9789172994829

Cornelia Funke

ISBN: 978-91-7299-482-9

Spökriddaren-omslag.indd 1

Opal

Opal

Spökriddaren och hans väpnare

Livet är inte lätt för Jon Whitcroft. Mot hans vilja skickar hans mamma honom till en internatskola i Salisbury. Strilande regn, mörka murar, tomma korridorer, främmande ansikten, och desutom måste han dela rum med två skolkamrater. Jon anar inte att detta snart kommer att vara hans minsta problem. Den sjätte natten på internatet uppenbarar sig plötsligt tre vålnader utanför fönstret till hans rum. De stirrar på honom. Som tur är finns det en person i Salisbury som kan allt om vålnader …

Cornelia Funke

Spökriddaren och hans väpnare

Opal

2011-07-01 11.06

Cornelia Funke

Spökriddaren och hans väpnare

Spökriddaren-inlaga.indd 1

2011-07-01 10.59

Böcker av Cornelia Funke: Bläckhjärta Bläckmagi Bläckdöd Drakryttaren Reckless Tjuvarnas herre

www.opal.se

Originalets titel: Geisterritter © Text: Cornelia Funke, 2011 © Illustrationer: Friedrich Hechelmann, Cecilie Dressler Verlag, 2011 Översättare: Gunilla Borén Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Bookwell, Finland, 2011 ISBN: 978-91-7299-482-9

Spökriddaren-inlaga.indd 2

2011-07-01 10.59

Cornelia Funke

Spökriddaren och hans väpnare Översatt av Gunilla Borén

Opal

Spökriddaren-inlaga.indd 3

2011-07-01 10.59

Spรถkriddaren-inlaga.indd 4

2011-07-01 10.59

Kapitel:

1. Bortkörd ….……………………………………….………………………………………………… 7 2. Tre döda män ………………………………..………………………………………………… 15 3. Hartgill …………………………………………..………………………………………………… 23 4. Ella ……………………………………………….…………………………………………………… 31 5. Ett gammalt mord ……………………………….………………………………………… 40 6. Ett länge sedan glömt löfte …………….…………………………………………… 51 7. Den döde riddaren ………………………………………………………………………… 59 8.Egentligen ingen dålig eftermiddag …………………………………………… 67 9. Det stulna hjärtat ………………………………………………………………………….. 84 10. Giftiga skuggor ……………………………………………………………….…………… 94 11. Longspees slott och en död korgosse ………………………………….. 105 12. Ellas morbror ……………………………………………………..…………………………113 13. Hartgills kyrka ……………………………………………………………………………. 124 14. Kroppar som kläder ………………………………………………………………….. 130 15. Över ……………………………………………………………………………………………….. 146 16. Longspees mörker …………………………………………………………………….. 149 17. Korgossarnas ö ………………………………………………………………………….. 155 18. Aftonsång …………………………………………………………………………………….. 167 19. Lacock Abbey ………………………………………………………………………………. 171 20. Vänner ………………………………………………………………………………………..… 185 21. Ingen dålig plats …………………………………………………………………………. 194

Spökriddaren-inlaga.indd 5

2011-07-01 10.59

Spรถkriddaren-inlaga.indd 6

2011-07-01 10.59

1. Bortkörd

Jag var elva när mamma skickade mig till internatskolan i Salisbury. Ja, hon hade faktiskt tårar i ögonen när hon körde mig till stationen, det måste jag medge. Men hon satte mig på tåget i alla fall. ”Din pappa skulle ha varit väldigt glad över att du går på hans gamla skola!” sa hon och tvingade fram ett leende på läpparna och Skägget klappade mig så uppmuntrande på ryggen att jag nästan fick lust att knuffa ner honom på spåren.

Skägget … mina systrar klättrade upp i knäet på honom redan när mamma tog med honom hem för första gången.

