9789113037325

gasondergahel_front.indd 1

2011-02-10 09.56

SOFIA NORDIN

GÅ SÖNDER, GÅ HEL

totelsidor_gasondergahel110622.indd 2

2011-06-22 17.28

På annat förlag har tidigare utgivits: Äventyrsveckan 2003 Nästanhuset 2004 Förlåt Elina 2005 Utanmyr 2005 Natthimmel 2009 Det händer nu 2010 sofianordin@gmail.com

ISBN 978-91-1-303732-5 © Sofia Nordin 2011 Norstedts, Stockholm Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Så jag började om. Jag gjorde ett nytt liv och låtsades inte om det gamla.

Det låter kanske fegt, men det fanns inte många alternativ. Jag kunde ha blivit vansinnig, eller jag kunde ha låtit mig dö.

Jag vet inte om jag är stark nog att dö för egen hand, men jag kunde ha låtit det hända. Jag är bra på att inte göra något alls.

Det hade bara varit att fortsätta åt samma håll, utan mat, värme och sällskap hade det gått snabbt. Men det faktum att jag blev inhämtad i värmen först – matad, vårdad, hatad – gjorde det svårt för mig att bara ge mig ut igen och låtsas som ingenting.

Och de gav mig mediciner.

Medicinerna gjorde det också svårare att bara låta sig försvinna. De gjorde tankarna tydliga, lätta att sortera, och intrycken kunde delas in, placeras där de hörde hemma. Jag har hört folk säga att världen blir luddig i kanterna av psykofarmaka – för mig var det tvärtom. Allt skonsamt ludd klöstes bort och jag kunde ha gått sönder när jag såg hur allting såg ut där under.

Jag kunde ha, men jag valde alltså en nystart. Det låter som något ur det moderna arbetslivet. Något man lär sig på en kursdag med sitt arbetslag: föreläsare med prydliga röster och prydliga kläder, glada tillrop, nypaketerade självklarheter. För mig var det ingen självklarhet, och inte glatt. Det var svårt och nödvändigt. Men resultatet blev prydligt, det måste jag tillstå.

5

Jag gick metodiskt till väga. Byggsten för byggsten. Jag började med att ta mig ett namn. De sa att jag hette Lena, och det kan så vara, men jag kunde inte vara kvar i Lena. Dessutom blev ju alltihop känt i tidningarna, och jag hade inte lust att leva med frågor eller avståndstagande eller ömkan. Även om jag skulle haft all förståelse för både frågor och avståndstagande och ömkan, så är de alla tre tunga att bära.

Det finns väl många Lena Lindström, och utseendemässigt är jag inte längre särskilt lik kvinnan på tidningsfotona, men detta med namnet var ett avstånd jag var tvungen att upprätthålla – inte bara mellan omgivningen och Lena, utan mellan Lena och mig. Om denna Lena Lindström fick tag på mig skulle hon förmodligen ta livet av mig, så mycket begrep jag.

Freja kunde jag inte heller heta. Det är min tvillingsysters namn, och jag försökte glömma bort att min syster fanns, så jag kunde inte gärna heta detsamma som hon. Det skulle ha gjort det mycket svårt att glömma.

Jag tog mig namnet Anna.

Anna är ett lika alldagligt och dumt och dugligt namn som Lena. Jag behövde ett alldagligt namn, en okomplicerad tillvaro, likadant inrutad som för vem som helst. Det behövdes ett efter­ namn också, och det blev Vredholm. Anna Vredholm. Kanske låter det konstruerat, motsatsen till det enkla jag sökte. Det beror på att konstruerat är just vad det är – jag har byggt det själv. När man tar sig ett nytt efternamn måste man välja ett som ingen redan heter, och ingen hette Vredholm.

Dessutom tänkte jag att det kunde bli en symbol. En holme för vreden att vistas på och aldrig slippa ifrån. Om jag gav det svåra så pass mycket uppmärksamhet, gav det tillträde i mitt namn, så skulle det kanske nöja sig med det.

