes beundran får mig att känna mig riktigt avundsjuk. Och dessutom får vi inte komma för sent. Mamma skulle aldrig förlåta oss.”

Men i själva verket serverades middagen mer än en halvtimme efter utsatt tid, och Celia var inte i förmaket för att ta emot sina gäster. Hon skylde över de härjningar som en lång konfrontation med den ursinnige Sebastian hade utsatt hennes ansikte och fattning för, en konfrontation som hade slutat först när han lämnade huset just som Jay och Tory anlände. ”Och de sista ord vi hörde var: ’Jag önskar dig lycka till med din jävla nasse’”, viskade Tory till Adele, ”och han grät faktiskt, tårarna strömmade nedför kinderna på honom. Den rare Sebastian, jag ville springa efter honom, men Jay sa att det var bäst att lämna honom i fred.” ”Izzie är hemma”, sa Adele. ”Hon kommer att trösta honom. Å, stackars, stackars Sebastian. Jag står inte ut med att tänka på hur det måste kännas för honom. Varför har hon gjort så här, varför?” ”Raring, jag vet inte.” ”Hon är verkligen ett oerhört mysterium”, sa Adele med en suck. ”Det har hon alltid varit. Kära nån. Tja, kanske kommer hon att förklara något av det i kväll. Tory, det där är en alldeles gudomlig klänning.” ”Inte så tokig, va? Den döljer min runda mage riktigt bra. Hon växer förfärligt fort. Jag tror att hon kommer att vara större än sina bröder när hon föds. Fyra månader kvar, och se hur jag ser ut.”

Adele såg på Tory. Hon bar en klänning med hög midja och hade håret bakåtkammat från sitt vackra ansikte, och Adele tänkte att det faktiskt var svårt att se att hon alls var gravid. ”Fiska inte efter komplimanger, Tory Lytton”, sa hon raskt, ”men här kommer en i alla fall: Du ser fantastiskt bra ut. Nu är det bäst att vi går in och gör vår plikt. Tack och lov att inte Bunny är här, det –” 24

9100102180.fm Page 25 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

”Vem är Bunny?” ”Lord Arden. Han heter Peter, förstår du, och –” ”Beatrix Potters Peter Rabbit! Naturligtvis. Jag visste inte att du kände honom så väl!” ”Han hjälpte mig att fly från Frankrike 1940. Ordnade en plats åt mig på en av de allra sista båtarna från Bordeaux. Vi reste tillbaka tillsammans. Jag och han, och barnen förstås.” ”Det visste jag inte. Det låter vansinnigt spännande.” ”Det var förfärligt. Men han är rar.” ”Det var Oliver också. Din mor tycks attrahera gentlemän.” ”Han är ett mycket svagare kort än pappa”, sa Adele. ”Han var inte alls så mesig som han verkade. Han var lika viljestark som mamma, och på sitt sätt var han lika besvärlig, men han dolde det väl. Hej, Boy, hur många av din dynasti har du med dig?” ”Bara fyra”, sa Boy Warwick och gav båda en kyss. ”Herregud, jag vet inte vilken av er flickor som är vackrast. Adele, raring, låt mig hämta en drink åt dig. Jag tjänstgör som värdinna för tillfället.”

Plötsligt kände Adele en absurd längtan efter sin far. Han skulle sitta där i sin rullstol vid den öppna spisen och utstråla den egendomliga blandning av charm och distans som var så typisk för honom … ”Jag vet”, sa Venetia och gav henne en kyss. ”Jag tänkte samma sak nyss.” ”Hur visste du –” ”Jag såg att du tittade på hans plats. Och tänkte –” ”Det verkar så tidigt”, sa Adele, ”det är det jag tänker hela tiden. Så tidigt. Ett år, inte mer. Och –” ”När man kommer upp i min ålder, Adele, har man inte så många år kvar. Det skulle du kunna tänka på. Det är en av de saker som jag hade tänkt tala om senare.”

