9789174633382

Bland tรถntar och tysta gestalter Fรถrsta utgรฅvan (2011)

3

4

Ett stort tack till er som arbetat med denna bok!

Bokens hemsida: www.tystagestalter.se

5

© 2011 Hanna Christina Olsson, ansvarig utgivare Förlag: Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige Tryck: Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7463-338-2 Omslag: Hanna Christina Olsson Bokens titel: Bland töntar och tysta gestalter Bokens hemsida: www.tystagestalter.se

6

Bland töntar och tysta gestalter Första utgåvan från år 2011 Omslag: Hanna C. Olsson Bilden på omslaget är en gestaltning.

Författare i boken: Sanna, 15 år ”Karin”, 16 år Tjej, 18 år Oscar, 17 år Kerstin, 12 år Louise Lennebratt, 17 år Björn Hultman, 22 år Sofia Nordqvist, 21 år Oda Homlong Klarén, 15 år Johan Karlsson, 27 år Mikaela Pålsson, 24 år Linnea Trulsson, 20 år Hanna C. Olsson, 23 år Korrekturläsare: Lena Stenberg Linda Wretler Kerstin Wretler Hanna C. Olsson

7

Innehåll Inledning (s 10) Vi som blivit utsatta Sida Ofullständig .…………………………………………….. 14 Pang, pang, du är död…………………………………. 22 Torsdag, 23 augusti 2007 …………………………….. 24 Mobbning förstör mer än vad man tror ……………. 31 Skönheten lyser från insidan ………………………… 34 Visa att du mognat …………………………………….. 39 Nostalgi från en tid jag inte vill uppleva igen ....... 42 Svarta kjoldagen ………………………………………… 45 Falska inbjudningskort ……………………………….. 46 En objuden bjuden gäst ………………………………. 47 Du får spela den mobbade! …………………………... 55 En helt vanlig dag för lilla Björn i mellanstadiet … 64 Minnen från minibussen ……………………………… 67 Ljus i mörker …………………………………………….. 80 Vi som sett mobbning Du fick klassen att tystna av skam …………………..19 Klassen som mobbade läraren …………………………28 Min kompis blir mobbad ………………………………..58 Artikel: Utanförskap och mobbning …………………..72

8

Dikter Sida Jag begär inte …………………………………….……... 13 Svansjön …………………………………………..……… 21 Byta liv ……………………………………………………. 27 Ensam i det här samhället ……………………..……. 38 Ett orört hjärta ……………………………………....... 41 Om du bara ignorerar, så glömmer du alltid ....... 50 Du glosögda gosse ………………………………….….. 52 Okända killen på T-banan ………………………...... 54 Vänner ………………………………………………....... 76 Reflektioner och råd 12 Det är inte okej ……………………………………………..

48 Gruppsamtal ………………………………………………..

En rostagg på alla hjärtans dag ………………………..63 Vem är den bästa kompisen? …………………………..77 Stötta dig själv ……………………………………………..81 E-mobbning …………………………………………………82 Lärarnas ansvar?............................................. 83

Vad säger lagen? ……………………………………

Kamp och organisationer ………………..………

Undervisningsmaterial ……………………………

Mer om boken ……………………………………….

www.tystagestalter.se

9

84 85 87 94

Inledning Min högstadietid var likt andras – otroligt jobbig.

Jag och mina tre vänner blev utfrysta av ett gäng tjejer i klassen. Min klass mobbade vår ena lärare.

Två killar blev utsatta för kränkningar och utanförskap. Även nu, cirka åtta år senare, sitter minnena kvar och jag vill berätta om det. Därför har jag satt ihop denna bok och jag har låtit andra berätta sina historier.

Syftet med boken är främst att sprida ännu fler ord och reflektioner kring det ämne som berör så många idag. Kanske kan någon känna tröst, kanske kan någon känna empati med författarna i den här boken. Här skriver vi om våra sanna känslor och tankar kring mobbning.

Jag tror att alla har varit med om mobbning på ett eller annat sätt: som mobbad, mobbare eller åskådare. Den här boken är till er.

Ta hand om er och varandra.

Med vänlig hälsning, Hanna Christina Olsson Huvudförfattare och ansvarig utgivare

10

”Mobbning, trakasserier utförda av en eller flera individer vilka genom förföljelse tillfogar en annan individ psykiskt eller fysiskt våld, oftast bådadera; vanligast i skolor och på arbetsplatser. Mobbning kan ske direkt, med fysiska eller verbala medel, eller indirekt, t.ex. genom social isolering, s.k. utfrysning.”

