9789164205865

Tidigare utgivning: Fartblinda 2016 Gränslösa 2017

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0586-5

© Carolina Neurath 2018 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niclas Engsäll Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018

Augusti 2015 på ett sätt det aldrig är på en nyhetsredaktion en vardag klockan 15.22. Klockslaget skulle hon läsa i förundersökningen efteråt. Det var inga fingertoppar som slog mot tangenterna. Ingen som pratade för högt i telefon. Ingen som diskuterade.

Bara datorskärmar som lyste vitblåa mitt emot tomma stolar. Bokstäver som skulle bli till texter om jämställdhet i ledningsgrupperna, en politisk opinionsmätning och en tråkig kvartalsrapport. Sådant som planerats på morgonmötet flera timmar tidigare.

Beatrice hade dragit upp benen under hakan och försökte hålla andan, kunde ändå känna doften av apelsinskal från fingrarna. Apelsinen låg skalad och halväten kvar på skrivbordet.

Tystnaden skingrades av hans fotsteg. Han hade varit stilla en stund, kanske bara några sekunder, tiden var svår att greppa.

Hans kliv avslöjade att han inte hade bråttom. Han tänkte ta sin tid och plåga dem. Han verkade inte bry sig ifall han blev gripen. Kanske planerade han att skjuta sig själv när han var klar, kanske överlämna sig till polisen.

D E T VA R T Y S T

5

En telefon ringde och ljudet ryckte tag i Beatrice. Det var hennes mobil, hon kunde höra hur vibrationerna fick den att röra sig i cirklar på bordsskivan.

Vem är det som ringer och som kan bli ansvarig för min död?

Hon kisade upp mot bordsskivan. Såg en tunn spricka i träet som löpte från hörnet in mot mitten.

Hon drog in luft genom näsan och kände stanken av skotten, rökig och tung. Hon hade räknat till tre men visste inte om hon hade räknat rätt. Allt kändes suddigt och overkligt. Hon hade sett honom när han kom in. Ett skott hade avlossats rakt in i rummet som om han direkt fått syn på någon han ville döda.

De andra två i någon annan riktning, hon hade ingen aning om vilken. Hade hunnit slänga sig under skrivbordet.

Hon hade tänkt tanken flera gånger. Attentatet på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris i januari, där tolv personer sköts ihjäl, låg färskt i minnet. Och för några år sedan avvärjdes terrorplanerna på Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, där planerna varit att ”döda så många som möjligt”. Vid de tillfällena ökade polisens närvaro utanför Dagens Finans och alla andra redaktioner. De markerade med sina bilar vid ingången och rörde sig i flock. Det var under de dagarna som tankarna kom, det var då hon hade föreställt sig hur hon skulle reagera om det inträffade, hur hon skulle slänga sig på golvet och ligga där precis som hon gjorde nu, med bara en hurts som skiljde mellan liv och död.

Hon kröp försiktigt fram några centimeter och spanade. Såg hans ögon tydligt i dagsljuset, irisen och pupillen. Han var bara ett par meter ifrån henne nu. Han stirrade åt ett annat håll, 6

men det såg ut som om han skulle börja röra sig mot henne.

Hon ålade sig in igen.

Hon undrade vilka som levde.

Hur många kan man döda med tre skott?

Hon funderade över om Adira var vid liv. Hon som precis gått fram till nyhetschefen för att diskutera den text hon just lämnat.

Och Harald. Ligger han också under något av skrivborden, eller är han på sitt rum med stängd dörr? Får han också fokusera på att inte kräkas? Försöka hålla andan för att utandningen inte ska höras.

Kanske låg han och skrev i ett sms till sin fru att han älskade henne och att hon skulle hälsa deras son att de ses i Nangijala om han inte klarade sig.

Beatrice hörde stegen igen. Hon svalde, spyan var på väg. Signalerna från hennes telefon tystnade men drog igång på nytt.

Någon var envis. Det tunga klampandet var nära nu, det som kanske inte var så tungt men dånade som stenbumlingar i hennes huvud.

Nu är han snart vid min plats.

Han kommer att döda mig.

Plötsligt kändes det så självklart. Försvarsmekanismerna försvann.

Det är klart att det är mig han vill åt.

Jag borde ha tagit alla mejl och varningar och hot på allvar.

Hon tryckte händerna hårt mot huvudet. Hörseln fångade upp varje steg genom handflatorna och svetten klibbade mot öronen. Det lät som om han plockade upp hennes telefon och höll den i handen en stund. Vibrationerna slutade men signalen 7

fortsatte. Så la han tillbaka den och det verkade som om han vände. Stegen försvann mot utgången. Så blev det tyst.

