9789174636420

Sara Önnebo

Pekka är ofta bortrest på grund av sitt arbete och Sofia tillbringar mycket tid ensam. Hon har flera kusliga upplevelser och börjar så småningom försöka ta reda på sanningen om den tragedi som utspelade sig i huset för mer än 100 år sedan.

Sofia är inte beredd på vilka starka krafter hon har att göra med och kastas in i en skrämmande tillvaro som hon inte vet hur hon ska ta sig ur.

Sara Önnebo Vargen i Tulisaari

"Vargen i Tulisaari" är en spänningsroman som utspelar sig i finska Österbotten.

Berättelsen kretsar kring ett gammalt hus som Sofia och hennes sambo Pekka har köpt efter att ha sett bilder på internet.

Detta är den andra fristående delen i Tulisaari trilogin.

Författarporträtt: Mia Hjortronsteen Johnson Omslagsbild: Sara Önnebo www.saraonnebo.com

www.bod.se

Vargen i Tulisaari

Till mina fina två små Påhittade minnen från ett spökhus i Österbotten

Fler titlar av Sara Önnebo Spänningsromaner: Vad hände i Tulisaari? 2014 Liv och död i London, 2013 Barnböcker: Oli och Laia reser till London, 2015 Morrdjuren finner lycka, 2014 Oli reser till Barcelona, 2013 Laia-Majas sommarlov, 2013

Läs mer på: www.saraonnebo.com

Sara Ă–nnebo

Vargen i Tulisaari

Om Vargen i Tulisaari Tulisaari är ett påhittat samhälle men namnet har jag lånat från en liten by i närheten av min sambos barndomshem. Alla personer och händelser i Vargen i Tulisaari är uppdiktade och existerar endast i min egen fantasi och på sidorna i denna roman. Eventuella likheter med verkligheten är en ren tillfällighet.

Sara Önnebo, 2015-05-08

Förlag och tryck: BoD ISBN: 9789174636420 Vargen i Tulisaari. © Sara Önnebo 2015 Dikter © Sanna Heinilä 2015 Redigering: Agneta Önnebo Omslagsbild: Sara Önnebo Författarporträtt: Mias Idé & Ateljé

Döden pratar vi inte om den kan inte yttras med oskyldiga ögon ett naket ansikte en mänsklig röst Döden viskar vi om med insinuation med svårighet tills döden slår ner framför våra ögon Sanna Heinilä

Sofia Maj Sofia Dalman kände hur illamåendet steg upp i halsen. Hon tittade förskräckt på sin chef, böjde sig framåt och spydde på hans blankpolerade skor. ”I don't feel so well” fick hon ur sig innan hon var tvungen att kräkas igen.

Denna gång hann hon fram till papperskorgen.

Sofias chef såg villrådig och chockad ut i lika mängd. ”Hrmm, maybe you should take the rest of the day off. The rest of the week even. We'll postpone this meeting until next week.”

Sofia, fortfarande hukande, torkade sig i ansiktet med sin Gucci sjal. ”Thank you! I am terribly sorry about your shoes.” ”Don't worry about it.”

Chefen stod blick stilla och såg ut som om han själv skulle kräkas. ”Please send in Maggie on your way out.”

Sofia gick på darriga ben ut genom glasdörrarna och nickade till chefens sekreterare som satt vid ett skrivbord utanför. ”He needs you.”

Maggie skyndade sig in, förmodligen hade hon sett vad som hänt. I ögonvrån såg Sofia hur chefen snabbt försvann in i sitt eget privata badrum.

Sekunden efter gick duschen igång.

Sofia gick själv och fräschade upp sig på personalens toalett innan hon återvände till sitt skrivbord. ”How did the meeting go?” frågade Lucy, Sofias närmsta kollega och bästa vän. ”It made me sick. Literally. I threw up on the Dr Buchmann’s shoes.” ”Oh, no! Are you okay?” ”Yes, I am fine now. I don't know what happened. I will probably get fired instead of promoted now. He told me to take the rest of the week off.” ”Oh, but that doesn't necessarily mean anything. You are one of the best editors here.”

