utmärkte sig som en av den spanska samtidens mest lyhörda skildrare. Han avled hastigt och oväntat hösten 2015. Genom hela sin litterära produktion, som omfattar ett tiotal romaner och flera essäer, har han skärskådat samhällets skuggsidor. Utkanter har hyllats som ett samtida mästerverk och är Chirbes första roman på svenska.
»Ett rörande, tätt detaljerat porträtt av människor utan hopp.« kirkus review
RAFAEL CHIRBES
rafael chirbes (1949–2015)
Olba, Spanien – en småstad ödelagd av den ekonomiska krisen. Esteban har tvingats stänga sitt snickeri och därigenom gjort sina anställda arbetslösa. Med verksamheten satt i konkurs och besparingarna borta står han ensam kvar med ansvaret för sin sjuke far. Som arbetsgivare är han både offer och medskyldig i den stora sociala och ekonomiska omdaningen. I denna ursinniga berättelse ryms också andra livsöden – vittnesmål om tiggeri, arbetslöshet, prostitution, brustna drömmar och förlust. Rafael Chirbes första roman på svenska är en bred och brutal skildring av finanskrisens följder.
» Chirbes, en av Spaniens mest framståen de författare, är som bäst när han går på djupet […] förtvivlat, kompakt, rasande, och omöjligt att glömma.« publishers weekly
» En av Spaniens mest anmärkningsvärda författare.« the guardian
» Oerhört övertygande i de psykologiska detaljerna, men också minnesvärd för sin förträffliga stil och rytm.« colm tóibín
UTKANTER
» Detta är den viktigaste bok som skrivits om krisen.« el país
omslag: håkan liljemärker foto: ©philippe matsas / opale / leemage
utkanter_chirbes_cover151228.indd 1,3,5
2015-12-28 17:45
8
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 8
2015-12-23 14:07
1. FYNDET
26 december 2010
den förste som fick syn på det ruttnande köttet var Ahmed Ouallahi. Alltsedan Esteban stängde snickeriet för över en månad sedan promenerar Ahmed förbi La Marina varje morgon. Han får åka med vännen Rachid till restaurangen där denne arbetar som diskare, och därifrån går Ahmed till träskets kant där han ställer ner metspöet och kastar ut nätet. Han tycker om att meta i kärret, långt borta från nyfikna och från poliser. När restaurangköket stänger halv fyra på eftermiddagen kommer också Rachid dit och de breder ut en duk på gräset där de sätter sig och äter i skuggan av vassen. Det är vänskapen som förenar dem, men de gör också varandra en tjänst. De delar på bensinen till Rachids gamla Ford Mondeo, ett fynd som han köpte för under tusen euro men som har visat sig innebära ekonomisk katastrof eftersom den, som han säger, slukar bensin lika glupskt som en tysk dricker öl. Från Misent till restaurangen är det en och en halv mil, och räknat dit och tillbaka drar bilen tre liter. Vid en och trettio litern gör det ungefär fyra euro per dag bara till bensin, 120 i månaden och det på en lön på knappt 1000; det är den uträkning Rachid gör åt Ahmed (han tar säkert till lite i överkant), så Ahmed betalar vännen 10 euro i veckan för skjutsen. Om han hittade ett jobb skulle han plocka fram plånboken och skaffa sig en egen bil. Krisen gör att det är lätt 9
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 9
2015-12-23 14:07
att hitta begagnade bilar och minibussar till löjligt låga priser, vilken vinst de sedan ger; det är bilar som folk varit tvungna att göra sig av med innan banken hunnit lägga beslag på dem, skåpbilar från företag som gått i konkurs, husbilar, pickuper – tiden bäddar för fynd för den som har en slant att köpa billigt för. Vad man aldrig vet är vilka defekter dessa kap kan dölja inom sig. Omåttlig bensinkonsumtion, delar som snabbt måste bytas ut, tillbehör som går sönder bara man tittar på dem. Billigt brukar visa sig bli dyrt, grymtar Rachid, medan han trycker till på gaspedalen. Nu har vi gjort av med en halv liter. Han ökar farten igen. Och nu en halv liter till. De skrattar. Krisens påbud styr överallt. Inte bara över dem där nere. Även företag har gått i konkurs eller är konkursfärdiga. Rachids bror arbetade på ett lager som hade sju lastbilar och lika många chaufförer, det var för fyra år sedan. Nu är alla avskedade och lastbilarna står parkerade på den asfalterade stranden bakom lagerlokalen. När de behöver transport timanställer de en chaufför som är egenföretagare och som utför jobbet med egen bil, får kontant betalning för sina timmar och så och så många kilometer och som sedan sätter sig klistrad vid mobilen, sysslolös, till nästa uppdrag. Ahmed och Rachid pratar om möjligheten att köpa upp begagnade bilar för att sedan sälja dem vidare i Marocko. Restaurangen där Rachid arbetar är belägen i slutet av Avenida de La Marina, en väg som går parallellt med stranden som ligger bakom den första raden lägenheter och sträcker sig ett par mil genom bostadsområdena, från Misent till träskets första avloppskanal. Ahmed följer diket en dryg kilometer för att komma till platsen där han brukar fiska. Han bär spöet över axeln, nätet är fäst vid bältet under träningströjan, och en korg hänger som en ryggsäck i ett par remmar på ryggen. För tre år sedan fanns det en oändlig mängd byggen på gång på den här sträckan i La Marina. På båda sidor om vägen låg högar av byggbråte och hus i olika faser av byggande i rader: 10
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 10
2015-12-23 14:07
det var tomter där alla maskiner höll på att samlas, andra där baklastarna var i färd med att gräva upp marken och fick fram en rödaktig sörja, eller där cementblandarna fyllde fundamenten. Pelare där det stack upp järnspröt, stag och armeringsnät, pallar med tegelstenar, sandhögar, säckar med murbruk. Överallt var murarlag i rörelse. Några fastigheter där bygget avslutats var täckta av byggnadsställningar med ett myller av målare och runt omkring gick grupper av män som vände på jorden, sådde, planterade träd – gamla olivträd, palmer, tallar, johannesbrödträd – och buskar, sådana som guider säger är karaktäristiska för Medelhavets vackra flora: oleander, jasminer, vit nattjasmin, nejlikor, rosor och plantor med doftande örter, som timjan, oregano, rosmarin och salvia. Vägnätet i området var ständigt trafikerat av lastbilar som transporterade palmer, hundraåriga olivträd som knappt rymdes i hålet på de jättelika krukor i vilka de flyttades, eller lummiga johannesbrödträd. Luften fylldes av skramlet från fordonen som körde byggmaterial, containrar för byggbråte, bärgningsbilar, trailers som forslade baklastare, cementblandare. Det hela påminde om en myrstack i febril aktivitet. En solig morgon som idag verkar allt lugnt och övergivet, inte ens en lyftkran bryter horisonten, inget skrammel i luften, inget brummande, inga hammarslag slår mot örat. Första dagen de åkte tillsammans efter att Ahmed hade blivit arbetslös och de satt i bilen skrattade Rachid åt honom när han sa att han följde med till restaurangen, eftersom han tänkte söka jobb på byggena vid La Marina. Jobb? Då får det bli som begravningsentreprenör för självmördare, skämtade Rachid. Ma keinch al al-khadima. Oualo. Det finns inga jobb, ingenting. Inte ett enda jobb på gång vid La Marina, inte ens ett halvt. När det var goda tider var det många daglönare som inkasserade veckans lön och sedan kom de inte tillbaka till det jobbet för de hittade platser där de fick bättre villkor. Nu hänger avvisande plakat på balkongerna. Den 11
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 11
2015-12-23 14:07
