9789172058026

Familjehemsboken – frågor, fakta och personliga berättelser

Lisbeth Pipping är föreläsare och debattör i ämnen som rör utsatta barn. 2009 tilldelades hon Allmänna Barn­ husets Stora Pris för sitt engagemang. Hon har tidigare kommit ut med den självbiografiska romanen Kärlek och stålull (2004) och antimobbningsboken Jag mobbar inte (2010).

L i s b e t h P i pp i n g

sig till dig som är eller funderar på att bli familjehem, samt till alla som möter placerade barn i sitt arbete.

Boken innehåller intervjuer med familjehem och placerade barn som berättar ärligt och öppenhjärtigt om sina erfarenheter, både positiva och negativa. Deras berättelser ger både inspiration och konkreta råd om hur man får vardagen som familjehem att fungera.

De personliga berättelserna varvas med fakta: ett kapitel om utsatta barns anknytning och ett annat om socialtjänstens arbete med familjehem. I bokens sista kapitel finns de vanligaste frågorna om familjehem samlade och besvarade.

Boken kan med fördel användas i utbildningssamman­ hang.

Den här boken riktar

L i s b e t h P i pp i n g

Familjehemsboken – frågor, fakta och personliga berättelser

L i s b e t h P i pp i n g

Familjehemsboken – frügor, fakta och personliga berättelser

© 2011 Lisbeth Pipping och Gothia Förlag AB ISBN 978-91-7205-802-6

Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Förlag AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande.

Redaktör: Hanna Håkansson Omslag och grafisk form: Anna Hild Första upplagan, första tryckningen Tryck: Elanders i Sverige AB, Mölnlycke 2011 Tryckt på miljövänligt framställt papper.

Gothia Förlag Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, fax 08-644 46 67 www.gothiaforlag.se

Innehåll Förord

5

Inledning

9

Del 1 En konstgjord familj

12

Elin föddes två gånger

18

Fyra år inuti

30

Kan man älska ett barn som bara är till låns?

34

En flicka som inte ville flytta

40

Barns behov och föräldrars omsorgsförmåga

46

Del 2 Familjehemmen behöver stöd

68

Att hålla kärleken vid liv som familjehemsföräldrar

72

Att vara biologiskt barn i familjehem

78

”Den placerade pojken”

84

Umgänge till varje pris?

88

Att byta familjehem

94

Att våga se och agera

98

En socialsekreterare berättar

104

Del 3 Några vanliga frågor om familjehem

124

Förord

i inledningen till denna bok: ”Jag vill att andra ska se det jag har sett, hur viktiga familjehemmen är och att de gör stor skillnad i de här barnens liv.” Det har hon lyckats med.

Vi behöver bli påminda om att det finns en positiv kraft i familjehemsvård, som kan balansera den negativa bild som kom­ mer oss till del i andra sammanhang. Lisbeth Pipping har valt ut berättelser hon tagit del av om barn som farit illa i sina hem och som kommit till familjehem, där fosterföräldrars kärlek, omsorg, engagemang och blick för barnen har gjort stor skillnad i deras liv. Berättelserna blir kraftfulla och trovärdiga genom hennes egen närvaro i texten och personliga sätt att skriva. Läsaren får även teo­ retisk och praktisk kunskap genom två informativa och lättlästa kapitel skrivna av experter och yrkesverksamma inom respektive område – ett om anknytningsteori och ett om hur familjehems­ placeringar går till.

Lisbeth Pipping har en sällsynt förmåga att förmedla insyn i hur det kan vara för utsatta barn, i synnerhet barn med utveck­ lingsstörda föräldrar. Med hjälp av egna erfarenheter och andras berättelser synliggör hon hur barn kan fara illa, även om föräld­ rarna gör sitt bästa. I berättelsen om Elin framgår, som så ofta, att socialsekreterare finner det särskilt svårt att gripa in när en mamma med utvecklingsstörning gör sitt bästa och älskar sitt barn. Läs berättelsen om Elin för att få en inblick i hur ett familje­ Lisbeth P i ppin g s k r i v e r

55

hem kan ge helande kraft åt ett mycket skadat barn. Fosterföräld­ rarnas tålamod och lyhördhet är ett gott exempel för andra.

Det finns många exempel i boken som ger tankeställare, till exempel Moas få ord om släktträdet, som de skulle rita i skolan.

