9789172993952

MATS ORMFÅGEL

Av Mats Wahl har tidigare utgivits på Opal: När det kommer en älskare Vinterviken Hood Läs också: När en skola havererar

Hjalmarson & Högberg 2010

© Mats Wahl 2010 www.storyland.se Omslagsbild ”Det blå näbbets kyss” MMK 5668 av Max Walter Svanberg © Malmö Museer Bokförlaget Opal AB www.opal.se ISBN: 978-91-7299-395-2 Tryckt hos Scandbook i Falun, Sverige, 2010

1

Tio dagar senare ligger hon nersövd i en säng på en intensivvårdsavdelning och en kvinna i gröna skyddskläder säger att flickans tillstånd är kritiskt. Men just nu sitter hon vid fönstret med den milsvida utsikten.

Eftersom huset ligger på en kulle kan hon från åttonde våningen se ända in till stan. Fönstret täcker nästan hela ena väggen i vardagsrummet och det börjar i knähöjd strax ovanför elementet.

Bakom henne står flyttkartongerna, de flesta ouppackade.

Hon har dragit fram fåtöljen så att hon kan sätta fotsulorna mot fönsterglaset när hon sträcker ut benen.

Skymningen sänker sig och mörkret hukar och tassar under granar och björkar bortom sjön. Himlens blå har övergått i någonting gråaktigt, som filt, och hade hon inte musiken skulle hon känna sig frusen. Efterhand syns ljusen i staden som den där sortens blixtrande stjärnor vilka man ser då huvudet slår hårt i stengolv eller isbana.

Hon byter musik och blundar.

Just innan hon sluter ögonen flyter fötterna ihop med fönsterrutan, det smygande kvällsmörkret och den avlägsna stadens lampor. För ett ögonblick tycks hon inte veta vad som är inuti henne och vad som finns på utsidan. Hon lyssnar till musiken och känner den egna andningen, nästan som om andetagen och musiken, musiken och andetagen hör samman.

Som är hon själv musik.

Som är hon på väg ut genom fönstret.

Som flyger hon mot sjön, bort över granskogen och vidare mot de avlägsna ljusen.

5

Stora svarta vingar, fjäderklädda kinder, vassa klor.

De bara fötterna är kalla och när hon trycker dem mot fönsterrutan känner hon kylan krypa uppåt genom vaderna mot låren. Hon pressar fotsulorna mot glaset ännu hårdare och tänker att nu, nu kanske glaset spricker.

Då ringer det på dörren.

Signalen bryter igenom det sköra musikskalet och träffar henne som en liten kantig sten i nackgropen.

Ny signal.

Hon skruvar upp ljudet och nästa signal hör hon nästan inte, men så tar hon pluggarna ur öronen och lägger sladdarna över axeln. Hon reser sig och går till ytterdörren och kikar genom det tumnagelstora glasfyllda hålet. Det står en kvinna i grön jacka därute.

Ellen öppnar och den grönklädda ger ifrån sig ett leende, försiktigt som en kattunges nysning.

– Jag heter Majken.

Ellen tiger. Den grönklädda knycklar ihop leendet och gömmer det vid hjärtat.

– Är Nina hemma?

– Nej. – Vet du när hon kommer?

Ellen för håret i pannan åt sidan, som vill hon se med falkens nakna öga.

– Nej. Kvinnan i trapphuset bär sitt omålade ansikte som ett tecken. Den gröna jackan har ett lädermärke ovanför ena bröstfickan. Kvinnan är klädd i jeans och grova skor och hon är nästan lika lång som Ellen.

– Det är väl du som är Ellen, Ninas dotter?

– Ja. – Jag kommer från socialkontoret. Får jag stiga in?

– Mamma är inte hemma.

Besökaren tvekar, de grova skorna rör sig inte.

– Hon kanske kommer snart?

6

Majken tar upp ett rostfärgat visitkort ur jackfickan och håller fram det.

– Vi har en tid, Nina och jag. Kan hon ha missförstått och gått till kontoret?

– Hon är inte hemma.

– Och du vet inte när hon kommer?

Ellen skakar på huvudet och Majken sträcker fram kortet.

Ellen tar det mellan tummen och pekfingret, som är hon rädd att det ska smutsa ner henne.

Den grönklädda försöker ta fram leendet igen, men lyckas inte.

– Har du börjat i din nya skola ännu?

– Vi kom i förrgår.

– Det är Brantingskolan, är det inte?

– Ja. – Åttan?

Ellen svarar inte. Majken letar efter sitt leende, men finner det inte.

– Du kan väl hälsa mamma att jag varit här.

Ellen rör på läpparna, men säger ingenting. Så harklar hon sig.

– Ja. Hon som heter Majken nickar, som bekräftar hon för sig själv det hon tycker att hon håller på med. Läpparna är tunna och färglösa. När hon öppnar munnen blottar hon en rad jämna vita tänder och hon ger ifrån sig en svag doft av mjölk och våta löv.

– Hej då.

