Förord Efter att ha studerat fallet da Costa en längre tid, nästan ett helt år, började jag fundera på om det fanns någon ny aspekt att undersöka efter alla år, och under ett samtal med en initierad person slog det mig hur labyrintiskt fallet är. Och det slog mig att Catrines och läkarnas öden faktiskt blivit gotiska, med kvällspressens, de politiska opportunisternas och folkdjupens hjälp. Jag tyckte att mötet mellan fallet da Costa och gotiken var mycket intressant, och eftersom ett historiskt justitiemord begåtts och den eller de som styckade Catrine da Costas kropp (och kanske mördade henne) för alltid kommer att gå fria, vill jag hjälpa till att belysa den ursprungliga, orimliga gärningsbeskrivningen och folkmyten, sagan om Obducenten och Allmänläkaren, jag vill hjälpa till på mitt eget sätt. De makabra läkarberättelser som man frossade i på 80-talet kan ju inte både vara klassiska skräcksagor och sanna i objektiv mening. Det jag fann när jag jämförde 80-talets styckmordsmyter med de klassiska gotiska elementen finns beskrivet i denna skrift. Kim Larsson, Stockholm, maj 2013
Fallet Catrine da Costa - ett sorgligt stycke urban gotik Jag vet knappt var jag ska börja, så jag börjar på det mest naturliga sättet, helt väntat, med en snabb genomgång av fallet da Costa, en genomgång som riktar sig till de som glömt detaljerna och de som var för unga för att följa nyheterna när det begav sig. Fallet da Costa är ett av Sveriges absolut mest kända, omdebatterade, tillkrånglade, vanvårdade, mytologiserade och politiserade rättsfall, men brottets bakgrund är trots allt ganska enkel och lättbegriplig. Det behövs inga avancerade teorier, det finns ett tydligt socialt sammanhang och troliga brottsorsaker, och fallet är säkerligen inte alls så mångfacetterat som många har velat få det till. Den nebulosa av föreställningar och lösryckta bilder som utgör fallet da Costa - som i folkmun kallas Styckmordet - börjar med ett dödsfall, ett inte helt oväntat dödsfall. Sommaren 1984 försvinner den prostituerade narkomanen och langaren Catrine da Costa. Hennes anhöriga börjar sakna henne i slutet av juni. Da Costa fyller år den nittonde juni, och hon brukar ringa sin mor och syster varje år och säga vart presenterna ska skickas. Sommaren 1984 hör hon inte av sig som hon brukar. Delar av da Costas kropp hittas sedan dumpade, förpackade i svarta plastsäckar. Fynd görs på två platser i Stockholm, i juli och augusti, i ett buskage vid Karlbergs strand och i ett buskage vid Eugeniavägen, någon kilometer från Karlbergs strand. Man hittar ett av de avskurna brösten, armarna, de delade benen och den delade bålen. Huvudet, det andra bröstet, inälvorna från buken, inälvorna från bäckenet, da Costas kläder, smycken och närmaste tillhörigheter återfinns aldrig. Polisen får på vintern 1984 tips om en mycket illaluktande container vid Eugeniavägen, en container som ska ha tömts på sommaren. Polisen beger sig till Ullnatippen och gräver förgäves i de frusna avfallsmassorna. Den som dumpat kroppsdelarna har redan från början ett alarmerande stort försprång, och da Costas umgänge visar sig dessutom vara svårforcerat och svåröverskådligt för polisen, vilket inte är förvånande. Många av da Costas bekanta saknar fast bostad, många har saker att dölja, många misstror polisen, och missbruk fördunklar självklart den allmänna minnesförmågan. De tips som kommer in behandlas dessutom med högst varierande intresse och ambition, och relativt snart fastnar polisen för en mycket udda och osannolik person i sammanhanget, en läkare som har köpt sex på Malmskillnadsgatan, men som inte har någon som helst dokumenterad koppling till da Costa. Och snart dras ännu en läkare in i utredningen, och en vild ryktesflora uppstår, ambitiöst underhållen och utvecklad av media.