som söker jobb har blivit som ett efterhängset djur. PERSONALBEHOVET TÄCKT FÖR SKÖTSEL OCH UNDERHÅLL AV TRÄDGÅRDEN. EJ BEHOV AV PERSONAL. FÖRFRÅGNINGAR UNDANBEDES står det utanför lägenheterna vid restaurangen. Överallt röda och svarta bokstäver på plakaten: UTHYRES, SÄLJES INFLYTTNINGSKLAR, UTHYRES MED MÖJLIGHET TILL KÖP, FYND SÄLJES MED 40 % RABATT, och därunder ett telefonnummer. I radion pratar man varje dag om att bostadsbubblan spruckit, om den skenande statsskulden, riskpremien, sparbankernas konkurs och om nödvändigheten av att göra sociala nedskärningar och reformera arbetsmarknaden. Det är det som är krisen. Arbetslöshetssiffrorna i Spanien ligger på över tjugo procent och nästa år kan de komma att stiga till tjugotre eller tjugofyra procent. Många invandrare lever på a-kassa, så som han också kommer att göra, eller som han tror att han kommer att göra om några dagar, för efter att ha fyllt i några papper och köat flera gånger på arbetsförmedlingen sa man till honom att det skulle ta någon tid innan han kunde få den första utbetalningen. För fem sex år sedan arbetade alla. Hela trakten höll på att bebyggas. Inte en centimeter tycktes undgå att beläggas med cement; nu har landskapet något av övergivet slagfält eller vapenvila över sig: marker har täckts av gräs, apelsinodlingar förvandlats till ödetomter, fruktodlingar vanskötts, många av dem är uttorkade, murar omgärdar absolut ingenting. När han kom till Spanien var de flesta murare i trakten hans landsmän, han själv hittade sina första jobb på byggen; sedan kom ecuadorianerna, bolivianerna, peruanerna och colombianerna. På senare tid, varken de ena eller de andra. Marockanerna ger sig av till Frankrike, Tyskland, latinamerikanerna återvänder till sina hemländer trots att de blivit de mest uppskattade arbetarna. Företagarna litade på dem på grund av språk, religion och karaktär, och framför allt för att varje person som kommer från Marocko eller har något med islam att göra 12
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 12
2015-12-23 14:07
väcker misstankar efter attentaten i Madrid 2004 (de flesta av dem som misstänks för att ha placerat ut bomberna var marockaner). Ahmed menar att marockanerna själva gör sitt till för att trissa upp misstroendet och göra det hela svårare. Hans murarvänner, som för några år sedan drack, rökte och delade en joint med spanjorerna som jobbade i samma lag, säger nu att de är praktiserande muslimer och avvisar förnärmade den stora ölflaskan som går laget runt under lunchen och när arbetsdagen är slut går de inte till baren. De äter inte företagets mat eller så beställer de halalmat. En del kräver att arbetstiden ska ändras under ramadan. Hamak och khamak. Åsnor och galningar, kallar Ahmed dem. Den enda kontakt muslimer och kristna har med varandra är för att se vem som kan jävlas mest med den andre. På söndagseftermiddagarna när gatorna i Olba är tomma, eftersom stans invånare har gått hem för att äta tillsammans med familjen eller till stranden, promenerar marockanerna omkring för sig själva eller sätter sig på avspärrningsbommarna på vägen till Misent, eller på pollarna på trottoarerna. Ahmed blir osams med sina landsmän som vill att förmännen ska dra in lunchpausen under ramadan och istället förkorta arbetsdagen. Ni jävla muslimer är galna, klagade en av förmännen när han arbetade på snickeriet, och gav sig iväg för att leverera ett parti dörrar hos Pedrós. Jag går inte i mässan och jag vill inte ha något med präster att göra och så begär ni att jag ska fasta under ramadan. Vad ska jag säga till den som kör grävskopan, eller den som kör baklastaren eller killen vid cementblandaren? Att dom inte får äta utan måste vänta tills dom kommer hem på eftermiddagen? Att dom inte får dricka en droppe medan de tar knäcken på sig i långt över trettio graders värme och en luftfuktighet på sjuttio procent? Ahmed invänder mot sina landsmän: som om dom kristna inte redan avskydde oss tillräckligt och så vill ni att dom ska be oss dra åt helvete, det var vad han sa till Abdeljaq som hade övertalat arbetskamraterna på våningsplanet att inte 13
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 13
2015-12-23 14:07
dricka öl tillsammans med spanjorerna, håll er borta från dom otrogna, som han sa. När han blev upphetsad försäkrade han att den dagen inte var långt borta då dom skulle få se färgen på blodet i de kristna svinens strupe. Dom behöver oss, sa Abdeljaq, och så länge dom behöver oss får dom stå ut med oss och när dom inte längre behöver oss kommer dom att göra sig av med oss, hur mycket vi än läser den där fadervår som dom läser eller låter tummen hoppa från pannan till bröstet i korstecknet. Abdeljaq gladde sig åt bomberna på Atochastationen. Han sa att Allahs ansikte nu syntes tydligare på himlen. Han gjorde sina tvagningar, bad med ansiktet vänt mot Mecka och lagade till en mechoui av lamm som åts klädd i vit gandora. Alltihop mycket ceremoniellt, han hyllade martyrskapet och hämnden. Titta där, sa han och pekade på tv:n medan han sög på en joint, där kan man se det, det otrogna blodet. Bismillah. På tv:n såg man förvridna stycken av järn, människor som gick omkring och täckte ansiktet med sina nerblodade händer. Ahmed var kritisk mot Abdeljaq när han var på tu man hand med Rachid: du ser? Dom kristna behöver oss inte längre, så dom vill göra sig av med oss, vi gör allt svårare för dom. Dom vill hellre ha colombianerna och ecuadorianerna kvar. Abdeljaq hädar. Hur kan någon tro sig se Allahs ansikte? Det är det mest hädiska en muslim kan säga. Men Abdeljaqs ögon lyser upp som om han verkligen såg det. Ett vildsint, förnöjsamt ansikte. Han talar som en fanatisk predikant, som en hämndens profet: idag trampar dom kristna på oss, vi städar deras toaletter, vi serverar dom deras äckliga vin på barerna, vi bygger deras hus där dom äter jollof och knullar utan tvagning och dom tvättar inte av sig sperman från förhuden, våra kvinnor bäddar åt dom, slätar ut deras smutsiga lakan, men den dag kommer då det är vi som ska dra dom i en kedja runt halsen medan dom kryper på alla fyra. Dom kommer att skälla utanför våra portar som dom hundar dom är, och det kommer att vara dom som med sin tunga slickar fram glansen på våra 14
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 14
2015-12-23 14:07
belgha. Våra muslimska bröder i Amerika fraktades dit i skepp, bundna med rep, fastkedjade, i burar så som man brukade frakta hästar, getter, höns och grisar. Dom svarta muslimerna var ingenting annat än arbetsdjur för kristna yankees. Det är dags att visa dom att vi är män som kan kämpa för det som är vårt. Ahmed invänder: det finns väl rika muslimer? Alla shejker från Persiska viken. Och är kanske inte rika muslimer värre än rika kristna? Dessutom var de som jagade afrikanska slavar för det mesta araber. Muslimer som gjorde muslimer till slavar. Abdeljaq skakar nekande på huvudet, blir upprörd: det är dom otrognas lögner. Men Ahmed har sett det i reportage på tv och vet att det är sant. Över hela Afrika fruktade man araberna som handlade med människor, och de var fruktade i Indien, Indonesien och på Kinas sydkust. Dom brydde sig inte om vilken religion slavarna som de fångade tillhörde, om de var kristna, muslimer, animister, hinduer eller buddister. Allt människokött dög till att fylla burarna i skeppens lastrum. Och vad säger du om de turkiska kediverna? Dom är grymmare i sin tortyr än de kristna. Och våra egna kungar? Är det inte för att den döde Hassan och hans son Mohammed och deras familj har kastat ut oss som vi befinner oss här? Vi tjänar dom kristna hundarna för att våra egna hundar är ännu mer rasande, dom sätter tänderna ännu djupare i oss. Här behandlas vi som tjänstefolk, där behandlas vi som slavar. Människor är skitstövlar, det spelar ingen roll vilken gud dom tror på eller säger sig tro på. Vi föds alla ur en tabouna. Tror du att Allah välsignar dom rika knösar som slår på trumman när dom kommer tillbaka och tutar i sina Mercedes som dom importerat för att alla ska se att dom har en sådan makt att dom kunnat göra pilgrimsfärden och kalla sig hajj? Tror du att dom uppfyller Koranens påbud bättre? För att de gått sju gånger runt Kaba, för att de sprungit sju gånger fram och tillbaka mellan kullarna Al-Safa och Al-Marwah och druckit ut brunnen Zamzam? Jag springer hit och dit sjuttio gånger sju varje dag för att tjäna 15
