Lรถnnmรถrdare
Lönnmördare Drakhjärta & Hamnskiftare, del 2 av Jerker Hultén
Tidigare böcker av Jerker Hultén: Drakhjärta och Hamnskiftare, 2014
Lönnmördare Drakhjärta och Hamnskiftare, del 2 Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Jerker Hultén © Illustration: Emma Eklund © Omslagsbild: iStockphoto.com och Dreamstime.com Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag
Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-122-9
Till Klara och Axel
Prolog
E
tt av hans tidigaste minnen var när ett par av kungens män kom och tog honom från hans hem. Då var han inte mer än åtta år gammal. Han kom inte ihåg mycket från tiden innan dess, knappt ens sin mor och far. Han hade till och med glömt om han följt med frivilligt den där dagen eller om han blivit tvingad, även om han hade ett svagt minne av att pengar bytte ägare. Till och med hans riktiga namn hade försvunnit under åren som gått. Men det var inte längre viktigt. Han var den han var – en lönnmördare. Något som han faktiskt kom ihåg från tiden före var avsaknaden av vänner. Alla andra barn hade haft någon de kunde kalla sin bästa vän, men inte han. Det var inte på grund av att han var otrevlig eller annorlunda. Det var mer så att de inte märkte att han var där, att hans närvaro inte var mer än en tunn skugga istället för en kropp av kött och blod. Det var som om han egentligen inte fanns. Det hade hänt att han varit med och lekt från tidig morgon till långt in på eftermiddagen, men när kvällen kom och det var dags att gå hem kunde ingen av de andra barnen med säkerhet minnas om han varit där eller inte. Flera gånger hade han hamnat i slagsmål, mest som ett rop på uppmärksamhet. Han hade alltid vunnit även om motståndaren både varit huvudet högre och flera år äldre än honom. Själv var han varken stor eller stark, men han vägde upp det
7
med snabbhet, hänsynslöshet och en obehaglig känsla för att alltid hitta sin motståndares svaga punkt. Den enda gången han lyckades bevisa för sig själv och andra att han verkligen fanns var när han nästan hade ihjäl en av pojkarna i byn. Precis som så mycket annat från den tiden hade han inte lagt på minnet varför de hade börjat bråka med varandra, Emril och han. Egentligen tyckte han om den kraftigt byggde bondsonen och kanske det var just därför – att Emril inte heller hade lagt märke till honom. Slagsmålet hade varit kort. Emril, som var både äldre och större, hade börjat slåss med självförtroendet hos en pojke som visste att han var överlägsen och att han lätt skulle vinna. Och därmed stod det också klart att han skulle förlora. Om Emril inte hade underskattat sin motståndare, om han kanske till och med varit en aning på sin vakt, så hade han möjligen haft en chans. Nu hade istället hans tunga, klumpiga svingar slagit stora hål i luften och när han kastat sig fram för att greppa tag i sin motståndare var det ingen där. Emril hade blivit fullkomligt krossad, med brutna armar och revben, stora blåmärken och sår som blödde ymnigt till följd. Lönnmördaren mindes att han hade stått en stund och tittat på Emril där han låg kippandes efter luft på gatan. Han hade inte menat att ha ihjäl Emril och om han mindes rätt hade bondsonen inte heller dött. Men den gången lade folk märke till honom och nyheten om pojken som nästan inte fanns och som besegrade en avsevärt mycket större och starkare motståndare nådde så småningom hovet. Där fanns det män och kvinnor som värdesatte hans våldsamma egenskaper och hans besynnerliga förmåga att inte synas. Män och kvinnor med makt. Nu sökte han inte bekräftelse längre. Där han hade varit märktes det. Även om ingen såg honom komma eller gå, eller mindes hans ansikte, så påverkade alltid hans närvaro människors liv på ett mycket grundläggande och oåterkalleligt sätt. Och det räckte för honom.
8
Han var en lönnmördare och han var bra på det. Kanske den bäste. Någonsin.