Hon släppte ut luft genom munnen, vågade långsamt släppa greppet om huvudet.

Kom igen nu, försvinn härifrån. Så smällde det, ett skott.

Någon skrek.

Beatrices händer for mot huvudet och hon kände pulsen i tinningarna. Hörde ytterdörren öppnas och gå igen.

Hon kröp ut och såg sig omkring. Såg Adiras arm sticka ut bakom en hurts, lealös och med handflatan uppåt. Såg bara hennes färgglada tygarmband runt den tunna handleden, och så en mörkröd massa som rann fram.

8

NÅGRA MÅNADER TIDIGARE

”F R A M ÅT S E R D E T jäkligt ljust ut, Andy, riktigt jäkla ljust!”

Johan Eriksson grävde mellan tänderna med en tandpetare och pratade på den småländska han bevarat trots att han bott i Stockholm i över tjugo år. ”Du hörde väl om Migrationsverkets senaste prognos, hundrafyrtio tusen väntas komma in i år, minst. Hörde du det?”

Johan artikulerade siffran igen. ”Hundra. Fyrtio. Tusen.”

Hans röst ekade i korridoren.

Plastgolvet klibbade under deras steg. ”Du får investera i fler boenden”, sa Andy, han menade allvar men la ändå till ett leende. ”Det gör jag, men vi behöver slänga in ett gäng till här.”

Andy tittade upp mot honom. Betraktade Johans profil, de omtalade kindbenen och det breda käkpartiet, de kisande ögonen och så tandpetaren som stack ut i mungipan.

Menar han allvar? ”Vi har fullt, det vet du ju”, svarade Andy försiktigt.

Inga överord.

Johan kunde explodera när som helst, det visste han. Andy sa inget om att det var över-över-fullt för länge sedan. Att 1

familjerna redan bodde på varandra, trängdes för många i för små rum. Sov skavfötters i nittiocentimeterssängar. Att det var ohygieniskt. ”Det finns inget som heter fullt”, sa Johan. ”Blir läget akut kommer ingen klaga på att man hjälper till.”

Hjälper till.

Andy visste inte vad han skulle säga. Det var inte värt att tjafsa emot.

Det var snart femton år sedan som Johan Eriksson blivit den nöjesbilagorna beskrev som ”Snygg-Johan” från Småland i dokusåpan Båtliv. Numera köpte eller hyrde han in sig i de boenden han fick tag på och fyllde med asylsökanden.

Två yngre tonårspojkar kom ut ur ett av rummen. ”Dags för pingis?” frågade Andy.

Han var glad att det var två av de trevligare killarna som visade upp sig för Johan. För bossen. Två han gillade.

Ingen av dårarna. Ingen av de utsatta. ”Ja”, svarade de nästan i mun på varandra. Ett av de svenska ord som alla på hemmet kunde. De här killarna sa aldrig ”yes” eller använde sitt modersmål när Andy frågade. De ville visa sig ambitiösa. ”De har det riktigt bra här, du gör det här bra”, sa Johan när pojkarna gått, han tog ett grepp om Andys axel. ”Tack.”

Andy blev varm i kroppen. Det kändes nästan som om han rodnade när Johan gav honom beröm. Det tog emot att behöva ta upp det jobbiga. Men han måste. Det var ju därför de bestämt att de skulle ses. ”Det är bara det här med maten”, sa Andy lågt. ”Ja, ja vi är ju på väg.”

14

Andy öppnade svängdörren till köket och höll upp den för Johan. Två vagnar packade med lådor stod placerade mitt i köket. Johan Eriksson tog en låda och lutade sig mot bänken.

Han slet upp locket och tog en smakbit.

Andy iakttog honom och grimaserade.

Om det nu ens kan kallas smakbit. ”Okej”, sa Johan och drog med handens baksida över munnen, ”gott vore att ta i men det är fan inte äckligt, vad vill de ha då?” ”Något annat, och jag förstår dem. Det här får ju Ryanairs flygplanslådor att framstå som gourmetmat.”

Andy snörvlade till, nöjd att han fått meningen att låta så spontan.

Ibland gillar ju Johan såna där fyndiga kommentarer.

Johan drämde lådan i diskbänken. Maten skvätte över köksinredningen. Polskt pulvermos och brunsås och biff och halvfrysta ärtor överallt. ”De är så inåt helvete bortskämda.”