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 15
2015-12-23 14:07
mitt levebröd. Och jag dricker det salta vattnet ur brunnen som samlar upp min svett. Men dom, dom förödmjukar dig från sitt lyxhotell i Mecka när dom säger att dom är mer troende än du bara för att dom tar sig friheten att resa dit du inte kan. Bara för att dom kan betala resan till Mecka – pilgrimer i första klass i en Boeing – är dom övertygade om att dom kommer in i paradiset före dig, att du är en förlorare. I Allahs himmel, finns där inte också rika och fattiga, folk som kör Mercedes och folk som städar andras toaletter? Vad är det för jävla religion? Är det islam? Abdeljaq, jag kan försäkra dig att de där pilgrimerna kommer till helvetet före dom kristna. Inget tvivel om det. Ahmed har tillryggalagt lite mer än en kilometer från platsen där Rachid lämnade honom imorse. Två horor står där vägen mot träsket börjar och tittar misstroget på honom, det är i alla fall hans intryck. Han vet aldrig om man tittar snett på honom för att han är arab eller om det är att han är fixerad vid det och tror att alla tittar misstroget på honom. Han ska äta tillsammans med Rachid på gräsmattan invid gölen, där han går nu. Innan han gick hemifrån tog han en kopp te, bröd indränkt med olja, en tomat och en burk sardiner och till senare på dagen hade han gjort i ordning matlådan med två hårdkokta ägg, lite bönor och ett par panerade lammkotletter, men matlådan har han glömt i bakluckan på vännens bil. Jag vet inte varför du tar med dig mat, spara det där till middagen, jag tar med något från köket, något gott, säger Rachid varje dag: restaurangen där han arbetar finns med i alla matguider, den är en av de bästa i Misent. Men Ahmed äcklas lite av köttet som dödats utan några som helst regler, han vill ha det han köper i halalslakteriet och som han själv tillagar hemma, han gillar den mat han kallar beldi, kryddad med saffran, därför har han varje dag med sig egen matsäck, även om han till slut äter det som Rachid tar med sig. Nu idag har han längtat länge efter matlådan. Han är hungrig. Han tittar på klockan. Rachid kommer att ha med sig ett par 16
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 16
2015-12-23 14:07
kylskåpsaskar med rätter som inte alls är dåliga men som man inte längre kan bjuda gästerna på och några bitar frukt eller grönsaker som han snappar åt sig eller som han får för att det är något fel på dem. Ljuset har börjat avta, det är ett klent ljus som förgyller allt det rör vid. Eftermiddagen är mild: vattenytan, vassrören, palmerna långt borta, byggnaderna som han kan se på avstånd, allt blir så småningom gyllene; till och med havets rand som han kan se om han klättrar uppför sluttningen på någon sandbank upphör att vara intensivt blå och börjar skifta i honungsfärg. Han tänder en cigarett för att dämpa hungern, bestämmer sig för att utnyttja tiden tills Rachid kommer tillbaka, och när han rökt färdigt cigaretten går han tillbaka till kanten av tjärnen där han lämnade metspöet ordentligt inkört mellan ett par stenar, kastar ut nätet som han har fäst vid bältet, och iakttar vattenspegeln där insekterna skisserar geometriska figurer med sina tunna ben. I korgen har han två medelstora multar och en mindre sutare. Dagen hade inte varit så dålig. Middagen ordnad för idag. När han böjer sig ner för att kasta ut nätet på nytt hör han hundskall och morrande: bara några meter från platsen där han befinner sig kämpar två hundar om en köttslamsa. De skäller mot varandra. Ahmed plockar upp en sten från marken och skakar den hotfullt med ena handen medan han med den andra visar käppen som han brukar ha med sig när han går till träsket. Hundarna tittar inte ens på honom. De är helt upptagna med att morra och visa tänderna. Han kastar stenen åt deras håll. Som en projektil studsar den på ryggen på den största hunden, en schäfer med smutsig päls; när den rör på huvudet kan man se ett halsband glittra. Det är en sådan där hund som turisterna lämnar åt sitt öde när säsongen är slut, en som sedan springer omkring förvildad i månader tills hundfångarna tar hand om den. När stenen träffar hunden ger den ifrån sig ett jämmer och springer haltande därifrån, den andra hunden tar tillfället i 17
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 17
2015-12-23 14:07
akt för att lägga beslag på bytet de har slagits om och dra sig in bland buskarna. Stenen har träffat schäfern i ryggen, men den haltar inte på grund av stenen utan för att ena baktassen inte stöder mot marken, den är stympad och täckt av sårskorpor. Ahmed antar att den har blivit påkörd av en bil, trampat på någon rävsax eller kanske snott in sig i taggtråd. Den springer klumpigt och dessutom visar den en misstänksam attityd. Medan den försvinner bort vrider den på huvudet ett par gånger, som om den ville försäkra sig om att mannen inte kommer efter och inte ska slå den mer. En halt och skrämd hund, men Ahmed fruktar att den i ögonens blodsprängda spegel vill ha kvar bilden av personen som attackerat den, kanske är det en hämndlysten hund? Men hundens undergivna hållning motsäger aggressiviteten: den håller huvudet sänkt när den fortsätter flykten i oregelbunden trav. Beteendet tyder på rädsla, underkastelse, ett slaget djur, ett djur som fått utstå lidande. Ahmed ruskar på sig med en blandning av medkänsla och misstroende mot något skumt som haltandet och såren avslöjar. Känslan av äckel inför det smutsiga, men också rädslan inför det skoningslösa, grymheten hos en hämndlysten hund och hos människan eller människorna som slagit den. Schäfern har revor i pälsen, öppna sår, spår av något som kan vara gamla infekterade sår eller symtom på någon hudsjukdom. Den andra hunden är mindre men ser mer vild ut, pälsen är blänkande svart. Förvånad över schäferns reaktion när den träffas av stenen tappar den andra hunden på sin flykt mot snåret det ruttna köttstycke som den just lagt beslag på. Den plockar genast upp det. Inne bland vassrören hejdar den sig, visar bara fram huvudet där ögonen blixtrar uppmärksamt. Det ruttna köttet hänger i käften på den. Ahmed, som nyfiket har tittat på köttslamsan som de båda hundarna kämpar om, tittar nu på den med stigande fasa för han har sett att den svarta massa som de båda hundarna kämpar om har formen av något som går att känna igen: trots att den är brun 18
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 18
2015-12-23 14:07
av damm och avskavd på några ställen är det utan tvekan en människohand. Nyfikenheten driver honom att fortsätta titta, han övervinner motviljan, skräcken som drar blicken åt ett annat håll. Han vill både se och inte se, han vill både veta och inte veta. Han hötter mot den svarta hunden och får den att dra sig bakåt några steg. Hunden morrar, backar mot snåren, men fortsätter att stirra rasande på Ahmed och släpper inte sitt byte som, för Ahmed är det ingen tvekan, är resterna av en hand. I samma ögonblick som han blir säker på vad det är han ser dras blicken, också nu både avsiktligt och motvilligt, mot ett par bylten som ligger nersjunkna i leran några meter längre bort, till höger om platsen där hundarna befann sig för en stund sedan. Byltena får honom att förstå varifrån stanken kommer, den han redan länge känt i luften och nu känner ännu mer intensivt. Två av byltena, till hälften nere i vattnet och insmorda i en lerskorpa, låter ana formerna av en människa. Resterna i den tredje högen skulle kunna tillhöra en lemlästad man, eller en kropp som till största delen blivit nersänkt i dyn, men det skulle också kunna vara ett djurkadaver, en hund, ett får eller en gris. Så snart Ahmed ser att det är resterna av en människa vet han att han genast måste därifrån. Att ha sett kadavren gör honom till medbrottsling i något, det inger honom skuld. Hans första impuls är att börja springa, men om han springer gör det honom ännu mer misstänkt: han börjar gå snabbt och skjuter undan vassens blad som slår mot ansiktet. Hela tiden tittar han åt höger och åt vänster för att se om någon kan ha sett honom, men han kan inte upptäcka någon. Det verkar inte troligt att han ska möta någon av de engelska eller tyska pensionärer som brukar ta snabba promenader längs vägkanten övertygade om att de utför en hälsosam övning samtidigt som de andas in allt svineri som personbilarnas och lastbilarnas avgasrör släpper ut; eller de smärta personer som mer ser ut som pundare än sportutövare och som joggar på stigarna runt bevattningskanalerna 19
