9789173516105

Birro Strummer Inlaga 1.indd 3

10-07-01 09.33.13

DEL 1 Wasteland ”There’s a crystal view from my window And I can see years to come” The Mission

Birro Strummer Inlaga 1.indd 5

10-07-01 09.33.13

Kapitel 1 Jag bor i en stad som har Sveriges största kaktusodling.

Det är ingen turistmagnet direkt. Nästan ingen åker hit om man inte måste. Man blir som guldfisken som stöter emot glaset vid varje vändning. Man har ett liv, en vardag. Man ser om sitt hus. Man värnar om sin familj, om man har någon, annars sig själv. Norrköping är en stad för vanligt folk. Sådana där som kikar genom titthålet i ytterdörren innan de går ut. Dagarna går. Livet tröskar sig fram. Det är näringsfattigt det mesta. En kaktusodling behöver inte så mycket vatten.

Vad gör jag här?

Hur hamnade jag här, i den här staden?

Hur hamnade jag i de här kläderna?

Den sista frågan är enklast att besvara.

Jag snodde den här kostymen inne på Myrorna. Jag bytte ut min trasiga skinnjacka mot den här kavajen utan att någon inne i affären märkte det och utan att betala.

Jag gick in i provhytten (som bara är ett litet bås med draperi) och provade ut en kostym som jag stoppade ner i väskan jag hade med mig. Det var inget planerat. Det var inte ens särskilt likt mig, 7

Birro Strummer Inlaga 1.indd 7

10-07-01 09.33.13

åtminstone tror jag inte det. Jag gjorde det för att en man måste äga en kostym och jag hade ingen.

Sedan köpte jag Svarta ballader av Dan Andersson för en tia av kvinnan med glasögonen i kassan.

– Vill du titta i väskan? frågade jag.

– Behövs verkligen inte, sade kvinnan i kassan. Fast hon sade det på dialekt, på bred östgötska så det lät som något ur Jalle, Julle & Hjulius. Alla i Norrköping talar som om de var statister i en gammal pilsnerfilm.

– Ni fattar väl att tio spänn för den här boken är ett skämt.

Det är en förstaupplaga.

– Är det?

– Ja. – Vad roligt.

Hur hamnade jag då här? I Norrköping av alla märkliga avkrokar längs motorvägen genom landet? Jag träffade den jag då trodde var mitt livs kärlek och hon bodde här. Det höll i ett halvår. Jag är glad och stolt över den tiden. Jag hann med att bli låtsasfarsa till Tobias, tolv år. Det är bland det bästa jag gjort. Han har flera plastfarsor, Tobias. Fast han har sagt att jag är en av de bättre, ”att våra händer flätas samman så fint när vi går på stan”.

Vi går på fotboll tillsammans. Vi älskar fotboll. Vi bor i Norrköping så det är inte alltid den kärleken är besvarad men vi går och tittar ändå. Han är en fin grabb, jag tycker mycket om honom och han accepterar den plats jag fyller i den här världen. Jag blir glad och varm i hela kroppen när han ringer och frågar om vi ska gå på matchen tillsammans.

På helgerna ser vi italiensk fotboll på teve hemma hos mig. Vi 8

Birro Strummer Inlaga 1.indd 8

10-07-01 09.33.13

är en gerillarörelse mot Tipsextra-maffian jag och Tobias. Vi går bra ihop. Jag köper hem lite mat och lite godis och sedan sitter vi i soffan med fötterna på glasbordet. Det är det närmaste jag kommit ett riktigt liv.

Det är två och ett halvt år sedan jag flyttade hit och klev in på Socialkontoret med min mapp under armen och presenterade mig för min handläggare. Jag har flängt runt en del, bott i Jönköping, Härnösand, Karlstad. Jag har flyttat mycket. Två och ett halvt år är lång tid på samma ställe för en sådan som jag.

Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Fast jag var barn i förorten. Det var inget särskilt för mig. Hemma bara. Jag har sett mer fylla, slagsmål och skit under en enda kväll vid Järntorget än jag gjorde under tolv år i förorten. Jag satt på biblioteket och lekte ensamlekar uppe vid sjön med hemmagjort träsvärd och till min förvåning så gick dagarna. Helt plötsligt (fast det kom smygande) såg staden annorlunda ut. Mitt liv likaså. Jag flyttade, lämnade egentligen ingenting bakom mig, men drömde om att ha något framför mig. Jag ville egentligen inte någonstans, mer än bort.