Adele vände sig om. Hennes mor log mot henne, till synes på gott humör. Celia visade inga spår av det svåra känslomässiga trauma som hon alldeles nyss hade genomgått. ”Jag har just hört att Kit inte kan komma. Så synd. Men han har väldigt mycket att göra.”

Och han är väldigt chockad och upprörd, tänkte Venetia. ”Jag är rädd för att Lucas inte heller kan komma”, sa Adele. ”Tyvärr.

Han sliter förfärligt hårt med skolarbetet, och han är trött och – här, han har skrivit ett brev till dig.”

Celia såg hastigt på det med fullständigt uttryckslös min och gick sedan bort till den öppna spisen och slängde det på elden. ”Mycket oförskämt”, sa hon och gick tillbaka till Adele. ”Han vet inte 25

9100102180.fm Page 26 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

hur man uppför sig, Adele. Du borde lära honom litet hyfs. Säg till honom att vi inte saknade honom ett ögonblick. Käre Boy, jag tycker att vi går in med detsamma, alla är här.”

Alla utom Kit, tänkte Venetia och följde sin mor in i matsalen. Hon satte sig på sin vanliga plats mellan modern och Jay, med Giles vid den andra änden av bordet och Helena bredvid honom. Alltihop var så noga bestämt av Celia att de aldrig ifrågasatte det. De enda förändringarna kom när någon dog. En gång hade Jays mor suttit där han satt nu, och Oliver hade naturligtvis suttit mitt emot sin hustru. Kits plats förblev tom; Celia sa åt mrs Hardwicke att låta den vara. ”Det är fortfarande möjligt att han kommer”, sa hon kort, och när mrs Hardwicke dröjde kvar vid kuvertet tillade hon: ”Mrs Hardwicke, låt det stå, sa jag.”

Hon var inte så förtjust i mrs Hardwicke. Hon kunde inte förlåta henne för att hon inte var Brunson, butlern som hade haft hand om hushållet i nästan femtio år och som hade dött, som om det var det enda anständiga han kunde göra, några få veckor efter Oliver.

Men Kit ville inte komma. Han var för arg, för chockad. ”Det känns inte som om jag någonsin skulle kunna träffa eller tala med henne igen”, hade han sagt till Izzie i telefon, och hans röst hade varit hes av smärta. ”Är hon fullkomligt ond eller fullkomligt galen?” ”Ingetdera”, sa Izzie, ”hon är bara din mor. Och hon gör vad hon tycker att hon måste göra. Hon skriver sina egna lagar.” ”Dåliga lagar. Hur mår Sebastian?” ”Han är väldigt upprörd. Och förbryllad, som du.” ”Ska jag komma –” ”Jag vet inte. Jag skulle kunna fråga honom. Om du vill.” ”Ja. Skulle du vilja göra det, Izzie? Tack.”

Izzie lade luren på bordet och gick in i faderns arbetsrum. Han satt och stirrade på den mörknande himlen, blek, härjad, med rödkantade ögon. ”Far, Kit är i telefon. Skulle du vilja att han kommer och –” ”Nej, nej.” Han skakade på huvudet, suckade tungt och lyckades le mot henne. ”Jag tror inte det. Men tacka honom för erbjudandet. Jag vill bara vara ensam. Kanske om en eller ett par dagar. Stäng dörren, är du snäll.” ”Ja, far.”

Izzie återvände till vardagsrummet och tog upp luren igen.

Kit höll på att dricka sig berusad, talade han om för henne. ”Å, Kit. Ska jag –” 26

9100102180.fm Page 27 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

”Nej. Det är bäst att du låter bli. Stanna där hos –” ”Ja, naturligtvis. Men i morgon skulle vi kunna –” ”Ja, bra. Vid ettiden?”