Sofia visste att Lucy hade rätt. Hon hade gått ut universitetet med toppbetyg, doktorerat i ett labb vid det välkända Cancer Research UK, publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar och haft flera erbjudande om att fortsätta inom forskning. Men det var skrivandet hon brann för. Hon var intresserad av vetenskap och medicinska framsteg men hon stod inte ut med 6

tanken på att stå lutad över en kliniskt ren bänk och mäta upp kemikalier och räkna bakteriekolonier resten av livet.

Dagen efter att hon lämnat in sin doktorsavhandling hade hon börjat jobba på en prestigefull vetenskaplig tidskrift i centrala London. Först som Assistant Editor och det senaste året hade hon blivit befordrad till Senior Editor. Hon trivdes med sina arbetsuppgifter men önskade att hon skulle få fler uppdrag att skriva artiklar och spendera mindre tid med att gå igenom och bedöma insända manus. Det var det hon skulle ha talat om med sin chef idag. Hon var redo att bli en News Writer på heltid och hon visste att det fanns en ledig tjänst. Men nu hade hon så klart missat sin chans.

Hon suckade medan hon slängde ner sin mobiltelefon i handväskan och tog med sig påsen med den färdiglagade inplastade lunchen hon hade köpt på Marks & Spencers på väg till kontoret. Sedan vinkade hon till Lucy som var mitt uppe i ett telefonsamtal med en missbelåten forskare som fått sitt manus refuserat ett flertal gånger. Utan tillräckligt starka grunder enligt honom själv.

Så fort Sofia kom ut i friska luften mådde hon bättre. Inte minsta spår av illamående. Vad hade tagit åt henne? Hon hade varit väldigt nervös inför sitt möte med Dr Buchmann och hade inte ätit någon frukost. Bara hällt i sig en stor kaffe på väg till jobbet. Det måste vara förklaringen till att magen gjort uppror. Nåja, nu hade hon fått ledigt i två hela dagar och hon tänkte göra det bästa av det.

Byggnaden hon jobbade i låg i närheten av Kings Cross. Därifrån tog hon tunnelbanan direkt till Kentish Town där hon och hennes finske sambo Pekka bodde i en pytteliten lägenhet intill Hampstead Heath. Hon bestämde sig för att ta med sig lunchen ut i parken och äta den på utsiktsplatsen. Därifrån kunde man se hela London sprida ut sig så långt ögat nådde. Det var en av hennes favoritvyer över London.

Sedan skulle hon gå en lång promenad runt parken och njuta av denna soliga vårdag, kanske stanna till i Hampstead Village för att ta en kaffe på något av de många trendiga caféerna. Den gångna veckans regn och rusk tycktes vara ett avlägset minne, på endast ett par dagar hade vädret gjort en helomvändning. En mild bris bar med sig ett löfte om den annalkande sommaren och träden spred sina gröna bladverk över Londons gator.

Detta var inte en dag som Sofia tänkte ägna åt att gräma sig över sumpade chanser. Vem vet vad som väntar henne runt hörnet.

7

* Sofia satt på en japansk restaurang i Soho och väntade på Pekka. Hon mumsade så smått på ett fat kimchi, av någon anledning hade hon ett enormt sug efter salt mat med stark smak, och sköljde ner den inlagda kålen med grönt te.

Hon såg Pekka på lång väg. Hans gängliga gestalt skilde sig från alla de andra kostymklädda männen som kom gående nerför gatan. Det var det första hon lagt märke till hos honom. Han rörde sig ryckigt och hans långa smala armar och ben spretade åt alla håll och kanter när han gick. Hon hade förmodat att det var något som så småningom skulle irritera henne - varför kunde han inte bara gå som alla andra? - men det hade tvärtom blivit ett av de allra käraste kännetecknen hos honom. Hon kunde alltid urskilja Pekka från en folkmängd bara genom sättet han rörde sig på.