(Citatet är från Nationalencyklopedins hemsida, www.ne.se)

11

Det är inte okej Du som läser den här boken och känner igen dig bland de utsatta. Det är inte okej att du blir behandlad på det sätt du blir behandlad på. Du har rätt till ett bra liv precis som andra. Du har rätt att bli respekterad för vem du är och ingen får slå på dig eller trakassera dig med ord och kränkningar. Det är de som gör fel, inte du. När du själv kan känna det, så har du kommit en bra bit på vägen och jag hoppas du är stark nog att berätta för någon. Lyssnar inte första personen så kanske den andra gör det. Vuxna måste ta sitt ansvar att lyssna på dig. Gör de inte det så är det fortfarande de som gör fel. Enligt skollagen är skolan skyldig att hjälpa dig!

Du som ser på, som inte vågar säga till någon vuxen för att du själv är rädd att bli utsatt. Gå ihop med några fler, hjälps åt och var starka. Ni kan gå därifrån när det händer saker – och därigenom visa att ni inte vill vara med på det som sker. Men det bästa du kan göra är att berätta. Gå tillsammans med någon och berätta för en vuxen. Om du är passiv och inte gör något alls så kommer du förmodligen att ångra dig i framtiden. Det gjorde jag.

Hanna C. Olsson, 23 år

12

Jag begär inte Jag begär inte att du ska tycka synd om mig.

Jag vill bara kunna leva ett fint liv.

Björn Hultman, 22 år

13

Ofullständig Misshandlad.

En mörkröd, vattnig pöl som breder ut sig under mig. Blodet fläckar min haka och framsidan av tröjan. Prickar förstör de snygga byxorna.

Missförstå mig inte. Det är ingen som har slagit mig, i alla fall inte fysiskt. Fast jo, fysiskt blev det ändå. Näsblodet är fysiskt. Blod som rinner ur mig, frambesvärjt av gråt.

Jag stänger dörren och sjunker ner på det smutsiga toagolvet, med ryggen mot väggen och huvudet mot knäna. Skakar av snyftningar som jag försöker dämpa så att ingen ska höra dem. Gör kvidande läten som jag skäms över. Jag vill aldrig mer ut härifrån. När mamma frågar mina syskon var jag är så svarar jag inte. Försöker torka tårarna och få skakningarna att sluta. Gråten har fortsatt av rädsla över blodet, vad är det som händer med mig? Dörren öppnas och en stund står bara min syster och stirrar på mig. Hennes ögon växer sig större och kinderna bleknar. ”Mamma!” ropar hon och lämnar dörröppningen.

Mamma pratar medan hon drar upp mig på fötter och drar av mig kläderna. Hon pratar lågt medan hon torkar min kropp med kallvattendränkta toapappersbitar. Blodet har runnit ner mellan mina ben, det bildar mönster på mina axlar och över revbenen. Hur kan det komma så mycket blod 14

ur näsan? Torkat blod vill inte lämna läpparna.

Jag har kvar stråk av det i ansiktet när mamma stoppar om mig. Hon drar en filt över täcket, sedan ytterligare en filt över det. Jag fortsätter att darra.

Har aldrig frusit så mycket. Hon säger att hon ska sjukanmäla mig, att jag inte behöver gå till skolan imorgon.

Först då kan jag sluta ögonen.

Men känslan finns förstås kvar. Har den en gång slagit rot i dig så kommer du inte ifrån den.

Den sträcker sig djupare och djupare ner, och den sitter verkligen fast.

Jag är som det enda bytesdjuret bland hundratals rovdjur. Med nedsänkt blick; stum och dum. På rasterna strövar jag omkring utanför skolområdet.

Mellan lektionerna låser jag in mig på en toalett, eller försvinner in i ett hörn av biblioteket. Varje gång jag ser två tjejer gå tätt intill varandra, skratta eller bara prata omkull den andra, babblande i mun om någon de verkligen gillar, så hugger det till i mig. Varför får inte jag uppleva det där? Vad gör mig fel?