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 19
2015-12-23 14:07
och apelsinfälten: hela faunan som rör sig runt fruktodlingarna och tillämpar olika varianter av det som är känt som håll dig i form-terapi kommer inte ända bort till träsket. Han går därifrån så snabbt han kan, men kan inte motstå frestelsen att vända sig om ett par gånger för att titta bort mot det ruttna köttstycket med senor och ben som den svarta hunden leker med igen, iakttagen av schäfern som kommit tillbaka från sin korta flykt och står ett par meter bort och ser på. Ahmed tittar framför allt på de mörka byltena täckta av lera, till hälften nersjunkna i gölen. Bakom en av sanddynerna och dold av snåren hinner han i sin nervösa flykt trots allt få syn på de brända resterna av en bil, och anblicken av platsen som plötsligt blivit skrämmande blir ännu hemskare. Han tappar andan. Han är nära att kvävas, känner det snabba bultandet i bröstet, i tinningarna, pulsen, ett surrande i huvudet. Esteban har någon gång berättat att det händer att brottslingar kastar vapen de använt vid något brott i dammens grumliga vatten. Han går och han tittar, men lyckas inte kontrollera ögonens rörelse, de tycks ha fått eget liv och rör sig utan att han kan få in fokus: de går från ett håll till ett annat och tvingar honom att vrida huvudet bakåt. Han tittar motvilligt, fast blicken nu inte gäller byltena och inte heller hundarna, utan skuggorna som tycks kika fram bakom vassen, i vägfårorna, i sanddynernas oregelbundenheter. Spelet mellan skuggor och motljus gör honom vid varje steg förvirrad, det bildar former som ger intryck av att det finns människor där. Han känner sig övervakad. Han har en känsla av att det finns människor som betraktar scenen från sanddynerna, från vägen, från vassruggarna på andra sidan gölen, även från sluttningarna på bergen långt borta. Han misstänker att han på morgonen när han gick längs riksvägen har uppmärksammats av bilförarna som han mött, de prostituerade som har sett honom gå in på vägen mot träsket, barnen som lekte framför kåkarna som han passerat i slutet av vägen mot La Marina, och i samma 20
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 20
2015-12-23 14:07
stund som han skulle vilja stryka bort sig själv från allas blickar minns han att metspöet i hastigheten fastnat mellan stenarna och nätet sjunkit ner i lagunens vatten och att korgen står kvar i gräset på stranden. Han kan inte lämna sina ägodelar där, det skulle vara lätt för en utredare att identifiera spöet och nätet; framför allt metspöet som antagligen fortfarande har märket kvar från sportaffären i Misent, där han köpte det för sju, åtta månader sedan när han började ge sig ut och fiska tillsammans med Esteban, så han springer mellan vassruggarna tillbaka till platsen han precis lämnat (nu, nu är han verkligen rädd, hela kroppen skakar), vassens blad slår med sin vassa egg mot ansiktet, mot kinderna, ögonlocken, det gör ont. När han skjuter undan bladen känner han det vassa i handflatan. Han tänker att så snart han hämtat spöet måste han vända tillbaka till den plats på vägen där han bestämt träff med vännen, men det skulle vara dumt att sitta kvar vid diket och vänta som vanligt där vägen tar slut och samtidigt lägga ut spår i motsatt riktning, för det är så han tänker, spår, som om han tog på sig någon slags skuld. Han bestämmer sig för att han inte kan stanna där och vänta men att han inte heller kan gå därifrån och att vännen nog just gått ut på vägen för att leta efter honom, och vem som helst kan längre fram känna igen bilen, när utredningarna börjar (nej, lugna dig, det kan gå månader innan någon sätter sin fot i det här undangömda hörnet, säger han till sig själv) och den gamla, mer än femtonåriga, Ford Mondeon identifieras: den erbarmliga uppenbarelsen, de buckliga dörrarna och det avskavda lacket, ståltråden som håller fast stötfångaren där bak. Dessutom är bilen förkolnad, den syns ganska väl där på sandbankens sluttning, och någon kommer att anmäla försvinnandena, man kommer att finkamma området, men vem vet vad det kan vara för kroppar. Förmodligen invandrare som han själv, människor som passerar genom landet, kriminella som har fallit offer för rättsskipning: marockaner, colombianer, ryssar, ukrainare, 21
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 21
2015-12-23 14:07
rumäner. Kanske prostituerade som fått halsen avskuren av sina hallickar och som ingen gör sig besvär att fråga efter. Han bestämmer sig för att följa vägen tillbaka till La Marina och lita på att Rachid ser honom från bilen. Även om han ville skulle han inte kunna stanna kvar. Han tar ett par steg i riktning mot Misent men går snabbt tillbaka, tittar ängsligt på bilarna som kör vid sidan om och väntar nervöst på Rachid som om det att sätta sig i vännens bil skulle innebära att stiga in i ett skyddsrum, gå upp i rök sittande med sträckta armar, kontrollerad andning, med huvudet lutat mot nackstödet eller kinden som snuddar vid den kalla fönsterrutan, slappna av intill förintelse, han använder sig av den psykologiska mekanism som får barn att tro sig vara osynliga när de sätter handen för ögonen: om du inte ser, syns du inte. Att slå sig ner bredvid föraren i Mondeon är bevis på att han inte har något att göra med den där ruttna handen, med de stinkande byltena nersjunkna i leran eller med skrotet efter den förkolnade bilen; efter att ha varvat ner tills han försvinner på sätet i Rachids Mondeo ska han ett par kilometer längre fram, i korsningen till Avenida, veva ner rutan, luta sig ut och när den vassa vinden i skymningen slår mot ansiktet kommer han att vara säker på att han inte sett något. Han kommer att vara ännu en av de tusentals passagerare som varje dag åker längs riksväg 332, människor som under några ögonblick koncentreras till den övertrafikerade sträckan och sedan försvinner längs de smala vägarna i riktning mot någon av de små närliggande byarna eller som fortsätter till någon plats, var som helst i Europa. Just då är det enda han tänker på att han inte får berätta för någon vad han sett (inte ens för Rachid, som så snart han har Ahmed bredvid sig kommer att märka att något har hänt. Varför väntade du inte på mig uppe på vägen? Du ser bekymrad ut, har det hänt något?), och ändå har han behov av att berätta det så snart som möjligt för någon; så länge han inte berättar det för någon kan han inte känna 22
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 22
2015-12-23 14:07
sig lugn, bara genom att dela rädslan kan han bli fri från den. Han närmar sig utfarten, springer långsammare tills det blir normal gång. Han stannar till ett ögonblick och öppnar korgen och kastar ut fiskarna han fått upp i diket, han känner motvilja mot dem. Han ser för sig hur de biter i det ruttna köttet med sina glupska munnar. Han känner behov av att kräkas. När han kom såg lagunen ut som ett flöde av vitglödgat stål, nu är den försiktigt mjuk, skiftar som gammalt guld. Vinden blåser upp vattnet i vågtoppar som glittrar som koppar.
