Mark Billingham
SĂ„ gott som död ĂversĂ€ttning Gunilla Roos
stockholm 2011
Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se
Copyright ĂĆ Mark Billingham 2011 Engelsk originalutgÄÄœva Little, Brown Engelska originalets titel Good as Dead Omslagsdesign Imperiet Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2011 isbn 978-91-85419-68-5
Till David Morrissey och Jolyon Symonds fàžŁàžr den lysande filmatiseringen av Thorne
DAG ETT Vild av sorg
ETT
Tuggummi och choklad, kanske en flaska vatten nĂ„gon av de sĂ€llsynta dagar dĂ„ solen sken. En tidning att lĂ€sa pĂ„ vĂ€gen till jobbet och en halvminuts meningslöst smĂ„prat medan hon vĂ€ntade pĂ„ att fĂ„ sin vĂ€xel. Inget av det var vĂ€rt att dö för. UngefĂ€r sĂ„ skulle Helen Weeks tĂ€nka mĂ„nga gĂ„nger innan det var över. Under de timmar dĂ„ hon stirrade in i det lilla, svarta hĂ„l ur vilket döden kunde komma farande fortare Ă€n det tog för hennes hjĂ€rta att slĂ„ ett slag. Eller upphöra att slĂ„. Under de skrĂ€ckfyllda dagar dĂ„ tiden gick i ultrarapid, och de sömnlösa nĂ€tter som följde pĂ„ dem. Medan mannen som skulle kunna döda henne vilket ögonblick som helst skrek Ă„t sig sjĂ€lv bara nĂ„gon meter bort, eller grĂ€t i rummet intill. Det Ă€r inte dags för mig att dö. Inte dags för mitt barn att förlora sin morâ⊠Tuggummit var en vana, nĂ„got att göra, nĂ„got som hjĂ€lpte henne att lĂ„ta bli cigaretterna â hon hade slutat för tvĂ„ Ă„r sedan nĂ€r hon blev gravid. Tidningen gjorde att hon slapp titta pĂ„ mĂ€nniskorna som satt mitt emot henne pĂ„ tĂ„get. Om hon hade tur nog att fĂ„ en sittplats, vill sĂ€ga, och inte tvingades stĂ„ tryckt mot nĂ„got fetto i billig kostym som köpte sitt rakvatten för tio pund litern. Chokladen var inget annat Ă€n ett beroende. Ett beroende som hade gjort att hon inte hade lyckats sĂ€rskilt vĂ€l med sina anstrĂ€ngningar att gĂ„ ner i vikt efter att hon fick sin son. Hon brukade försöka fĂ„ chokladen att rĂ€cka sĂ„ lĂ€nge som möjligt. En bit eller tvĂ„ till kaffet vid elvatiden, ytterligare en bit efter lunch 9
och resten som en belöning mot slutet av dagen. Det var i alla fall tanken, men oftast hade hon Ă€tit upp alltsammans redan innan hon hade loggat in pĂ„ datorn, och om hon jobbade med nĂ„got riktigt obehagligt fall redan innan den fyra minuter lĂ„nga tĂ„gresan till Streathamstationen var till Ă€nda. Det var gott om obehagliga fall. Hon tog tidningen frĂ„n ett stĂ€ll nĂ€ra dörren i tobaksaffĂ€ren och nĂ€r hon kom fram till disken hade mr Akhtar redan plockat fram det tuggummi hon brukade köpa och hennes favoritcho klad. Han log och höll upp dem nĂ€r hon nĂ€rmade sig. Samma som vanligt. Deras interna skĂ€mt. âHur Ă€r det med lillpojken?