1
”Någon brinner!” Va? Jackson Travis slängde sin armébag på golvet och sprang ut genom klinikens dörr så att hans grova kängor slog mot verandans sträva träplankor. Han kisade mot aprilsolen och lade märke till att parkeringen fyllts av folk. En bil tvärnitade vid trottoaren så att bromsarna skrek. Han hoppade över verandaräcket samtidigt som en biltuta anslöt sig till skriken och ropen. ”Någon håller på att brinna upp – fort, filma det!” Jack rusade mot folksamlingen medan han bet ihop tänderna mot lukten av rök och bränt hår – vilket påminde alldeles för mycket om hans tid i Kandahar. Ett skräckslaget tjut hördes och han fortsatte framåt tills han hindrades av en tonåring i mössa som gled in framför honom för att höja sin mobil över huvudet. ”Flytta på dig”, beordrade Jack och kände välbekant ilska resa sig. Han gav killen två sekunder på sig att gå ur vägen 7
innan han knuffade undan honom med hjälp av axeln. ”Låt mig komma fram!” ”Jag har ringt 911”, sa en äldre afroamerikansk kvinna till honom och drog i Jacks uniformsärm när han passerade. ”Brandkåren är på väg.” ”Bra … tack”, flämtade Jack och lyckades äntligen ta sig igenom folkhopen. Ropen hade inte varit överdrivna – en äldre mans kläder stod i lågor. ”Stå still! Rör dig inte!” ”Gode Gud … hjälp mig!” bad mannen medan flammor slickade hans stripiga, okammade hår. Han snubblade bakåt med uppspärrade ögon och vevade med armarna innan han förlorade balansen och föll ner hårt på baken. Jack var framme på en sekund. ”Rör er inte, herrn”, upprepade han och föll ner på knä bredvid mannen. Omedelbar smärta högg till i hans högra knä när det rörde vid marken. Jack ignorerade det och skred till handling. Han blinkade mot röken och lågorna samtidigt som han slet av sin militärjacka. ”Håll ut. Jag hjälper dig”, lovade han och använde kamouflagetyget för att kväva de hungriga lågorna. När han lyckats med det svepte han jackan om mannen och hjälpte honom ner i en liggande position på den smutsiga asfalten. ”Ta det lugnt, kompis. Ligg still. Låt mig hjälpa dig.” ”Okej, ooo-kej,” stönade mannen. Det sista ordet kom ut i en pust som luktade billigt vin och dålig tandhygien. Hans tårfyllda ögon studerade Jacks ansikte och sedan slappnade hans kropp av. ”Det är du. Åh … Gud välsigne dig som är här.” Spridda applåder från folkhopen hördes, men en kille med en skateboard ropade: ”Hoppas att militärkillen inte blir smittad av någon vidrig sjukdom. Jag skulle aldrig ha rört den där.” ”Den där?” Jack blängde på killen medan sirener tjöt på avstånd. Samtalet till larmcentralen. Någon hade åtminstone 8
gjort det rätta för … Gilbert. Ja. Jack kände igen honom nu. Han hade jobbat som säljare i en järnaffär tidigare. Alkoholist, rökare med emfysem och en återkommande patient på kliniken. Jack sneglade mot en svedd madrass och en kundkorg med tomma pantburkar i. På marken i närheten låg en trasig vinflaska och gröna glasbitar fanns utspridda runt den. Antagligen anledningen till att det svidit till i Jacks knä och ytterligare bevis på att den hemlösa mannen hade tillbringat natten på klinikens ägor. Jack svor lågt. Om ryktet spreds skulle det bli ännu en punkt på en redan lång lista av klagomål över att kliniken drog till sig oönskade personer och sänkte värdet på närliggande byggnader. Han vände sin uppmärksamhet mot offret som börjat skaka okontrollerat. Ett av hans öron hade fått brännblåsor och ögonbrynet och ögonfransarna på samma sida hade bränts bort: ett varningstecken på brännskador i luftvägarna. Hur mycket rök hade mannen andats in? Inga hörbara väsningar, rosa läppar … Jack uppskattade mannens andningsfrekvens till trettio per sekund och sträckte sig sedan efter hans handled: snabb men regelbunden puls. Paniken var förmodligen värre än brännskadorna för tillfället. ”Ambulansen är