Johan trampade i golvet och mosade en ärta med skon. Hela hans ansikte skrek: ögonlocken som for som vingar fram och tillbaka över ögonen, det stränga rynkmönstret över näsan och saliven som samlades i mungiporna. Plötsligt var det svårt att se det vackra alla pratade om. Johan sänkte rösten något. ”Man blir så trött när man bara försöker hjälpa till.”

Andy sa ingenting.

Han ville påminna om att Johans bolag fick väldigt mycket pengar från staten som skulle gå till mat till flyktingarna. Att servera billig fryst lådmat från Johan Erikssons eget livsmedelsbolag som importerade matlådor från Polen var egentligen inte tillåtet. Det var alldeles för näringsfattigt. Andy hade 15

blivit övertalad. Men nu hade de kommit till ett läge när de boende börjat hungerstrejka, nästan alla utom barnen vägrade äta. Fick Migrationsverket reda på det var det över för boendet.

De hade redan tidigare fått en varning för undermålig mat.

Andy hämtade en disktrasa, gick ner på knä och drog med den över golvet.

Förnedringen.

För allt i världen vill jag inte ha kontrollanter springande på boendet. ”Vi måste byta matleverantör”, mumlade Andy med blicken på trasan. ”Om Migrationsverket upptäcker det här…” ”Jag skiter i de där tjommarna”, avbröt Johan.

De var tysta. ”Du menar att de inte äter, de där killarna vi mötte?” fortsatte Johan efter en stund, lite lugnare.

Andy reste sig och skakade av matresterna i diskhon. Det stank surt och händerna kändes torra. ”Inte sen i måndags.”

Johan må vara huvudägare, men det är jag som är chef över boendet.

Det är mig myndigheten skulle börja jaga. ”Fyra dagar alltså?” ”Bara frukosten”, mumlade Andy. ”Men du vet, att bryta avtal med den här importören är inte så jävla lätt.”

Det är väl ändå du som äger den? ville Andy fråga men lät bli. ”Det är fler ägare än jag i det där Polenbolaget”, fortsatte Johan, ”jag kan inte hålla på och bryta ingångna avtal hur som helst.”

16

Andy sköljde ur trasan och fortsatte att göra rent på diskbänken som redan var ren. ”Och ja, det kanske var ett misstag att ta hit de här lådorna, men nu är det som det är.”

Johan klappade honom på axeln. ”Du är ingen orolig själ, Andy. Ge det några dagar så kommer killarna börja äta igen.”

Johan log med kisande ögon. Hans humör svängde ofta snabbt.

Kanske har han rätt. Kanske var det inte så farligt.

Det var något som hände när Johan log. Ett lugn spred sig i Andys mage. Han visste inte vad det var, men han förlät alltid Johan. ”Du vet, Andy, det tar energi att spela pingis.”

17

ut när han klev in på redaktionen. Datorväskan som vanligt i ena handen, en take away-kaffe i den andra.

Beatrice noterade i ögonvrån att han var på väg emot henne.

Hon förberedde en tugga bulgursallad på plastgaffeln men hann inte klart innan chefredaktören stod intill henne. Han hade köpt en ny jacka, en sportig vindjacka i neongrönt. Hon sa inget om det, och heller inget om hur den skar sig mot portföljen och skorna. ”Vad är det som har hänt?” frågade hon. ”Jag är så jädrans nöjd”, sa han. ”Jag ser det.”

Hon försökte ta en tugga, men hälften av bulgurkornen hann trilla av gaffeln på vägen.

Vad kan han vara så glad över? Någon utmärkelse jag fått?

Eller tidningen? Någon nominering? Något potentiellt avslöjande han fått nys om och tänker servera?

Harald ställde ifrån sig kaffemuggen. Han drog åt sig grannstolen och satte sig ner, böjde sig fram och stödde underarmarna på låren. Beatrice kände stanken av snus.

Han hade smygrökt tidigare, men sedan nyår ersatt det med H A R A L D S Å G S T O LT

18

dubbla snusprillor som konstant tryckte under läppen. Tillsammans med kaffe utsöndrade det en lukt som inte kunde undgå någon.

Stressen kring tidningens framtid hade satt sina spår. Ägarna började bli desperata, annonsintäkter och upplagesiffror dalade. Vid något tillfälle förra året hade de kommit på att tidningen skulle bredda sig, bort från den snäva finansinriktningen. En omgörning drogs igång. Typsnitt, layout och innehåll skulle ändras. Nu med det nya namnet Dagens Finans & Samtid. ”Jag har gjort en supervärvning”, sa Harald.