De kommunicerade i halva meningar, ungefär som tvillingarna. Det var intressant, särskilt för dem som inte kände till deras historia. ”Nu hoppas jag att ni kommer att förstå.” Celia hade rest sig; middagen var över. ”Och förlåta vad som förefaller att vara min ganska chockerande brådska. Som jag sa till Venetia har man inte så många år kvar i min – vår ålder. Jag älskade Oliver väldigt mycket. Väldigt mycket. Vi hade ett fint äktenskap. Och jag tror att jag gjorde honom lycklig.” Hon tittade runt bordet för att se om någon vågade ha en annan mening. ”Men – nu är han död. Och jag är mycket ensam.”

Celia fortsatte: ”Men jag vet verkligen att Oliver skulle ha velat att jag var lycklig. Generositet var en av hans många dygder. Och jag är fullkomligt säker på att jag kommer att bli det. Jag har känt lord Arden i många år, jag tycker väldigt mycket om honom och vi har mycket gemensamt. Vi kan få några – inte alltför få, hoppas jag – mycket bra år tillsammans. Och när jag hade kommit fram till att det var det här som var det rätta för mig – för oss – kom jag också fram till att det inte skulle bli något dröjsmål. När jag har fattat ett beslut vill jag gärna skrida till handling, som ni vet.”

Det blev tyst. Någon borde säga något, tänkte Venetia. I samma ögonblick som tanken dök upp i hennes huvud reste Boy sig upp. ”Jag tycker att vi allihop ska höja våra glas och skåla för dig, Celia. Du förtjänar all lycka. Skål för Celia.” ”Skål för mormor”, sa Henry Warwick och log, ”från vår generation.” Celia besvarade hans leende och gav honom en slängkyss. Ett pliktskyldigt ”för mormor” mumlades runt rummet. ”Tack”, sa Celia. ”Nu till några praktiska detaljer. Vi planerar att gifta oss mycket snart – kanske innan månaden är slut. En stillsam borgerlig ceremoni med bara familjen närvarande. Allt annat skulle vara – smaklöst, tyckte vi.”

Och när hade hon någonsin gjort någonting stillsamt? tänkte Helena. På något sätt skulle hon lyckas göra en stor föreställning av det: meddela pressen, bjuda in hundra vänner … ”Och jag ville också ge en mer utförlig förklaring till att jag lämnar Lyttons. Jag tycker att jag är skyldig lord Arden att vara vid hans sida och dela hans liv helt och fullt. Det är det han vill, det var därför han bad mig gifta mig med honom.”

Gud, tänkte Giles, inbillar hon sig verkligen att vi allihop ska tro på 27

9100102180.fm Page 28 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

de här klyschorna? Han mådde nästan illa och undrade om han var den ende. ”Och dessutom tycker jag att det är dags för mig att gå. Oliver och jag skapade Lyttons, på samma sätt som vi skapade den här familjen.

Tillsammans.”

Du går litet för långt, mamma, tänkte Adele. Det här gränsar till det kväljande. ”Att göra det ensam, att driva Lyttons utan honom, finner jag ganska – otillfredsställande.”

Och det är så hon ser det, tänkte Jay, som att hon fortfarande ”gör det”. Han hade varit på förlaget i fjorton år. Undermeningen var att de alla fortfarande gjorde det hon sa åt dem att göra. Även om det inte var riktigt så det gick till så kändes det egendomligt förklenande. Han kände Torys hand glida in i hans under bordet. Han kramade den och log hastigt mot henne. Hon förstod alltid. ”Hur som helst kan ni ta över nu. Ni – tre. Jag kommer inte att lägga mig i, det försäkrar jag.” Hon tittade runt bordet igen och hennes blick var road. ”Förmodligen finner ni det litet svårt att tro. Tiden kommer att övertyga er, hoppas jag. Och långa perioder kommer jag inte att vara här. Jag har för avsikt att tillbringa en stor del av min tid i Skottland, och lord Arden och jag planerar att resa en hel del.”