på väg, Gilbert.” Han använde avsiktligt mannens namn i förhoppning om att det skulle få honom att känna sig som något mer än det hemska publikspektakel han plötsligt blivit. Jag vet hur det känns, kompis. Jack sneglade mot klinikens veranda och övervägde att bära in mannen. Det var ingen personal där än och skåpen med mediciner var låsta. Men ambulansen var bara någon minut bort. De skulle ge mannen syrgas och köra honom till akuten där ett fall som det här hörde hemma. Kanske fanns det inga fler brännskador än dem han kunde se. Förhoppningsvis hade den stackars mannen inte brunnit alltför länge. 9
Jack kämpade emot en påtaglig ilska och blängde på folkhopen, inklusive killen i mössan som backat en bit men fortfarande filmade. De betedde sig inte bättre än asätare som samlats runt ett ruttnande kadaver. Över tjugo personer hade rusat fram när någon ropat att en person brann, men inte en enda av dem hade försökt rädda honom. Ingen hade klivit fram. Jack pekade mot en man som pratade i sin mobil och svepte sedan med fingret över de samlade som om han drog en gräns i ökensanden. ”Hjälp till eller gå härifrån! Hör ni mig? Vad är ni egentligen? Gamar?” Han kom på fötter och fick tvinga tillbaka lusten att gripa tag i en av dem som stod och glodde och skaka om honom när en brandbil körde fram till trottoaren. Sirenen tystnade. En stark hand lades på hans axel bakifrån. ”Jack, jag kände knappt igen dig utan läkarrocken. Vad är det som händer här?” San Antonios polisinspektör, Rob Melton, överblickade scenen medan komradion på hans axel sprakade. ”Berätta.” Jack grimaserade. ”Jag åkte till Dallas över helgen bara för att hitta en katastrof på parkeringen när jag kom tillbaka.” Han tittade ner mot Gilbert och sänkte rösten. ”Hemlös alkoholist som förmodligen somnade med cigaretten i handen. Satte eld på sig själv.” Jack stirrade på den kvarvarande folkhopen som nu skingrades av en annan polis. ”Och han skulle ha brunnit till döds om dina hjärtlösa medborgare fått sin vilja igenom.” Han sög in ett andetag mellan tänderna. ”Hjärtlösa och fega. Jag har ingen användning för den sortens människor.” Robs blick mötte Jacks. Hans medkännande var lika tydligt som uniformen han hade på sig. ”Jag hör vad du säger, Jack. Men det finns bra människor här också. Om du bara ger dem en chans.” 10
”Tja …” Jack vinkade åt brandmännen som kom fram med utrustning i händerna. ”Här borta, skynda på! Och se upp, det ligger krossat glas överallt.” Jack klev undan när en akutsjukvårdare böjde sig över Gilbert. Sedan gav han en snabb rapport till en ung brandman som börjat anteckna. ”Andra gradens brännskador från något som ser ut att vara en brand som startade i sängkläderna. Milda andningssvårigheter. Alkoholintag. Har emfysem. Vart tar ni honom?” ”Alamo Grace Hospital.” ”Bra. Jag hämtar mina saker och följer med.” ”Öh …” Brandmannens blick svepte över Jacks militäruniform och stannade på hans namnbricka. ”Vi uppskattar erbjudandet, major Travis, men …” Rob Melton log. ”Doktor Travis. Han är chef på kliniken.” ”Namnet är Jack.” Han höll ut handen mot brandmannen. ”Jag jobbar med akutmedicin. Jag har eftermiddagsskiftet på Alamo Grace idag.” ”Tur det.” Rob pekade mot Jacks ben. ”Du blöder.” Jack böjde på knät. En varm rännil och sveda bekräftade observationen – ett sår som orsakats av den trasiga vinflaskan. Han tänkte hämta sina papper och stänga kliniken. Såret kunde vänta tills han kom till Alamo Grace. Just nu var det mindre viktigt än det han fått en skymt av ute på San Antonio Street: en trio av tv-bussar. Och en vit Lexus. Han kände igen bilen. Den tillhörde ordföranden för grannkommittén som ville stänga ner hans klinik. Kommunfullmäktige skulle ha ett möte om tre veckor för att diskutera grannarnas begäran som gick ut på att de föredrog människor som Gilbert någon annanstans. Under tiden byggde de ett säkerhetsstaket stort nog för ett fort. Jack såg på medan akutsjukvårdarna tog in Gilbert i am11