Ellen stänger dörren. När hon stängt står hon en stund och lyssnar. Genom glashålet kan hon se kvinnan.

Om jag hade fjädrar, tänker hon. Och vassa klor.

Då.

7

6

Ellen följer utan brådska den asfalterade cykelvägen. Hela tiden ser hon ut över den blå sjön, gnistrande i septembersolen.

Hon passerar en kastanj och tar upp en av de ljusgröna, taggiga frukterna, sätter naglarna i skalet och får ut den fuktiga kärnan. Hon stoppar kastanjen i munnen, tar ut den igen och lägger den i fickan.

När hon kommer närmare skolgården får hon hjärtklappning. Hon vill gå hem. Därhemma sitter Nina vid köksbordet med dagens första kaffekopp.

Men hon tvingar sig vidare, kommer ut på den asfalterade gården och går till den närmaste porten, drar upp den och doften slår emot henne.

Skurmedel.

En kvinna med svabb och hink på hjul nickar åt henne.

Kvinnan har mörk hud, sotsvart hår och blå städrock.

– Var är expeditionen?

Kvinnan med svabben pekar.

Ellen går in mellan skåpen. En halvöppen toalettdörr.

Flickröster. Ellen skyndar förbi. Viskande, nej, hon hör inga viskningar, hon föreställer sig viskningar.

Expeditionskorridoren har fyra dörrar. Utanför den första står en kortvuxen man med håriga underarmar och byxor med lårfickor. Han är sysselsatt med att skruva bort en namnskylt. Medan han arbetar med skruvarna talar han samtidigt i telefon. Ellen kastar en blick in i rummet utanför vilket skylten sitter. Därinne finns ett stort skrivbord med en dator och två telefoner. I övrigt är bordsskivan tom.

16

”Expeditionen”, mimar Ellen till mannen, som i telefonen förklarar någonting om ett avlopp.

Mannen pekar och Ellen fortsätter till nästa rum där det sitter en kvinna med små rektangulära glasögon och kortklippt hår. Hon ser upp från sin skärm och möter Ellens blick.

– Kan jag hjälpa dig?

Kvinnan sträcker fingrarna och drar i dem, som behöver de rätas ut efter arbetet vid tangentbordet. Hon har rosafärgade naglar.

– Jag heter Ellen Helmersson.

Ellen hör hur svag hennes röst är, så hon upprepar.

– Ellen Helmersson. Jag ska gå i åttan.

Kvinnan med det kortklippta håret går före genom korridoren, stegen är snabba. Det doftar av samma skurmedel som i skåphallen, fast inte lika starkt. Kvinnan stannar, knackar på en dörr och öppnar.

– Ellen Helmersson, säger hon in i klassrummet med lite för hög och gäll stämma, en slags rektangulär röst som går bra ihop med glasögonen.

Så stiger hon åt sidan och Ellen går in. Kvinnan vid katedern ser nästan ung ut med håret i svans, jeans och vit tröja.

Klassen iakttar Ellen, som står orörlig, som ett djur vilket vädrar fara men inte vet varifrån den kommer.

Katederkvinnan går emot henne och sträcker fram en hand utan ringar.

– Lilian heter jag. Välkommen till åtta b.

Så ser Lilian ut över klassen. Alla i rummet iakttar nykomlingen. Lilian pekar på två platser alldeles framför katedern.

– Du kan sätta dig där.

Ellen drar ut en stol, slår sig ner och vrider på huvudet och iakttar en kort stund kamraterna. Vid nedre väggen står tre stolar på bänkarna alldeles vid det bortre fönstret. Så vänder hon sig framåt och iakttar sin lärare. Lilians mage putar under tröjan, hon är gravid.

17

– Du kanske vill säga nånting? Du kanske vill presentera dig?

Ellen skakar på huvudet.

Lilian iakttar flickan.

– Säkert?

– Ja. – Jag undervisar i engelska, svenska och samhälle. Vi kommer att träffas ofta.

Lilian pekar på en boklåda.

– Du kan ta en bok.

Ellen reser sig och hämtar en bok. Det är egentligen bara ett häfte med korta berättelser. Den första heter ” The Bird.”

– Jag gillar fåglar, säger Ellen med så svag röst att nästan bara Lilian hör vad hon säger.

– I like birds, svarar Lilian med betydligt högre röst. What else do you like?

– Nothing.

En pojke bakom henne skrattar.

– We all like birds! påstår Lilian med en röst som ska höras till bortre väggen.

På vägen ut blir Ellen tilltalad av en flicka med långa ben, tunn överkropp och hår som spretar åt alla håll. Flickan har en utstrålning som viskar om skörhet och längtan efter någonting ännu onämnbart. Hon tuggar på underläppen och ser ut som om hennes inre är gjort av glas tunt som hundhår. I det högra ögat har hon en mörk fläck stor som ett halvt tändstickssvavel.

Hon är klädd i jeans och hårt tvättad jeansskjorta och hon har en silverring i högra örat.

– Jag heter Mona.