När han kom närmare framträdde hans benvita hår, gråbleka ögon och de markerade kindbenen allt tydligare och det rådde inte längre någon tvekan om att han inte alls var lik alla de andra anonyma arbetarna i sina mörka kontorsuniformer.

Till det yttre var Pekka hennes raka motsats. Sofia var kort med runda former. Till och med hennes mörka hår ringlade sig nerför ryggen i mjuka lockar. Ett av hennes ögon skiftade i en grönbrun nyans som fick hennes blick att se gåtfull ut medan det andra gick i nästan samma blågråa ton som Pekkas.

De brukade skoja om att de åtminstone hade något gemensamt.

Pekka pussade henne snabbt på munnen och slog sig sedan ner på stolen mittemot henne.

"Har du bestämt dig redan? Jag är utsvulten" utbrast han och försvann genast bakom den inplastade menyn.

"Jag tänkte beställa vegetarisk sushi."

"Mmm, det låter gott. Det tar jag också. Sen ska jag nog ha ramen noodles med kyckling. Vill du inte ha något mer?"

Han tittade frågande på henne över kanten på menyn. När hon skakade nekande på huvudet vinkade han till sig servitören.

"Can I take your drinks orders?"

Pekka beställde en Kirin Ichiban till sig själv, han tog öldrickandet på största allvar och detta var hans sätt att visa att han minsann visste vad man skulle beställa när man var på en Japansk restaurang.

Servitören tittade frågande på Sofia.

"And you, Madame, can I get you another drink?"

8

"Just some more green tea please."

Han var på väg därifrån när Pekka hejdade honom.

"We are ready to order our food as well."

Pekka åt som om han inte sett mat på en hel månad och de hade kommit halvvägs igenom måltiden innan hon fick en chans att berätta den stora nyheten för honom. Hon var inte säker på om han skulle bli glad eller lika chockerad som hon själv blivit när hon fick beskedet.

"Du vet att jag har mått lite dåligt i några dagar" började hon.

Pekka tittade på henne som om det var en nyhet för honom.

"Jag fick gå hem från jobbet förra veckan. Kommer du inte ihåg det?"

"Jo, men det var ju förra veckan. Jag trodde det var bra nu."

"Jag har känt mig lite underlig ända sedan dess så jag gick till läkaren idag."

Pekka lade ner pinnarna och såg oroligt på henne. "Är du okej?"

"Jag är inte sjuk eller så" sa Sofia försiktigt. "Jag är med barn."

"Jaha!"

Pekka såg lättad ut, hon tog det som ett gott tecken.

"Jag trodde du skulle berätta att du var döende i någon hemsk sjukdom eller något."

"Och så säger du att jag har en tendens att överdriva!"

Sofia kunde inte låta bli att le. Hon hade varit orolig för hur Pekka skulle ta det. Visst hade de pratat om att skaffa barn en dag men den dagen hägrade alltid någonstans, långt bort, i framtiden. "Är du säker?"

"Jag har svårt att tro det själv men läkaren verkade helt säker."

"Hur har det gått till?"

Pekka såg uppriktigt förvånad ut.

"Det ska jag väl ändå inte behöva förklara för dig."

Det var exakt samma fråga som hon själv ställt läkaren när han hade upplyst henne om att hon var gravid. Men det tänkte hon inte erkänna för Pekka.

"Så du är inte arg?"

"Arg? Varför skulle jag vara arg? Det är ju helt fantastiskt.”

Han vinkade till sig servitören igen.

"Can we have a bottle of your best Champagne please?"

"Pekka, jag kan inte dricka alkohol."

"Yeah, that's right. No champagne. Just a London Lager please."

9

Tydligen var det slut på Pekkas exotiska utsvävningar för kvällen.

