Ett barns memoarer blädderex by Schildts & Söderströms

Anders L arsson

Ett barns memoarer

Schildts & Sรถderstrรถms

Anders L arsson Fiskbilen och andra fabuletter 1995 Kalevala för lata 1999 En liten man i norr 2004 Din klara sol 2007 Hjärtat är en indian 2013

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

isbn 978-951-52-4137-5 © Anders Larsson 2017 Omslag och illustrationer: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017

I skogen är vi aldrig rädda. Där finns inga vuxna. Bara djur och växter. När man varit en hel dag ute i naturen är det konstigt att komma hem. Man låtsas som om man hörde dit, men egentligen är det tvärtom. Det är i skogen vi verkligen lever. Vi bygger en hydda att bo i, vi livnär oss på harsyra och blåbär. På vintern måste vi bo hos våra familjer, för kylans skull. Men redan till påsk börjar vi längta ut till friheten.

Inte sparka på främmande bildäck. Då ropar mamma att man ska komma in. Inomhus är straff. Ett friskt barn ska vara utomhus och leka med de barn dess föräldrar valt åt det genom att bosätta sig där de gjort. Utan en tanke på barnets egna tycken. Jag har hamnat relativt bra. Barbro, längre upp på gatan, har bara slagit ut en tand på mig, och med den sving hon får med en krocketklubba kunde hon lätt ha förvandlat mitt huvud till ett fristående klot med egen bana runt solen. Barbro är inte elak, men snabb och teknisk. Hennes far är inte heller elak, fast han fått för sig att min pappa är hans pappa. Står på gatan om kvällarna och skäller på vårt hus, hytter med näven och skriker att pappa övergivit honom och inte betalar underhåll. Det är lögn, inser alla, Barbros pappa är lika gammal som min, om inte äldre, och ingen får barn innan han själv föds.

Själv föddes jag på lasarettet och var ett friskt barn. Skrek så att alla som låg där skulle veta att jag anlänt. När man kommer till världen ska man inte vara blygsam, som baby kan man fritt hävda sin storhet och betydelse. Det är först när det börjat gå bra för en i livet som man tvingas bli blygsam. Och blir man det inte självmant kan man ge sig den på att någon annan viger sitt liv åt att se till att man blir det. Det kan ta åratal att bli blygsam. En del blir det aldrig. Det får de stackarna lida av hela livet, utan att förstå vad som felas dem. Alla andra vet att det är blygsamhet som fattas dem, men själva går de där och undrar.

Georg Johansson, i hörnet mitt emot, är impotent. Enligt Barbro som snappar upp det mesta. Jag vet egentligen inte vad det innebär, jag har inte den vuxne mannens erfarenhet men fattar ändå att man inte kan bli impotent innan man är potent. Eller om det är tvärtom? En liten hämmad familjepojke som både tror på Tomten, Gud och Storken vet väldigt litet om potens. Det är för abstrakt. När Barbro, dagen innan hon klippte till med krocketklubban, drog ner byxorna bakom frysen i källargången, kunde jag om jag varit lyhörd för den egna kroppens tidiga signaler haft möjlighet att få en föraning om den kunskapen, men jag blev alltför häpen. Häpenheten täppte till mina sinnen och porer och gjorde mig oemottaglig för information.

Häpenhet går säll an hand i hand med snabbhet i hjärnan. Det är ett faktum jag än i denna dag lider av. Oväntade vändningar i ett samtal kan få mig att tänka långsammare än vad som är klädsamt. För alla inblandade parter. Det är som med ytspänningen i en vattendroppe, häpenheten drar ut på pinsamhetens ögonblick. Man tror att droppen ska sälla sig till vätan runt omkring sig, men nej, istället stannar den upp och står där som ett dallrande prisma och exponerar för alla närvarande pinsamheten i hela sin uppenbarelse. Några korn tvättpulver kan bryta spänningen, vet varje husmor, en del har alltid några flingor i städrocksfickan. Snabb hjärnverksamhet är ett sådant pulver. Personer med snabb hjärna är eftertraktade på varje middag med placering, där de tvingas sitta bredvid såskoppar och drullar och försöka konversera dessas rullande ögon och fastlådda tungor och ändå se ut som om de hade hjärtans trevligt.

Av barn kan man inte begära spirituell briljans, av mogna män gör man det. Man tror att livserfarenhet ska utveckla deras esprit, att lång och enfaldig imitation av andra, mer kvicktänkta, på något sätt ska igångsätta en egen produktion av spiritualitet, men det gör den inte. I många fall blir de av en slagfärdig bordsgranne bara än mer hasplande och obegripliga, men kvicka blir vi inte. Är man över fyrtiofem och ännu umgås i andra kretsar än familjen krävs en viss tankens flykt. Senast då måste man ha lärt sig att vid pinsamma situationer kunna fabricera eleganta avledare, en ovanlig tanke, en otvungen reflexion, annars kommer obönhörligen någon ung sprätt att lägga beslag på ögonblicket och vända allt man sagt och står för till något fånigt och löjeväckande. Sådana unga humorister i det offentliga rummet är en pest. Vi tröga och stela avskyr den här sortens rappa individer. Och deras pappor, som är precis likadana.