Efter en gravt misskött utredning och en gravt misskött rättsprocess fråntas de två läkarna permanent sina yrkeslegitimationer. De kan sedan aldrig mer återgå till en normal tillvaro och förlorar också kontakten med sina barn. Läkarna har ett barn var, en flicka född 1983 och en pojke född 1985. I början av den utdragna polisutredningen försöker den ene läkaren begå självmord genom att förgifta sig, och den efterföljande sjukhusbehandlingen leder till att hans hörsel blir så gott som utslagen. Läkarna döms aldrig för något brott, de får inga straff, men de förklaras skyldiga till styckningen i ett så kallat domskäl, och detta går inte att överklaga. Läkarna har inte ställts inför några avgörande bevis eller någon hållbar indiciekedja, men straffas ändå, och fråntas helt rätten att försvara sig. Detta är en väldigt sorglig, obehaglig och tankeväckande historia, riktigt intressant, även utan de mytologiska, folkloristiska utlöpare och spekulationer som kommit att omge fallet. Det har skrivits tre böcker om fallet da Costa och hundratals artiklar, och det finns flera realistiska teorier om vem som styckade och kanske mördade Catrine da Costa. Det kan ha rört sig om ett rånmord, da Costa kan ha råkat ut för en snedtorsk, alltså en gravt störd sexköpare, hon kan ha dött i en kriminell uppgörelse, av en överdos eller genom kvävning (da Costa hade mycket svag hälsa den sista tiden), och hennes död kunde mycket väl ha följts av en panikstyckning, något som till exempel Leif GW Persson har argumenterat för. Ja, det finns många idéer, många nyktra resonemang att arbeta med, men det finns något annat också hos detta fall också, något annat som lockar än det rent tekniska och polisiära, något som drar till sig nya människor hela tiden, och det har inte bara att göra med fallets ovanliga natur och att det förblivit ouppklarat. Nej, det finns en mytisk kraft här, och jag ska försöka sammanfatta och åskådliggöra den på ett personligt, skönlitterärt sätt. Följande reflektioner är bara mina privata, och de får betraktas som en sorts personlig exorcism och ett försök att förstå det djupt obegripliga. Detta är mitt personliga sätt att försöka förstå en grupp mänskliga tragedier och ett av Sveriges mest mytomspunna rättsfall. Jag ska försöka komprimera och åskådliggöra detta falls underliga ingredienser och tumultet, myterna runt det, och jag ska försöka förklara varför detta fall fortfarande utövar en så stark dragningskraft på så många människor. Fallet är snart trettio år gammalt och det är tjugofem år sedan rättsprocessen mot de två läkarna startade, men fallet debatteras fortfarande. Det säger något om hur fantasieggande, infekterat, underligt och snårigt detta rättsfall är med alla
sina utlöpare, återvändsgränder, lösa trådar och vandringssägner. Det är rent förunderligt hur ett i grunden konkret, avgränsat rättsfall kan resultera i en snårskog av upplevelser och fantasier. Jag vet inte varför det har blivit så, och detta är bara min spontana betraktelse, min historia, min uppgörelse med ett rättsfall som borde ha klarats upp omgående, men som istället har blivit folkloristiskt och gotiskt. Det kan vara lämpligt att här säga någonting om den genre som kallas gotiken, för orienteringens och jämviktens skull, det kan nog behövas. Gotik kan också kallas skräckromantik. Gotiken kännetecknas av okända, dolda krafter, djupa mysterier och en känsla av förbannelse eller överhängande hot, och gotiska karaktärer utforskar ofta urgamla, labyrintiska strukturer. Andra gotiska element är förvandlingen, de kroppslösa rösterna, dubbelgångaren, dubbelnaturen, familjeförbannelsen, mardrömmen, giftet, sjukdomen, somnambulismen, isoleringen, kyrkogården, monstret, hallucinationen, den medicinska abnormiteten, kannibalismen, giftbehållaren, fängelsehålorna, det hemliga rummet, den förlorade äran, det mystiska manuskriptet, perversionen, prostitutionen, ritualen, det hemliga sällskapet, självmordet, det onämnbara, det hemsökta huset, vansinnet, paranoian, den abnorma mördaren, incesten, den döda skönheten, det förflutnas obetvingliga kraft, mannen i svart, den äkta mannen med mord i sinnet, den desperata narkomanen, kraniet, piskan, den kriminella anatomen, likplundraren, de kirurgiska instrumenten, anatomiboken och det dissekerade liket. Även pedofili förekommer i vissa gotiska berättelser. Gotiska författare är förtjusta i medicinska teman, och gotiken har sin beskärda del av läkare, ibland med namn som ska låta ovanliga, vagt symboliska t.ex. Edgar Allan Poes läkarpar (Doktor D— och Doktor F —), Armitage, Burleigh, Clarendon, Cleave, Copeland, Dexter, Doc, Dreuf, Dumas, Etienne, Faraday, Faust, Fether, Frankenstein, Forrest, Gregg, Hartford, Van Helsing, Jekyll, Lanyon, Llanfer, Lecter, Lochran, Lloyd, Malkowski, Moreau, Moriarty, Morgan, Mülder, Munigant, Munoz, Pine, Rice, Seward, Tarr, Vivian, Watson, West och Zarnak. Utmärkande för gotiken är också känslan av att det aldrig någonsin går att få slutlig klarhet i det mysterium som föreligger, att människan är ett hjälplöst rov för mörkret, att ondskan är osynlig men starkt närvarande och att det alltid finns ett lager till, ett hörn till, en tunnel till, en skugga till, en dunkel kammare till att begrunda, att tillvaron är bottenlös och gäckande.