Moa frågar sin lärare vilken av sina familjer hon ska rita. Hennes ”riktiga familj”, menar läraren. Moa har en poäng, när hon sät­ ter ”riktig” i motsats till ”konstgjord”. Moas ”konstgjorda” familj, fosterfamiljen, som betyder mycket för henne, får inte vara med på släktträdet. Lisbeth Pippings uppmaning: ”Moas släktträd har fler grenar än de övrigas i klassen. Det borde läraren se som en tillgång … Ingen får skära bort grenar från hennes träd.” Det blir en påminnelse om hur skolan i oförstånd kan bemöta barn i familjehem på ett normativt sätt utan hänsyn till deras speciella situation.

I berättelserna får vi ta del av flera olika perspektiv, förutom de placerade barnens och familjehemmens. I ett kapitel får vi till exempel möta en bvc-sköterska. Hennes berättelse om den van­ vårdade lilla flickan Ebba visar hur viktigt det är att våga se och att göra något åt det man ser, och att inte ge upp.

Detta är en bok som på ett personligt sätt förmedlar kunskap om hur det kan vara att vara familjehem och vilka erfarenheter barn kan ha med sig. Lisbeth Pipping har en lyhörd känsla för barn som lyser igenom i de berättelser som hon förmedlar. Det hör till hennes styrkor att hon kan skildra hur barn har farit illa utan att fördöma föräldrarna, som brister i omsorgen, och utan att förringa deras betydelse för barnen. Föresatsen för boken är att ge en positiv bild av familjehemsvård, men det är ändå ingen idylliserande bild. En av dem som träder fram i en av berät­ telserna är Jakob. Han har egen erfarenhet av att bo i familjehem.

I sin tillbakablick konstaterar han att det inte är samma sak att bo i familjehem som att bo i egen familj. Även med goda erfa­ renheter av familjehem är det skillnad och som vuxen kan det kännas ensamt.

6

förord

Den här boken är inte bara tankeväckande, den väcker också känslor som kan skapa engagemang. Den kunskap som förmedlas har stöd i annan litteratur, även om boken inte tyngs av referenser.

Boken kan varmt rekommenderas för alla som är intresserade av att få kunskap om familjehemsvård genom en välskriven, lätt­ läst, informativ och personlig bok med många konkreta exempel.

Enskilda kapitel kan med fördel användas som utgångspunkt för diskussioner i olika utbildningssammanhang. Boken berör.

Gunvor Andersson, professor em. Socialhögskolan, Lunds universitet

förord 7

7

DEL 1

Elin föddes två gånger

Kan man älska ett mycket vanvårdat och utnyttjat barn tillbaka till livet? Innan jag mötte Elin och hennes familj hade kanske svaret blivit nej. Nu vet jag att det är möjligt.

Det går att få små barn att knyta an på nytt och våga leva igen. Men det tar tid och kräver mycket kärlek, tålamod och ork.

Att som familjehem få ett vanvårdat och utnyttjat barn in i sin familj är en stor utmaning. Berättelsen om Elin visar att små barn tar stor skada när deras föräldrar inte förmår att vara just föräldrar. Men Elin är ett av alla dessa vanvårdade barn som inger mig hopp.

Alla barn klarar inte av att knyta an på nytt, orsakerna kan vara många. Men det betyder inte att familjehemmet de bor i inte älskar dem tillräckligt. Till alla familjehemsföräldrar som läser den här boken vill jag säga: Ge inte upp!

Fortsätt att älska era placerade barn. Låt er inspireras av denna sanna berättelse.

18

elin föddes två gånger

Vi möts på h ot ellet där jag ska medverka i en familjehemshelg.

En sådan anordnas med jämna mellanrum för att familjehems­ föräldrar och deras barn ska få tillfälle att träffas och prata om hur de har det. Jag ska hålla föredrag om min barndom med en mamma som var utvecklingsstörd. Jag ser verkligen fram emot mötet med människor som vågar bli engagerade i barn som bär på liknande sår som jag gjorde, människor som ger barn en ny livschans.

I foajén kommer en flicka lyckligt hoppande och hennes långa ljusa hår yr runt hennes glada ansikte. Hon håller en kvinna i ena handen och ett stort badlakan i den andra. Det är inte svårt att se att det är mor och dotter som kommer. Hon stannar upp och stir­ rar på mig eller, rättare sagt, på mina skor. De är rosa med massor av härliga små blommor och andra roliga saker på. ”Hej tanten! Vilka fina skor du har! Sådana skor vill jag också ha! Vad heter du? Jag heter Elin och jag ska gå och bubbelbada med min mamma.” Orden snubblar över varandra och förmedlar hennes energi.

Jag hinner bara säga hej innan de försvinner i vimlet. Elins pigga ögon och glada röst finns kvar i mig när jag tar hissen upp till mitt rum, och jag funderar över Elin och hennes mamma. Var kommer de ifrån? Vad gör de på badhotellet?