â frĂ„gade han. Mr Akhtar var en kort, stĂ€ndigt leende man som hade blivit skallig i förtid. Han bar sĂ„ gott som alltid mörka byxor, vit skjorta och cardigan, men fĂ€rgen pĂ„ den varierade mellan blĂ„tt och brunt. Helen tĂ€nkte att han förmodligen var yngre Ă€n han sĂ„g ut, men gissade pĂ„ runt femtiofem. âFintâ, sa Helen. Hon mĂ€rkte att kunden som hon hade sett stĂ„ och kika pĂ„ tidskrifterna nĂ€r hon kom in nu gick fram och stĂ€llde sig bakom henne. Mannen, som var lĂ„ng, svart och i trettioÂĂ„rsĂ„ldern, hade stĂ„tt och tittat upp pĂ„ omslagen till nĂ„gra av herrtidningarna pĂ„ översta hyllan och snabbt sĂ€nkt blicken till motortidningarna och livsstilsmagasinen nĂ€r han fick se Helen komma in. âBara fint.â Mr Akhtar log och nickade och rĂ€ckte fram tuggummit och chokladen. âMen han Ă€r rĂ€tt krĂ€vande, va?â Helen himlade med ögonen och sa: âJo, ibland.â Det var faktiskt mer Ă€n bara fint med Alfie. Han var helt obeskrivligt underbar. Hon log nĂ€r hon tĂ€nkte pĂ„ hur hennes ettĂ„rige son hade jollrat glatt nĂ€r hon gick med honom till dagmamman för en halvtimme sedan. Han verkade vara glad nĂ€stan jĂ€mt, men han lĂ€t henne verkligen fĂ„ veta nĂ€r han inte var det. Han hade inte bara Ă€rvt Pauls ögon, utan hans humör ocksĂ„, hade Helen kommit fram till. Eller var det bara som hon inbillade sig? 10
âMen det Ă€r det vĂ€rt, va?â âO, ja.â âMen det blir jobbigare lĂ€ngre fram, tro mig.â âSĂ€g inte sĂ„ dĂ€r.â Helen gav honom skrattande tvĂ„ pund och vĂ€ntade pĂ„ de fyrtiotre pence som hon fick tillbaka varje morgon. NĂ€r mr Akhtar höll pĂ„ att rota fram vĂ€xeln ur kassalĂ„dan hörde hon klockan pĂ„ dörren klinga. Hon sĂ„g honom titta upp och hörde de höga, kaxiga rösterna frĂ„n killarna som kom in i affĂ€ren. Hon vĂ€nde sig om. De var tre stycken: en svart, tvĂ„ vita. Alla lika stöddiga. âVarsĂ„godâ, sa mr Akhtar. Han höll fram vĂ€xelpengarna, men blicken var fĂ€st pĂ„ de tre pojkarna, och hans röst var lite tunnare Ă€n den hade varit nĂ„gra sekunder tidigare. Innan Helen vĂ€nde sig mot honom igen sĂ„g hon pĂ„ nĂ€r pojkarna slĂ€ntrade bort till den höga kylen och skrattande och svĂ€rande öppnade dörren till den. De gillade att ha publik, tĂ€nkte Helen. âDet ser ut att kunna bli fint vĂ€der i dag.â âSĂ„ braâ, sa mr Akhtar. Han pratade fortfarande lĂ„gt och tittade mot kylen. âMen det kommer inte att hĂ„lla i sig.â Helen stoppade ner mynten i portmonnĂ€n och vek ihop tidningen och lade den i vĂ€skan. Mannen bakom henne andades ut ljudligt. Det var uppenbart att han var otĂ„lig. Hon hade just öppnat munnen för att sĂ€ga âvi ses i morgonâ nĂ€r mr Akhtar böjde sig fram mot henne och gjorde en gest med huvudet mot pojkarna. âJag hatar de dĂ€r jĂ€vlarnaâ, vĂ€ste han. Helen vĂ€nde sig om igen och tittade. De rotade runt inne i kylen, plockade fram burkar och stoppade sedan tillbaka dem igen. De skrattade och knuffades. En av dem stod lutad mot ett stĂ€ll med gratulationskort och blĂ€ddrade i en tidning som han mĂ„ste ha plockat Ă„t sig pĂ„ vĂ€gen in. Mannen som stod bakom Helen muttrade: âMen för tusan.â Hon var osĂ€ker pĂ„ om det var för att han var frustrerad över att han fick vĂ€nta eller för att han irriterade sig pĂ„ hur killarna borta vid kylen betedde sig. 11