En supervärvning? ville hon spy fram. ”Se det som en satsning.”

Han sa det så snabbt att det lät inövat.

Beatrice rörde planlöst om i sin sallad.

En satsning? På någon annan? Vad är det för fel på de reportrar som redan finns. Vad är det för fel på mig? ”Okej”, sa hon lugnt. ”Jag visste inte att det gick så bra för tidningen.” ”Adira Khalili”, sa Harald, utan att Beatrice frågat. Han kunde uppenbarligen inte hålla sig från att leverera denna sprudlande nyhet längre. ”Hon den korta tjejen från Dagsnyheterna?”

Beatrice hörde hur hon lät som en svartsjuk kvinnohatare.

Haralds ögon glittrade. ”Förstår du att jag har lyckats anställa Adira Khalili?”

Han uttalade varje ord långsamt som om han pratade till ett barn om något som skulle förändra världen. Som om det skulle finnas ett före och ett efter den här stunden.

Adira var två år yngre än Beatrice och hade fått stor upp19

märksamhet för sin sociala medier-granskning, som gick ut på att blotta falska nyheter som spreds snabbt på nätet och blev till sanningar. Jobbet hade gett henne Stora Journalistpriset i förnyarklassen och ett stort medieutrymme.

Oproportionerligt stort. ”Till hög lön, anar jag?” sa Beatrice och lutade sig diskret ifrån honom för att komma undan snus-och-kaffe-andedräkten. ”Till rättvis lön, så ja, hyfsat hög.”

Beatrice försökte samla ihop bulguren till en ny tugga. Försökte samla ihop sig själv. Kände hur Harald studerade henne på ett sätt som sa att han ville ha hennes bekräftelse. ”Du brukar ju jämt gnälla om att tjejer ska ha hög lön”, sa han och log ännu mer.

Vet inte vad jag ska säga. ”Jag fattar inte varför de skickar med så här ynkliga plastbestick”, fick hon ur sig i brist på annat. ”Är det inte en fantastisk nyhet? Jag trodde aldrig jag skulle lyckas locka hit henne.”

Harald hade tydligen väntat sig att hon skulle glädjas med honom. Det visade bara vilken dålig människokännare han var.

Samtidigt sa det något om hur höga tankar han hade, en fin och helt felaktig bild av henne. Beatrice sträckte på sig. ”Det blir svinbra”, ljög hon, ”det kom bara lite oväntat.”

20

dörren till lägenheten och klev över tidningar och kuvert. Det knäppte och knakade i golvet när hon gick genom hallen och det luktade från träningskläderna som hängt i badrummet sedan i morse. Hon öppnade ena fönstret ut mot gatan och la sig på soffan och stirrade upp i taket. Det hade varit en meningslös dag. Hela veckan hade varit meningslös. Beatrice hade inte skrivit något bra på flera veckor nu. Inte sedan i början av året när hon gjort en genomgång av asylentreprenören Johan Erikssons boenden. Hon hade gått igenom alla anmälningar som kommit in till Inspektionen för vård och omsorg och studsat till när hon läste uppgiften om att en flicka tagit livet av sig på hans boende i Flen. Hon hade skrivit i ingressen: Ett dödsfall har inträffat på ett av den kända asylentreprenören Johan Erikssons asylboenden. En granskning har blottat brister i bolagets arbete. Johan Eriksson avböjer att kommentera.

När hon ringt boendet hade de skickat fram en kvinna som var tillförordnad chef, ordinarie chef påstods vara tjänstledig och Johan själv ville inte kommentera. Kvinnan hade förklarat att boendet inte hade kunnat göra något för att förhindra självmordet.

B E AT R I C E L Å S T E U P P

21

Det var sant att det inte gick att bevisa något direkt samband, men det fanns gott om brister som inspektionen hittat.

Enligt anmälan arbetade personalen upp till fyrtioåtta timmar långa pass i sträck, praktikanter räknades som personal, och framför allt var de alldeles för få. Allt gick ut på att hålla nere kostnader för att tjäna mer pengar. Det var tydligt, enligt anmälaren som förmodligen var en anställd, att de inte hade möjlighet att engagera sig i varje barn och ungdom på det sätt de ville.

Och där mitt i texten fanns en mening som Beatrice hade studsat inför: ”Flickan hade en dålig relation till boendechefen. Det är något som inte stämmer.”

Beatrice hade fått en märklig känsla när hon pratade med kvinnan på boendet.

Vad hade egentligen hänt flickan? Vadå för dålig relation till chefen?

