9789185763214

Antiloper Copyright © Ester Roxberg 2011

Omslag: Anna Winberg Sättning: X Publishing Tryck: Bulls Graphics, Litauen, 2011 isbn 978-91-85763-21-4 X Publishing AB www.xpublishing.se

Ester Roxberg

Antiloper

Citaten i boken är hämtade ur följande verk: s. 15: The Beatles låt ”Blackbird”, skriven av John Lennon och Paul McCartney. s. 18 och 19: Eels låt ”My Beloved Monster”, skriven av Mark Oliver Everett. s. 40–41: Ice Cubes låt ”You Can Do It”, skriven av O’Shea Jackson. s. 42: Eric Prydz låt ”Call On Me”, skriven av Will Jennings, Eric Prydz och Steve Winwood. s. 56: Matteusevangeliet 21:9 i Bibeln. s. 74: The Strokes låt ”Last Nite”, skriven av Julian Casablancas. s. 89–90 och 95: PJ Harveys låt ”A Place Called Home”, skriven av PJ Harvey.

s. 100: Uppenbarelseboken 21:4 i Bibeln. s. 136: Britney Spears låt ”Toxic”, skriven av Cathy Dennis, Henrik Jonback, Christian Karlsson och Pontus Winnberg. s. 149: Pulps låt ”Common People”, skriven av Nick Banks, Jarvis Cocker, Candida Doyle, Steve Mackey och Russel Senior. s. 157: Martin Stenmarcks låt ”Las Vegas”, skriven av Niklas Edberger, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren. s. 163: Bill Withers låt ”Ain’t No Sunshine”, skriven av Bill Withers. s. 154: Jonas Gardells låt ”Du är inte ensam”, skriven av Jonas Gardell.

Har du tänkt på att vi nog aldrig hade lärt känna varandra, om vi inte blivit det udda par som blev över, om det inte blivit du som stod framför mig den där första dagen på gymnasiet. Jag hade hoppats på någon annan, kanske någon med converseskor. Du hade blåjeans och joggingskor och såg helt frågande på min svarta T-shirt som jag tryckt själv med titeln på Kents bästa skiva, Hagnesta Hill. Så att ingen skulle missa att jag faktiskt inte var någon nörd à la Eccoskor och Så ska det låta på fredagar.

Jag ville att andra skulle uppleva mig som bohem, någon som var speciell. Ibland var jag så kaxig att jag tänkte mig som över dem, att de inte kunde nå mig med sitt banala prat och alla sina trångsynta idéer. Sådant där var viktigt för mig. Men du tog på dig kläder bara för att du var tvungen. Inte heller valde du musik för att ge uttryck för någon slags personlighet. Du hade ju bara tagit efter din pappas musiksmak med töntiga låtar som Hooked on a feeling. Men just därför började jag gilla dig. För att du varken var indie, bohem, hårdrockare, emo eller mainstream. Du var en människa, och jag skulle aldrig bli så äkta som du, Ellen.

7

Det är nu det bÜrjar

Att gestalta mig.

Du behöver ett kilo sarkasm, två hundra gram okunskap, tre liter förvirring, fyra deciliter längtan, fem centiliter medvetenhet, sex millimeter konstighet, sju deciliter sockerberoende, åtta matskedar naivitet, nio teskedar vemod, tio kryddmått bakar-helst-chokladkaka-en-fredagskväll.

Att gestalta en Ellen.

Du behöver ett kilo ödmjukhet, två hundra gram allmänbildning, tre liter säkerhet, fyra deciliter ambition, fem centiliter lättvindighet, sex millimeter naturlighet, sju deciliter träningsberoende, åtta matskedar förnuft, nio teskedar positivitet, tio kryddmått bakarhelst-chokladkaka-en-fredagskväll.