Jag trivs i Norrköping. Det är en tillräckligt stor stad för en underhuggare som jag. Det är en ful och vacker stad. Galleriorna borde man förbjuda men industrierna, strömmen och fabrikerna från förr är ståtliga. Jag trivs här. Jag lever mitt liv här. Jag är lycklig ibland. Jag hankar mig fram. Återstår då den sista fast första frågan, vad jag gör? Ärligt talat, inte mycket. Håller mig vid liv. Tar en dag i taget, går på AA-möten fast jag fortfarande inte är säker på att jag är ett fyllo. Men jag trivs där nere i källaren. Det är bara Marcel Proust 9

Birro Strummer Inlaga 1.indd 9

10-07-01 09.33.13

och gamla nyktra fyllon som kommer undan med att sitta och meditera i ett rum med äggkartonger på väggarna. Jag lever på bi­drag utan att skämmas och tar inte upp allt för mycket plats från mina medmänniskor. Jag läser, ser på teve, lagar mat, tar mina promenader, träffar Johanna ibland fast vi inte är tillsammans längre.

Vardagen har mig i ett grepp om ballarna.

10

Birro Strummer Inlaga 1.indd 10

10-07-01 09.33.13

Kapitel 2 Vi skulle gå och se The Sisters Of Mercy i Stockholm. Det här var för över tre år sedan och jag hade tagit tåget från Karlstad där jag bodde då.

Nu var vi inga svala, vackra, svartklädda ungdomar längre, utan tunnhåriga, överviktiga, hel- och halvalkoholiserade småbarnsfäder med tid för bilbesiktning dagen efter, men vi tröstade oss med att Andrew Eldritch var ännu äldre. Vi tröstade oss med whiskey och gamla videor på vhs.

Kön till stället var en svart, slingrande anakonda av depprockare. Knappast någon under trettio. Ölmagar som sandsäckar vid bardisken.

När vi kom in hängde vi i en av barerna och talade om allting annat.

De började pumpa ut rök i lokalen. Ofantligt mycket rök. Det var så mycket rök att man inte såg någonting. Någonstans. Brandkåren fick rycka ut eftersom en bilist kört förbi på vägen utanför och trodde att det brann där inne eftersom röken vällde ut på gatan. Vi hostade och fäktade oss fram i folkvimlet. Det luktade läder och avslagen öl. En trummaskin började dunka. Några lampor blixtrade i all rök. Två inhyrda, värdelösa ABF-gitarrister slängde med håret 11

Birro Strummer Inlaga 1.indd 11

10-07-01 09.33.13

längst fram. Bas och syntar var förinspelade. Ibland såg vi en skallig, darrig och spattig man med en cigarrett mellan fingrarna stå och småmässa i mikrofonen, annars var allt rök. Det rann rök ner för scenen och ut i lokalen. Det var så dåligt att det blev fascinerande.

Jag gick ut till baren och beställde en öl.

Johanna var på konserten med sin pojkvän men hade fått en våldsam hostattack av röken och satt ensam med ett glas vatten i soffan vid utgången till verandan där andra överförfriskade deppisar lät bli att hålla in magen, tog ett bloss med kisande blick eller bara försökte nyktra till ett tag.

Jag satte mig bredvid Johanna och försökte hålla in magen. Jag sög in kinderna. Jag var tjock, svettig och full. Jag var underbar.

Ljudet dämpades en aning och det gick faktiskt att andas där inne.

– Hej, sade jag.

– Hej, hej, sade Johanna som jag inte visste hette Johanna då.

Efter ett tag kom hennes pojkvän ut i en Star Wars-tröja och långt stripigt, sotfärgat hår.

På ryggen gjorde Yoda segertecknet med den ena av sina gröna händer medan han höll en erigerad penis i sin andra hand.

– Det där är min pojkvän Patrik, sade Johanna.

– Hej, svarade jag uttråkad.

Patrik var lastbilschaffis och heltidsfyllo. Han skrattade gott när han sade det.

Johanna skrattade också. Det var en fin kväll. Sisters var värdelösa men jag skulle alltid älska dem för vad de betytt för mig. Man ska låta bli att gå och se sina gamla hjältar. Det är som att klippa sönder gamla och nya foton och göra ett collage av skiten.