Beatrice ville gräva mer, men ämnet var känsligt att skriva om. Johan Eriksson hade ringt Harald och hotat att anmäla artikeln, som bara beskrev precis hur det var. Varken mer eller mindre. ”Det framstår som om det är vårt fel att ungen tog livet av sig”, hade Johan Eriksson gormat.

Och på något sätt hade han lyckats skrämma chefredaktören. Harald tyckte att ”vi borde ligga lågt och inte skriva mer om det där”. Det fick räcka. Det var för känsligt.

Men det hade gnagt i henne. En trettonårig flicka från Marocko. Ändå hade Beatrice gjort något hon inte brukade göra: lyssnat på Harald.

Måste välja mina fighter. Kan inte alltid gå emot.

Sedan dess hade hon inte skrivit något av värde.

22

Inget avslöjande, ingen egen nyhet, ingen fyndig krönika.

Bara gjort utlägg från nyhetscheferna. Frågor och uppmaningar om standardjobb. ”Kan du specka i vem som tar över vd-stolen i Volvo” eller ”skriver du en införtext innan Ericsson kommer med kvartalsrapport?” eller ”du kan väl skriva ihop en text på bästa bolåneräntorna just nu”.

Inget som stack ut, inget som nådde ut. Tydligen var det så illa att Harald behövde hitta en ny stjärna. ”Se det som en satsning.”

Fy fan.

Hon tog upp telefonen och gick in på Instagram. Beatrices egen profilbild var en varglik hund, en sådan hund som hennes farmor haft som ung och som hon själv skulle ha den dagen hon inte jobbade heltid på en tidningsredaktion. Hon hade inte lagt upp en enda bild i flödet sedan hon startade kontot. Enligt Irene, hennes självutnämnda expert-på-det-mesta-kompis, kallades det ubåt. Någon som bara gled omkring tyst och spanade utan att lämna spår efter sig.

Beatrice skrev in hennes namn ”Adira”. Det kom upp några förslag men det var lätt att se vem som var hon. Beatrice kände igen bilden från hennes byline. Det bruna hårsvallet, de gråsvarta ögonen, den petita näsan och den fylliga munnen med ett alldeles lagom leende som varken såg mesigt eller hånfullt ut. Det Beatrice aldrig lyckats med.

Trettio tusen följare. Hur har det gått till? Ingen annan seriös dagstidningsskribent i Sverige har fler på Instagram. Varför är hon så intressant?

Beatrice klickade vidare.

Såg en bild från redaktionen, Adira satt vid sitt skrivbord med fingrarna vilande mot tangenterna. ”Äntligen måndag, 2

veckans bästa dag”, hade hon skrivit under bilden.

Beatrice fnös.

Av alla kategorier klämkäcka människor är måndagsälskarna de värsta.

Det saknades bara träningsbilder eller äckliga hashtags som ”fånga dagen” så hade kontot varit fulländat. Adira var säkert också en sådan som sa ”Beach 2015” utan minsta ironi. Och applåderade lyriskt vid flygplanslandningar.

Hela kontot var fyllt av bilder på Adira själv, ofta framför datorn eller på kontorsstolen eller under en intervju. En av bilderna var på statyetten från Stora Journalistpriset. ”Ett år idag sedan mitt liv förändrades. Ingen kan förstå hur stort det här är för mig”, stod det under den.

Ingenting av värde. Bara skryt. Men det är väl å andra sidan det sociala medier är till för, i mer eller mindre förtäckt form.

Beatrice ville veta mer om hur det gick till när Harald och Adira fick kontakt. Var det han som hade tagit kontakt med henne eller kunde det tvärtom ha varit hon som börjat förstå sitt eget värde och tyckt att hennes tidning inte värderade henne rätt?

Han hade kanske bjudit henne på lunch någonstans vid Stureplan och gett henne komplimanger för hennes jobb, lovat en givande arbetsplats med bra villkor och trevliga, varma kollegor.

Det kan hon glömma.

Beatrice började skrolla bland kommentarerna. Du är bäst.

Du är en förebild. Go girl. Vilken inspiration!

Det här måste vara höjden av förnedring, tänkte hon medan hon fortsatte, att sitta och läsa hyllande kommentarer om sin konkurrent. Före detta konkurrent, blivande kollega.

24

Hon kastade mobilen i fåtöljen på andra sidan soffbordet.

Den hamnade på en kudde och gled ner på golvet. Hon ville ge upp. Framför allt ville hon inte, för allt i världen, jobba på samma arbetsplats som Adira Khalili.

25