bulansen och gick sedan mot kliniken. När han började gå upp för trappan till verandan fick han syn på något i ögonvrån och rusade ner igen. Han fångade killen med mössan innan han hann iväg och lyckades skrämma honom så pass mycket att han tappade mobilen. Den föll ner på trottoaren med ett par klickande ljud. Killen kastade sig efter den och gjorde sedan ett försök att komma undan. Jack grep tag om hans arm och snurrade runt honom. ”Om jag får syn på det där filmklippet på internet – ” han sköt ut ett finger i det smala utrymmet mellan dem, strax framför killens näsa – ”så kommer jag leta upp dig. Det kan du lita på.” Jack släppte honom och såg killen rusa iväg innan han vände blicken mot den vita bilen. Hans käkmuskler spändes. Stänga den här kliniken? Över min döda kropp. - + Traumapastorn Riley Hale rätade ut armbågarna och lutade sig över sin patients bara överkropp. Hon använde sin vänstra hand för att trycka ner den högra så djupt som möjligt i hans böjliga bröstben. Hennes långa hår svängde runt axlarna för varje fokuserad ansträngning. ”Tjugoen, tjugotvå, tjugotre …” Hon fortsatte trycka och räkna hjärtsammandragningar medan hon föreställde sig hur patientens hjärta pressades ihop mellan bröstbenet och ryggraden så att hennes räddningsförsök levererade livsnödvändigt blod till hans hjärna och vitala organ. ”Tjugofyra, tjugofem, tjugosex …” Riley kände svett rinna under hennes skräddarsydda blus medan hon fortsatte med hjärtkompressionerna och kastade sedan en blick på sin patients bleka vaxansikte. Hon över12
tygade sig själv om att hon räddade hans liv med sina bara händer. Mina egna mycket kapabla händer. En legitimerad sjuksköterska som utförde det hon blivit tränad att göra, det hon gjort hundratals gånger under sin tid på akuten. Inget hade ändrats sedan dess, förutom … ”Aaah!” Riley ryckte undan händerna när hennes högerhand skoningslöst började krampa. Fingrarna kröktes inåt utan att hon kunde kontrollera det. Hon snurrade runt för att se på akutens chefssköterska, Kate Callison. ”Jag arbetar med en död kropp, eller hur? Han har redan dött eftersom mitt försök att rädda honom var patetiskt. Var ärlig, Kate.” ”Tja …” Den korta brunetten tog en djup klunk av sitt vitaminvatten och lutade sig sedan bakåt på konferensrummets stol. ”Det ser inte bra ut för fru hjärt- och lungräddningsdocka. Hon borde antagligen köpa en fin, svart klänning. Men för att se det från den ljusa sidan, så är ju pastorn redan här.” Riley försökte le … men misslyckades. ”Hör här.” Kate sköt undan sin lunchtallrik. ”Du har en ryggradsskada som påverkar din arm. Den är svag och det är inte ditt fel. Sanningen är att jag är förundrad över att du klarar dig så bra som du gör.” Riley suckade och vägrade låta besvikelsen ta överhanden. Hon hade bett Kate att vara ärlig. Under de fyra månader som gått sedan Riley började jobba på Alamo Grace hade hon kommit att beundra den här infödda Kalifornien-tjejen. Hon var en skicklig akutsköterska och den sortens ledare som kavlade upp ärmarna och arbetade sida vid sida med sina underordnade. Modig, pålitlig och ärlig. Hon var långt ifrån lika sällskaplig som de andra sköterskorna, men trots det hade Kate och Riley blivit vänner nästan direkt. Hon var den enda Riley hade anförtrott sig åt angående sin skada. Och om Kate någonsin blev klar med att packa, skulle hon bli Rileys nya 13
