9789186133252

misskonstruktion förintelsen antigone det propra emancipation

Sinthomosexualitet källan liberalism skuld

sara edenheim anakronismen

trauma Det förflutna historieskrivning etik

begär

ögonblicksbild

Sara Edenheim är filosofie doktor i historia och arbetar som forskare och lärare vid Umeå centrum för genus­studier samt vid institutionen för idé- och samhälls­studier, Umeå ­universitet.

isbn:9789186133252 isbn:9789186133177

9 7 8 9 1 8 6 1 3 3 252 177

glänt

glänta hardcore 05

glänta PRODUkTION

Sara Edenheim Anakronismen: Mot den historiska manin a hardcore 05

Glänta Hardcore: 01 David Karlsson En kulturutredning: Pengar, konst och politik 02 Carin Franzén Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys 03 Anders Johansson Göra ont: Litterär metafysik 04 Göran Dahlberg Hemliga städer: Rädslans urbana former 05 Sara Edenheim Anakronismen: Mot den historiska manin

© Sara Edenheim & Glänta Produktion Alla rättigheter förbehålles.

Grafisk form: www.bokochform.se Sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2011 isbn: 978-91-86133-25-2 www.glanta.org

Innehåll Inledning – 5 1. Det förflutna är alltid redan inte historia – 9 2. Sanningen är meningslös; det meningslösa är angeläget – 17 3. I historien kan ingen höra den subalterna skrika – 26 4. Vi bör inte lämna traumat bakom oss; bakom oss finns alltid ett trauma – 33 5. Allt är en följd av det förflutna; inget är av historien förutbestämt – 38 6. Vi är alla oskyldiga till det som föregår oss; vi är alla skyldiga till att vi förbigår att det som föregår oss fortfarande försiggår – 43 7. Det som kommer före kommer alltid efter – 58 8. ”Historien bryts ned i bilder, inte i berättelser” – 70 9. En riktning utan mål är bättre än ett mål utan riktning – 83 10. Var det förflutna troget, trots allt – 99 Noter – 103 Referenser – 121

All these pasts are yours, all these futures, all these presents. You could have chosen differently. You did not.

Atlas said, ”Must my future be so heavy?”

Hera said, ”That is your present, Atlas. Your future hardens every day, but it is not fixed.” ”How can I escape my fate?” ”You must choose your destiny.”

Jeanette Winterson, Weight

Det finns få saker man inte får göra idag; man får förvisso inte bryta mot de skrivna lagarna, men de oskrivna verkar ha luckrats upp, blivit flexibla och tänjbara. Med tiden påverkar de även de skrivna lagarna. Detta ses som en god sak och formuleras ofta i termer av att normerna har utmanats och förändrats av avvikande sociala grupper och att den kamp dessa grupper har fört varit framgångsrik, i synnerhet i de liberaldemokratiskt styrda staterna. Numera ska alla skyddas av lagen och ingen ska lämnas utanför. Detta kan emellertid även formuleras utifrån devisen att i en sådan stat är allting tillåtet, men ingenting möjligt. I en ideal liberal värld med globala ambitioner kan du och

5

jag röra oss fritt mellan olika metropoler för att efter en resa över halva jordklotet befinna oss i en exakt kopia av den stad vi just har lämnat, med endast en del pittoreska och redan hårt marknadsförda lokala skillnader. I en ideal liberal värld kan du och jag skyddas från obehagliga människor genom olika lagar, men det är vi som har definierat vilka och vad som är obehagligt. I en ideal liberal värld kan du och jag demokratiskt rösta fram våra ledare, men dessa ledare är alla liberala och tror på den autonoma människans inneboende kraft, att vår potential utvecklas bäst i konkurrens med våra medmänniskor och att fri rörlighet för varor och tjänster är detsamma som välfärd.