Frågorna lämnar plats för en underbar eftermiddag på hotell­ rummet. Tid att läsa, ett långt härligt bad och jag hinner till och med sova en stund innan det är dags att träffa familje­ hemmen.

Medan jag knyter skorna för att gå ner till middagen minns jag Elins glada röst. Kommer jag att få träffa henne igen?

Hon får syn på mig långt innan jag ser henne. ”Hej tanten, vill du sitta med oss?” ropar hon.

Det är så jag lär känna Elin och hennes familj. Hon pratar under hela middagen. Jag får veta att hon snart ska fylla nio år, att hon älskar hästar, hundar och katter, att hon spelar klarinett och att hon minsann kan dansa.

elin föddes två gånger

19

Hon undrar om jag har några barn. Jag hinner knappt svara att jag har två, för hon är fullt upptagen med att berätta om sig själv.

Elins mamma Marie säger då och då att nu får hon äta lite också, annars kallnar maten.

När klockan börjar närma sig nio säger pappa Jonas att det är dags att gå och sova. Elins bror Oscar säger god natt till oss vuxna runt bordet. Elin vill stanna lite till och prata med tanten. ”Elin.

Hon heter Lisbeth”, säger Marie. ”Okej då. Jag vill stanna och prata med tant Lisbeth lite till.”

Jag försöker göra min röst hörd. ”Du Elin, vi ses i morgon, jag ska vara med här hela helgen.”

Elin tystnar. Sedan tittar hon på mig. ”Lova att du sitter med oss på middagen i morgon och på frukosten vill jag också att du ska sitta bredvid oss, lova.”

Jag skrattar och lovar att jag ska sitta bredvid dem, men säger också att det är nog bäst att hon hoppar i säng så att hon orkar med morgondagen också.

Elins röst försvinner bort mot hissarna och det blir nästan bedövande tyst runt bordet. Jag och Marie tittar på varandra. ”Hej, kul att ses”, säger vi samtidigt och skrattar. Marie frågar om hon får bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja och vi sätter oss i några mjuka fåtöljer och pratar om att vara familjehem.

För mig är det liksom så självklart att det är Oscar, den tysta blyga killen, som är placerad. Något annat har inte verkat sanno­ likt under timmarna med familjen. Inte för att jag tycker att placerade barn ska vara på ett speciellt sätt. Det är bara det att Elin och Marie är så lika och så enormt nära varandra, nära som om Elin kommit ur Maries mage. ”Vill du veta hur det var när Elin kom till oss?” ”Elin”, säger jag överraskat. ”Är det inte Oscar som är pla­ cerad?”

Marie skrattar, tittar mig djupt i ögonen och frågar varför jag tror det.

20

elin föddes två gånger

DEL 2

Att hålla kärleken vid liv som familjehemsföräldrar

Som vi alla vet är det inte bara berikande för en relation att ha barn tillsammans – det för också med sig en del påfrestningar. Att vara familjehem innebär dessutom att man ställs inför andra slags utmaningar som kan ta mycket tid och energi.

Här får ni möta Maria och Robert. De har tillsammans tre placerade barn förutom sitt biologiska: Aschan, elva år; Mattias, nio år, och hans lillebror Ville, 20 månader.

Trots att de har ett till synes hektiskt familjeliv verkar de ha hittat en harmoni och ett sätt att hålla kärleken levande.

72

at t h å ll a k ä r l e k e n v i d l i v s o m fa m i l j e h e m s f ö r ä l d r a r

Vi ssa mä n n i s ko r g e r s to r a avtryck, som man kommer att bära med sig resten av sitt liv. Maria och Robert är sådana. Vi möts på en utbildningsdag för familjehem och jag känner direkt att de här personerna vill jag lära känna.

Vi träffas i Marias och Roberts stora öppna och välkomnande kök. Maria börjar med att berätta om hur det kom sig att just de blev familjehem: ”Det var på grund av tsunamin. Jag såg en tid­ ningsannons från socialtjänsten, de sökte familjehem till tre små killar som mist sina föräldrar i tragedin i Thailand. Jag tänkte: Kan vi göra något för de där tre små killarna? Blev uppfylld av tanken på att vi skulle kunna göra skillnad. Jag visade annonsen för Robert, men han kände inte alls som jag. Så jag lämnade frågan, även om känslan att vilja göra något fanns kvar.