rumskamrat. Vilket var bra. Fast … Riley drog med höger pekfinger över träningsdockans plastsko och kände ingenting. Stumt som trä, helt utan känsel. Hennes liv hade börjat kännas på samma sätt. Stumt, förutom den ständiga frustrationen och huggen av skuldkänslor som uppstod varje gång människor hyllade hennes ”modiga” återhämtningsresa. Var det själviskt och otacksamt att vilja bli helt frisk? Borde hon vara glad över att ett fruktansvärt överfall ”bara” hade resulterat i en försvagad arm? ”Riley?” ”Det är ett år sedan nu.” Rileys blick mötte Kates. ”Fysioterapi, arbetsterapi … all slags terapi. Jag vill vara tillbaka på akuten …” hon sneglade mot sin kavaj som hängde över stolen ” … i sjukhusuniform. Jag vill vara en del av teamet på riktigt.” ”Det är du. Du är jättebra på det du gör.” Kate lade huvudet på sned och log retsamt mot Riley. ”Du vet att jag skulle vara den första att rösta ut en predikant. Eller en slöfock. Jag driver ett strikt regemente här. Du är den bästa traumapastorn slash assisterande säkerhetsansvarig vi någonsin haft.” Riley suckade. Hon var den enda anställda som någonsin haft den rollen på Alamo Grace. En överbetald betjänt på grund av att Hale Foundation var en av de största understödjarna till deras sjukhus. Tack för att du inte säger den pinsamma sanningen rakt ut: att jag är trasig, värdelös … och bara kvar på grund av min familjs namn. Riley såg ut över de blandade träningsredskapen som låg utspridda över konferensbordet: hjärt- och lungräddningsdockor i storlek av vuxen, barn och spädbarn, ett intuberingshuvud med simulerade lungor, Rubens blåsa och en stor arm – från biceps till fingrar – för att träna dropp på. Alltihop var plastkopior av verkligheten. Vilket var precis vad hon kände sig som just nu. Men hon var fast besluten att ändra på det. 14
Vad som än krävdes. ”Hur har det gått med din träning i att sätta dropp?” Kate tittade på klockan. ”Jag har fem minuter kvar på min rast. Vill du försöka?” ”Det kan jag väl.” Riley rynkade pannan. ”Men jag skulle kunna sätta nålen i den där gummiarmen hundra gånger utan att det blir samma sak som att göra det på en riktig patient. Hur ska jag någonsin kunna bevisa för sjukhuset att jag kan det här om de aldrig ger mig chansen att …” Hon tystnade tvärt när Kate drog av sin jacka och började vira tryckförbandet runt sin egen arm. ”Vad gör du?” ”Ger dig en chans. Om jag ska kunna lägga fram din önskan på mötet med de andra chefssköterskorna idag måste jag basera den på något.” ”Jag … Menar du verkligen det?” ”Ja. Vänta, ett ögonblick.” Kate svarade i sin sjukhusmobil medan tryckförbandet fortfarande dinglade från hennes arm. Riley lyssnade på den sidan av samtalet hon kunde höra, distraherad av det faktum att hennes puls rusade som på en förstaårsstudent. Om Kate kunde rapportera att Rileys handlag förbättrats skulle det öka hennes chanser. Det var ett år sedan hon satte ett dropp senast eftersom patientvård inte längre ingick i hennes arbetsbeskrivning. Böner, ja. Nålar, nej. ”Något på akuten?” frågade hon när Kate avslutade samtalet. ”En ambulans är på väg in. Sjuttiotvå år gammal man med brännskador och eventuella rökskador. Stabilt läge.” Kate skakade på huvudet. ”Otroligt nog hände det på parkeringen utanför Jacks gratisklinik.” ”Jack?” ”Om du måste fråga har du aldrig träffat honom. Jackson Travis, traumaläkare och ivrig försvarare av de marginalise15
rade. Dessutom mountainbikegalning och …” Kate klickade med tungan. ”Folk kallar honom Rambo bakom hans rygg. Jag träffade honom när jag hjälpte till på kliniken. Han jobbar vissa skift på lokala akutmottagningar och nu har han börjat på Alamo Grace. Han kommer nu i eftermiddag. Skulle inte förvåna mig om han anländer med fallskärm.” Kate sneglade ner mot sin arm. ”Jag håller på att bli blå på grund av det här tryckförbandet och vi har sju minuter på oss innan ambulansen kommer.” Riley sträckte sig efter en steril våtservett. ”Är du säker på det här?” Kate lade underarmen på bordet. ”Rengör och ta fram en nål innan jag ångrar mig. Och be inte högt, pastor Hale.”
16