Blanda tillsammans med en värld abborrar aerobicsinstruktörer afrikaner aha-upplevelser androider backspeglar blandskivor bohemer bröllopsfester bubbelpooler cappuccinokoppar centralstationer chipspåsar cigaretter collegetröjor cybervärldar dagboksanteckningar discokulor drömmar duvor dårar ecstasytabletter egocentriker ekorrar emulsioner encyklopedier fabriker fiender främlingar fyllerister fängelser gelékonsistenser glaciärer gnistor godnattkyssar granskogar hemligheter himlakroppar hjärtattacker humörsvängningar högerextremister iakttagelser idéer ikoner illusioner isbanor jazzartister joggingskor jultomtar jurister 11

jympalektioner kabaréer kinarestauranger kockar kullerbyttor kändisar lakritsbåtar liljor lodjur luciasånger låttexter maskar medaljer middagar mjukglassar mobiltelefoner nakenbilder nerver nitar normer noshörningar odlingslotter offergåvor olyckor omväxlingar operasångerskor pastabarer pelargoner politiker påfrestningar pälsmössor qigongövningar q-märkningar queerteorier quiltar quornbitar rabarberpajer reklamaffischer rynkor rådjur röster saffransbullar secondhandaffärer skyltdockor sommarlov speglar tablettaskar teaterföreställningar toner trappor tubsockor ubåtar ugglor ullmattor umgängeskretsar ungdomar vagabonder veckor vindkraftverk vårkänslor väderrapporter wasabiärtor webbservrar weekendresor whiskyflaskor wokpannor x-axlar xenofober xformer x-kromosomer xylofonister y-kromosomer ylletröjor yrkeserfarenheter yttrandefriheter yxor zappningar zebraränder zinklådor zombier zoner zucchinipajer åar ådror åkrar åldersnojor åskväder äckligheter ädelstenar ägodelar älskvärdheter ändhållplatser …

Färdigt på en evighet.

12

Stan ligger helt stilla under den tryckande söndagssolen när jag går nerför Storgatan. Från en balkong spelas Idolvinnarens senaste singel på högsta volym. Duvorna festar på pommes frites utanför McDonalds och en ensam kvinna sitter på den tomma uteserveringen och ser på. Butikerna hånler mot mig med sina Stängt-skyltar. Det är bara Åhléns som har öppet. Några tjejer vandrar planlöst omkring mellan smink- och parfymavdelningen.

En man vid kassan som väntar på att få hjälp stampar irriterat med foten. Butiksbiträdet i dörren fimpar sin cigarett och tänder en ny.

Du står lutad mot väggen utanför Pressbyrån vid stationen och blundar mot solen. Ett tåg är inne på spåret och konduktören visslar högt innan dörrarna stängs. Du ser upp. ”Ciao Astran”, ropar du.

Du kramar mig lätt och jag känner din friska doft som påminner om hav och sand. ”Hej Ellen.”

Din hy är alltid pepparkaksbrun efter sommaren. Jag är lika genomskinlig som vanligt, jag ser ut som en sköldpadda med alla lysande gröna ådror under huden. Men det är klart, att vara pepparkaksbrun skulle förstöra hela min image. ”Här, jag kan ta det där!”

13

Du tar picknickkorgen och gitarren ur min händer. ”Ellen, världens starkaste björn. Hur känns det att vara tillbaka?” ”Jo, mamma och pappa åkte tillbaka till Göteborg i morse och det är så skönt att äntligen vara ensam igen.”

Du slänger ut med armarna som om du försöker omfamna allt runt omkring dig. ”Är det din pappas gamla eller?” frågar jag och pekar på dina sportiga solglasögon med hundra konstiga vinklar och kanter. ”Ja, visst är de snygga?”

Jag knuffar till dig lite lätt och du skrattar. ”Kolla vem som överlevt sommaren.”

Ture Sventon kommer långsamt mot oss. Du ska alltid döpa allt som inte har ett namn. Han spatserar fram i sin ljusbruna rock med pipan i munnen. Han verkar aldrig vara på väg någonstans. Vi säger hej och han nickar sakta tillbaka.