âHallĂ„ dĂ€râ, sa mr Akhtar. Helen vĂ€nde sig mot disken igen och hörde sedan pysandet frĂ„n en lĂ€skburk som öppnades och sĂ„g hur mr Akhtar plötsligt blev svart i synen. âHallĂ„ dĂ€r!â Ănnu ett pysande, och nu drack tvĂ„ av killarna frĂ„n var sin burk cola medan den tredje slĂ€ngde ifrĂ„n sig resterna av tidningen och öppnade kylen för att sjĂ€lv ta en lĂ€sk. âNi ska betala för de dĂ€râ, ropade mr Akhtar. âJag har glömt plĂ„nbokenâ, sa en av killarna. De tvĂ„ andra skrattade och slog ihop sina knytnĂ€var. Den vite killen som hade stĂ„tt och lĂ€st tidningen tömde burken i ett enda drag och knycklade ihop den. âOch vad tĂ€nker du göra om vi inte betalar?â Han slog trotsigt ut med armarna. âSprĂ€nga dig i luften, eller?â âNi mĂ„ste betala.â Helen tittade pĂ„ mr Akhtar. Hon kunde se hur hans kĂ€kmuskler spĂ€ndes. Armarna hĂ€ngde stelt utefter sidorna och nĂ€varna var knutna. Hon tog ett litet steg Ă„t höger sĂ„ att hon hamnade i hans synfĂ€lt och skakade pĂ„ huvudet. SlĂ€pp det. âUt ur min affĂ€r!â skrek mr Akhtar. Den vite killens ögon smalnade och blicken sĂ„g död ut nĂ€r han slĂ€ppte tomburken och lĂ„ngsamt gick fram mot disken. Ena handen for snabbt ner i fickan pĂ„ huvtröjan. âKör ut oss om du kanâ, sa han. Bakom honom slĂ€ppte hans kompisar sina burkar och colan skvĂ€tte frĂ€sande ut pĂ„ golvet. âHoppsanâ, sa en av dem. Plötsligt hade Helen ingen saliv i munnen. Hon smög ner handen i vĂ€skan och slöt fingrarna kring plĂ„nboken som innehöll bĂ„de pendlarkortet och polislegitimationen. Det var bara ett spel, det var hon nĂ€stan sĂ€ker pĂ„. Hon behövde bara visa sin id-bricka och lĂ„ta barsk sĂ„ skulle de smĂ„ stöddiga skitungarna sticka pĂ„ direkten. âKolla. Usama blev sĂ„ skraj att han sket pĂ„ sig.â 12
Men ögonblicket efter att Helens yrkesinstinkt hade kopplats pĂ„, tog en annan, mycket starkare instinkt över. Det kunde sĂ„ lĂ€tt hĂ€nda att killen faktiskt hade en kniv i fickan. Hon visste att hon inte kunde ta nĂ„got för givet och var medveten om hur det kunde gĂ„ för dem som försökte spela hjĂ€ltar. Hon kĂ€nde en nĂ€rpolis i Forest Hill som för nĂ„gra mĂ„nader sedan hade sagt Ă„t en fjortonĂ„ring som kastade skrĂ€p pĂ„ gatan. Han lĂ„g fortfarande i respirator. Hon hade fĂ„tt mer Ă€n nog av den hĂ€r sortens grejer för ett Ă„r sedan. Och nu hade hon barnââŠâ âDet kanske Ă€r din affĂ€r, men det Ă€r inte ditt land.â Mannen som hade vĂ€ntat pĂ„ att fĂ„ betala flyttade sig nĂ€rmare henne. Försökte han skydda henne eller skydda sig sjĂ€lv? Hur det Ă€n var med den saken andades han tungt, och nĂ€r hon vĂ€nde sig om sĂ„g hon att han mĂ€tte dörren med blicken och funderade pĂ„ om han skulle springa ut. Försökte bestĂ€mma sig för om han skulle sticka. Precis som hon gjorde. âNi Ă€r ena fega jĂ€vlar nĂ€r ni inte har en bomb i ryggsĂ€cken.