9789129670127

OM DU LÄSER DET HÄR ÄR DET KÖRT!

p. bosch

OM DU LÄSER DET HÄR ÄR DET KÖRT!

pseudonymous bosch

TILLÄGNAT ENIELEDAM, SACUL OCH ILLIL MED SÄRSKILT TACK TILL XWP AHSATAN FÖR ATT JAG FICK STJÄLA HENNES STRUMPMONSTER

Rabén och Sjögren Bokförlag Box 2052, 103 12 Stockholm www.raben.se © Text: Pseudonymous Bosch 2008 Originaltitel: If You’re Reading This, it’s Too Late © Omslag och inlageillustrationer: Gilbert Ford 2008 Översättning: Marita Palm Published in agreement with The Gernert Company Först utgiven av Little, Brown and Company Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-29-67012-7 Rabén & Sjögren Bokförlag ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

OM DU LÄSER DET HÄR ÄR DET KÖRT! Av Pseudonymous Bosch Översättning av Marita Palm

Författarens anmärkning: Läs igenom kontraktet på nästa sida väldigt noga. Om du vägrar att skriva under är jag rädd att du måste slå ihop den här boken omedelbart.

P.B.

Bindande kontrakt Jag, läsaren av denna bok, intygar att jag ska läsa boken ute­ slutande för nöjes skull.

Eller för att slippa städa rummet eller göra läxorna.

Jag kommer inte att försöka lista ut vilka av personerna som beskrivs i boken som är verkliga eller var de finns.

Inte

heller kommer jag att försöka kontakta något av de

hemliga sällskap som nämns.

Om det skulle förekomma någon uråldrig och mäktig hemlig­ het i berättelsen, nekar jag härmed till att jag har någon som helst kännedom om denna så kallade hemlighet.

Om jag någonsin blir tillfrågad om den kommer jag att rusa ut ur rummet.

Såvida jag inte befinner mig i ett flygplan, för då kommer jag att blunda och låtsas som om jag inte hör personen som p ­ ratar med mig.

Och om allt annat misslyckas, sätter jag igång att skrika.

Jag

lovar att inte under några omständigheter yppa ett enda

ord ur den här boken.

Såvida det inte bara råkar slinka ur mig.

Undertecknat: Läsare* Datum *I vanliga fall skulle jag be dig skriva under med blod. Men på senare tid har jag kommit på att ketchup fungerar precis lika bra – och det gör inte alls lika ont.

Ficklampan genomborrade mörkret Ficklampan högg genom mörkret Ficklampans stråle skar genom mörkret som ett svärd Ficklampans ljusstråle dansade – ja! – längs den mörka korridoren och lyste upp en praktfull samling antika rariteter: Fint illustrerade tarotkort med rynkiga gamla kungar och skrattande gycklare … blänkande lackerade kinesiska askar med dolda fjädermekanismer och hemliga lönnfack … snirkligt snidade skålar av trä och elfenben som utformats för att låta mynt och kulor och till och med fingrar försvinna … glänsande silverringar som en skicklig hand kunde länka ihop och koppla loss som om de var gjorda av luft …

Ett magimuseum.

Cirkeln av ljus dröjde sig kvar på en lysande kristallkula, som i väntan på att någon bild skulle uppenbara sig i den. Ljuskäglan fortsatte och stannade sedan tvekande till på en stor lampa i brons – en gång boning, kanhända, för en mäktig ande.

Och slutligen letade sig ficklampans ljusstråle fram till en utställningsmonter i glas som stod för sig själv i mitten av rummet. ”Ha! Äntligen!” sa en kvinna med en röst kall som is.

Mannen med ficklampan fnissade. ”Vem var det som sa att det bästa sättet om man vill gömma nåt är att lämna 11

det fullt synligt? Vilken idiot.” Han talade med en underlig, olycksbådande brytning. ”Bara gör det!” väste kvinnan.

Mannens behandskade hand tog ett stadigt tag om den tunga ficklampan och svingade den som en yxa. Glaset splittrades i en kaskad och ett mjölkvitt klot – en gigantisk pärla? – framträdde på en bädd av svart sammet.

Kvinnan ignorerade de vassa, blänkande skärvorna och sträckte in en utsökt smal hand – i en utsökt smal vit handske – och tog ut klotet.

Det var stort som ett strutsägg och nästan genomskinligt och tycktes glöda inifrån. Ytan var som en vaxkaka med många hål i olika storlekar. Ett tunt band av silver omgav klotet och delade det i två lika stora halvklot.