Jag breder ut din präktiga, rödrutiga picknickfilt i ett säkert hörn av Linnéparken. Du plockar fram baguetterna, västkuströran, kanelgifflarna, hallonen och läsken. Och vi lägger oss ner på rygg, med armarna under huvudet. ”Varför heter det egentligen giffel?”

Jag studerar bullen innan jag stoppar in den hel i munnen. ”Den är döpt efter dig, Astrid. Du är en liten giffel.”

Himlen breder ut sig ovanför oss. Det ser ut som om den skyndar fram, mot mer spännande platser. ”Ellen, himlen flyr.”

Du för ner solglasögonen till näsan, kisar mot solen och sänker ner huvudet igen. ”Det är bara molnen som rör på sig”, säger du lugnt och plockar fram en tjock bok ur väskan.

14

”Jag håller på att läsa en biografi om Mussolini, bara tjugo sidor kvar nu.” ”Vem är det?” ”Men Astrid! Han är bara en världskänd diktator.” ”Jaja, du vet ju knappt vilka Beatles är, och de är mer än världskända.” ”Jag vet vilka Beatles är.” ”Det är skillnad på att veta och att veta, har du hört den här till exempel?”

Jag tar upp gitarren i mitt knä och börjar spela på en låt samtidigt som jag nynnar texten.

Blackbird singing in the dead of night Take these broken wings and learn to fly All your life You were only waiting for this moment to arise ”Nej, det har jag faktiskt inte”, ler du.

Domkyrkans klocka börjar slå och jag slutar spela. Fyra män bär en skinande svart kista, in genom den stora porten. En kvinna springer mot kyrkan genom parken, svetten rinner i ansiktet. Kanske är det tårar. Kanske både och. ”Tänk att det bara är mindre än ett år nu”, säger jag och sätter mig upp, lägger tyngden på handflatorna bakom mig.

Jag ser ut över parken, på Olina och Katja som sitter hundra meter bort och solar, i bikini, sedan på dig som ligger där i jeans och luvtröja, och på mig själv i svarta strumpbyxor. Det bränner på benen. ”Ja, och jag har en ny plan nu. En ny framtidsplan.”

15

Du kommer upp bredvid mig. ”Jag ska bli journalist.” ”Journalist?” Jag tittar på dig. ”Men friidrotten då?” ”Alla kan inte bli en Carolina Klüft.” ”Nä, det är ju sant”, skrattar jag, trots att jag själv fortfarande vill bli en PJ Harvey. ”Jag skulle vilja åka till Barcelona också … Har du tänkt på att när vi ser på Aktuellt här i Sverige, då går man ut och äter i Barcelona och dansar hela natten.” ”Eller så åker vi till Nya Zeeland och räddar bergsgorillorna från jägare? Precis som i den där filmen om Dian Fossey. Hon var en riktig hjälte.” ”Men Astrid, det finns ju inga bergsgorillor på Nya Zeeland.” ”Klart det finns.” ”Västindien vore också trevligt”, säger du fundersamt. ”Usch, jag gillar inte indisk mat.”

Du skrattar högt. ”Jaja, det viktigaste är i alla fall att man gör något, att man inte blir fast här.”

Du nickar och jag tror att vi ser samma bild i huvudet. En värld där sommaren aldrig tar slut.

Egentligen har jag längtat dit hela livet. Ända sen jag gick på dagis har jag längtat bort. Jag satt på den blågula trähästen på utegården och såg himlen där ovanför stängslet. Hästen åkte framåt en meter, men sedan bakåt en meter. Och jag har fortfarande inte lyckats ta mig över det där stängslet.

16

Jag ler när väckarklockan ringer. Jag stiger genast upp med morgonfrisyr och morgonpåsar under ögonen, ser ut som ett tecknat seriemonster men säger högt till mig själv, Gosh, am I hot framför spegeln. Jag åker pulka nerför trappan i huset och äter frukost i en amerikansk reklam för cornflakes där alla älskar varandra klockan halv sju på morgonen.

Jag stannar i dörren och ser på pappa. Han står vid fönstret i sin grönsvartrandiga morgonrock som han haft varje morgon sen jag var fem år. ”God morgon.”

