Vinterkriget2013 bladderex

­undrade hur ofta de hade sex. Förmodligen oftare än han och – Han avbröt tanken när han märkte att Katriina hade kommit in.

Hon stod nu och pratade med Wivan, och det såg ut som att de pratade jobb eftersom Katriina nickade rastlöst, som om hela diskussionen var något hon ville få undanstökat så fort som möjligt. Max såg hur Risto dök upp med nya glas till dem båda och fyllde på.

En timme senare satt de i taxin och pratade med varandra för första gången sedan de grälat hemma. »Kan du förklara varför vi umgås med de där människorna?» sa Max. Katriina såg rakt fram. Hon var berusad i kväll, kanske mer än vanligt, och först undrade Max om hon ens hade hört vad han sa. Efter en stund sa hon: »Därför att människor umgås, Max, det är helt normalt.»

Hennes röst lät trött och uppgiven. Max borde inte ha sagt någonting mer, men han kunde inte låta bli. Han hade druckit en whisky med Stefan och kände sig pigg. »Jo, men nu talar jag om de här människorna. Vi har ju ingenting gemensamt med dem. Okej, Risto och Tuula går väl an, men alla de där andra … Stefan, till exempel, jag lovar, om han talar en gång till med mig om nån jävla halvö utanför Borneo så kommer jag att strypa honom. Vet du vad han sa åt mig i kväll?

Att jag skulle börja med yoga för att få ett bättre sexliv.»

Katriina fnittrade. »För att vara en man som forskar kring sånt är du förvånansvärt skeptisk till allt som har med sex att göra», sa hon, och lade handen på hans skrev.

Max tittade mot taxichauffören, han undrade om han hade sett det där sista. Chauffören var i fyrtioårsåldern, en sådan som 20