Ellen intar den främmande frågarens hukande position.

– Vad gör man på rasten?

Mona rycker på axlarna, som om allt är möjligt men ändå på samma gång omöjligt.

– Vi kan gå ut.

18

Mona knuffar upp en av glasdörrarna till trappschaktet och de går nerför trappan och genom skåphallen där en pojke med mörkt hår slänger ett hopknycklat papper framför kvinnan med hinken och svabben. Kvinnan tar upp pappret och säger någonting på ett främmande språk. Pojken slänger ett papper till och flinar.

– Det är hans mamma, viskar Mona, som meddelar hon en hemlighet. Du sitter bredvid Max. Ellen blir konfunderad.

– Det sitter ingen bredvid mig.

Mona nickar.

– Han är sällan här.

När de ska ut genom ytterdörren möter de tre pojkar, alla tre med grå luvjackor. Den längste av dem trycker upp Mona mot väggen. Han har stora händer och är huvudet längre än Ellen.

– Hej Bambi, ge mig en puss!

Mona vrider ansiktet åt sidan och den långe pojken sätter handen mellan Monas ben.

– Vem är den nya horan? undrar han med en hastig blick på Ellen. De två andra pojkarna skrattar.

– Ny hora, hela tiden ny hora!

De tre pojkarna försvinner som en trehövdad hydra genom den inre dörren.

– Vem var det där? frågar Ellen.

– Nicko.

– Vilket svin.

Monas röst är skör som vinden när den viskar i höstgräs.

– Säg inte det så han hör.

De kommer ut på asfalten.

– Jag gillar också fåglar, påstår Mona. Jag har en kikare.

– Det skulle jag behöva, säger Ellen. Då skulle jag kunna se vad som händer i stan.

Mona stoppar båda händerna i bakfickorna.

– Var kommer du ifrån?

19

– Bodde på norr men måste flytta. Det fanns en man där som förföljde mamma.

Mona gapar.

– Jag har sett en sån på film. Stalker.

– Jag vet. Man kan inte skydda sig. En dag är dom bara där.

Mona stönar, som har hon ont överallt.

– Guud!

– Är du religiös?

Mona skrattar, fortfarande med både händerna i bakfickorna. Hon skjuter fram axlarna.

– Nej. – Morfar är präst.

– Guud! stönar Mona igen och efteråt stänger hon inte munnen. Hon ser ut som är hon varje sekund överväldigad av livets alla gåtor.

– Har du både mamma och pappa, jag menar bor du med båda två? frågar hon.

– Bara med mamma.

– Jag också. Men pappa och jag träffas.

– Då åker ni ut i skogen och tittar på fåglar.

– Hur kunde du veta det?

– Önskar jag hade en sån pappa. Gillar att sitta i skogen med termos, block och pennor.

Mona ser ut som om hon tänker på vanvårdade djur och skövlade skogar.

– Kan inte teckna, men jag spelar gitarr.

– Mamma har varit musiklärare.

– Guud! stönar Mona. Vi behöver en trummis till vårt band. Du kan inte, jag menar, komma och provspela?

– Måste tänka på saken.

– Vi har inte haft en trummis sen i mars. Vi heter Livin´ Dolls. Utan g.

– Måste tänka på saken.

Då hörs på avstånd en ambulanssiren. Ellen känner hur

20

luften stockar sig i halsen, hur magsäcken drar ihop sig. Ambulansen kommer närmare.

– Jag måste hämta en sak, ljuger Ellen och det låter som om hon stöter fram orden, som söker hon upp orden långt nere i sitt inre, bänder loss dem och med uppbjudande av stor kraft får hon upp dem på tungan och kan baxa dem över läpparna.

Kvar i munnen blir en smak av sot.

– Jag kommer tillbaka!

Och så vänder hon ryggen åt Mona och börjar med snabba steg gå mot cykelvägen. Så fort hon är inne under träden och ingen längre kan se henne nerifrån skolgården börjar hon springa. När hon kommer fram till porten ser hon sig ikring, som väntar hon att ambulansen ska stå där och hon trycker upp porten och går in till hissen där någon målat ett mörkt, obegripligt tecken på spegelglaset.

21

Ormfågel (Bokförlaget Opal) och När en skola havererar (Hjalmarson & Högberg) är två böcker av Mats Wahl som hör ihop. Ormfågel kan sägas vara upplevelsedelen. När en skola havererar är reflektionsdelen. Det är tänkt att böckerna ska läsas ihop, Ormfågel först, När en skola havererar därefter.

Mer om anlagd skolbrand på www.storyland.se. Lägg särskilt märke till artiklarna ”Giftig rök”, ”När det brinner i skolan” och ”Samtalet om skolan”.

Mats Wahl kontaktas via Bokförlaget Opal eller via Hjalmarson & Högberg Bokförlag. opal@opal.se info@hohforlag.

En flickas liv.

Hennes familj och skola.

Katastrofen.

Berättelsen om det som inte får ske.

OPAL ISBN: 978-91-7299-395-2