Han står helt stilla med blicken mycket koncentrerad på något odefinierat. Det finns ingenting där utanför. Bara fält som blivit alldeles tunga av sommarens regn. ”Hallå?” ”Ja, just det, hej”, säger han och ruskar på huvudet som för att skaka bort tankarna. ”Kaffet har kokat över …” Jag pekar på det som rinner nerför skåpluckorna och snabbt försvinner ner mellan springorna i trägolvet. ”Åh, skit också!”

Han börjar dra ut hysteriska mängder hushållspapper som han lägger ovanpå. Han står där, handfallen och ser på medan vätskan sugs upp.

17

Mamma ropar från badrummet. ”Jag sa ju åt dig att köpa vit tandkräm. Nu är det blå fläckar i hela handfatet.” ”Men det står ju inte på tuben om den är blå eller vit”, ropar pappa tillbaka och svär för sig själv igen.

Han häller upp en kopp av det kaffe som finns kvar, sätter sig vid fönstret och vänder blad i tidningen.

My beloved monster and me We go everywhere together Tjugo meter mellan varje väntande par skor. Blicken vänd mot det håll som bussen ska komma från. Blicken på det där grå. En förskola som liknar en barack från Auschwitz. En kulle. Några utkastade radhus. Ibland sneglar vi på varandra i smyg. Eller på männen som står på andra sidan vägen och fyller igen en spricka i asfalten.

En man i busskuren pratar lite för högt i sin mobil. Vi hör alla hur han utan framgång försöker övertala sin fru om hur mycket han älskar henne. När han äntligen säger Puss och hej och det blir tyst igen så står vi kvar med en bråkdel av hans liv i händerna.

Bussen luktar ostbågar, vitlöksandedräkt, gummiskosula, svettiga hudpartiklar, cigarettfimp och fyra dagars otvättat hår. Nazisterna sitter längst bak. Sovande, vaggande och lite slemmande sitter de med knäna uppdragna på sätet framför. Deras blåröda kepsar sticker upp som svampar ovanför ryggstöden. Tjejerna från högstadiet sitter med sina handspeglar och bättrar på ögonskuggan medan de indiskret kastar blickar på min klänning från stans enda popbutik.

18

Wearing a raincoat that has four sleeves Gets us through all kinds of weather Och medelålderstanterna i sina vita linnekläder och snörpiga miner.

Detta eviga malande. Tänk om det är så där det blir? En dag sitter man där i sina casual kläder och håller hårt i sin skinnväska medan man talar om ettriga mygg, de nya grannarna med utländskt påbrå eller tvättmedelsmärken. Man kommer att tala om tvättmedel ända in i döden. I graven kommer man fortfarande ligga där och tänka, Om jag ändå hade lyssnat på Carina och valt Icas eget märke.

Jag höjer volymen och dränker deras röster.

She will always be the only thing That comes between me and the awful sting That comes from living in a world that’s so damn mean Ditt vita stenhus skymtar fram runt hörnet, precis där vägen tar slut.

1065. Portkodsknapparna är rostiga och går knappt att trycka in.

Jag knackar på ditt fönster och skymtar en rörelse bakom persiennerna. Porten öppnas och du står där i din stora vita T-shirt som blivit torr och trasig efter för många tvättar. ”Tjena, jag ska bara duscha, väntar du?” ”Om du har chokladbollar?” ”Jag har alltid chokladbollar till dig, vet du väl!”

Jag kryper upp i din soffa och drar med handen över några titlar i din vita Billy. Nationalencyklopedin, Biologi A och B, Mot bättre vetande i matematik, Kunskapsjakten, Omvärlden 500 frågor och svar, Historia med Nya ögon, Filosofins historia, Utvandrarna, Gösta Berlings Saga, Den gamle och havet, Kallocain, Brott och straff, Min 19

morbror trollkarlen. Och en titel jag inte känner igen, Ensam är stark.