Var kan vi då finna alternativen? Bör vi nostalgiskt blicka bakåt till en tid då samhället antas varit oförstört och organiskt, då möten mellan människor var på riktigt, fattiga var strävsamma och ärliga, rika antingen onda eller givmilda och revolutionen fortfarande både var ett tänkbart hopp och ett tänkbart hot? Eller bör vi kanske bara titta några decennier bakåt i tiden, på det snart legendariska svenska välfärdssamhället där lag­reformer och kompromisser gav alla en arbets- och en dagis­plats? Detta välfärdssamhälle som både har bejublats och bespottats av samtidshistoriker: samtidigt som alla fick jobb pågick världskrig, rasism och tvångssteriliseringar. Därför vill också dessa historiker gärna lära oss hur vi kan sålla det förflutnas agnar från de eftertraktade fröna och förkasta det dåliga (kolonialismen, rasismen, sexismen) medan vi anammar det nyttiga (småskalig produktion, solidaritet, systerskap) för en jämlik framtid. Men det är inte enbart historiker som blickar bakåt; även utanför historikerskrået vänder man sig till det förflutna för vägledning. Konservativa och fascister i olika konstellationer vänder sig om för att finna argument för vad som är fel med dagens samhälle. Och även liberaler blickar bakåt, fast

6

med den skillnaden att de inte söker argument för förändring utan snarare för status quo.

Oavsett om man vänder sig till historien av konservativa, fascistiska, liberala eller revolutionära skäl finns det dock en ­fråga som återstår. En fråga som vi historiker inte vill eller kan besvara oavsett ideologisk hemvist: varför anses just historien vara det enda alternativet att vända sig till för politiskt erkännande? Varför är det där vi förväntas finna svar på våra frågor?

Vad innebär det att stödja sig på och använda sig av historikernas cirkelresonemang att historia helt enkelt är nödvändigt för att det är historia? Att det är genom historia vi lär känna oss ­själva, att det är i historien vi kan finna inte bara en förklaring till ­dagens problem utan även en lösning på dem.

Vad bör vi veta om historia? För att kunna besvara denna fråga krävs en redogörelse för några historieteoretiska ståndpunkter rörande en helt annan fråga, nämligen den om vad vi kan veta om det förflutna. Dessa till synes enkla frågor är förvånansvärt bedrägliga, dels eftersom vi oftast väljer att inte tolka dem bokstavligt utan envisas med att dels stanna kvar på metonymins nivå där det förflutna, genom att ses som ett samlingsnamn för kronologiskt urskiljbara händelser, ersätts av historien, dels för att skillnaden mellan ”bör veta” och ”kan veta” sällan uppmärksammas. Där gränsen för vår kunskap går måste nämligen etiken stiga in för att vi inte ska stänga in oss själva i den själv­reproducerande kunskapslucka som historieskrivningen tror sig kunna råda bot på.

Som historiker har jag blivit skolad med imperativen att alltid historisera, alltid råda bot på det förflutnas blinda fläckar och alltid sprida mitt sammanställda resultat till allmänheten. D ­ etta är historikerns motsvarighet till läkareden och den följs av i princip alla historiker oavsett specifikt forskningsområde och

7

vetenskapsteoretisk hemvist. Den historiker som här beskrivs är således denna edsvurna historiker vars intressen och politiska övertygelser kan skifta från radikal socialkonstruktivist, via historiedidaktiker, till biografiskrivande eller nationsbyggande.

Ideologi och historia går alltid hand i hand – det är inte ens en nyhet för historiker själva – men såsom historieämnet är definierat finner vi en gemensamhet inom fältet som går utöver de inomvetenskapliga meningsskiljaktigheterna; och såsom både psykoanalysen och matematiken oupphörligen påvisar: där det finns en gemenskap är det oundvikligen någonting annat som har uteslutits. Det är denna uteslutna icke-historiska historiker jag själv hoppas kunna bereda väg för i denna essä, bland annat genom att undersöka den ontologiska skillnaden mellan historie­skrivning och det förflutna.

8

misskonstruktion förintelsen antigone det propra emancipation

Sinthomosexualitet källan liberalism skuld

sara edenheim anakronismen

trauma Det förflutna historieskrivning etik

begär

ögonblicksbild

Sara Edenheim är filosofie doktor i historia och arbetar som forskare och lärare vid Umeå centrum för genus­studier samt vid institutionen för idé- och samhälls­studier, Umeå ­universitet.

isbn:9789186133252 isbn:9789186133177

9 7 8 9 1 8 6 1 3 3 252 177

glänt

glänta hardcore 05

glänta PRODUkTION

Sara Edenheim Anakronismen: Mot den historiska manin a hardcore 05