Celia fortsatte: ”Naturligtvis undrar ni över min andel i Lyttons. Som Oliver och jag ägde gemensamt tills han dog och som jag fick ärva. Jag har tänkt mycket på detta. Om jag borde överlåta aktierna. Det skulle uppenbarligen göra saker och ting lättare för er. Annars skulle ni alltid veta att jag kunde utöva min rösträtt närhelst jag ville. Fortsätta att lägga mig i. Naturligtvis inser jag” – hon gjorde en paus med ett uttryck av stark motvilja över sina ännu vackra anletsdrag – ”att de bara representerar en liten bråkdel av sitt gamla värde. I rent ekonomiska termer.

Men när det gäller den dagliga skötseln av företaget är de viktiga.”

Släpp ifrån dig dem då, för Guds skull, tänkte Giles. Och ge dem till mig, din äldste son, och låt mig till slut, vid fyrtionio års ålder, inta min rättmätiga plats i ledningen för det här bokförlaget. Hon såg på honom nu, ja, det måste väl betyda att de skulle bli hans. Gud, det hade varit en lång väntan, men det hade det varit värt. ”Nu är jag inte alls säker på vad er far skulle ha velat. Lyttons var alltid hans främsta intresse. Jag vet att han skulle ha velat att jag behöll det.”

Ja, vi vet vad det betyder, tänkte Venetia. Det betyder att du inte alls tänker dra dig tillbaka. Du kommer fortfarande att vara där. Dag efter dag. Den här pensioneringen är en fars. Och hon undrade varför hon 28

9100102180.fm Page 29 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

erfor en motvillig och mycket svag känsla av lättnad. Celia sträckte sig efter en cigarrett, tände den och drog ett halsbloss. Sedan log hon, ett egendomligt, självbelåtet litet leende. ”Å andra sidan hade Oliver alltid svårare för att ta ett steg framåt än jag. Jag kan förstå att det skulle vara svårt för er att acceptera mitt beslut att lämna Lyttons så länge jag har kvar mina aktier. Så – jag föreslår en kompromiss. Bara ett år framåt kommer jag att behålla mina aktier. Under den tiden kommer jag inte att lägga mig i hur Lyttons sköts. Varken redaktionellt eller kommersiellt.” Hon smålog igen. ”Jag inser att ni kan finna det svårt att tro på det. Ni får helt enkelt lita på mig.”

Väldigt svårt, i själva verket omöjligt, tänkte Giles. ”Och efter det året?” sa han så lugnt han kunde. ”Efter det året kommer jag att dela ut aktierna.” ”Förutsatt att vi sköter Lyttons till din belåtenhet, förmodar jag. Och till Bartys, förstås.”

Det där hade tagit skruv, till sist, det hade gjort ont. Celia ryckte till märkbart. Sedan sa hon: ”Jag tror faktiskt inte att vi behöver tänka alltför mycket på Barty i det här sammanhanget”, sa hon i frostig ton. ”New York har alltid låtit oss sköta oss själva. Jag kommer att fördela mina aktier efter ett år. Jag tvivlar inte på att jag vid det laget kommer att göra det med glädje. Ni är alla ytterst väl rustade att sköta Lyttons, ni är mycket begåvade och ni kompletterar varandra.” ”Men det är inte riktigt tillräckligt”, sa Jay. ”Förlåt?” sa Celia. ”Du betraktar inte vår begåvning som fullt tillräcklig. För att ta över nu, i samma stund som du drar dig tillbaka.” ”Jay, du har inte hört på”, sa Celia tålmodigt. ”Jag vill att ni ska ta över nu. Omedelbart. Låt mig förklara närmare vad jag menar.

Det här är inget spel från min sida. Jag är fullkomligt allvarlig. Jag är sextioåtta år gammal. I nästan femtio av dessa år har jag suttit i mitt rum på Lyttons. Fascinerande, spännande, givande år. Men med kanske så litet som tio år kvar känner jag mig plötsligt – hur ska jag säga – skrämd av allt som jag inte har gjort eller sett. Jag kommer nog att fortsätta att intressera mig för förlagsbranschen i stort, det skulle vara svårt att inte göra det, men det är så långt jag tänker sträcka mig.” ”Varför lämnar du inte ifrån dig aktierna då?” sa Giles. ”Därför att jag tycker att det skulle vara att svika er fars förtroende.