Men jag förklarade honom krig så fort han lade armen om mammas axlar. Min pappa hade dött när jag var fyra och jag saknade honom förstås, även om jag knappt kommer ihåg honom. Men det betydde inte att jag ville ha en ny, särskilt inte en orakad tandläkare. Jag hade varit mannen i huset, mina systrars hjälte, min mammas ögonsten. Men plötsligt satt hon inte längre framför teven med mig på kvällarna, utan gick ut med Skägget. Vår hund, som jagade bort alla andra från tomten, lade tuggleksaker vid hans fötter och mina systrar målade jättestora hjärtan åt honom. ”Men han är ju så snäll, Jon!” Hela tiden fick jag höra det. Snäll. Vad var det som var snällt med honom? Han övertygade mamma om att

7 Spökriddaren-inlaga.indd 7

2011-07-01 10.59

allt, som jag tyckte var gott, var dåligt för mig och han blockerade teven.

Jag försökte på alla sätt bli av med honom. Minst ett dussin gånger lät jag dörrnyckeln, som mamma hade gett honom, försvinna, hällde coca-cola på hans tandläkartidningar (eller vad det nu var) och strödde klipulver i munvattnet som han alltid gjorde reklam för. Allt förgäves. Mamma satte inte honom, utan mig, på tåget. Underskatta aldrig dina fiender! skulle Longspee senare lära mig. Men tyvärr hade jag då inte träffat honom än.

Min bannlysning hade troligen bestämts efter att jag hade övertalat min lillasyster att hälla sin barnvälling i hans skor.

Eller också var det kanske terroristbrevet, där jag hade monterat in hans foto, som var orsaken till det hela. Hur som helst … jag hade kunnat slå vad om mina videospel att det var Skäggets idé med internatskolan – även om mamma än idag förnekar det.

Mamma erbjöd sig naturligtvis att personligen överlämna mig till min nya skola och stanna ett par dagar i Salisbury – ”tills du har vant dig” – men det avböjde jag. Jag var säker på att hon bara ville lugna sitt dåliga samvete för hon tänkte flyga till Spanien med Skägget medan jag befann mig mol allena bland vilt främmande lärare, dålig internatskolemat och nya klasskamrater, av vilka de flesta säkert skulle vara starkare och mycket klokare än jag. Jag hade aldrig förr tillbringat mer än en helg utan min familj. Jag sov inte gärna i andra sängar och jag ville absolut inte gå i skolan i en stad som var mer än tusen år gammal och dessutom var stolt över det. Min åttaåriga syster hade gärna bytt med mig. Sedan hon hade läst Harry Potter ville hon absolut till en internatskola. Men jag drömde om barn i avskyvärda skoluniformer,

8 Spökriddaren-inlaga.indd 8

2011-07-01 10.59

9 Spรถkriddaren-inlaga.indd 9

2011-07-01 10.59

som satt i mörka salar med skålar med vattnig gröt framför sig och som bevakades av lärare med meterlånga käppar.

På vägen till stationen sa jag inte ett enda ord. Jag gav inte ens mamma en avskedspuss, när hon lyfte upp min väska på tåget, för jag var rädd att jag inför Skägget skulle förvandlas till en barnsligt snyftande unge. Tågresan tillbringade jag med att klistra ihop utpressningsbrev av tidningsklipp där Skägget hotades av en förfärlig död om han inte lämnade mamma i fred. Den gamle mannen, som satt bredvid mig, granskade mig med alltmer oroligt ansiktsuttryck, men till slut slängde jag breven på tågets toa och sa till mig själv att mamma säkert skulle inse var hon hörde hemma och sedan aldrig mer föredra Skägget framför mig.

Jag vet. Jag var i ett beklagansvärt tillstånd. Resan varade en timme och nio minuter. Det är faktiskt mer än åtta år sedan och jag kommer ändå så väl ihåg alltihop. Clapham Junction, Basingstoke, Andover – alla stationer såg likadana ut och för varje mil kände jag mig alltmer utstött. Efter en halvtimme hade jag ätit upp alla chokladkakor, som mamma hade packat ner, (nio, efter vad jag minns. Hon hade ganska dåligt samvete), och varje gång jag tittade ut genom fönstret och allt blev suddigt för ögonen, intalade jag mig, att orsaken inte var tårar, utan regndroppar som rann nerför rutan.

Jag sa ju det. Beklagansvärd.

När jag drog ner min väska från tåget i Salisbury kände jag mig på samma gång avskyvärt ung och hundra år äldre än när jag började resan. Landsförvisad. Hemlös. Mor-, hundoch syskonlös. Jag svor över Skägget. När jag råkade sätta väskan på foten sände jag en snabb bön till helvetet att det skulle finnas någon smittsam sjukdom som dödade tandläkare i Spanien.