Så snabbt livet kan förändras tänkte Sofia för sig själv när de båda satt försjunkna i sina egna funderingar. Pekka tog frånvarande emot sin öl av servitören en stund senare. Han såg ut som om han just hittat en tidsmaskin och befann sig i en tidsålder han inte visste något om, både osäker och förundrad. Som om han inte visste om han skulle stanna kvar där han var eller genast bege sig tillbaka till sin egen värld.

Men han såg också förfärligt självbelåten ut.

Sofia hade oroat sig i onödan.

10

Pekka Maj Pekka försökte smälta nyheten. Skulle han verkligen bli pappa? Han hade svårt att tro det. Han sneglade på Sofia över kanten på ölglaset. Han hade vetat att han ville tillbringa resten av livet med henne ända sedan första gången de träffades. De senaste sex åren hade han gjort sitt bästa för att få henne att känna samma sak. Han tvivlade inte på att hon älskade honom. Men ibland var han osäker på om hon delade hans dröm om att bilda familj och skapa ett hem för livet tillsammans.

De hade pratat om att skaffa barn många gånger men Sofia verkade inte särskilt ivrig att bli mamma. Pekka ville inte pressa henne. Man behövde inte vara psykolog för att förstå att hennes egna upplevelser från barndomen påverkade hennes inställning till familjeliv. Han väntade tålmodigt och hoppades på att hon så småningom skulle ändra inställning. Men i själva verket hade han varit orolig för att den dagen aldrig skulle komma. Och vad skulle då hända med deras förhållande?

Men nu såg han att hon strålade. Hon såg lycklig ut.

Pekka tog en djup klunk av ölen och sjönk ner i sina egna tankar. Den där välbekanta gnagande känslan av obehag gjorde sig återigen påmind. Den hade följt honom i många år och ibland högg den till när han var som mest sårbar.

Förtjänade han verkligen att får ett barn?

Förtjänade han en andra chans att bli pappa?

I gymnasiet hade Pekka haft en flickvän, Nina. Det var en barnslig förälskelse, det insåg han nu. De skulle aldrig ha förblivit ett par även om saker och ting hade varit annorlunda. De var alltför olika. Nina hade blivit gravid sista terminen, innan studenten. Det var aldrig något tal om att hon skulle behålla barnet, hon hade andra planer, större planer, med sitt liv. Pekka skulle ha tagit sitt ansvar men innerst inne var han lättad när hon valde att avsluta graviditeten. Han hade följt med Nina till abortkliniken för att stötta och trösta. Men det var inte bara deras ofödda barn som utplånades i operationssalen den dagen, även deras kärlek dog bort. Efter den händelsen kunde de inte längre se varandra i ögonen. Han visste inte ens vad Nina gjorde idag.

Ibland när Pekka såg barnfamiljer på stan kom det där hugget så plötsligt 11

att han nästan tappade andan. På senare tid hade han allt oftare funderat på hur hans barn skulle ha sett ut. Om det var en flicka eller en pojke. Hur det skulle ha känts att hålla de små händerna i sina. Doften av den varma huden.

Tyngden av kroppen i hans famn. Hans barn skulle ha varit nästan tio år redan om det hade fått en chans att leva.

En våg av tacksamhet vällde över honom. Han hade fått en andra chans.

Livet som växte i Sofia var en oväntad men värdefull gåva som ödet hade gett dem. Han skulle ta väl vara på den.

12

Sofia Juni Sofia stirrade på brevet i handen: Repossession Notice.

Det var adresserat till Mrs Jennings, ägaren till lägenheten som hon och Pekka hyrde. I vanliga fall lade Sofia hennes brev i en prydlig hög på hallbordet. En gång i månaden tog hon med sig brevskörden till mäklarfirman som de hyrde lägenheten genom och de skickade sedan posten vidare till ägaren. Men idag hade Sofia varit trött och illamående när hon kom hem från jobbet och hon hade öppnat ett av Mrs Jennings brev av bara farten. Och vilken tur det var!