23
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 23
2015-12-23 14:07
24
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 24
2015-12-23 14:07
2. UTSTAKNING AV EXTERIÖRER
14 december 2010
jag har placerat min pappa framför tv:n, med ansiktet mot vildavästernfilmen som de visar varje morgon på den marksända digitalteven. Gubben sitter stum inför hästarnas framfart, deras gnägganden, skriken från indianerna och skotten, jag vet att han inte kommer att flytta på sig förrän jag är tillbaka. Efter västernfilmen kommer man att visa en om terrorister, med hotfulla araber som talar på något gutturalt språk och med textad översättning som ingen kan läsa; eller en om poliser som jagar latinamerikanska eller svarta knarkhandlare och det visas en massa bilar som slirar och gnisslar, krockar och som till slut störtar ner från en järnbro. Pappa kommer att sitta där med blicken fixerad på skärmen, eller kanske slumrande med slutna ögon, vilket går på ett ut. Han tittar faktiskt lika intresserat på badrumsväggen när jag tvättar honom eller i taket i sovrummet när jag lägger honom. Det viktiga är att han inte försöker resa sig och gör sig illa. För att undvika det sätter jag honom till rätta i den stora fåtöljen där hans kropp sjunker ner, och från den kan han inte resa sig även om han skulle vilja, för den är alldeles för låg och han skulle inte ha ork att försöka ställa sig upp; för att han inte ska ramla sveper jag dessutom ett lakan runt bröstet på honom, knyter ihop det bakom ryggstödet och ser till att det inte sitter för hårt. Jag kollar att han kan röra bröstet framåt och bakåt. Så där har du det bra, det sitter väl 25
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 25
2015-12-23 14:07
inte för hårt? säger jag för att säga något, och jag frågar det för att fråga något. Pappa har inte pratat på flera månader och det är svårt att veta om han ens tittar. Ser gör han, för han sluter ögonen om jag för ett starkt ljus nära honom eller om jag får honom att vända ansiktet mot en glödlampa, och han rullar med ögonen om jag långsamt för handen framför dem; hör gör han också även om det inte är säkert att han förstår: han kryper ihop och blicken blir skrämd när jag säger något eller om han hör något högt ljud bakom sig. Efter operationen, då man tog bort tumören i luftstrupen, har han slutat prata. Han pratar inte, men han skulle kunna skriva, be om saker skriftligt, uttrycka sig med gester, men det gör han inte heller. Han visar inte minsta intresse för att kommunicera. Läkarna har tagit prover, gjort skiktröntgen och de säger att hjärnan inte är skadad, de förstår inte vad det kan vara med honom. Det är åldern. Lite över nittio år. Han har blivit som en ledad provdocka. Det är inte det att jag är intresserad av vad han kan ha att säga mig, men sedan Liliana inte längre kommer och jag har stängt snickeriet har jag mer tid att observera honom. Jag iakttar honom, studerar honom, övar mig för att lära mig, det är inte till någon större nytta, det blir ingen praktisk tillämpning. Det mänskliga livet är naturens största ekonomiska slöseri: när det verkar som att du kan börja dra nytta av det du vet, dör du och de som kommer efter börjar om på noll. Man måste lära barnet att gå på nytt, ta det till skolan och lära det att skilja en cirkel från en kvadrat, gult från rött, fast från flytande, hårt från mjukt. Det var det han lärde mig: livet är ett slöseri, det är så man får ta det. Han har alltid varit mycket klok, gubben, klok och djävlig. Det var det han lärde mig och jag upprepade det för Liliana, jag vet inte om det var ett rent känslomässigt tiggeri. Jag håller på att packa ihop. Det är dags att plocka ner skylten, sa jag till henne. Och hon: det är aldrig för sent att lära sig nya saker. En dag ska jag laga en god soppa åt er, en sancocho, det är en gryta 26
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 26
2015-12-23 14:07
som liknar er cocido, men vi har med grönsaker som ni knappast använder eller ens känner till, arracacha, majskolv, grön banan och vi kryddar med koriander, en ört som jag saknat mycket här men nu har man börjat ta hit den i vår locutorio, en telefonbutik där man kan ringa billigt, och i de muslimska mataffärerna. Som persilja som luktar gott. Vi latinamerikaner äter det och marockanerna äter det också. Jag köper det nästan alltid i marockanernas grönsaksbutik, den ligger vid halalslakteriet som jag passerar på vägen. Men jag skulle aldrig komma på tanken att köpa kött där. Ingen vet var de slaktar fåren och oxarna. Jag såg ett reportage på tv där man berättade att Spanien är fullt av underjordiska slakterier som arbetar för de muslimska mataffärerna, och där tycks det vara tvunget att djuren har blicken vänd mot Mecka när de slaktas, snurrigt, vi har alla våra snurriga idéer. I samma reportage talades det om hur man förvarar ankor på kinesiska restauranger, gode Gud, kylen tycktes lukta värre än en död hund, det är så håret reser sig på en, det finns inga gränser för vad berättaren sa att man kunde hitta där. Men det var koriander jag pratade om, det som ni inte använder och inte känner till, och ni vet heller inte vad som är riktig frukt: mango, papaya, cherimoya, guava, physalis, passionsfrukter, kaneläpplen, pitahaya; kalebass kallar ni ju oftast för pumpa. Numera känner man till någon enstaka av de där frukterna eftersom snabbköpen tar in dem, men ni har bara ätit något dussin frukter, som inte har särskilt mycket smak och knappt luktar något: banan, äpplen och päron, apelsiner och inte mycket mer; och ananasfrukterna som kommer från Costa Rica och inte smakar nånting och som ruttnar bara man haft dom i kylen tre fyra dagar. Nej, skratta inte, det är så. Ni har säkert inte ätit en god ananas i hela ert liv. En nyplockad ananas, precis lagom mogen, med sin milda doft och smak av honung. Hennes röst, Liliannas, varje kväll medan jag sätter honom framför det runda bordet, där jag lagt vaxduken över och där jag ska ställa 27
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 27
2015-12-23 14:07
tallriken med grönsaker, assietten med den franska omeletten, så som hon ställde fram den till honom ända tills för några dagar sedan. Trots sina handikapp fortsätter pappa att diktera villkoren för mitt liv, han bestämmer vad jag ska göra, markerar tiden, min agenda beror på honom: han lyckas med ungefär detsamma som han har lyckats med under hela sitt liv. Tidigare uppnådde han det genom att visa sin auktoritet; numera lyckas han med det genom sin tystnad och sin fumlighet. Han är sjuklingen som inte kan göra sig gällande, och han har bytt ut det auktoritära mot kravet på medlidande; jag blir hans tjänare för att jag tycker synd om honom. Så långt tillbaka jag kan minnas har han i sin manodepressivitet fått oss alla att tjäna honom. Hans eget liv däremot har bara tillhört honom själv. Han har betett sig som kungen gör enligt konstitutionen, utan ansvar, eller som vissa konstnärer, idag protesterar jag, imorgon talar jag inte, i övermorgon kräver jag uppmärksamhet, dagen därefter tål jag inte att någon tittar på mig. Nu när jag tänker närmare på saken så har han haft en konstnärs mentalitet. I sin ungdom ville han bli just det. Han tyckte om att läsa romaner, men också böcker om historia, konst, politik. Han lånade dem på kommunens bibliotek. På fredagseftermiddagarna gjorde han sig fin, tog på sig den vita skjortan och kavajen och gick för att byta böcker på biblioteket. På söndagseftermiddagarna, då fotbollsmatcherna sändes, hördes oljudet från radioapparaterna i grannskapets alla hus, men hos oss rådde tystnad; pappa satt vid fönstret och läste i eftermiddagsljuset; sedan fällde han ner persiennen och tände fotlampan som på den tiden stod vid husets enda fåtölj och fortsatte försjunken i sin bok tills det var dags för middag, och efter den återvände han till fåtöljen för att fortsätta att läsa. En konstnärssjäl. Som ung ville han bli skulptör, det han ville att jag också skulle bli, men tumultet under kriget satte stopp för hans ambitioner. När det gällde mina egna ambitioner klarade jag själv av att sänka dem. Jag var aldrig 28
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 28
2015-12-23 14:07
intresserad av yrket han valt åt mig. Jag stannade knappt några månader på konsthögskolan. Farfar och han har tillverkat flera av möblerna som finns i huset, utsmyckade i en stil som var passé redan på den tiden, på republikens tid och åren närmast före, för på den tiden, i slutet av tjugotalet och början av trettiotalet, gjorde människor sina val i kataloger med lite obestämd art déco-design och de två, som var så revolutionära när det gällde politiken, tillverkade möbler som såg ut som renässansmöbler, med sniderier i stil med husfasaderna i Salamanca som man kan se i dokumentärprogram på tv: grotesker, medaljonger och bladornament. Möbler som var föråldrade från den dag de blev till, men deras finess kunde ingen förneka. De renderade huset värdighet i en tid då man själv knappt hade till mat. Det var inget slöseri, det var yrkesstolthet.