Det kan tyckas barnsligt att tro att man kan stängsla in känslor och styra tankar men jag övade mig och måste säga att jag 6

lyckades över förväntan. Vreden höll sig stilla. Och inuti vreden, lika väluppfostrat stilla, låg sorgen och saknaden och mörkret, som små askar inuti större askar. Som mappsystemet på en dator. Lösenordsskydda den mapp som allt det onda ligger i, och glöm bort lösenordet. Det går att tvinga sig att glömma. Eller i alla fall att hålla undan minnet i en del av hjärnan som man helt enkelt låter bli att besöka, även om man vet att den finns. Jag vet ju om att platser som Ludvika och Shanghai och Aten existerar, men det betyder inte att jag måste åka dit, gå vilse på gatorna och aldrig komma hem igen.

Som sagt, medicinerna har verkligen hjälpt, men jag ser det gärna som att det är jag som har utfört arbetet, medan medicinerna helt enkelt har hållit mig ren från sånt som kunde ha stört under tiden, som ett antivirusprogram. Varenda dator behöver ett skydd mot den illasinnade programvara som vill strömma in genom kablarna så fort man ansluter den till omvärlden. Egentligen är det konstigt att inte alla människor behöver någonting motsvarande för att hålla bombardemanget av intryck och galenskaper stången.

Jag hör ofta talas om att människor som tar mediciner vill sluta med dem så snart de börjar må bättre, att de inte förstår att det är själva medicinerna som gjort dem så starka att de tror sig kunna klara sig utan. Särskilt verkar det gälla männi­ skor som tar mediciner för psykisk ohälsa, som om det naturliga grundtillståndet vore att klara sig själv. Psyket är långt mer komplicerat än det fysiska, ändå förväntar sig folk att det inte ska bli fel på det, medan de accepterar alla möjliga kroppsliga skröpligheter.

Folk är på det hela taget ganska dumma, lättledda. De tror att de är enkla, och så blir de det. Det var dit jag ville. Tro att jag var enkel, bli enkel. Tyvärr var det svårt att tro på det till fullo, eftersom jag hela tiden kunde ana hur läkemedlen byggde denna 7

hinna av verklighet omkring mig, hur lätt den skulle ha varit att tränga igenom.

Visst fanns det stunder när det kändes som om den enkla världen var den enda, som om jag alltid bott i den. Men så var det något som bågnade, vred sig, sträckte sig mot verklighetshinnan och prövade dess hållfasthet. Hur kan någon tro att en sån hinna skulle finnas kvar utan de substanser som bygger den? Det är precis som kroppen, om man inte ger den näringsämnen försvinner den, centimeter för centimeter. Jag har provat.

Efter namnet byggde jag bara på med resten av det som förväntas finnas i ett liv: en bostad, en partner, en familj, ett arbete, vänner, intressen. Jag var naturligtvis tvungen att inkludera en del lögner, men de gled igenom tämligen smärtfritt. Folk är mer godtrogna än man kan ana. Förmodligen är det ett slags försvarssystem. Man skulle aldrig orka med att ta in all smuts som finns i andra människor, så man väljer att följa med när de tar genvägar förbi den. Och varför inte, om det nu ligger prydliga spänger utlagda över allt det kletiga, obehagliga? Spänger och genvägar är ju till för att gå på, för att man inte ska sugas ner och drunkna. Nog är det egentligen ganska klokt uttänkt.

Min man till exempel frågade aldrig varför jag inte hade kontakt med några barndomsvänner eller varför jag inte hade några fotoalbum med söta bilder på mig själv som litet vackert blont barn. Han ifrågasatte aldrig att jag ville slippa åka hem till trakten där jag var uppväxt. Jag hade sagt att jag inte hade några syskon, att mina föräldrar var döda och att jag levde under skyddad identitet för att undkomma en gammal pojkvän som förföljt mig. Jag sa att jag inte gärna ville prata om det förflutna, och med det lät han sig nöja. Han förstod så väl att det kunde väcka smärtsamma minnen till liv om han pressade mig på information. Vilka bortförklaringar jag än matade honom med så var han mycket förstående och hänsynsfull.

