Ediths brev blädderex

tas som legitimt material för en litteraturhistoriker av facket.

Och oavsett detta så ställdes jag genom hans begäran inför ett problem som jag innerst visste var olösligt och som jag inte var beredd att ta ställning till, allra minst på en utomståendes tillskyndan. Vad man begärde av mig var i själva verket att jag skulle svika min döda väns förtroende och utlämna hennes intimaste hemligheter till offentligheten.

Det som hon skrivit i djupaste förtrolighet, oöverlagt och i hastigt mod, det som hennes heta hjärta ingett i stunder av ensamhet, tvivel, övermod och förtvivlan och som hon viskat i örat på sin enda förtrogna skulle läggas på bordet, petas i och undersökas av en professionell granskare som sedan skulle framlägga resultatet för allmänheten som ett vackert prov på sitt forskarnit.

Jag såg en gång en hjärtoperation framställd på film. Den hemlighetsfulla hjärtmuskeln låg blottad inför ens ögon, dallrande och skälvande i en uppfläkt bröstkorg. Ett naket hjärta på sin blodiga bädd. Det var något i det, kanske närbildens förfärande tydlighet, som gjorde att man nästan inte uthärdade att se det, och man lyssnade under hemsk fascination till den pulserande livsströmmens mekaniskt återgivna dunk.

Det var något sådant som kom för mig när den litteraturhistoriska forskningen sträckte sin hand efter Ediths brev.

Jag har alltid hyst misstro mot litteraturvetenskapen och de metoder den betjänar sig av, dilettantiska när det gäller analysen av de litterära sammanhangen (som ju oftast byg15