Kvinnan strök det vitblonda håret bakåt och pressade det mystiska föremålet mot sitt välformade öra. När hon vände på föremålet viskade det som en öppen flaska i vinden. ”Jag kan nästan höra honom”, sa hon triumferande. ”Det vidriga monstret!” ”Är du så säker på att han lever? Det har gått fyra, femhundra år …” ”En varelse som han – så omöjlig att skapa – är ännu omöjligare att döda”, svarade hon och fortsatte lyssna till klotet i sin hand.

En liten droppe rött blod fläckade hennes vita handske

där en av glasskärvorna hade trängt in. Hon tycktes inte märka det. ”Men nu kan han inte fly från oss längre. Hemligheten blir min!”

Ficklampans ljusstråle sjönk. ”Jag menar vår, älskling.”

Nedanför den krossade montern glimmade en liten namnplåt av mässing. Ljudprisma, okänt ursprung, stod det …

AAAAA AAAAA AAAAA AAAAR

AAAAAA AAAAAA AAAAAA RRGH!

Jag är ledsen – jag kan inte göra det.

Jag kan inte skriva den här boken. Jag är alldeles för rädd.

Men inte för egen del, alltså. Hur hänsynslösa doktor L och miss Mauvais än är kommer de aldrig att hitta mig där jag är. (Du kände väl igen den lömska duon, eller hur – på deras handskar?*) Nej, det är för att jag är rädd att det ska hända dig nåt.

Jag hade hoppats att kontraktet skulle skydda dig, men nu inser jag att det helt enkelt inte räcker.

Tänk om, låt säga, fel människor såg dig läsa den här boken? De kanske inte skulle tro dig när du bedyrade din oskuld. Att du faktiskt ingenting vet om Hemligheten.

Jag är ledsen att behöva säga det, men jag kan inte ta ansvar för vad som skulle kunna hända då. Ärligt talat skulle det kännas mycket bättre att skriva om nåt annat. Nåt tryggare ämne.

Som till exempel pingviner! Pingviner är populära.

Inte? Du vill inte ha pingviner? Du vill ha hemlig­ heter?

Naturligtvis vill du det. Jag med … Det är bara det att, alltså, vad skulle du säga om jag berättade att jag, trots *Om inte, se boken Cass och Max-Ernest och mysteriet med den hemliga spaanläggningen. Även kallad Cass och Max-Ernest och den-inte-så-himlagamla pyramidens förbannelse. Du kanske känner till den som Namnet på boken är hemligt – en titel som är så förvirrande att jag själv sällan an­­ vänder den.

16

allt, var en aningens pytterädd? Alltså för egen del, menar jag.

Låt mig säga det så här: Det monster som miss Mauvais nämnde – det var inte bara som hon sa, alltså ett bildligt uttryck. Hon menade verkligen monster.

Så vad tror du om att låta mig slippa? Bara för den här gången.

Vadå – att det skulle vara för sent? Att du redan har skrivit under ett kontrakt?

Jaha. Det var ju hyggligt. Jag trodde att vi hade ett avtal i all vänskaplighet, och så hotar du mig.

Men visst. Jag vet hur det är. Du vill skratta åt mina skämt. Kanske fälla ett par tårar. Men när det handlar om att känna uppriktig medkänsla med en skräckslagen stackare som jag – bara glöm det, inte sant?

Ni läsare är likadana allihopa. Bortskämda, varenda en av er. Ligger där och slappar och hojtar att nån ska komma och servera er kakor. (Säg inte att det är små­kakor med chokladbitar i för då blir jag riktigt förbaskad!)

Förlåt, jag menade inte det – hela den här bokskrivargrejen gör mig galen.

För att vara ärlig – jag försöker hitta undanflykter.

Kort sagt: Förhala. Skjuta upp. Senarelägga.

Jag draaaaaaar beeeeeeneeen eeefteeeer miiiiig.

Du har rätt – det gör bara hela jobbet svårare i slut­ änden.

17

Bättre att slänga sig rakt ut i det igen.

Strunt i hur kallt vattnet är. Eller hur djupt. Eller hur många människoätande …

Enda sättet att skriva är att skriva och jag ska bara …

Vänta! Jag behöver en sekund för att samla tankarna.

Två sekunder.

Tre. Så där ja. Jag står beredd vid kanten, med pennan i högsta hugg, redo att våga språnget.

Och nu kommer …

18

Var det du som KNUFFADE MIG?!?!

Nåja, jag antar att det måste ske.

Vid det här laget vet vi alla att jag inte kan hålla nånting för mig själv – det kvittar hur farligt eller obetänksamt det än är.

Och

sanningen är:

OM DU LÄSER DET HÄR ÄR DET KÖRT!