När pappa väl sitter på sin plats går jag ner till förrådet på gården och tar min Sarasqueta, patronbältet och gummistövlarna, ropar på hunden i ett tonfall som får honom att förstå att han ska hoppa upp i bilen. Samtidigt som jag kallar på honom håller jag upp dörren till jeepen, han tar ett hopp in och kryper ihop där bak utan att släppa mina rörelser med sin vaksamma blick. Det är en mycket lydig hund, bra jakthund, men framför allt en god kamrat, den bäste. Han lägger sig bredvid mig i snickeriet och ligger så när det är lite att göra, och om jag sätter mig i fåtöljen i vardagsrummet kommer han fram och håller huvudet mot låret på mig, som om han vill säga att han står till min tjänst och att jag kan räkna med honom. Jag har aldrig sett honom uppträda aggressivt mot någon eller att han försökt bitas. Morrar gör han när någon, vanligtvis grannfruns katt, kommer för nära skålen där jag lägger upp hans mat. Glupskhet tycks vara hans enda defekt, men det visar ju snarast att han är frisk. Jag kan ställa mig var som helst och han lägger sig bredvid och väntar för att 29
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 29
2015-12-23 14:07
se vad jag ska göra, men helt stilla, han rör bara svansen eller så kommer han närmare för att röra vid mitt ben, eller för att ställa sig på två ben och stödja frambenen mot magen på mig (stilla! ser du inte att du knuffar omkull mig?), ser på mig och ger ifrån sig några skall, det är hans sätt att prata med mig, att pocka på min uppmärksamhet. Det är samma skall som han använder när han ser att jag pratar med någon eller pratar i mobilen, vid sådana tillfällen blir hans skall påflugna. Han är svartsjuk. Om jag tar med honom ut på jakt springer han några steg framför mig, vänder hela tiden på huvudet för att kontakten mellan människa och hund inte ska brytas. Ibland rusar han iväg med en smidighet som fortfarande får mig att förundras (benens harmoniska rörelse när han travar fram, ryggens mjuka vågrörelser). Han kommer tillbaka flåsande, ibland har han djuret som jag just skjutit i munnen. Med hunden liggande i baksätet på jeepen startar jag motorn med första vridningen på startnyckeln, trots att det är några dagar sedan jag senast startade den. Tom är en bra hund och Toyotan är ett bra fordon. Jag har tillbringat oförglömliga stunder med jeepen i kärret, sjunkit ner i klibbiga leråkrar, hamnat i sumpigt vatten med den, i kvicksanden i träsket eller på badstranden på vintern, där jag kört på den remsa av sand där vågorna bryts. Allt har jag lyckats ta mig ur utan svårighet, jeepen har aldrig lämnat mig i sticket. Det är en alldeles speciell känsla att gripa tag i ratten och smeka den. Jag njuter av bilen från det ögonblick jag öppnar dörren och kan känna lukten av lädret på sätena där jag placerar baken. Jag tycker om att köra bil: jag smeker ratten och melankolin kommer över mig, jag börjar redan sakna det, tänker att njutningen i kontakten snart kommer att vara borta. Och att veta det får en våg av sorg att stiga upp från bröstet och gör ögonen fuktiga. Livet är ett slöseri, som pappa brukade säga. Visst, din gamle getabock. Vid det här laget är ditt liv ett mångfaldigt slöseri, du kastar bort det tillsammans 30
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 30
2015-12-23 14:07
med allas våra liv. Innan jag startar bilen har jag sett hundens uppmärksamma blick i backspegeln och tänkt att det är sorgligt att all klokhet som den uttrycker kommer att försvinna med oss, kanske bland avfallet i vår sophink. Husdjurens liv tycks heller inte anpassas till ekonomisk underdånighet. Trots allt du vet, jycken, trots allt du lärt dig, trots att du rör dina tassar så smidigt när du springer och kröker ryggen så harmoniskt, trots ditt fina väderkorn när det gäller att hitta bytet och din snabbhet när du apporterar det, ska du också ta farväl av allt detta (du kommer inte längre att utgöra en del av det). Det är ingenting man kan göra något åt. Så tänker jag och det är först då, när jag håller startnyckeln i fingrarna och har blicken fäst på hunden, som jag vacklar och får lust att gråta. Den jäveln. Hunden.
Mal majsen, lägg i haricots verts tillsammans med ett lagerblad, värm tomatröran, krossa bananerna och riv manioken. Lilianas röst. Ni ska få se vad gott det blir. Hundens blick. Från snickeriet tar jag vägen utefter stranden vid La Marina, kör förbi flerfamiljshusen och trädgårdarna som sticker upp bakom murarna, palmlundar, bougainvilleor, jasminer, tujor, en komplett katalog från traktens plantskolor, fram till korsningen mot riksväg 332. De båda vägarna möts i ett landskap som har något av förort över sig: övergivna köksträdgårdar, ogräs, bråte som under höstregnen har täckts med gräs, en utsmyckning som blivit utmärkande för de här områdena vilka under uppsvingets senare år på ett hår när kom att bli urbana på nytt och nu fortfarande befinner sig i ett slags juridisk limbo, till synes marker som inte tillhör någon och där det skjutit upp några skjul som säkerligen uppförts av folk från Östeuropa eller av marockaner med osäkra arbetsvillkor inom jordbruket som stryker runt och letar efter skrot, begagnade hushållsapparater, gamla möbler, koppar, allt de kan lägga beslag på eller knycka; de stjäl traktorer, tonvis med frukt och 31
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 31
2015-12-23 14:07
får till och med hela planteringar med fruktträd att försvinna, det är inte bara en odlare som kommer till sin apelsinodling och upptäcker att alltihop har sågats ner för att säljas som ved att elda med. Alldeles intill lägret med skjul håller två lumphandlare till med sin verksamhet, de samlar armeringsnät på hög och har spritt isärplockade bilkarosser, kylskåp, tvättmaskiner och gamla luftkonditioneringsapparater över området, några hundra meter från lyxiga bostadsområden som marknadsförs på stora reklamaffischer utefter vägkanten. Folk bryr sig inte: så länge soporna kastas på andra sidan muren och lukten av förruttnelse inte når upp till takterrassen, kan världen begravas i skit. Från den punkt där de två vägarna möts radar ett tjugotal prostituerade upp sig längs diket och låter sig smekas av vintersolen. De sitter på plaststolar vid vassruggarna eller promenerar längs vägrenen, målar naglarna, ser sig i puderdosans spegel, lägger patiens, röker vid vingliga små plastbord, de har tangatrosor som visar lår och rumpor, och de små oknäppta jackorna låter brösten skymta fram trots att decembers solstrålar inte lyckas suga upp fukten som genomsyrar området, en leråker mellan dammen och stranden, och de mildrar inte heller kylan som är som en vass klo en dag som idag då det blåser en svag mistral. De kvinnor som inte sitter går nervöst fram och tillbaka, några få meter i vardera riktningen, som om de inte befann sig vid bilvägen utan var instängda i en fängelsecell (flera har förmodligen lärt sig den stärkande övningen i fängelset). De gestikulerar, särar på benen, hukar sig och hissar upp baken i riktning mot vägbanan när de hör motorn från en lastbil eller ett hyllningstutande från någon chaufför. De drar upp klänningen över brösten och visar den nakna kroppen för lastbilschaufförerna, för dem som sitter ensamma i skåpbilarna som på sina dörrar har logotypen för någon budfirma, låssmed, glasmästeri eller matleverans; lår och bröst av kritvit eller gulnad marmor, skära kroppar, kroppar som kaffe med mjölk och som 32
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 32
2015-12-23 14:07