Impotens bet yder att farbror Georg inte kan få någon avkomma, förklarar Barbro kortfattat innan hon drar ner byxorna. Jag häpnar, men inser samtidigt hur sorgligt det måste vara för farbror Georg att inte kunna få det, eller glädjande om han inte vill ha någon, han har ju redan två pojkar. Jag vet ännu inte om potensproblem inbegriper sådant som att vilja ha något ogjort, någon ogjord. Konstigt är det i alla fall att fru Johansson fått så stora pojkar, en så liten tant. De ser inte ut som barn, mer som farbröder. Som sävliga brottare eller stuveriarbetare, mycket större och starkare än farbror Georg, som inte kan göra några fler att ha som livgarde ifall det blir handgemäng. De är jättestora och säger inget när de ibland på helgen står i trädgården och verkar ha vuxit ur den. Står där och glor på trädgårdens blommor och krattade gångar och tycks inte själva förstå hur de en gång vuxit upp i den och därefter, i något skede, ur den. De ser så vilsna ut, Johanssons pojkar. Ligger det en boll på gången sparkar de inte till den. Står bara bredvid den som om de glömt att den är till för att sparkas på. Är det att bli vuxen? Det är sorgligt att se storvuxna farbröder stå i sin gamla trädgård och inte längre höra hemma i den.

Bakom huset har Johansson en uppallad motorbåt som ingen åker i. Den ligger där och skrotar långt från havet. Också den ser övergiven ut. Även om farbror Georg ibland skrapar den på utsidan. Kanske vill den vara ifred under sin presenning, ligga där och sakta glömmas bort. Vem vet vad båtar innerst inne drömmer om. Hela Johanssons familj ser övergiven ut när den är samlad. Som på en alldeles försent arrangerad återträff för gamla konfirmationskamrater. Till och med blommorna runt dem ser stela och styva ut. Som tur är, är Johanssons sällan samlade, på vardagarna är det bara Georg och fru Johansson som ligger i rabatterna och rensar. Hon ligger på knä och rensar och han har en skott kärra som han låter henne lägga ogräset i. Jag vet verkligen inte om farbror Georg vill ha fler pojkar, det ser ut som om han hade tillräckligt med de gamla. Han är nog ganska glad att han är så impotent som Barbros pappa säger. Gläds åt det goda i det onda.

I vår familj dricker vi inte brännvin så att vi blir yviga och delar ut lönen till förbipasserande. Det uppskattar jag som barn. Barn med föräldrar som blir glada en gång i månaden eller oftare, verkar bli hemlösa de perioder det drattas runt därhemma. Även när de är hemifrån verkar de barnen distraherade, som om en del av hjärnan var sysselsatt med annat. Också i lekarna, när de är med oss andra, leker de som på distans. Som om de var upptagna med svårlösliga ekvationer medan de står där som slängdockor i aviga ställningar. Jag vet inte vad de tänker på, vet bara att de har tankarna på annat håll och att det inte är lika enkla regler där de är som på vår gård. Det händer att man blir så irriterad på frånvaron att man nyper dem för att de ska vakna. Då ser de på en med medlidsamma ögon och man försöker gottgöra sitt nyp med låtsad vänlighet som sällan blir besvarad. Ibland har de pengar i händerna som de inte vet vad de ska göra med, håller hårt om slanten som om de var osäkra på om de har den eller inte. Att den plötsligt ska ha försvunnit. Kanske borde de sätta sprätt på den medan den finns. Eller knipa hårt om den så att den finns i behåll när den begärs tillbaka. Hos oss är det ingen som begär slantarna tillbaka om man en gång fått dem, hos oss är penninggåvor en skänk från framtiden att stoppas i spargris för sämre dagar. 16

Det är svårt att veta när framtiden börjar. Antagligen efter studenten. Eller realen. Min syster går i en ring där. De vuxna säger att framtiden inte är något att bry sin hjärna med, men om det finns något barn bekymrar sig över är det sådant som de vuxna vill att de ska låta bli att fundera på, inget är så lockande och hemskt. Farbror Georgs pojkar är nog där, i framtiden, fast där inte verkar vara så roligt. De har liksom fastnat i den.