9
kap 1 om vilken skillnad en liten sång kan göra
K
raften i slaget fick Agata att stappla baklänges och gå ned på ena knäet. Hon hade blivit träffad i huvudet och den tunga plåthjälmen fortsatte att skälva och vibrera så att det var som om hon stod mitt inne i ett bo fullt av ilskna vrålgetingar. Som om det inte vore nog med det hade hjälmen vridit sig så att de tunna springorna i visiret nu befann sig vid hennes vänstra öra och det hade blivit alldeles mörkt. Det kanske är lika bra det, tänkte hon och bet ihop i väntan på nästa slag. Jag har ingen chans att komma oskadd ur detta ändå. Men det kom inget slag. Istället kunde hon höra ett föraktfullt hånskratt genom springorna i visiret. Med en kraftansträngning ställde hon sig upp, kämpandes mot plåtrustningen som inte alls tycktes vara på hennes sida i den här striden. Dessutom var den tung och skavde både här och där. Trots vinterkylan hade dess tyngd fått henne att börja svettas redan efter de första tafatta svingarna med svärdet. Nu rann svetten ned i ögonen och det sved och irriterade, men att komma åt de salta dropparna var omöjligt. Att ta av sig hjälmen och leta upp en näsduk var inte att tänka på just nu. Pustandes och flåsandes lutade hon sig mot svärdet med ena handen medan hon rättade till hjälmen med den andra. Inom sig förbannade hon sin lillebror, Rurik. Faktum var att hon förbannade sina bästa kompisar Vera och Albin med. Om det inte varit för dem hade hon inte varit här nu. Och Tei’lise, hon fick inte
10
glömma Tei’lise. Om det var någons fel att hon just nu höll på att slås sönder och samman så var det hennes. Den långa halvjättinnan var från början en pirat men hade beslutat sig för att stanna kvar i Linneberga by efter det att Molgor besegrats. Så byns borgmästare, Gillis Holme, hade gett henne i uppgift att se till att lagen upprätthölls i och omkring byn. Och allt hade varit frid och fröjd om det inte varit så att Tei’lise blivit uttråkad och därför kommit på att hon skulle anordna Linnebergas årliga riddarspel. Agata hade tyckt att det var en dålig idé redan när hon hörde det första gången. Till att börja med fanns det inte en enda riddare i hela byn. Om man tänkte efter fanns det nog inte en enda bybo som ens kunde namnge någon riddare, än mindre kände någon. För det andra skulle det anordnas mitt i vintern trots att nästan vilken annan årstid som helst hade varit bättre. Men Tei’lise, som hade varit med om hundratals riddarspel, sa att det var på vintern de var som bäst. Och vad det gällde bristen på övermodiga män och kvinnor i plåtburkar som stormade fram mot varandra sittandes på stora, feta hästar medan de försökte slå av sin motståndare med en jättelång pinne så hade Tei’lise naturligtvis en lösning på det med. Det behövdes inga riddare, hade hon förklarat. Det gick så bra att kämpa till fots, med svärd och yxor och sköldar och rustningar. Och de kunde ha skyttetävlingar med både musköt och båge. Och barnen kunde ha sin egen tävling. Naturligtvis skulle vapnen vara trubbiga både för stora och små men av metall och jättetunga skulle de allt vara. Det kunde man ju inte ändra på. Inte om Tei’lise fick bestämma i alla fall. Och det fick hon. Sedan hade Rurik sagt att han var så duktig med pil och båge att han skulle få tävla med de vuxna. Agata hade bara skrattat åt honom men Rurik stod på sig och sa att om han inte skulle få det skulle han göra Agatas hushållssysslor fram till sommaren. Och då hade hon sagt att om han tilläts tävla med de vuxna så skulle hon minsann själv ta på sig en rustning och kämpa i tvekamperna. Hon hade sagt det som ett skämt men när det visade sig att
11
Rurik fick som han ville hade inte bara Rurik och Albin, utan till och med Vera, tvingat Agata att stå vid sitt ord. Till råga på allt hade Agata lottats att möta Argor i sin första tvekamp. När Vera fått höra det hade hon ångrat att hon tvingade Agata att ställa upp men då var det naturligtvis redan för sent. Hon visste att Argor och hans syster Annabella skulle reta henne i evigheter om hon drog sig ur. Så nu stod Agata där med andan i halsen, svettig och trött. Framför henne, med visiret i sin hjälm på vid gavel så att man kunde se hans breda hånflin, stod Argor Adelsnodd, skolans värsta översittare. Och till och med genom sorlet