12

Birro Strummer Inlaga 1.indd 12

10-07-01 09.33.13

Daniel och Johan kom ut i bardelen, svettiga och lyckliga, men ingen hade egentligen sett Andrew Eldritch för all rök.

– Han kanske inte ens var där, sade jag.

– Fy fan vad bra det var, sade Daniel.

– The Mission är mycket bättre, sade jag.

Johanna höll med och när jag var på toa och såg Patrik ha sin tunga nerkörd i halsen på en annan man bakom en dåligt stängd toadörr insåg jag att jag kanske hade chans på Johanna trots allt.

Innan jag gick tillbaka till hotellet (jag gick alltid hem först av alla), berättade jag för Johanna att jag sett hennes pojkvän hångla med en annan man och skrev upp mitt telefonnummer på baksidan av ett kvitto.

Hon ringde faktiskt tillbaka.

Det var rekord.

Det hade ingen gjort på flera år.

13

Birro Strummer Inlaga 1.indd 13

10-07-01 09.33.13

Kapitel 3 Kärleken är en bricka som ska ner på en spelplan bara. Hade det inte varit Johanna så hade det varit någon annan med samma mönster. Det finns aldrig bara en. Det finns heller aldrig hur många som helst, men det finns alltid fler än en.

Jag var mellan lägenheter, mellan städer, mellan liv. Jag var mellan helt enkelt. Jag var på paus. Jag rörde mig men kom ingenstans. Jag föll mellan stolarna. Jag halvlåg över köksbordet i en andrahandshyrd lägenhet i Karlstad och tänkte att Norrköping är väl en stad så god som någon.

Jag fick träffa hennes son och han var iskallt avvaktande, men är det något jag är bra på så är det att vara iskall tillbaka mot barn, så han stod vid dörrposten till köket efter ett tag och såg på mig i smyg. Vi började tala lite om fotboll när Johanna kokade kaffe efter maten.

– Vilken liga tycker du är bäst? frågade jag.

– Den italienska, sade Tobias.

– Det tycker jag också, sade jag. Alla människor i det här landet älskar ju den där förbannade Tipsextra-världen men jag älskar den italienska fotbollen.

Då log han, försiktigt.

Patrik var inte farsa till Tobias han heller. Johanna ville inte tala 14

Birro Strummer Inlaga 1.indd 14

10-07-01 09.33.13

om Tobias far och jag insisterade inte heller. Varför komplicera en redan komplicerad tillvaro?

Jag har alltid försökt hålla mitt liv enkelt. Jag vill ha en blank sida varje morgon. Jag vill ha den så blank som möjligt när jag går och lägger mig på kvällen. Jag vill inte ha något som svärtar ner.

Fast hur ren man än håller sig, hur blank sida man än strävar efter att ha, så dyker det alltid upp något som svärtar ner den där sidan.

Kluddet på papperet är livet. Jag försöker hålla det så snyggt som möjligt. Jag vill att man ska se vad konst föreställer.

En tidig morgon strax efter ännu ett nyår stod jag med min kartong och gamla resväska på stationen i Norrköping och frös. Det var ingen bra nystart. Men det var en ändå en nystart.

Luften prickades av ett lätt snöfall när Johanna svängde in med sin gamla Saab. Vi hade inte setts på ett tag. Vi trasslade in oss i min snoriga halsduk när vi kramades.

– Är det allt du har med dig? frågade hon.

– Ja. Hon höjde på ögonbrynen och log, snörvlade lite.

– Okej.

– Vad skulle jag haft med mig då, frågade jag och stuvade in kartongen i bagageluckan.

– Vet inte, svarade Johanna med ett skratt, ett liv kanske.

Jag säger inte att det var länge sedan jag hade något. Jag är rädd att göra henne besviken redan första dagen av vårt nya liv tillsammans.

Sex månader senare bodde jag ensam igen.

15

Birro Strummer Inlaga 1.indd 15

10-07-01 09.33.13

Kapitel 4 Livet är ett spel bara. En form av galenskap som pågår och som jag sticker min tå i.

Jag satte tidigt i system att lura myndigheter och byråkrater.