svart kaffe eller, som man sa förr, av ebenholts, allt framträder i det sköra morgonljuset, det är som en provkarta på alla typer av människor (mycket sällan finns det någon från Asien men de finns – någon kinesiska, eller kambodjanska eller thailändska) där de från Östeuropa dominerar, kvinnor med en kropp som drar åt blått, självlysande, som tycks avge ljus istället för att dra till sig det. Där finns en massa afrikanska kvinnor och latinamerikanskor saknas inte, men på senare tid ser man färre brasilianskor, det var de som först slog sig ner vid vägen. Saker och ting tycks gå bättre i deras land som är på uppåtgående, och de har förmodligen öppnat eget i Rio eller i São Paolo och om Gud så velat köpt en frisersalong eller en kläd- eller skoaffär. Det talas om stora affärer i Brasilien i samband med olympiaden. Jag passerar tätt intill utan att titta på dem. Någon enstaka känner jag igen, jag har sett henne stå på samma plats andra gånger. En kvinna från Ukraina som jag knullade för flera månader sedan tittar på jeepen när jag passerar, säkert har hon känt igen mig men idag bryr jag mig inte om henne. En blick från sidan, sedan köra vidare. Jag söker inte sex, jag söker exteriörer. Jag letar efter en scen. Eller snarare, jag ska på nytt titta på den scen som jag har valt ut i förväg, jag utför en okulärbesiktning, som man i nyheterna på tv säger att poliserna gör på platser där ett brott har begåtts: jag är tillbaka på den första platsen jag har något minne av, den som min farbror visade mig och som min pappa alltid tycks ha längtat till. Där han ville stanna men inte kunde: detta är det andra tillfället, pappa, också den här gången ringde postmannen minst två gånger, filmen har du väl sett? Snuskig, som allt här i världen. Jag minns att huvudpersonerna knullar på köksbordet, insmorda i mjöl. Livet självt. Filmens tema är egoismen hos dem som förråder och dödar i sökandet efter pengar och njutning, denna ständigt trista historia. Livet är snuskigt, njutningen och smärtan svettas, skiter, stinker. Det lärde sig pappa grundligt i skolor utan motstycke: kriget (märk 33
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 33
2015-12-23 14:07
väl, ett krig grannar emellan), polisstationerna, fängelset. Vad kan man inte se och lukta sig till på sådana platser och i sådana omständigheter? Det vill jag helst inte veta. Hur som helst, om ett byte kommer inom skotthåll (i träsket kommer de alltid inom skotthåll) får jag ägna mig åt lite prickskytte. Förmodligen blir det småviltsjakt. Det är därför jag tagit med Sarasquetan. Den förtjänar sin plats i det här företaget, den är avgörande, den har en avgörande roll för hur det slutar. När jag säger jakt tänker jag på fula fiskar. Inga luder, de finns inte på agendan idag: knulla vi, få skjut, jag suga av utan gummi eller from behind tretti euro. Framifrån tjuge. Inte heller på det området finns många nyheter sedan mannen blev man. Mannen, en tvåbent fittköpare. Ingen dålig beskrivning. I drakmer, sestertier, guldmynt, i pund, mark, dollar, rubel. I euro. Fittköpare, arselarrendator, men jag vill inte öka förvirringen genom att blanda ihop expeditionerna; jag tycker det är helt riktigt att ålägga mig en viss ordning en dag som idag. Dagarna som föregår liturgiska högtidligheter kräver först och främst en inre samling: smärtan i synderna, bikt och botgöring. En föresats om bättring är överflödig i det här fallet. Det finns ingen tid för återfall. Före jul kommer advent, före påsk den långa fastan, det är stränga dagar, fyllda av meditation och avhållsamhet, en förberedelse för helgen. Vi ska förbereda oss. Vi ska driva ut lustarna, kasta ut rösterna och munnarna som uttalar dem, dessa öppningar som lusten får sin hetta från: den sammetslena tonen, den förföriska klangen, läpparnas mjukhet, musikens gift. Majsbröd med ägg, patacón pisao, empanada de pipián, arroz atollado så som vi lagar till det i Valle del Cauca. Ni vet nog, don Esteban, att vi har väldigt god mat hos oss. Ni spanjorer tror att vi colombianer är lite ociviliserade. Det är sant, Liliana, ni colombianer är inte så väl sedda hos Olbas invånare, men här misstror man allt som man själv inte sett gro och alltså kan förvänta sig se dö. Och så finns allt det som tidningarna berättar, allt man hör i radion 34
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 34
2015-12-23 14:07
och ser på tv och som knappast bidrar till uppskattningen av er: gerillan, farc och paramilitärerna, knarksyndikaten, kartellerna i Cali och Medellín, vapnen, handeln med än det ena, än det andra, knark som kommer packat i tropiska ananasfrukter, i konservburkar, i träplankor, det tränger in i barnkläder och balettskor. Ja, visst är det så, don Esteban, alla colombianer är inte såna, vi är inte alla gerillasoldater eller knarkhandlare. Och finns det inte spanjorer som är tjuvar, mördare, knarkhandlare eller terrorister? Skjuter inte folk ihjäl varandra här också och finns det inte labb där man tillverkar kokain? Och terrorism, tänk bara på hur många som lär ha dött vid attentaten i Madrid, det onda finns överallt och säkert det goda också, fast det är svårare att hitta, särskilt för oss kvinnor är det svårt att hitta, ni män får tröst i vänner, för oss är väninnor mest rivaler. Men visst finns det det, ondsinta människor finns så klart här också, Liliana. Det är hennes röst, och det där penseldraget av kropp som sticker fram mellan jeansen och tröjan, så opassande under fastan: det är som om hon går en knapp meter framför mig, speglas i vindrutan, det är hennes huds färg, hennes ton, den mjuka beröringen: hennes hud mellan min hand och ratten. Den är ljum, mjuk, som förrädisk honung. Men jag måste förbereda scenen för föreställningen, säger jag till mig själv. Varken plats eller dag passar de här tankarna. De gånger jag har betalat en flicka för att hålla mig sällskap när jag gett mig ut att jaga eller fiska i sumpmarken har jag känt den upphetsning som en delad intimitet ger i tystnaden bland vassruggarna; och lusten har skenat iväg när jag märkt att hon blivit allt räddare ju längre in vi kommit på vägar som knappt går att urskilja. Vart tar du mig? brukar de fråga med något av skälvning i rösten, medan jag frågar mig varför rädslan alltid är som ytterligare en krydda när det gäller sex: du inleder riten som ett sökande efter ljus, men hamnar i en labyrint av mörker, du söker kroppens marmor och kletar ner dig i gyttjan av sekret. Det är upphetsande att ha 35
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 35
2015-12-23 14:07
sex i den trassliga alkoven av växter: lust och rädsla om vartannat, en passande kombination. Men när akten är över har jag känt mig mer smutsig och skyldig än om jag hade gjort det var som helst annars. Jag säger var som helst annars och menar det lilla rummet med de stängda fönstren och det snåla ljuset som ibland går i rött, andra gånger i rosa och åter andra i diffust blått: bilens baksäte, om natten, spöklikt och med fötterna skälvande vid den öppna dörren. Knullandet som fördjupar den sorg efter ett ligg som tycks medfödd i människodjuret. När jag gjort det här, i träsket, var det en känsla av frihet jag sökte, men ändå upplevde jag det som att det inte bara var jag som solkades ner, det är den känsla som vanligtvis kommer över mig efter blodkärlens kontakter i de där sparsamt upplysta utrymmena (jag dövar det med en häftig dusch när jag kommer hem, skrubbar med tvål, hård svamp och som avslutning generösa stänk av eau-de-cologne), det var som om själva platsen blev nersolkad – det fanns en kvinna som det inte var så med – vilket kan verka paradoxalt, eftersom sumpmarken har varit något av en vanvårdad bakgård för de intilliggande byarna; där har man tagit sig alla slags friheter och där har man samlat sopor och lort under årtionden. Det är först med vår tidsanda som talar om hållbarhet och ekologism som området har fått ett symboliskt värde, och i tidningar och lokalteve talar om traktens stora gröna lunga (den andra bälgen, den mäktiga lungan, den som grymtar och flåsar och rasar och renar oss alla är havet) och man talar om den som en tillflykt för inhemska arter och som en speciellt gynnsam plats för flyttfåglar att häcka på. Fram till för ett tiotal år sedan ägnade sig Bernal, tillverkaren av asfaltpapp, åt att kasta de defekta bitar som producerades på hans företag i de djupaste pölarna. Alla visste det och ingen kom på tanken att anmäla det. Inget straff. Bernal junior var som sin far, men utåt sett mer civiliserad än han. Det är inget skämt. Hans far, som var skeppsredare för några fiskebåtar, fick under fyrtiotalet 36