Min systers l ärare , Ove Salomonsson, har Vespa och fru. De är moderna människor och verkar leva i en framtid som är rolig att vara i. När de sparkar igång sin skoter vinkar de åt alla som vill vinka tillbaka. Och många vill det. Det är många som ser hur glada de moderna är och också vill tillhöra den familjen. Glädjen smittar av sig längs gatan, fast alla vet att så snart alla som ville fick åka med så skulle det bli för tungt, inte bara för Vespan. Vad fru Salomonsson gör på dagarna, när Ove är i skolan och beundras av flickorna på reallinjen, vet ingen. Väntar barn, tror Barbro. Barbros mamma väntade barn innan Barbros syster Beryl dök upp. Det här kan vara ett skäl till att de ser så glada ut på sin Vespa, de har en liten hemlighet som sparkar i fru Salomonssons mage. Där ligger den lille krabaten och funderar på hur han ska komma ut, och vilka kompisar som väntar på trottoaren, tror Barbro. Hon funderar mycket på hur barn kommer till världen.

Det är svårare för dem som kommer senare att komma, än för dem som redan är på plats när de andra dyker upp. De som redan etablerat sig i gungorna har ett övertag över de nytillkomna som de aldrig kommer att ge ifrån sig. Även om man kastar sten på dem. Fast det får man inte, då får man vara inomhus tills man förstått sitt eget bästa. Och ens eget bästa är aldrig ens eget, det är alltid föräldrarnas. Inomhus får man inte gå på fransarna. Inga yviga gester så att speglarna faller i golvet. Då blir det sju års olycka. Nästan en hel skoltid. Fram till andra året i högstadiet. Det är en lång tid i ett barns liv. Och i föräldrarnas. Min syster går i realskolan, jag kommer att gå i den nya grundskolan. Den är ett experiment. Alla nya idéer kommer att testas på mig och min mellangeneration. Vi kommer att bli trubbigt utrustade prototyper i en ny informationsorienterad värld. Där allt är möjligt utom realiteter. Vi kommer att bli den framtid som Johanssons pojkar aldrig får del av, eftersom de är för tidigt födda. Det är också en risk. Att komma för tidigt. Kanske det är därför de går där på söndagarna längs grusgångarna och ser bortkommet finklädda ut.

Jag vet inte var Eden ligger. De flesta gårdar är alldeles för prydliga. En trädgård måste få tid att växa till sig för att få djup. Vår trädgård har ek och rosor, gräs och några vanliga äppelträd som min ingifta morbror Sjunne ympat en godare äppelsort på. Jag vet inte om det är tillåtet att göra så med skapelsen, men ingen av föräldrarna verkar tycka att det är olagligt. I Johanssons trädgård blommar det rikligt, men för stelt. Ingenting får växa fritt, det är fint men kuvat. Helvilda gårdar är inte heller bra som paradis. Som hos Olssons. I På spaning efter den tid som flytt – Swanns värld, så långt in i första delen som de flesta orkar – brukar huvudpersonens gamla mormor gå runt och släppa ut blommorna ur sina stöttor när de ska få besök om kvällen, för att där ska se levande och naturligt ut. Det tycker jag om, sådan ska min framtida trädgård se ut, där ska jag som gammal gå om kvällarna och släppa blommorna fria.

M an kan se på barnen hurudana trädgårdar föräldrarna tänkt sig. Nypon är det enda Olssons planterat, en häck mot gatan. Det är Barbro som bistår oss barn med klipulver. Beryl, hennes syster, är född med kli på ryggen. Hon far omkring som om hon inte hade en enda rät tanke under huvan. Alltid har hon huva på. Sommar som vinter. Utan huva skulle ingen veta vem hon var. En dag ramlar Beryl i regnvattnet som fyllt husgrunden på ett nybygge och håller på att drunkna. Vi barn räddar henne. En pojke som jag inte vet vad han heter – hans pappa har garage – håller Beryl i huvan medan vi andra rusar efter hjälp. Min mamma kommer och drar upp Beryl och för hem henne och får en uppsträckning för att flickan är blöt. Sedan får inte Barbro komma till oss på ett tag, eftersom vi blöter ner folk. Barbro kommer ändå, smyger längs nyponhäcken och är hos oss då och då när hon törs. Barbro må vara svettig och tovig men törs det mesta gör hon. Hon är för snabb för att hinna bli rädd. Allt är redan gjort när faran uppdagas. Jag har inte sett Barbro på femtiofyra år. Undrar vad hon gör idag.

En dag när vi går på styltor kommer en enhjuling farande nerifrån stan, rundar oss och vänder av ner mot skrotupplaget. Vi springer efter några kvarter men det är omöjligt för oss att hålla samma fart, så nere på Allén vid kiosken ger vi upp. Då har den vänt och kommer tillbaka mot oss i full karriär. Vi har inte en chans nu heller, cyklaren är äldre än vi, randig tröja. Vi har aldrig sett en enhjuling förut, inte ens på cirkus, vi har inte ens varit på cirkus, bara sett elefanterna i Allén, visste inte ens att enhjulingar fanns. Sadeln måste ha varit upphissad ett par meter i luften. Hur hade pojken kommit upp på den? Nu är ekipaget försvunnet och vi får aldrig veta.