Eftersom jag inte hade något att förlora så vann jag förbluffande ofta. Så när Försäkringskassan beslutade sig för att jaga fuskare beslutade jag mig för att fuska ännu grövre. Fast jag såg det inte som att fuska, utan mer som att hålla sig under radarn, att inte bli upptäckt.

Att leva handlar mycket om att hålla sig undan, stå fri. Fri från jobb, tvång, relationer, ansvar. Det är ett väldigt omoget sätt att leva men jag har inga problem med det. Det var inte jag som började. Det var inte jag som satte dagordningen, som beslutade att man skulle börja jaga sjuka och arbetslösa med blåslampa och tvinga i alla en sorts allmän känsla av skuld och dåligt samvete.

Det är inte mina spelregler. Jag ville skapa mina egna spelregler och när jag var sjutton, arton var alla som jag.

Men tiden slipar den argaste rebell till en beskedlig, lätt folkhemsflottig smörblomma. Den argaste rättar sig i ledet. Den viktigaste barrikadkämpen slumrar framför teven om kvällarna, blir äldre, skaffar barn, röstar blått, skattefuskar och drömmer om små­flickor när han älskar med sin skrynkliga hustru.

16

Birro Strummer Inlaga 1.indd 16

10-07-01 09.33.14

Jag vill inte bli sådan. Jag vill hålla mig undan, resa snabbare än vinden, vara där ingen annan är, vara i framtiden med det för­ flutna bara som ett lättsockrat minne på tungan.

Jag håller mig undan, det är vad jag gör, och jag gör det dessutom bättre än de flesta.

Jag har svårt att förstå logiska sammanhang. Jag tar en sömntablett och förlitar mig på att piloten vet hur man flyger ett plan. Jag trycker på några knappar och datorn surrar igång. Jag trycker på en knapp med en siffra på och hissen tar mig till rätt våning. Det är när man börjar fundera för mycket som livet kompliceras.

Jag försöker hålla allting som händer på armlängds avstånd.

Jag försöker hålla verkligheten en aning overklig hela tiden. Det blir lättare då. Det är därför några av oss kan prata med andra i köer, när vi lägger upp varor på rullbandet i mataffären, därför att verkligheten har overkliga kanter.

Jag är rädd för människor. Jag tror det måste handla om det.

Därför väljer jag att inte ta dem riktigt på allvar, att förvandla dem till statister i en film.

Jag har livet som nerfällda bommar mot drömmarna.

17

Birro Strummer Inlaga 1.indd 17

10-07-01 09.33.14

Kapitel 5 Jag har som sagt flyttat runt mycket. Lägenheterna har varit stora eller små. Jag har haft trevliga och hemska grannar. Jag har varit en trevlig och hemsk granne själv. I Karlstad fick jag ett litet rum högst upp i ett gammalt stenhus där jag satt och såg ut på männi­ skorna som rörde sig över torget. Jag tyckte mycket om det stället.

I Jönköping bodde jag i ett gammalt rivningshus utanför staden med haschrökande proggare som grannar. Det blev inte mycket gjort men vi hade väldigt roligt.

De sista åren i Göteborg bodde jag i en liten lägenhet på tjugo­ en kvadratmeter vid Svingeln. Jag ägnade tiden åt att spionera på folk. Jag kunde stå en hel dag vid titthålet i dörren och se mina grannar gå iväg på morgonen och se dem komma hem på kvällen.

Jag kunde höra dem slita i sina nycklar, stampa av sig regnet, ställa ner matkassen med kvällstidningen, örter i kruka och köttfärssås på burk. Jag kunde höra deras hälsningsfras om de bodde med någon. Jag kunde höra deras toaletter spola. Jag kunde höra vilka teveprogram de såg på. De hjälpte mig att stå ut. Jag drack billigt vitt vin och talade för mig själv. Jag såg namn dyka upp och försvinna på små vita tillfälliga tejpremsor på de andra dörrarna. Jag hörde fester som jag blev bjuden till men aldrig gick på. Jag såg när ett par kom tillbaka från BB med en liten dotter och jag såg 18

Birro Strummer Inlaga 1.indd 18

10-07-01 09.33.14

ambulansen slunga sitt blåljus mot fasaden en natt för att hämta Persson en våning under. Han dog. En ung kvinna flyttade in. Jag såg människor i min egen ålder leva helt andra sorters liv, vuxnare, värdigare kanske, men det störde mig aldrig. Jag tyckte om dem.