8

Att skaffa en man är lätt nu för tiden – internet är fullt av sidor som alla är fulla av män som längtar efter sällskap, sex, familje­liv. Och jag kunde ge allt det, jag var hela paketet: sällskap, sex, familjeliv. Det fanns så många män att välja på att de inte ens kunde kosta på sig att vara kräsna. Även med mina begränsningar – reflekterande ytor, frågor som inte fick ställas – var jag ett kap.

Det är en hård marknad och jag tror att Anders på det stora hela var nöjd. Ja, den man jag till slut valde hette Anders. Anders och Anna, ett skrattretande enkelt, pålitligt par. I vått och torrt, nöd och lust, står de opåverkade kvar och ler.

Vi skaffade oss två enkla barn, barn som log och hette Johan och Sara. Det går inte att överdriva vikten av enkelhet, av normalitet. Och grannar och lärare och arbetskamrater har en näst intill oändlig tilltro till en familj med såna namn. Det hände att jag kallade mina barn något annat, mycket tyst, inombords bara.

Det var något jag kunde unna mig mycket sällan, bara i stunder tunga av trygghet. När tillvaron var stinn av allt det vanliga och säkra jag hade omgivit mig med, då kunde jag våga ge dem andra namn i stillhet. Roderick, Gisella, Malvina, Mandelina, Ramses, Isaia. Det växlade – bara där fanns poesi mellan bokstäverna, liv. Jag lät mig inte fastna för något enskilt namn, ville inte råka ge dem en annan personlighet än den enkla, självklara de besatt alldeles av sig själva.

Ibland hände det att jag i tysthet kallade min dotter för Freja.

Hennes blondhet, hennes bleka, perfekta hud och hennes värnlöshet inbjöd till det. Ibland hände det också att jag kallade henne för någonting annat, ett namn som jag kände igen oroande väl, och skyndade mig att svälja undan.

Pojken var mörk som Anders, brunögd, storögd, hundblick.

Mamma, pappa, barn. En dotter och en son, en kopia var. Jag kunde se avunden i somligas blickar. Jag kunde också se föraktet 9

i andras. Föraktet inför det alltför perfekta. Jag valde att tänka mig att det också var en form av avund. För vad fanns det hos oss som inte var värt att avundas? Vi var lyckliga. Ja, jag tror att jag helt ärligt skulle kalla det för det: Lyckliga.

10

Jag lutar mig över spjälsängen, tittar på barnet.

Tänk att någonting sånt har kunnat komma ur min syster.

Tänk att Freja och Isak kunde blandas och bli en liten flicka med mjuk, rosa hud och en liten, tandlös mun full av underliga, ordlösa läten. Tänk att de kunde kalla henne Lisa. Det är inte ett namn jag skulle ha valt.

Så är trots allt Isak Ekberg far till ett barn, vars mor har mina gener. För enäggstvillingar har identiska gener. Det är så det är. Även om det inte riktigt blev som jag först fantiserade, när Isak ännu var ny för mig.

Det är tankar som jag inte ska tänka. Att Isak någonsin varit ny för mig. Han är Frejas – det är det enda. Någonting annat ska jag inte tänka om Isak.

Jag gör som jag brukar när jag har fel tankar: stirrar intensivt in i väggen och tömmer huvudet. Det är jag själv som har uppfunnit det och det brukar fungera. Den ljusgula, mjuka barnkammarfärgen är det enda jag får tänka på.

Gult. Ljust gult. Tapet. Ny tapet.

Men tapeten är farlig, leder fel, leder tillbaka. Det är klart att jag måste tänka på deras händer nu, Frejas och Isaks, arbetande intill varandra, ivrande för att göra detta rum milt och ljust åt avkomman som snart skulle komma. Och så jag. Hur jag hjälpte till och var välvillig.

11

Jag har alltid varit mycket välvillig.