Jag tar en av dina gula post-its och skriver Du är aldrig ensam. Sedan stoppar jag in lappen i Svenska A, den bok jag tror att du öppnar allra minst. Du är min bästa vän skriver jag på en annan lapp och sätter på insidan av ditt element. ”I’m back!”

Jag går fort tillbaka till soffan. Du ställer dig framför teven medan du borstar ditt långa blöta hår. ”Jag älskar den här”, säger du med blicken på skärmen.

I slow motion väller det in tusentals färgglada studsbollar genom en stad. Människor ställer sig i fönstren och ser studsbollarna ta över stan, ta över bilar, brevlådor, gränder, trappor, butiker, hundar och soptunnor. Du står som förtrollad. Sedan dyker den där texten upp, Colour, like no other, BRAVIA New LCD Television. Då drar du genast bort blicken och stänger av. ”Ja, den var häftig, vi borde göra något liknande här.” ”Den är inspelad i San Francisco, med 250 000 studsbollar. San Francisco liksom … Det skulle inte vara lika häftigt i Växjö.”

Du rycker på axlarna medan du vandrar runt i rummet och plockar. Plockar bort blonda tovor från borsten. Plockar bort disk från skrivbordet. Plockar upp smutsiga strumpor från golvet.

Plockar upp pärlsocker på soffbordet med tummen och för den sedan mot din tunga.

Fem minuter innan lektionen börjar gör vi en klassiker. Vi smyger dit innan någon annan har kommit. Du håller vakt vid dörren och 20

jag tar snabbt en krita och skriver ett citat som jag vet är obegripligt för de andra. Och det pirrar så i magen när jag tänker på att de inte vet vem som har lämnat de här orden på tavlan under två år. Och kanske blir även de intetsägande killarna i vår klass som bara gillar techno och sprit någonstans längst in lite berörda.

Gudrun glider in i rummet och sätter sig på kanten av skrivbordet. Den skogsgröna krittavlan växer bakom henne. Alla tittar på meningen där bakom som om deras huvuden håller på att explodera av alla tankar…

Aldrig är vi så unga som nu.

Gudrun observerar allas blickar, vänder sig om och sen tillbaka till oss. ”Jaha.”

Hon reser sig upp och drar med filttrasan över orden. Men de försvinner inte helt, en svag nyans finns fortfarande kvar. ”Välkomna tillbaka till skolan och ert sista år innan ni tar studenten.”

Hon ser ut på den grå himlen och blöta asfalten innan hon fortsätter. ”Så här ska det ju vara nu. Oktober, november, december, januari, februari, mars. Och ja, just det, jag ska vara er handledare nu när Lasse gått i pension.”

Det blir tyst. Det enda som hörs är vår svensklärares tumrörelser mot lillfingrets nagelkant som hon vickar upp och ner. ”Ja, nu är det som det är. Ingen av oss är här för nöjes skull.” ”Åh nej, ska hon hänga med på klassresan då?” suckar Olina till Katja medan hon för sitt läppstift mot läpparna.

Det kommer lite rött på en tand. ”Därför blir det också jag som följer med er till Köpenhamn.”

21

Gudrun liknar en igelkott, med det korta gråhåriga stubbet på huvudet och den lite bulliga kroppen som hänger i en gamnacke.

Hon andas djupt innan hon börjar mala trött som en bandspelare med dåligt batteri … ”Carl von Linné lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Linné var sin tids främste botaniker. Blomman Linnea namngavs efter honom.”

Du skriver fort. Ingen skriver så smått som du. Små, små bokstäver. Jag kan inte se vad det står, trots att jag sitter bredvid. Du antecknar alltid. Jag antecknar aldrig. Jag lyssnar inte ens. Jag har en förmåga att koppla bort alla andras röster. Det blir alldeles tyst.

Bara jag och mina tankar.

Igelkotten börjar långsamt dela ut en bunt med häften. ”Ja, ni kan läsa den här texten om Linné i dag, och ni behöver inte sitta i klassrummet … gå helst och sätt er någon annanstans.”

22