De tyckte kanske inte om mig, det vet jag inte, men det ändrade inte min uppfattning om dem. Jag hade bestämt mig för att tycka om dem. Sedan dess har jag valt att tycka om mina grannar. Var jag än hamnat, och hur de än har betett sig.

Jag levde mitt liv genom mina grannar. Det är ett liv det också.

Kanske det bästa jag någonsin haft. Helt säkert är det i alla fall att det billiga vita vinet (och Haydn) hjälpte mig igenom de där åren.

Jag kan sakna de där eftermiddagarna i den lilla soffan längs ena väggen i den mikroskopiska lägenheten. Jag kan sakna att öppna fönstret mot Folkungagatan och höra bussarna stanna till eller av­ gå. Jag kan sakna den försiktiga berusningen av vinet, den klassiska musiken, grannarnas hemtrevliga skramlanden i bakgrunden. Jag kan sakna alla de som bodde i huset mittemot som jag studerade genom min stjärnkikare. Jag tyckte om dem. Jag tyckte de förstod mig. Det var en väldigt vacker och kravlös vänskap. Jag visste vad de åt till middag på tisdagar, hur de älskade med varandra, deras morgonvanor. Ett tag förde jag statistik över deras samlag, deras måltider och när de fick besök.

Det var roligt, som en diskret form av onyttigt tidsfördriv. När jag mötte någon av dem jag spanade på genom kikaren fick jag bita mig i kinden för att inte avslöja mig, för att inte börja tala med dem där i allén där hundbajset frös om vintrarna.

19

Birro Strummer Inlaga 1.indd 19

10-07-01 09.33.14

Ibland åt jag frukost med kyrkogårdens vaktmästare. Jag tog mina promenader där och han kom fram en dag och bjöd på kaffe och hembakad bondkaka, och jag åt och drack av det starka kaffet och vi tänkte en del på döden medan vi talade om livet och såg ungdomarna sträcka ut sina kroppar på gräset strax intill gravarna.

– Det slutar alltid på bästa sättet, sade han.

Jag tyckte mycket om det. Jag tyckte det fanns tröst i den meningen. Jag gick längs vattnet och bort mot Olskroken medan spårvagnarna transporterade blanka ansikten mellan jobb och ytterdörr och ingenstans hörde jag skrik på hjälp, eller skräckslagna tjut rakt upp mot himlen. Ingenstans kunde man se röken från andedräkten trots att sommaren blev vinter, och trots att livet måste levas också i januari när livet kanske inte alltid är så lätt att leva.

Jag höll mig avsides. Jag hade ingen klar uppfattning om varför jag gjorde som jag gjorde. Jag höll mig vid liv helt enkelt.

Jag hade ljud men ingen bild på midnattsporren. Jag runkade till stön och skrik och en kodad tevebild. Jag höll mitt kärleksliv på sparlåga medan starkare krafter och Guds valkiga näve bar också mig över från sekund till sekund, från dag till dag. Det fattades mig väldigt lite och det som gavs mig istället vägde med lätthet upp det.

Jag höll mig där jag kände att jag hörde hemma och dagarna gick medan Göteborg långsamt och nästan omärkligt förvandlades till en klåpare, en kvacksalvare med tomma fickor och stulen överrock.

När mina vänner skaffade sig riktiga liv, familjer, trädgårdar, städhjälp och kakelugnar, bodde jag kvar i en gången tid, på mina sunkiga och ynkliga kvadratmeter. Jag tog inga strider alls. Jag gav 20

Birro Strummer Inlaga 1.indd 20

10-07-01 09.33.14

upp. Livet stod still och istället för att få fart på det igen, valde jag att flytta. Jag skyllde på alla andra. Jag tänkte att om jag flyttar och aldrig ser mig om så kommer allt bli bättre. Jag packade mina grejer en sen natt och drömde om att leva mitt liv som vanligt fast på en ny och annan plats. Jag ville aldrig mer se Göteborg.

Jag ville riva upp rälsen bakom mig. Jag ville kapa alla band till allt det nya som pockade på uppmärksamhet och som ville att jag skulle ta tag i mitt liv.

Jag hann undan i tid.

21

Birro Strummer Inlaga 1.indd 21

10-07-01 09.33.14