Enligt banken skulle lägenheten beslagtas vid månadsskiftet (16 dagar senare) och sedan säljas på auktion.

Sofia satt med frånvarande blick vid köksbordet när Pekka kom hem en stund senare. Det oroväckande brevet hängde slappt från högerhanden. ”Hej älskling, har du haft en bra dag?” ”Måste flytta. Nu.” ”Ursäkta.” ”Vi måste flytta.” ”Vad pratar du om. Vi kan inte bara flytta hur som helst. Vi har ju skrivit på kontrakt till nästa sommar.”

Sofia räckte honom brevet som om det var en bomb som vilken sekund som helst skulle detonera och spränga deras lyckliga Londonliv i bitar. ”Okej, det är väl inte hela världen. Vi går ner till mäklaren imorgon och ber dem hitta en ny lägenhet åt oss. Det ordnar sig.”

Senare på kvällen när Sofia hade hunnit tänka igenom saken smög hon sig upp i TV soffan tätt intill Pekka. ”Detta är kanske ett tecken.” ”Vadå? Ett tecken på vadå?” ”Det kanske är dags för oss att lämna storstaden. Jag kan inte tänka mig vårt barn som en stadsunge. Kan du?”

Både Sofia och Pekka hade vuxit upp i små samhällen på landsbygden och även om de stortrivdes i London ville de att deras barn skulle få växa upp precis lika fritt och okomplicerat som de själva hade gjort.

Sofia hade flera kollegor med småbarn och hon blev helt matt av att bara höra dem prata om svårigheten med att hitta ett bra dagis (och kostnaden, lika 13

mycket som hyran på deras lägenhet) och en bra skola. Det verkade vara ett evigt pusslande med hämtande, pendlande och stressen av att vara sen på grund av inställda tunnelbanetåg. Och Londons arbetsgivare var inte särskilt förstående när det gällde frånvaro på grund av sjukt barn. Ända sedan de fått veta att de skulle bli föräldrar hade Sofia och Pekka skojat om att de kanske skulle göra som alla andra utlandsboende, flytta tillbaka till hemlandet så fort barnen kommer. ”Men vi kan ju inte bara flytta från London så där.”

Pekka lät inte överlycklig inför tanken på att lämna London men inte heller som om han var helt emot idén. ”Varför inte? Vi kan båda jobba hemifrån och behöver egentligen bara vara på kontoret här i London någon gång då och då.” ”Men det är London! Hur kan vi bara lämna allt som vi har byggt upp här?” ”Livet kommer ändå att förändras när vi får barn, vare sig vi vill det eller ej.” ”Men alla våra vänner finns här.” ”De finns kvar.”

Pekka började vekna. ”Jag antar att du har en poäng. Vi blir inte de första som flyttar härifrån av familjeskäl.”

Det hade varit flera bortfall i bekantskapskretsen de senaste åren. De som hade det gott ställt flyttade till hus i någon av pendelorterna så fort det började bli tal om barn. Och trots löften om att ”vi kan komma in till stan på helgerna” såg man sällan till dem längre. ”Vi kan ju fundera på det i alla fall.” ”Du har kanske rätt” erkände Pekka motvilligt till slut. ”Nu till nästa problem, blir det Sverige eller Finland?” ”Sverige så klart” utbrast Sofia utan att tveka. ”Jag vill hem till Skåne.” ”Någonstans runt Vasa passar bättre” tyckte Pekka.

De följande dagarna gick diskussionerna runt, runt utan att leda någonstans.

I slutändan var det ett hus som avgjorde vart de skulle flytta.

Ett hus i det lilla samhället Tulisaari i finska Österbotten.

En dag kom Pekka hem från jobbet med ett nöjt leende som sträckte sig från öra till öra. ”Jag har hittat det perfekta huset. Det har varit till salu i mer än ett år så priset har sänkts ett par gånger redan och mäklaren tror att ägaren kan tänka sig att gå ner ännu mer.”