Exempel på gotiska författare är E.T.A. Hoffman, Mare Kandre, Stephen King, H.P. Lovecraft, Charles Maturin, Edgar Allan Poe, G.W.M. Reynolds och Mary Shelley. Den som vill veta mer om både gotiken och fallet da Costa hittar lästips i slutet av denna text. Alla de böcker jag listar är dock inte trovärdiga, det måste jag tyvärr påpeka. En del av materialet rörande Catrine da Costa är gravt föråldrat, vissa passager har inte ens faktagranskats, medan andra passager är rent spekulativa, utan någon verklighetsförankring alls, men jag anser att samtliga böcker har ett historiskt och sociologiskt värde, och jag överlåter till läsaren att bedöma böckernas substans. *** Jag har studerat detta fall ingående, och jag intyga att det är ytterst förföriskt, det är förrädiskt, det är en komplicerad sinnesfälla, ett halvgenomskinligt flugpapper, ett kriminologiskt svart hål, en mardrömsmaskin (och ja, jag har drömt mardrömmar om fallet, flera gånger) som drar till sig allehanda spekulanter och önstetänkare. Man kan hitta allt möjligt i fallet da Costa, och det har människor också gjort. En vill kanske hitta en överklasskonspiration och hemliga sällskap, en annan vill kanske hitta en spännande gärningsman och en tredje vill kanske bryta loss en snabbtillverkad politisk ikon, ett lämpligt ansikte att exploatera och saluföra, en språngbräda i karriären, en fjäder i hatten, och en fjärde kanske bara vill ha något makabert att förströ sig med. Jag vet detta, för jag är en av alla de stackars personer som har sugits in i den mardrömsmaskin, den labyrint som är fallet da Costa. Sedan sommaren 2012 har jag varit uppslukad av detta rättsfall, och jag har läst precis allt offentligt material som jag har kunnat komma över. Jag har till och med beställt förundersökningspapper från Västerortspolisen, och jag har ungefär tre kilo papper att läsa, och jag känner mig emellanåt fullständigt skruvad, men jag har också upptäckt att jag inte är ensam om min besatthet, trycket, det där spontana övertrycket som skapas både av moralisk indignation, nyfikenhet, irritation, fascination, vrede och en sensationslystnad som jag oftast inte alls vill kännas vid. Nej, jag är inte ensam när jag skärskådar ett nästan 30 år gammalt rättsfall, och det har
vuxit fram spontana nätverk runt fallet da Costa, och mailadresser och fakta utbyts dagligen. Och det är inte bara ytliga personliga intressen och nyfikenhet som driver nätverken, det handlar inte bara om en lösryckt hobby. Självklart finns det hos alla som är riktigt intresserade en grundmoral och en naiv vilja att ställa någonting tillrätta, att på något sätt läka något hos någon, att om möjligt kunna upplysa någon någonstans och att om möjligt förstå en grupp mänskliga tragedier och hur ett justitiemord, en häxprocess är uppbyggd. Det finns moral, och det finns alla möjliga påtagliga motiv för att gräva i detta fall, självklart, men det stannar inte alls där. Det finns något annat som drar också, något som är mycket speciellt med just fallet da Costa, eller rättare sagt en rad faktorer som samverkar, och dragningskraften har uppstått med tiden, det handlar om en egen organisk process. Det finns en hel kultur kring fallet da Costa, ett mytlandskap, och jag vill påstå att detta landskap kan definieras ganska enkelt. Det är inte brottet som fångar oss, hur ohyggligt det än är. Likstyckningar är tack och lov mycket ovanliga (det sker en eller två per likstyckningar år i Sverige), men det är ändå inte själva styckningen som gör att fallet överlevt så länge. Det är polisens alla lösa trådar, de aldrig undersökta bostäderna, de förlorade förhören och fallets alla kusliga, vittförgrenade, röriga, hemlighetsfulla utlöpare som gör att det år efter år suger till sig nya människor. Det slog mig först nyligen hur litterärt och tabloidvänligt fallet da Costa faktiskt har blivit, med alla sina lögner, skräckmyter och suggestiva bilder. Detta fall har blivit som en hydra, ett gammalt svampmycel, en rostig mardrömsmaskin, en igendammad labyrint, en labyrint bestående av mystiska platser, lösa trådar och försvunna ansikten och föremål och jag vet inte allt, och någonstans i mitten av denna labyrint svävar Catrine da Costas numera ikoniska ansikte, hennes rent sakrala daktningsfoto, ett ansikte man lätt tror att man känner, ett ansikte man kanske inbillar sig att man stött på, i verkligheten. Hon har både förtingligats och förandligats, Catrine. Hennes ansikte har reducerats till ett fragment, ett stycke offentlig spökrekvisita, en solkig projektionsskärm, en sotig stumfilmsremsa för våra fördomar, och da Costa är svårt utsatt, till och med efter döden, och det är numera fullständigt omöjligt att lösgöra da Costa från hennes mytiska spindelväv, hennes, mardrömsmaskin, hennes labyrint. Ja, det har verkligen blivit en stagnerad, dammig, spöklik labyrint av ett fall som borde ha klarats upp på någ-