â Den vite killen tog ytterligare ett steg mot kassan. Han flinade och öppnade munnen för att sĂ€ga nĂ„got mer, men hejdade sig nĂ€r han fick se hur mr Akhtar hastigt strĂ€ckte handen under disken och drog fram ett baseballtrĂ€. En av killarna vid kylen visslade och lĂ„tsades vara imponerad. âOj, nu fĂ„r du akta digâ, sa han. Mr Akhtar rörde sig överraskande snabbt. Helen tog ett kliv mot Ă€nden av disken, men mannen bredvid henne höll henne tillbaka och hon kunde bara se pĂ„ nĂ€r mr Akhtar kom farande och skrek och slog vilt omkring sig med baseballtrĂ€et. âStick hĂ€rifrĂ„n. Stick!â Den vite killen backade skyndsamt, men hade fortfarande handen i fickan. De tvĂ„ andra killarna snodde runt och sprang mot dörren och rev ner konservburkar och flingpaket pĂ„ vĂ€gen. 13
De skrek hotelser och lovade att de skulle komma tillbaka, och en av dem ropade nĂ„got om att affĂ€ren stank av curry. NĂ€r den siste av dem hade hunnit ut pĂ„ trottoaren â han skrek fortfarande och gjorde obscena gester â smĂ€llde mr Akhtar igen dörren. Han trevade i fickan efter nycklarna och lĂ„ste den och stod sedan med pannan mot glaset och andades flĂ„sande. Helen tog ett steg fram mot honom och frĂ„gade om han var okej. DĂ€rutanför sparkade en av killarna pĂ„ skyltfönstret och harklade sedan upp en stor loska som han spottade pĂ„ rutan. Den hade sakta börjat rinna förbi annonserna om trĂ€dgĂ„rdsskötsel, gitarrlektioner och massage nĂ€r hans kompisar drog bort honom. âJag ska ta och ringa ett samtalâ, sa Helen. âAlltsammans blev filmat av övervakningskameran sĂ„ det finns inget att oroa sig för.â Hon sneglade pĂ„ den lilla kameran ovanför kassan och insĂ„g att den med största sannolikhet var en attrapp. âJag kan lĂ€mna goda signalement pĂ„ alla tre. Ni vet ju att jag Ă€r polis ochââŠââ Mr Akhtar, som fortfarande stod med ryggen mot affĂ€ren, började pĂ„ nytt treva i fickan. âMr Akhtar?â NĂ€r han vĂ€nde sig om höll han ett vapen riktat mot dem. âĂ h, herregudâ, sa mannen som stod bredvid Helen. Helen svalde hĂ„rt och försökte fĂ„ benen att sluta skaka och rösten att bli stadig. âVad hĂ„ller ni pĂ„ medââŠ?â Mr Akhtar skrek och svor nĂ€r han förklarade för Helen och den andra kunden vad som skulle hĂ€nda om de inte gjorde precis som han sa. Men svordomen lĂ€t tafatt i hans mun, som om den hade yttrats av en skĂ„despelare som hade övat repliken för mycket. Som en vit lögn. âHĂ„ll kĂ€ftenâ, skrek han. âHĂ„ll kĂ€ften för fan, annars dödar jag er.â
14
TVĂ