Det behöver inte vara ord. Det kan vara skratt och blickar. Eller det faktum att det inte finns några ord eller någon som tittar på dig. Ser dig. Är du osynlig tillräckligt länge syns du till slut. De ser dig inte som en hon utan bara som den. Är du osynlig tillräckligt länge tror de att du är tillåten att utnyttja. Eftersom du varit ensam så länge är du 15

ett tacksamt offer. Eftersom du är helt ensam kan vem som helst behandla dig hur som helst eftersom det inte finns någon som kommer säga ifrån. Allra minst du. Du säger ingenting. Tror innerst inne att en dag kommer det fantastiska att hända, du kommer finna någon, det här kommer att ta slut. En dag.

Du borde veta bättre vid det här laget. Förstå att du sitter fast i gyttjan, och du kommer bara lämna den när du slutligen fälls. Yxhuggen i din stam läcker sav och stinker av ruttnande bark. Dina grenar slokar, de är avbrutna och bladen har för länge sedan fallit av. Inga blommor växer vid din fot, inga fåglar vill sjunga i ditt hår. Du är redan nästan död. Så gott som död.

Hur kan man vara vid liv utan att vara levande?

Vilket slöseri.

Jag skulle klara mig bra om jag slapp lärarna.

Vore jag ensam i klassen, okej, visst. Det skulle jag kunna hantera. Oftast tycker jag om att vara för mig själv, det är då jag får tid att tänka. Men eftersom lärarna beter sig som de gör, så har skolan blivit så mycket värre.

De vill hitta det stora felet hos mig. De ser mig som ett problem som de till en början försökte lösa, men som de nu bara skjuter åt sidan. De frågar mig hur jag mår, de vill att jag ska berätta mitt livs historia för dem. Som om de hade någonting med saken att göra. Som om jag, när jag har slutat 16

skolan, kommer finnas kvar i minnet hos någon av dem.

Förstår du vad jag försöker berätta? Jag hade tänkt skriva om specifika händelser, om ord som utbytts och händelser som skett. Men eftersom jag inte är huvudpersonen i dem, inte ens en biperson, bara ett ynka vittne i utkanten av scenerna, skulle du finna min berättelse intetsägande och ointressant. Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag känner. Det finns för få ord för att uttrycka känslor. Jag skulle så gärna vilja skriva att allt slutar lyckligt, men det tror jag inte själv att det kommer att göra. Jag vill inte ljuga för dig för att du ska må bättre. Jag tjänar ingenting på att dra oss båda vid näsan. Så fastän den här korta texten inte ger dig någonting hoppas jag att du inte ångrar att du läste den.

Det finns fler som jag. Inte för att jag har sett så många, jag antar att de oftast inte syns så tydligt.

Jag önskar att det inte skulle finnas några. Är det vårt fel, vi som är utsatta? Borde vi vara mer som de andra, borde vi ändra på oss? Det tyckte en lärare. Hon sa att ”hon borde anstränga sig mer.

Det är ju hennes fel att de mobbar henne.” Så skulden ligger inte på dem som mobbar, för de är ju normala, de har vänner och är sociala. Den mobbade får ensam bära bördan tillsammans med skam och tydligen även skuld. Jag är så trött på det. Trött på att jag vet att det är mitt fel att det har blivit så här. Trött på den framtid jag vet ligger 17

framför mig. Sämre än den här. För ett barn kan skylla på blyghet, men träder man in i vuxenlivet klassas det som social fobi och då behöver man psykisk hjälp. Jag har inget behov av att få en beteckning på min personlighet. Min svaghet vill jag inte att några experter ska sätta en etikett på. Ännu har de inte brutit ner mig. Jag har svaga flammor av stolthet och självkännedom kvar. Om de ser ner på mig blir det knappast bättre av att jag ser ner på mig själv ännu mer. Jag har drömmar och förväntningar precis som alla andra. Är det sjukt att jag vill se de sista två Harry Potterfilmerna på bio innan jag ger upp? Ger upp för att bli någon annan. Att växa upp och bli som dem.

Det kommer jag aldrig lyckas med. Men det är vad jag måste försöka.

Måste ändra på mig. Så att jag kan få en vän.

Nej. Tänker inte ändra på mig! Jag gillar mig själv, oftast gör jag det. Och när jag har lämnat allt det här bakom mig kommer jag att vara stolt över att jag klarade allt detta.

Då kommer en liten fågel bygga sitt bo i mitt hår. ”Karin”, 16 år

18