Jag kan skära till tapetvåder och le och låtsas att det inte alls gör ont. Och jag tror faktiskt att Freja tror på det, kanske till och med Isak tror på det. Det verkar nästan så när han skrattar sina släta svågerskratt mot mig. Och jag skrattar förstås tillbaka.

Men någon del av mig krampar alltid kring välvilligheten.

När man tapetserar är det händerna som krampar, kring penseln som ska fördela tapetklistret i ett jämnt lager eller kring kniven som ska åstadkomma de precisa, skarpa snitten. När man äter ­familjemiddag kan magen krampa kring maten, kring orden som aldrig säger det viktiga. När ens syster ständigt får de vackraste leendena och de stoltaste applåderna kan handen krampa kring pianotangenter. Man kan spela med rinnande snabba fingrar, ja, man kan spela Für Elise, och ändå krampa. För den som inte upplevt det låter det kanske underligt att krampande fingrar kan spela vidare men jag vet att det är möjligt. För att man måste unna, alltid unna.

Jag vet att jag till och med spelar bättre än min syster, med flygande, viga fingrar. Jag har bättre gehör än hon, spelar med färre misstag. Kanske gör jag också färre konstnärligt dramatiska kast med håret, kanske blixtrar jag inga leenden över min ­publik, men jag har känslan, hela känslan. I henne tror jag inte att musiken går djupare in än i fingrarna. Det borde varit jag som haft fiolen, hon kunde ha haft pianot. Om någon annan stämt det behöver man bara sätta fingrarna rätt, ett utantillmönster, en lydnadsövning – en döv skulle klara det. Och min syster har lydiga, läraktiga fingrar.

Nu krampar mina händer kring spjälsängens ram. För att man måste unna, alltid unna.

Så med ens har jag gripit barnet, lyft det, lagt det till rätta mot min axel. Inte ett ljud kommer ur henne och hennes huvud passar så bra intill min hals, som om hon kommit till enkom för att 12

placeras där. Mina armar sluts kring henne som foderblad kring en knopp. Mina händer hanterar henne så självklart, vet att stödja huvudet och formas varsamt kring den blöjmjuka stjärten för att hålla henne kvar. Det är förstås så här det ska vara.

Jag står stilla länge, rör näsan försiktigt fram och tillbaka i det fjuniga håret, drar in den underliga, vädjande doften i långa andetag. Mina läppar formar ord som jag inte alls planerat att säga: ”Du ska inte behöva heta Lisa”, viskar jag till henne. ”Det är ett fånigt, vanligt namn. Tro mig. Jag heter Lena, jag vet.”

Jag har alltså givit ett löfte. Det var inte riktigt meningen, men gjort är gjort.

Alla de andra befinner sig en trappa upp. Mamma och pappa och Freja och Isak sitter i soffan och konverserar. Jag vilar min huvudvärk här nere. Det är förstås mer av en magvärk, efter familjemiddagens långa, utdragna leende, men huvudvärk är på något sätt lättare att förebära. De kommer inte att sakna mig.

Jag kan råka somna på dubbelsängen och de kommer att låta mig sova ostört – det har hänt förut. Alltså kan jag också råka gå ut genom källardörren med ett barn på armen, och råka redan vara långt borta innan någon saknar mig, kommer in i rummet och finner både den stora och den lilla sängen tom. Det är fortfarande sommar, så jag kommer inte ens att behöva hämta jacka eller skor, och mina hemnycklar ligger lägligt nog i byxfickan.

Jag tar några omgångar av flickans mycket små kläder ur hennes byrålåda, stoppar ner dem bredvid blöjorna i det halvfulla blöjpaketet, som till och med har ett handtag utstansat ur plasten som om det faktiskt vore meningen att man skulle använda det som resväska.

Sen är det bara att ge sig av. Det är faktiskt inte mer än rätt.

Inte så att jag egentligen önskar mig henne. Det är bara det att hon ju egentligen skulle ha varit min, och nu har jag dessutom gett henne ett löfte om ett nytt namn, ett annat liv.

13