âDet heter för tusan espressoâ, skrek Tom Thorne. âEspressoââŠâ Mannen â som givetvis inte kunde höra vad han sa â talade entusiastiskt om att han aldrig skulle drömma om att börja dagen utan den dĂ€r oumbĂ€rliga koffeinkicken. Han sa det anstötliga ordet en gĂ„ng till och Thorne drĂ€mde handen i ratten. âInte expresso, din idiot. Det finns inget jĂ€kla x i ordetââŠâ Thorne satt i en lĂ„ng bilkö i rusningstrafiken som kröp norrut mot trafikljusen vid Haverstock Hill. NĂ€r han kastade en blick Ă„t höger fick han se att en kvinna som satt bakom ratten i en sportig Mercedes stirrade pĂ„ honom. Han log och höjde pĂ„ ögonbrynen. âSkit i det dĂ„â, muttrade han nĂ€r hon vĂ€nde sig bort. Han hade hoppats att hon kanske skulle tro att han ringde med handsfree nĂ€r hon fick se att han pratade för sig sjĂ€lv, men det var tydligt att hon hade bestĂ€mt sig för att han var en gormande knĂ€ppgök. âSlĂ„r vad om att du extimerar en hĂ€rlig, stark expresso pĂ„ morgonkvisten.â Han tryckte hĂ„rt pĂ„ bilradions knappar i jakt pĂ„ nĂ„got annat, vad som helst, och fastnade till sist för nĂ„got ljuvt och folkmusikartat, en mjuk, klar röst som sjöng en melodi som var vagt bekant. Att man skrek Ă„t radion var förmodligen bara Ă€nnu ett tecken pĂ„ att man började bli gammal, tĂ€nkte Thorne. Ett av mĂ„nga. Som att man började höra lite dĂ„ligt pĂ„ höger öra och tyckte att det inte fanns nĂ„got bra pĂ„ teve lĂ€ngre. Och undrade varför tonĂ„ringar tyckte det var coolt att ha byxorna nerhasade till knĂ€na. LĂ„ten tog slut och programledaren upplyste honom glatt om vilken kanal det var han lyssnade pĂ„. 15
Som att man lyssnade pĂ„ Radio 2! Att ens Ă„sikter och humör förĂ€ndrades var oundvikligt, det visste Thorne, och somliga dagar kunde han till och med medge att det inte nödvĂ€ndigtvis var nĂ„got negativt. NĂ€r förĂ€ndringar skedde gradvis mĂ€rkte man knappt hur de lĂ„ngsamt byggdes upp steg för steg, men Thorne hade svĂ„rt för dem som kom plötsligt. Hur nödvĂ€ndiga de Ă€n mĂ„ vara. Alltför mycket i hans liv hade förĂ€ndrats nyligen, eller höll pĂ„ att förĂ€ndras, och han hade fortfarande svĂ„rt att hantera det. SvĂ„rt att anpassa sig. Han gasade i vĂ€g frĂ„n trafikljuset med ett ryck och svor över att foten slant pĂ„ gaspedalen som han fortfarande inte hade vant sig vid. Den hĂ€r förbannade bilen, till exempel. Han hade slutligen bytt sin Ă€lskade BMW CSi frĂ„n 1975 mot en tvĂ„ Ă„r gammal 5-serie, som var klart pĂ„litligare och som han Ă„tminstone kunde fĂ„ tag pĂ„ reservdelar till nĂ€r det behövdes. Bilen hade varit det första och hittills enda som han hade gjort sig av med, men större förĂ€ndringar Ă€n sĂ„ var nĂ€ra förestĂ„ende. LĂ€genheten i Kentish Town hade varit till salu i en mĂ„nad, fast han hade fortfarande en del reparationer kvar att göra och det verkade vara tunnsĂ„tt med köpare. Och trots att han i flera veckor diskret hade hört sig för och snokat runt i hemlighet hade det fortfarande inte dykt upp nĂ„gon lĂ€mplig tjĂ€nst pĂ„ en annan rotel. Och sĂ„ var det det dĂ€r med Louiseâ⊠JĂ€mfört