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 36
2015-12-23 14:07
någon obekväm kropp att försvinna genom att lasta den ombord på en båt, binda en sten vid ankeln och låta kroppen falla överbord ner i den barmhärtiga jättelika grav som Ibizakanalen utgör, just där vattnet som skiljer ön från fastlandet är som djupast: det är där man fiskar de bästa räkorna och den röda tonfisk som sägs vara på väg att utrotas. En död kropp är organiskt material, det är närande. Havet renar allt, stöter det ifrån sig eller suger det i sig, renar det med sin jod och sin salpeter, använder och återanvänder det: man tror att det är friskt, inte som träsket som de omkringboende alltid sneglar på och ser som en ohälsosam, infektiös plats med stillastående vatten som man måste akta sig för, vätska som värms upp och kommer i förruttnelse av vårvärmen och som renas igen först när höstkylan kommer. Havet renar, syresätter, sumpmarken får saker att ruttna. Som kriget, polisstationen och fängelset. De får saker och ting att ruttna, eller hur, pappa? De förpestar. Sumpmarker har inte haft så gott rykte, de innebar feber, sumpfeber, lort. Romarna torrlade laguner som den här, av hälsoskäl och av ekonomiska skäl, det har jag sett i reportage: Roms omgivningar var ingenting annat än förpestad sumpmark, sådana platser som vårt träsk ingår i sumpbältet runt Medelhavet, ett band av kärr som ligger som fläckar längs kusten; i sin hunger efter odlingsbar jord har jordbrukarna till för kort tid sedan fortsatt att torrlägga och fylla ut områdets alla laguner. Blasco Ibáñez har berättat om hur groparna med slagg fungerade i jordbruket, de som man idag anser har varit så skadliga för miljön, men som ändå gjort att så många människor har kunnat leva här. Man kanske inte har läst Ibáñez bok, men alla har nog sett tv-serien. Jag har läst den och utgåvan som min farfar köpte före kriget finns kvar i huset (ett halvt dussin böcker räddades i någon av lådorna som min farmor grävde ner, så många fler böcker tror jag inte det fanns i vårt hem), och själv såg jag också tv-serien som gick för några år sedan. Havsstranden har inte varit någon 37
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 37
2015-12-23 14:07
gästvänlig plats och bortsett från några klippuddar har den fortsatt att ligga öde tills för några årtionden sedan, då det började byggas överallt. I Misent, för att inte gå längre, finns det bostadsområden vid stranden med namn som La Laguna, Las Balsas, Saladar eller El Marjal; de boende där klagar över att det blir översvämning i husen så snart höstkylan kommer. Men vem kan få för sig att köpa en bungalow på en plats med sådana namn? Platsernas namn är en påminnelse om vad de har varit: Barrizales, Charcas, Fangales. Träsk, dypölar, lervällning, dammar för saltutvinning. Pappa har känt ett särskilt förakt för dem som köper hus och lägenheter på marker som tagits från sumpmarken. I själva verket har han föraktat alla som kommit till trakten ditlockade av havet. Golfspelare. Äventyrare. Spekulanter. Kusten är en farlig plats, brukade han säga. Havet för med sig eller lockar till sig avskrädet, här slår sig de värsta ner. Så har det alltid varit: skojare, svindlare, torpeder. Fast nu, i dessa tider då människodjuret är skapelsens minst skyddade varelse, ser miljövännerna det som Bernal junior gjort som mer oförlåtligt än som det hans far gjorde; den stora synden har i alla tider varit att förstöra det beständiga (synder begångna mot Den Helige Anden blir inte förlåtna), men det beständiga i vårt materialistiska samhälle är inte längre Gud, och människokroppen får alltså inte längre den respekt den fick när den sågs som Den Helige Andes tempel; numera är det naturen som är gudomens stora helgedom, att fylla vatten och gyttja med asfaltpapp, bituminösa material, glasfiber, cancerogen asbest – som Bernal junior har gjort – anses mer oförlåtligt än morden som Bernal senior begick. En död kropp kastad i havet är en tjänst man gör miljön, det är näring som fiskarna tuggar i sig med sina kalla små munnar. De synder som begicks av dem som sköt med pistol – de som fyllde gravarna och genomborrade kyrkogårdsmurarna med kulor, de som livnärde fiskarna ute till havs – blev förlåtna under la transición, det var tydligen förlåtliga synder, med38
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 38
2015-12-23 14:07
an synderna mot miljön inte påbjuder straff, ingen domare kan frikänna från dem. Vi ska inte göra oss några illusioner, en människa är inte så viktig. Det finns faktiskt så många att regeringarna inte vet vad de ska göra med dem. Sju miljarder människor på planeten och bara sex eller sjutusen tigrar i Bengalen, säg då vem som är i störst behov av skydd? Säg vem som har företräde när det gäller omsorg? Välj själv, en svart, en kines eller en skotte som dör, eller en vacker tiger som dödas av en jägare? En tiger med päls i makalösa färger och med blixtrande ögon är ganska mycket vackrare än en gammal gubbe med åderbråck som jag. Vilken skillnad i hållning, vilken elegans hos den ene och vilken fumlighet hos den andre. Titta bara på deras sätt att gå. Sätt dem i en bur på zoo, den ene bredvid den andre: framför buren med gubben skockas barnen och skrattar när han plockar löss eller hukar för att bajsa, men framför buren med tigrar gör man stora ögon av beundran. Den trompe-l’oeil där människan var universums centrum har störtat samman. Visserligen kan vi hos människodjuret urskilja rörelser, ansiktsdrag och ord och det väcker vår sympati, men också hos en huskatt eller en hund som vi lever med urskiljer vi drag som vi laddar med känslor. Där finns, förvisso, rösterna och man kan se hur rösterna binder oss: hjälp mig vika lakanen, är ni snäll. Nej, inte så, vänd dom åt andra hållet. Ni får mig att skratta åt er fumlighet, förlåt, jag menar, det ser ut som om ni ska riva sönder tyget bara genom att hålla i det. Det jag velat säga när jag pratat om gester är att ni har starka händer, de är inte fula, tvärtom, ni har mycket vackra händer, manshänder, virila. Vi vänder tyget ett par gånger tills vi blir överens om hur vi ska vika det. Händerna snuddar vid varandra just när jag räcker henne den vikta delen, och de snuddar vid varandra igen när hon ger mig kudden samtidigt som hon viker upp örngottet. Potatis, vet ni hur många olika sorters potatis vi har? Porerna i huden ger ifrån sig den värme som man kokar i på natten. 39
utkanter_chirbes_text151221orig.indd 39
2015-12-23 14:07
utmärkte sig som en av den spanska samtidens mest lyhörda skildrare. Han avled hastigt och oväntat hösten 2015. Genom hela sin litterära produktion, som omfattar ett tiotal romaner och flera essäer, har han skärskådat samhällets skuggsidor. Utkanter har hyllats som ett samtida mästerverk och är Chirbes första roman på svenska.
»Ett rörande, tätt detaljerat porträtt av människor utan hopp.« kirkus review
RAFAEL CHIRBES
rafael chirbes (1949–2015)
Olba, Spanien – en småstad ödelagd av den ekonomiska krisen. Esteban har tvingats stänga sitt snickeri och därigenom gjort sina anställda arbetslösa. Med verksamheten satt i konkurs och besparingarna borta står han ensam kvar med ansvaret för sin sjuke far. Som arbetsgivare är han både offer och medskyldig i den stora sociala och ekonomiska omdaningen. I denna ursinniga berättelse ryms också andra livsöden – vittnesmål om tiggeri, arbetslöshet, prostitution, brustna drömmar och förlust. Rafael Chirbes första roman på svenska är en bred och brutal skildring av finanskrisens följder.
» Chirbes, en av Spaniens mest framståen de författare, är som bäst när han går på djupet […] förtvivlat, kompakt, rasande, och omöjligt att glömma.« publishers weekly
» En av Spaniens mest anmärkningsvärda författare.« the guardian
» Oerhört övertygande i de psykologiska detaljerna, men också minnesvärd för sin förträffliga stil och rytm.« colm tóibín
UTKANTER
» Detta är den viktigaste bok som skrivits om krisen.« el país
omslag: håkan liljemärker foto: ©philippe matsas / opale / leemage
utkanter_chirbes_cover151228.indd 1,3,5
2015-12-28 17:45