Några dagar senare, när vi satt och åt middag, sa Robert plöts­ ligt: ’Har du tidningen kvar?’ ’Vilken tidning?’, frågade jag, som lämnat den där annonsen bakom mig. ’Den med annonsen om barnen som behövde en ny familj.’

Jag letade upp tidningen och den kvällen bestämde vi oss för att vi måste ta reda på vad det innebär att vara familjehem.”

Robert berättar: ”Vi blev utredda, och det var fantastiskt. Vi kände oss helt upprymda efteråt. Det blev så tydligt att vi är som gjorda för varandra. Det var härligt att få uppleva att vi var så sam­ spelta. Att vara samspelt och lyhörd är så viktigt, först då kan man klara yttre påfrestningar. Först då kan man släppa in någon annan i sitt liv, hem och hjärta. Så blev vi familjehem och det är det bästa vi har gjort, idag skulle vi inte kunna tänka oss ett annat liv. ’Våra barn’ har lärt oss så mycket om oss själva och vår kärlek till varandra har blivit djupare. En annan sak som hände var att vi var tvungna att stanna upp mitt i livet. Om vi inte hade blivit familjehem hade risken varit stor att vi blivit uppslukade av våra jobb. Våra barn har tvingat oss att stanna upp och tänka efter vad som är viktigt i livet. De har även hjälpt oss att verkligen se

at t h å ll a k ä r l e k e n v i d l i v s o m fa m i l j e h e m s f ö r ä l d r a r

73

varand­ra och vad vi betyder för varandra. Förr tog vi varandra mer för givet, det gör vi inte idag.” ”En sak som är viktig, tror jag”, säger Maria, ”är att de som vill bli familjehem är tillräckligt bra familjer i sig innan de blir familje­ hem. Det liv vi lever är vårt liv, dit de här barnen bjuds in. Om man måste ändra alltför mycket i sin egen familj kan det betyda en stor påfrestning för alla. Så vad jag vill säga är att familjer som är tillräckligt bra i sig och vill ge barn en ny chans i livet kan bli familjehem.”

Robert instämmer: ”Man måste ha en bra relation och ett gott liv om man ska bli familjehem, och hela familjen måste vilja.

Många par väljer att få ett barn till för att lappa ihop ett trasigt förhållande, men det funkar nästan aldrig – det som var dåligt innan blir ofta bara sämre. Samma sak gäller när man blir familje­ hem, för det innebär stora utmaningar och påfrestningar. Man måste bevara och bygga på det goda man har i sin familj och rela­ tion, så att det inte försvinner. Ett sätt att fördjupa och bevara den goda relationen är att våga prata om allt. Det finns inget som är förbjudet att prata om i vår relation och familj.

Våra barn har tvingat oss till ärlighet, de här barnen ser allt. De har tidigt i sina liv tvingats läsa av sina föräldrar, det har varit en förutsättning för överlevnad. Att ligga steget före när mamma blir arg eller ledsen. Så vi har tvingats till att leva i nuet och i ärlighet.

För annars skapar vi stor oro hos våra barn.”

Så ställer jag frågan om hur Maria och Robert klarar av att hålla kärleken levande och vårda sin relation samtidigt som de är familjehem åt flera barn. Robert svarar: ”Vi har mycket tid då vi inte pratar placerade barn. Tid som bara är vår egen, när alla barn sover gott i sina sängar. Det är viktigt att hitta oaserna. Vid dem vilar man och hämtar kraft, det är där man får orken att gå vidare.

Prata barn gör vi hos vår psykolog. Hon är vår ’soptipp’ och hjälper oss att se vad som händer i familjen. Vad handlar om oss själva och vad handlar om att vi är familjehem? Utan den handledningen vi får från socialtjänsten hade det varit svårt att klara av vårt upp­ 74

at t h å ll a k ä r l e k e n v i d l i v s o m fa m i l j e h e m s f ö r ä l d r a r

DEL 3

Några vanliga frågor om familjehem Här får du svar på några av de vanligaste frågorna om familjehem. Du får också veta mer om de lagar som styr barn- och ungdomsvården. Frågorna är sammanställda och besvarade av Hjördis Flodström Enquist, auktoriserad socionom och lärare vid socionomutbildningen i Gävle.

124

n å g r a va n l i g a f r å g o r o m fa m i l j e h e m

1. Varför placerar vi barn i familjehem?

Tanken är att barn behöver en så normal och familjeliknande upp­ växtmiljö som möjligt när de inte kan bo kvar i sin familj. Därför har vård på institution ansetts vara mindre lämpligt om inte bar­ net eller ungdomen har särskilda behov och under en begränsad tid behöver utredas, och/eller behöver vård och behandling som kräver särskild kompetens.