Han lät mig ärva sin andel i Lyttons; han var mycket tydlig i det fallet.

Nära nog hans sista ord” – hon tystnade plötsligt när rösten höll på att svika henne och hon drog ett häftigt bloss på cigarretten – ”hans sista ord gällde förlaget. Hur stolt han var över det och” – hennes röst hade 29

9100102180.fm Page 30 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

blivit stadigare och hon lät blicken vandra runt bordet och vila på var och en av dem i tur och ordning; hennes mörka ögon var trotsiga – ”och över mig. Över vad vi hade gjort tillsammans. Jag kan inte släppa förlaget helt och hållet. Inte än. Jag måste förvissa mig om att Lyttons är i goda händer och i god form.”

Mot sin vilja fann de att hennes argument hade övertygat dem. ”Så om ett år kommer jag kanske – till och med troligen – att dela ut mina aktier. Tycker ni att det låter rimligt? Har jag gjort min inställning klar?” ”Fullkomligt klar”, sa Giles. Hans röst var dödstrött. Han kunde se att han än en gång var slagen. Att han än en gång måste vänta. Vänta på sin förstfödslorätt, vänta på att få inta sin plats som Lyttons chef. ”Bra. Då föreslår jag ännu en skål. För Lyttons. Dess framtid.” ”Skål för Lyttons”, sa alla lydigt. ”Bra”, sa Celia i munter ton. ”Ja, det gläder mig att ni alla är – nöjda med situationen. Som jag är.” Så log hon igen, samma självironiska leende. ”Men jag är säker på att ni även förstår att det inte kommer att bli alldeles lätt för mig.”

Bra, tänkte Giles. Jag hoppas att det blir alldeles fasansfullt svårt för dig, jag hoppas att du blir förtvivlat olycklig med lord Arden, jag hoppas – ”Giles, vi måste gå.” Helena hade rest sig, med stel min. ”Förlåt oss, Celia. Tack för en mycket – intressant kväll. George, Mary, säg god natt till farmor.”

Hon är väldigt upprörd, tänkte Adele och följde henne med blicken när hon lämnade rummet. Och vem kunde egentligen klandra henne?

Hon hade tillbringat hela sitt liv som gift med att vänta på framgången för Giles, och den hade aldrig kommit, inte på allvar. Det närmaste hade varit utgivningen av hans bok, som hade blivit så väl mottagen och fått så goda recensioner, men det tillhörde det förflutna nu. Stackars Giles. Han var vit i ansiktet, förtvivlad, och kysste sin mor som bara han kunde, hastigt, nästan utan att nudda vid hennes ansikte. Och barnen, de förfärligt trista George och Mary, kysste henne också pliktskyldigt. Men de hade åtminstone kommit. De hade inte skickat oförskämt avvisande brev. Något hade gått fruktansvärt snett i hennes relation till Lucas, och hon visste inte hur hon skulle kunna rätta till det.

De hade gått allihop när klockan var halv elva. Celia hade väntat det; hon hade – naturligtvis – vetat att de ogillade henne och det hon gjorde, och hon hade också vetat att hon inte kunde förklara sig ordentligt. Det hade aldrig kunnat blivit en Lyttonkväll, en av dessa oändligt 30

9100102180.fm Page 31 Monday, December 15, 2003 3:30 PM

varma, glada fester, fyllda av skvaller och litterära anspelningar, häftiga diskussioner och skämt. De skulle aldrig bli desamma igen, dessa kvällar. Inte riktigt. Hon förstod det nu. Det var ofattbart att hon efter ett halvt sekel i familjens mitt hade dragit sig ur den. Det var vad hon hade gjort, genom att välja att gifta sig med lord Arden. Hon hade chockat och bedrövat familjen, det insåg hon mycket klart. Och hon hade förlorat Sebastian också, kanske för alltid. Möjligen till och med Kit, som det verkade. Vilket var ännu svårare.

31