från de flera hundra åskådarna kunde Agata dessutom höra Annabellas gälla stämma som hela tiden ropade förolämpningar och burop så snart Agata försökte sig på en sving med svärdet. ”Ska’ru inte börja slåss snart?” hånade Argor och puttade till henne med spetsen på sitt svärd. Svärdet såg så lätt ut i Argors grova händer. Han var lång för sin ålder och hade en bredd över axlarna som kunde mäta sig med de flesta fullvuxna männen i byn. Agata muttrade en ramsa med svordomar. Hon hade gärna kommit på något fyndigt till svar men just nu kokade hjärnan av ilska. Fyndigheterna fick vänta tills hon kom hem och det inte fanns någon som kunde höra dem – som de brukade göra. ”Va mumlar’u om?” sa Argor och klippte till Agatas svärd med sitt så att Agata nästan föll framlänges när hennes stöd försvann. ”För’u tänker väl inte ge upp redan?” Ge upp, tänkte Agata och återfann balansen. Jo, kanske var det lika bra att bara göra det … fast då får jag leva med Adelsnoddarnas hånleenden så länge jag lever. Argor höjde svärdet och svingade det i midjehöjd. Agata försökte få upp skölden i tid för att parera men hann inte riktigt och hon stapplade åt sidan när svärdet dundrade in i nederdelen av bröstplåten. Hon kände sig mer som en sådan där övnings-
12
docka av halm som Tei’lise satt upp ett par veckor innan tävlingen än som en svärdskämpe. Argor gav ifrån sig ännu ett skratt. Agata såg över hans axel, bort mot det bord där Tei’lise, borgmästare Gillis och Veras mamma Flora satt och övervakade tävlingarna. Flora hade tidigare varit kapten vid stadsvakten i Hasselö och var en erkänd svärdskvinna. Alla tre hade de en bekymrad min i ansiktet och Flora såg ut som om hon skulle resa sig upp och avbryta striden vilket ögonblick som helst. Inte än, tänkte Agata och drog in lite extra luft i lungorna för att göra sig större och mer skräckinjagande. Naturligtvis märktes det inte eftersom rustningen inte blev större bara för att hon blåste upp sig lite grann inuti den men det fick i alla fall Agata att känna sig lite bättre till mods. Nästa träff från Argor tog i hjälmen, den här gången rakt ovanifrån. Agata hade sett hugget komma men bara tanken på att hon skulle kunna lyfta det tunga svärdet, eller den ännu tyngre skölden, för att parera var löjeväckande. Den här gången vred sig inte hjälmen så att visiret hamnade på sidan men smällen tog hårdare än förra gången och Agata blev alldeles vimmelkantig. Argor skrockade något elakt men hennes öron kunde inte riktigt få ordning på orden. Det slog henne, genom ringandet i öronen, att Albin någon gång sagt att han tyckte att Argor lät som ett bergtroll. Han såg nästan ut som ett också när hon tänkte efter, även om det just nu fanns två av honom. Då kom hon att tänka på sången om prinsessan Daeria och hennes fjorton stordåd. Ett av dem handlade om hur hon besegrade ett bergtroll och Agata försökte föreställa sig att hon själv var Daeria och Argor var bergtrollet. Nu hade ju prinsessan Daeria inte använt ett svärd utan en yxa, men svärd fick duga. Agata skakade lite på huvudet för att få det obehagliga ringandet i öronen och åtminstone den ena Argorn att försvinna. Hon kastade skölden åt sidan och fattade svärdet med båda händerna.
13
Sedan började hon sjunga versen om när prinsessan Daeria besegrade trollet. Hon kom inte riktigt ihåg hela texten men gjorde så gott hon kunde. … trollet vrålade och trollet slog Men Daeria kunde han inte ta Nej, prinsessan hon bara log Och sjöng en sång så gla’ … Först sjöng hon bara lite svagt, inte mycket mer än ett nästan ohörbart mumlande. Men efter hand som verserna en efter en lämnade hennes läppar kände hon hur hon fylldes av en onaturlig kraft. Svärdet i hennes hand blev lite lättare och rustningen tyngde inte längre lika hårt på hennes axlar. Till och med den bultande smärtan från alla blåmärken och bulor hon ådragit sig under den korta striden med Argor tonade bort. ”Va gör’u?” sa Argor, som trots Agatas svaga röst hade hört hennes sång. ”Sluta gnola å slåss istället!” Agata sträckte på sig och höjde rösten. Ju kraftigare hon sjöng desto starkare blev hon. Hon trodde att Argor drämde till henne ett par gånger med flatsidan av sitt svärd men var inte säker. Det var som om hon med sångens hjälp blivit mer stryktålig och okänslig för smärta. Hon tog emot ännu ett par träffar från Argors svärd med kroppen innan hon, för full hals skrålande alla verserna hon kom ihåg av sången om Daeria, äntligen höjde svärdet för att parera nästa. Och slagen från Argor duggade tätare nu. Förut hade han lekt med henne på samma sätt som en hungrig vätte leker med en skadad småtomte innan den har ihjäl den. Han hade hånat henne mellan varje träff och självsäkert slängt sin sköld åt sidan. Men nu hade han fattat svärdet med båda händerna och svingade allt vad han kunde medan han kastade hastiga blickar mot marken omkring dem för se vart skölden tagit vägen. Agata
