bortkomling där på redaktionen kände mig förvirrad och ännu obetydligare än förr. I sin upphöjda oberörbarhet hade hon väckt mitt intresse, men någon lust att träffa henne igen kände jag inte. Senare skulle jag lära mig att den här drottninglika snorkigheten var en blandning av tankspriddhet och ett sätt att hålla omvärlden på avstånd, inte olik de ironier jag själv excellerade i. Emellertid kom vi i kontakt med varandra ändå. Efter ett drygt halvår blev hon litteraturredaktörens vikarie och det ledde till att vi regelbundet talade i telefon med varandra (det här var lyckligtvis före e-posten). Jag bodde då i Åbo, så vi träffades inte. Men det visade sig att vi var väldigt bra på att prata med varandra. Varje litet ärende kunde leda till långa, vindlande samtal om allt från det vi arbetade med till de mest vardagliga trivialiteter. Hon hade också en humor som talade djupt till mig, en lite torr, distanserad syn på vad hon fann främmande och absurt i världen. Ofta kunde jag dela den. Hon verkade vara en människa med en stark fästpunkt i sig själv, helt ointresserad av att ställa sig in hos ÄLSKA
M. Ekman INLAGA.indd 289
· 289
27.6.2017 20.24