Vonne och Marie blädderex

gas, i Sverige och till och med i USA. Men under högsommaren fyller de berg och strand med prat och skratt. Med vackert prat och vackert skratt. Ingen österbottnisk dialekt där inte. Det är bara Ing-Marie och Christian som talar dialekt. De har smittats av pappas Socklotspråk och det är något som Momma försöker slipa bort. »Snälla vän, försök att prata högsvenska«, ber Momma med ett litet skratt bakom strängheten i rösten de stunder Ing-Marie blir allt för ivrig och glömmer att tala fint.

Vackra Charlotte från albumet har Ing-Marie alltså aldrig stött på under släktträffarna vid huset på Mommasberg. Ingen talar om henne. Men Ing-Marie brukar låna namnet i sina lekar och låter alltid en barbiedocka heta Charlotte. Och barbie­dockan Charlotte försvinner alltid i leken. Försvinner för en stund, men kommer i något skede tillbaka.

Det händer att hon frågar mamma. Hon frågar om fotografierna på den söta flickan. »Mamma, vem är Charlotte?« Varje gång hon ställer den oskyldiga frågan drar mamma på sig en tyst skugga. Liksom mörknar och svarar kort. »Charlotte … Nå, Charlotte var moster Tootis flicka.« Inget mer säger hon. Och Ing-Marie hör på tonen att det inte är lönt eller ens tillåtet att fråga mer. För Charlotte är helt klart ett ämne man inte ska prata om. Det finns något gömt i den där ytterst korta meningen. »Charlotte var moster Tootis flicka.« Det där var som nästan försvinner, drunknar mellan de andra orden.

Längst bak i albumet finns en sista bild av henne. Iklädd studentmössa blickar hon leende in i kameran. Det långa ljusa håret böljar kring hennes ansikte och faller ner över axlarna. Hon 19