14

”Whats’s the catch?” frågade Sofia misstänksamt. ”Det finns ingen hake. Kolla här, det är helt perfekt.”

Han drog upp laptopen ur sin ryggsäck och klickade fram länken med huset. Sofia gick igenom bilderna och blev mer och mer uppspelt för varje foto hon såg. Framför henne på skärmen såg hon sitt drömhus. Hon hade inte vetat att det var just ett sådant här hus hon önskade att bo i men när hon såg det pampiga röda trähuset som låg inbäddat bland äppleträden och ängen med prästkragar visste hon att det var där hon ville bo. ”Det äldsta huset i Tulisaari” läste hon på rubriken. ”När kan vi flytta in?” ”Så fort allt papperskrångel är avklarat, om några veckor.”

Pekka hade redan varit i kontakt med mäklaren flera gånger under dagen och visste att det inte fanns några andra spekulanter. ”Då gör vi så” avgjorde Sofia.

15

”Ditt fega svin!” upprepade hon. Denna gång till en leende brunett. ”Hej, jag har visst plats 20D.” Malin tittade misstroget på sätesnumreringen. Det verkade stämma. Stolen vid sidan om hennes var 20D och det var tydligen där den nyanlända brunetten skulle sitta.

Malin svor till för sig själv. Planet var bara halvfullt och hon hade hoppats på att slippa resesällskap. Hon planerade nämligen att spendera hela flygresan med att gråta ohämmat. Nu måste hon kanske uppföra sig som en normal resenär. Kanske till och med småprata. ”Han är inte värd det” sa brunetten käckt. ”Vad menar du?” frågade Malin förvånat. ”Tårarna, det där fega svinet, han är inte värd dina tårar.” ”Nej, det har du rätt i” sa Malin tappert och torkade både tårar och snor med den pappersnäsduk som brunetten räckte åt henne. ”Malin heter jag.” ”Julia.”

Under flygresan drog Malin hela sin tårdrypande dumparhistoria flera gånger. Julia berättade i sin tur att hon skulle jobba som au pair i en familj som var bosatt i St Albans, en stad en bit utanför London. Mamman kom från Sverige och hon ville att hennes treåriga dotter skulle lära sig ordentlig svenska. Hon hade tagit kontakt med Julia genom ett komplicerat nätverk av släktingar, vänner och familjebekanta. Julia hade glatt tackat ja till en chans att få bo i England ett tag och förbättra sin engelska. ”Egentligen vet jag ingenting om barn. Jag vet inte om jag ens tycker om barn, men det löser sig säkert” sa hon obekymrat.

När Malin och Julia skildes åt på Kings Cross station, Julia för att ta tåget vidare till St Albans och Malin för att ta tunnelbanan till Bayswater där vandrarhemmet låg, kände båda att de fått en vän för livet. Naturligtvis var det ingen av dem som skulle kunna gissa att vänskapen skulle bli kortlivad.

Bara några månader senare skulle Julia vara död.

172

Sara Önnebo

Pekka är ofta bortrest på grund av sitt arbete och Sofia tillbringar mycket tid ensam. Hon har flera kusliga upplevelser och börjar så småningom försöka ta reda på sanningen om den tragedi som utspelade sig i huset för mer än 100 år sedan.

Sofia är inte beredd på vilka starka krafter hon har att göra med och kastas in i en skrämmande tillvaro som hon inte vet hur hon ska ta sig ur.

Sara Önnebo Vargen i Tulisaari

"Vargen i Tulisaari" är en spänningsroman som utspelar sig i finska Österbotten.

Berättelsen kretsar kring ett gammalt hus som Sofia och hennes sambo Pekka har köpt efter att ha sett bilder på internet.

Detta är den andra fristående delen i Tulisaari trilogin.

Författarporträtt: Mia Hjortronsteen Johnson Omslagsbild: Sara Önnebo www.saraonnebo.com

www.bod.se

Vargen i Tulisaari