14
var själv inte så förtjust i att slåss, hon sjöng hellre. Men just nu log hon med hela ansiktet. Oavsett om sången faktiskt fyllde henne med någon magisk kraft, eller om allt bara var en dröm och hon redan låg utslagen på marken, så tänkte hon njuta av detta. Argor hade plågat henne i skolan i flera år. För att inte tala om hur han hade behandlat hennes lillebror. Nu äntligen kunde hon ge honom en liten knäpp på näsan för att få ge igen. Och trots allt elakt Argor gjort tänkte hon bara ge igen lite grann. Men hon lyckades inte bedöma sin nyvunna styrka riktigt och när hon slog till den Adelsnoddska översittaren med sitt svärd hördes en kraftig knall, nästan som ett pistolskott, följt av ett metalliskt skramlande när Argor tumlade runt på marken. Sedan blev det alldeles tyst. Inte ens från läktarna hördes några ljud. Agata vet inte när hon gjorde det men hon hade slutat sjunga. Sedan, efter vad som kändes som en evighet eller två, hördes ett stön från Argor. Han rullade över på rygg, reste sig långsamt upp till sittande, och höjde båda sina händer mot luften. Tecknet för att han gav upp. Ett svagt applåderande började någonstans bland publiken för att sakta växa sig starkare och starkare tills ett dånande av klappande händer, visslingar och hurrarop fyllde luften. Agata själv kände sig lättad. Lättad över att striden var över och lättad över att hon levde. Men kanske märkligt nog mest av allt lättad över att Argor levde. ”Vad var det?” sa Vera när Agata en stund senare fått av sig rustningen och gjort dem sällskap på läktarna. ”Jag … jag vet inte riktigt”, sa Agata. ”Det bara hände!” ”Du bara råkade bli lika stark som en vildjätte? Du klöv nästan Argor på mitten!” sa Rurik. ”Kom igen. Någonting måste du ha gjort?” ”Jo, äh … jag sjöng”, mumlade Agata och blickade bort mot Argor som för tillfället stapplade bort från tävlingsbanan stödd av sina föräldrar.
15
A
lbin bytte till människohamn och skyndade sig fram till dem. Allting hade gått så fort när han tog upp jakten på inkräktaren att han inte sett vad som hänt hans föräldrar. Trots kylan och snön kände han hur svetten trängde fram i pannan. ”Hur är det med dem?” sa han och kastade sig ned på golvet bredvid Vera. ”De lever, men hur länge vet jag inte”, sa hon. ”Vi är rätt så säkra på att de blivit förgiftade.” Två år efter det att Vera och Albin besegrat Molgor får de besök av en mystisk inkräktare. De förlorade själarnas stav stjäls och både deras föräldrar och byns borgmästare, Gillis Holme, blir förgiftade. Det blir starten på en jakt för att ta tillbaka staven och på något vis försöka rädda sina föräldrar och borgmästaren. En farofylld jakt som leder dem till andra änden av Nordanländerna. Men de flesta av drakarna har gett sig av norrut för att hjälpa Arghan i kampen mot kung Carpean, så Albin, Vera och Lill-Flamma blir tvungna att klara sig ensamma. Sagt och skrivet om Drakhjärta & Hamnskiftare, del 1 i serien om Vera och Albin: "Vilken fantasi och uppfinningsrikedom!" Carolina Landin, Carolina läser. "Otroligt rolig att läsa och fantastiskt bra! En högläsningsbok." Ulrika Larsson, boktips i Carlsson & Co. på Sveriges Radio P4. "Framsidan är värd ett hurra! Och den passar sitt innehåll. Betyg 4/5 (Boktipset) Mia Hansén, Kreativituren.
"... en finstämd och spännande fantasyhistoria i en trovärdig och intressant formad miljö med många minnesvärda karaktärer, varav många är drakar." Fia Idegård, BTJ. " ... Hultén kan bli en ny stjärna i Sverige" Melanie Caspar, iHeartfantasy. "... spännande, och gullig och charmig och mycket mer." Anna Höglund, Fantastiska berättelser.
ISBN 978-91-7577-122-9
www.idusforlag.se
9 789175 771229