med det var alla dessa mindre angenĂ€ma förĂ€ndringar i Thornes liv, hur viktiga de Ă€n kunde tyckas vara, av underordnad betydelse. Bilen, lĂ€genheten, jobbet. Hela raddan av förĂ€ndringar, och att han hade bestĂ€mt sig för att genomföra dem, var en direkt följd av det som hade hĂ€nt med Louise. Han och Louise Porter hade för ett par mĂ„nader sedan slutligen gĂ„tt skilda vĂ€gar efter att ha varit tillsammans i tvĂ„ Ă„r. Under halva den tiden hade deras förhĂ„llande varit bĂ€ttre Ă€n nĂ„gon av dem hade förvĂ€ntat sig. LĂ„ngt bĂ€ttre Ă€n de flesta förhĂ„llanden dĂ€r bĂ„da var poliser. Men som par hade de inte varit starka nog 16
att hantera förlusten av ett barn. Ingen av dem hade klarat av att ge den andra just den tröst som han eller hon behövde. Ăven om förhĂ„llandet hade haltat vidare en tid hade de lidit var och en för sig och betalat ett högt pris för det. Louise hade fullt förstĂ„eligt blivit sĂ„rad av att Thorne tycktes ha lĂ€ttare att hantera frĂ€mmande mĂ€nniskors sorg, och Thorne sjĂ€lv hade kĂ€nt skuld för att han inte hade blivit fullt sĂ„ knĂ€ckt av missfallet som han tyckte att han borde. NĂ€r skuldkĂ€nslorna vĂ€l hade ebbat ut och Thorne kunde tillstĂ„ hur mycket han faktiskt hade velat ha barn var det för sent för dem bĂ„da. Deras kĂ€rleksliv hade blivit mekaniskt och till sist hade det helt enkelt runnit ut i sanden. Det var Louise som slutligen tog mod till sig och sa det som behövde sĂ€gas, men Thorne hade redan vetat en tid att de var tvungna att gĂ„ skilda vĂ€gar innan de kĂ€nslor som fortfarande fanns mellan dem fördunklades och blev destruktiva. De hade bĂ„da behĂ„llit sina egna lĂ€genheter vilket gjorde de praktiska arrangemangen enkla att lösa. Louise hade tagit med sig en sopsĂ€ck med klĂ€der och smink frĂ„n Thornes stĂ€lle i Kentish Town och Thorne hade lĂ€mnat Louises lĂ€genhet för sista gĂ„ngen med en kasse, nĂ„gra burkar öl och en lĂ„da med cd-skivor. De hade skilts med en kram, men det kunde lika gĂ€rna ha varit ett handslag. NĂ€r Thorne lastade in sin kasse och sin lĂ„da i bagageutrymmet pĂ„ bilen hade han kommit fram till att det nog kunde vara en god idĂ© att Ă€ndra pĂ„ en massa andra saker ocksĂ„. Att börja om pĂ„ ny kulaâ⊠Han svĂ€ngde av mot Finchley och fastnade nĂ€stan omedelbart i en bilkö. Det var inte mer Ă€n nĂ„gra kilometer kvar, men det skulle ta honom runt en halvtimme till Hendon och Becke House, dĂ€r vĂ€stra polisdistriktets mordrotel hade sitt högkvarter. âVad tusan mĂ„ste du byta jobb för?â Han hade varit ute och tagit en öl med Phil Hendricks nĂ„gra veckor tidigare och patologen frĂ„n Manchester hade som vanligt inte dragit sig för att lufta sina Ă„sikter. Thorne skakade pĂ„ huvudet, men lyssnade i alla fall. Hendricks Ă„sikter var de han vĂ€rderade högst i frĂ„gor som hade med jobbet 17