Ilskan kändes mycket bättre än självmedlidandet. Dess10 Spökriddaren-inlaga.indd 10

2011-07-01 10.59

utom var den ett användbart skydd mot alla främmande blickar. ”Jon Whitcroft?”

Mannen, som tog väskan ur min hand och skakade mina chokladsmetade fingrar, hade i motsats till Skägget inte det minsta spår av skäggväxt. Edward Popplewells runda ansikte var lika hårlöst som mitt (till hans stora bekymmer, vilket jag snart skulle få reda på). På hans fru växte däremot en mörk mustasch ovanför överläppen. Alma Popplewell hade också mörkare röst än sin man. ”Hjärtligt välkommen till Salisbury, Jon!” sa hon medan hon med en lätt rysning stack en näsduk i min kletiga hand. ”Du kan kalla mig Alma och det här är Edward. Vi är husföräldrarna. Din mamma har säkert sagt att vi skulle vänta på dig här, eller hur?”

Hon luktade så starkt av lavendeltvål att jag mådde illa, men kanske berodde det på chokladkakorna. Husföräldrar … det också. Jag ville ha tillbaka mitt gamla liv: min hund, min mamma, mina systrar (fastän jag många gånger hade velat slippa dem) och mina vänner i den gamla skolan …, inget Skägg, ingen skägglös husfar och ingen lavendeltvålshusmor.

Popplewells var förstås vana vid nykomlingar med hemlängtan. Edward Skägglös lade en fast hand på min axel så fort vi lämnade stationen som om han ville kväva varje tanke på flykt i sin linda. Popplewells gillade inte bilkörning (illasinnade rykten påstod att orsaken till det var Edwards alltför stora förkärlek för whisky och den fasta tron, att genom regelbundet intag skulle det en dag växa ut några skäggstrån).

Hur det än var med det – vi gick till fots och Edward började berätta allt om Salisbury för mig, så mycket som man kan hinna med under trettio minuters promenad. Alma avbröt bara sin man när han nämnde några årtal, eftersom Edward 11 Spökriddaren-inlaga.indd 11

2011-07-01 10.59

lätt blandade ihop dem. Den mödan hade Alma kunnat bespara sig. Jag hörde ändå inte på.

Salisbury, grundat i forntidens fuktiga dimmor, 50 000 invånare och 3,2 miljoner turister, som ville stirra på dess katedral. Den mottog mig med hällande regn och över de våta taken sträckte katedralen sitt torn som ett manande finger mot himlen. Hör på, Jon Whitcroft och alla söner i den här världen! Ni är dumskallar som tror att era mammor älskar er mer än alla andra i världen!

Jag såg varken åt vänster eller höger när vi följde gatorna, som hade funnits där redan vid tiden för den sista pesten i England. Edward Popplewell köpte en glass åt mig på vägen (”Glass smakar gott när det regnar. Har jag inte rätt, Jon?”).

Men i mitt eländiga tillstånd fick jag inte ens ett tack över mina läppar och föreställde mig istället hur chokladglasskladd bredde ut sig över hans ljusgrå slips.

Det var i slutet av september och på gatorna trängdes turisterna trots regnet. Restaurangerna lockade med fish and chips och fönstret till en chokladaffär såg verkligen lockande ut, men Popplewells styrde mot porten i den gamla stadsmuren, där det låg affärer som sålde katedraler, riddare och vattensprutande demoner av försilvrad plast. För den syn som väntade en bakom porten, kom alla främlingarna som trängdes på huvudgatan med sina färggranna ryggsäckar och lunchpaket, men jag lyfte inte ens på huvudet när Salisburys domkyrkotorg bredde ut sig framför mig. Jag hade varken blick för katedralen, vars torn var mörkt av regnet, eller för de gamla husen, som omgav den som en skara välklädda tjänare.