2. Kan vem som helst bli familjehem?

Hur går det till?

Ja, i princip. Den familj som känner sig beredd att ge av sin tid, sitt engagemang och sin kärlek till ett eller flera barn som av olika skäl inte kan bo kvar i sin ursprungsfamilj, kan anmäla sitt intresse till socialtjänsten i sin kommun.

Socialtjänsten har sedan samtal och träffar de intresserade familjerna för att avgöra om det verkar realistiskt och rätt att gå vidare och göra en utredning om familjen är lämpad att bli familjehem. Utredningsmetoderna kan variera, men de är oftast att jämföra med de utredningar som görs för att bli adoptivföräld­ rar. Intyg från belastningsregistret ska även lämnas.

När man sedan fått ett godkännande så kan det gå en tid innan placering av ett eller flera barn sker eftersom det är viktigt att familjen har de resurser som krävs för varje särskilt barn. Det måste ske en ”matchning” mellan det utredda barnets behov och familjens möjlighet och resurser. Vad som krävs av familjen är upp till varje utredare att bedöma, utifrån barnens behov i varje särskilt fall.

Fortsättningsvis nedan kommer begreppen fosterbarn och fos­ terförälder att användas. Det är begrepp som fortfarande används inom forskning och i vårt vardagsspråk.

n å g r a va n l i g a f r å g o r o m fa m i l j e h e m

125

3. Behöver man vara särskilt utbildad för att blir familjehem?

För att bli en bra fosterförälder krävs inte någon särskild utbild­ ning – viktigare är att man har personlig lämplighet, stabilitet och ett personligt engagemang, samt tiden till ytterligare en familje­ medlem. De vuxna i familjerna kan med fördel ha olika yrken och erfarenheter, finnas i olika samhällsklasser och både i stad och på landsbygd. Att man därutöver införskaffar kunskap om barn och barns behov samt eventuellt specialiserar sig på barn med sär­ skilda behov är naturligtvis ingen nackdel.

Något som man vet är viktigt för fosterbarn, som ofta har stora kunskapsluckor, är att fosterföräldrar har en positiv inställning till skolgång i allmänhet eftersom det i många fall behövs ett gott samarbete med skolan.

4. Vad behöver man ha särskild beredskap för när man blir familjehem?

Man behöver förstå att inget barn är det andra likt, liksom att barnens ”ryggsäck” har olika innehåll, det vill säga att man ofta bär med sig mycket varierande livserfarenheter även om man är ett litet barn.

Familjehemmet behöver ha beredskap för att möta ett barn som upplever sig blivit sviket av sin förälder/sina föräldrar eller kanske av hela vuxenvärlden. Av den anledningen kan en grundläggande misstro finnas hos barnet som det tar tid att överbrygga. Misstron kan ta sig olika uttryck – ytterst kan det handla om att barnet försöker ”straffa ut sig” för att få bekräftelse på den rädslan det har: att det inte är värt att älska.

Barnet kan också ha svårt att förstå orsaken till varför det beslutats om placering i annat hem, även om beslutet skett i sam­ tycke och placeringen är frivillig. Det kan ha förklarats många gånger, men barnet kanske inte har orkat ta in och förstå. Vissa barn behöver gång på gång få förklarat för sig varför de placer­ 126

n å g r a va n l i g a f r å g o r o m fa m i l j e h e m

Familjehemsboken – frågor, fakta och personliga berättelser

Lisbeth Pipping är föreläsare och debattör i ämnen som rör utsatta barn. 2009 tilldelades hon Allmänna Barn­ husets Stora Pris för sitt engagemang. Hon har tidigare kommit ut med den självbiografiska romanen Kärlek och stålull (2004) och antimobbningsboken Jag mobbar inte (2010).

L i s b e t h P i pp i n g

sig till dig som är eller funderar på att bli familjehem, samt till alla som möter placerade barn i sitt arbete.

Boken innehåller intervjuer med familjehem och placerade barn som berättar ärligt och öppenhjärtigt om sina erfarenheter, både positiva och negativa. Deras berättelser ger både inspiration och konkreta råd om hur man får vardagen som familjehem att fungera.

De personliga berättelserna varvas med fakta: ett kapitel om utsatta barns anknytning och ett annat om socialtjänstens arbete med familjehem. I bokens sista kapitel finns de vanligaste frågorna om familjehem samlade och besvarade.

Boken kan med fördel användas i utbildningssamman­ hang.

Den här boken riktar

L i s b e t h P i pp i n g

Familjehemsboken – frågor, fakta och personliga berättelser