att göra och oftast Ă€ven nĂ€r det rörde privatlivet, för Hendricks var det nĂ€rmaste en god vĂ€n han hade. Enda vĂ€n, tröttnade Hendricks aldrig pĂ„ att framhĂ„lla. âVarför inte?â frĂ„gade Thorne. âFör att det inte Ă€rââŠârelevant. Det Ă€r inte nödvĂ€ndigt. Det Ă€r som om jag skulle obducera nĂ„gon stackars sate som har blivit skjuten i huvudet tolv gĂ„nger och sedan sĂ€ga att det faktum att han led av Ă„derförkalkning och ett smĂ€rre hjĂ€rtfel kan ha haft nĂ„got med dödsfallet att göra.â âDu Ă€r fullâ, sa Thorne. âDet Ă€r för mycket. Bara för att man har gjort slut med nĂ„gon betyder inte det att man mĂ„ste förĂ€ndra allting. BilenââŠâsjĂ€lvklart! Det dĂ€r skrĂ€llet var rena dödsfĂ€llan, och jag sĂ€ger inte att det Ă€r fel att flytta till en ny lĂ€genhet. Vi ska se till att du hittar ett mycket trevligare stĂ€lle Ă€n det dĂ€r kyffet du bor i nu och jag ska gĂ„ med dig och handla lite anstĂ€ndiga möbler, men mĂ„ste du verkligen börja leta efter ett nytt jobb ocksĂ„?â âDet Ă€r en bit i det hela.â âI vadĂ„?â âAtt börja om pĂ„ ny kulaâ, sa Thorne. âVĂ€nda tagââŠâblad. Ăh, du fattar.â âDu Ă€r fullare Ă€n jagââŠâ Sedan hade de börjat prata om fotboll i stĂ€llet och om Thornes obefintliga sexliv, men Thorne insĂ„g att det lĂ„g nĂ„got i vad Hendricks sa, och det var nĂ€stan det enda han hade tĂ€nkt pĂ„ sedan dess. Ăven om han fortfarande ansĂ„g att han gjorde rĂ€tt i att leta efter en ny utmaning gjorde tanken pĂ„ att lĂ€mna vĂ€stra polisdistriktets mordrotel honom lĂ€tt illamĂ„ende. Arbetets beskaffenhet och det faktum att man alltid mĂ„ste se till att hĂ„lla ryggen fri gjorde att det ofta var svĂ„rt att bygga upp Ă€kta förtroende mellan personer som ingick i en arbetsgrupp. Thorne hade kommit att uppskatta den relation han hade till flera av de personer han jobbade med dagligen. MĂ€n och kvinnor som han tyckte om och respekterade. Det fanns förstĂ„s gott om idioter ocksĂ„, men Ă€ndĂ„. Man vet vad man har, och den biten. 18
PĂ„ radion höll programledaren Chris Evans pĂ„ att göra honom nĂ€stan lika arg som expressomannen sĂ„ Thorne stĂ€ngde av den. Han slog över till cd-spelaren och scannade igenom de tio skivor han hade laddat i vĂ€xlaren. NĂ€r den vĂ€lbekanta, smekande gitarren och de första mullrande tonerna av mannens röst hördes höjde han volymen. Johnny Cash: âAinât No Graveâ. âNĂ€r du nu Ă€ndĂ„ hĂ„ller pĂ„ att Ă€ndra pĂ„ saker och tingâ, hade Hendricks sagt, âkan du ju passa pĂ„ att göra nĂ„got Ă„t den dĂ€r löjliga cowboymusiken.â Thorne flinade nĂ€r han tĂ€nkte pĂ„ det plĂ„gade uttrycket i vĂ€nnens ansikte och fortsatte genom trafiken till kontoret. Han tĂ€nkte ju inte bara ta första, bĂ€sta jobb. Det kunde mycket vĂ€l dröja ett bra tag innan nĂ„gon lĂ€mplig tjĂ€nst blev ledig och vid det laget skulle han kanske se annorlunda pĂ„ saken. Tills vidare skulle han bara sköta sitt jobb och vĂ€nta och se vad som dök upp.
19