En annan Bea Bladh blädderex

KAPITEL ETT Högtalarrösten hörs på långt håll. Den pulserar ut över kanterna på Olympiastadion, över fotbollsplanerna och in genom det öppna bilfönstret till Bea och pappa som åker förbi på Idrottsgatan. Hans bruna hår snuddar vid taket i mammas lilla Fiat och fast han har skjutit sätet så långt bakåt det går tar knäna nästan i ratten.

Pappa förklarar någonting om Paavo Nurmi och OS i Helsingfors 1952. Men det är så varmt att Bea inte orkar lyssna. Dessutom vet hon redan ganska mycket om det där.

– Åtta gånger femtio meter mixed, lågstadier, sjunde heatet, ­refererar mansrösten.

– Seriöst! säger pappa, växlar med kraft och lägger på blink­ ljuset. Stafettkarnevalen! Den kan vi inte missa.

Hans hand är solbränd, fingrarna starka och trubbiga.

Bea tycker egentligen om att åka genom stan och titta ut genom bilfönstret. Silverpilarna som speglar sig i Tölöviken. Spårvagnarna med alla sina underliga passagerare. Borgbackens pariserhjul som en jättestor stjärna av gula lampor i skymningen.

Hon brukar tänka att fönstren är husens ögon. Här inne i Helsingfors centrum står höghusen tungt på sina gamla stenfötter och blickar ut över allt som händer på gatorna och erbjuder sittplats åt måsarna på sina tv-antenner.

Men just nu orkar hon inte hålla på med den tankeleken. Nu vill hon åka hem till Braxå, ta en sval dusch, lägga sig ner och sova bort tyngden av allt hon har proppat i sig på Pizzeria Rax. 5