Jag såg bara Skägget i soffan framför vår teve, till vänster satt mamma, till höger mina systrar som bråkade om vem som först skulle få klättra upp i knäet på honom, och Larry, förrädarhunden, vid hans fötter. Medan Popplewells bråkade 12 Spökriddaren-inlaga.indd 12

2011-07-01 10.59

över mitt huvud om vilket år katedralen hade byggts, såg jag mitt övergivna rum framför mig och min tomma stol i min gamla skola. Inte för att jag särskilt gärna hade velat sitta på den, men nu rördes jag vid blotta tanken på den nästan till tårar … som jag torkade bort med Almas lavendelbesmittade (och nu också chokladbruna) näsduk.

Alla övriga minnen från min ankomstdag är höljda i hemlängtans dimma, men om jag anstränger mig dyker några​ oskarpa minnen upp: dörren till det gamla huset där eleverna på internatskolan inhystes (”byggt 1565, Jon!” – ”Dumheter, Edward, 1594 och tillbyggnaden, där han ska sova, stammar från 1920”), trånga korridorer, rum som luktade främmande, främmande röster, främmande ansikten, mat som smakade så mycket hemlängtan att jag knappt fick ner en bit …

Popplewells hade gett mig ett trebäddsrum. ”Jon, det här är Angus Mulroney och Stuart Crenshaw”, meddelade Alma, när hon föste in mig i rummet. ”Jag är säker på att ni kommer att bli de allra bästa vänner.”

Jaså? Och om vi inte blir det? tänkte jag medan jag såg på de affischer som mina nuvarande rumskamrater hade satt upp på väggarna. Där fanns förstås ett band som jag hatade.

Hemma hade jag haft eget rum med en skylt på dörren som sa: Tillträde strängt förbjudet för främmande och familjemedlemmar (även om min yngsta lillasyster inte kunde läsa det). Ingen hade snarkat över eller under mig. Inga svettiga sockar på min matta (utom mina egna), ingen musik som jag inte tyckte om eller affischer på band OCH fotbollslag på väggen, som jag avskydde. Internat. Mitt hat mot Skägget hade hedrat en Hamlet (inte för att jag visste något om Hamlet på den tiden).

Stu och Angus gjorde sitt bästa för att muntra upp mig, 13 Spökriddaren-inlaga.indd 13

2011-07-01 10.59

men jag var så olycklig att jag inte hörde mer än deras namn.

Jag tog inte ens emot de vingummin, som de bjöd mig på från deras hemliga (och strängt förbjudna) godisförråd. När mamma ringde på kvällen lät jag henne inte hysa det minsta tvivel om att hon hade offrat sin ende sons lycka för en skäggig främling och lade på med den bistra förvissningen om att hon skulle få en lika sömnlös natt som jag.

Internat. Ljuset släckt 20:30. Som tur var hade jag tagit med min ficklampa. Jag tillbringade timmar med att rita gravstenar med Skäggets namn på medan jag svor över den hårda madrassen och den löjligt platta kudden.

Ja. Min första natt i Salisbury var ganska dyster. Naturligtvis var orsakerna till min avgrundsdjupa olycka fullkomligt idiotiska jämfört med vad som senare skulle komma.

Men hur skulle jag kunna ana, att hemlängtan och Skägget snart skulle vara mina minsta bekymmer? Jag har sedan den gången ofta frågat mig om det finns något slags öde och i så fall om man kan undkomma det. Skulle jag ha hamnat i Salisbury någon gång om inte mamma hade blivit förälskad igen? Eller skulle jag aldrig ha träffat Longspee, Ella och Stourton utan Skägget? Kanske.

14 Spökriddaren-inlaga.indd 14

2011-07-01 10.59

Cornelia Funke

ISBN: 978-91-7299-482-9

Spökriddaren-omslag.indd 1

Opal

Opal

Spökriddaren och hans väpnare

Livet är inte lätt för Jon Whitcroft. Mot hans vilja skickar hans mamma honom till en internatskola i Salisbury. Strilande regn, mörka murar, tomma korridorer, främmande ansikten, och desutom måste han dela rum med två skolkamrater. Jon anar inte att detta snart kommer att vara hans minsta problem. Den sjätte natten på internatet uppenbarar sig plötsligt tre vålnader utanför fönstret till hans rum. De stirrar på honom. Som tur är finns det en person i Salisbury som kan allt om vålnader …

Cornelia Funke

Spökriddaren och hans väpnare

Opal

2011-07-01 11.06