Tänk om det inte är sant? Kanske är allt som har förkunnats i våra kyrkor, under mer än 1 000 år, bara uppdiktat! Precis som det är i flera andra religioner där dogmer, levnadsvisdom och religiösa beteendemönster bara kommer från människor. Tänk om Gud inte ens finns, och att allt tal om en personlig Gud bara är mänskliga fantasier? Tänk om det är kyrkan som kommit på att möta folks omåttliga behov av religion, genom att tankemässigt konstruera en gud? Tänk om Jesus bara var en vanlig jude som antingen blev dödad eller kom undan straffet, som Muhammed hävdar i Koranen? Då är allt tal om himmel bara ett önsketänkande och våra ateistiska vänner har i så fall rätt, när de förnekar Guds existens.
Enligt ateisten Mikael Wiehe har inte Gud skapat människan, utan det är människan som har skapat Gud. Påståendet framfördes i radiogudstjänsten i Sveriges radio den 4 maj 2025 klockan 11. Gudstjänsten ersattes med ateistisk propaganda. Tänk om han har rätt? Då spelar det ingen roll hur vi lever eftersom allt ändå är slut när vi dör. ”Om döda inte uppstår kan vi äta och dricka, för i morgon dör vi”, skriver Paulus (1 Kor. 15:32) Tänk om han har rätt!
Dessa tankar kom helt osökt till mig och slog ned inom mig som en bomb. Den barriär som jag under många år omedvetet hade byggt upp mot alla misstankar av att det skulle kunna vara så, höll nu på att brisera.
Barriären rämnade inte, men det blev en allvarlig spricka i den. Intellektuella påståenden ställdes mot min personliga tro. Den bomb som slog ned, slog inte sönder något, men vände motvilligt och mycket målmedvetet mitt fokus mot ett håll
som jag tidigare medvetet vägrat att se åt.
Plötsligt flöt en händelse upp för mig som blev mycket aktuell. Jag hade förmånen att, för flera år sedan, få leda en gruppresa till Grekland. Vi besökte platserna där de sju församlingar, som vi läser om i Bibeln, en gång hade legat. Under besöket i Aten hade vi en fantastisk guide, som var lärare vid universitet i Aten. Han berättade med stor inlevelse för gruppen om alla de olika gudar, och relationerna mellan dem, som förknippades med Grekland. Till sist kände jag mig föranledd att fråga honom: ”Av allt du berättat om alla gudar i Grekland och deras kärleksaffärer, och på ett så inspirerande sätt – hur mycket är sanning?”
Han tittade på mig med stora ögon och sa efter ett tag: ”Ingenting. Grekiska gudasagor är alla påhittade”, sa han. ”Därför kallas de just sagor”, fortsatte han med ett brett leende. Nu blev jag påmind om detta samtal. Tänk om det är samma sak med den kristna tron; att allt bara är påhittat och att det inte finns någon verklighet bakom. Av världens fem stora religioner anses buddismen, hinduismen och islam vara mänskliga konstruktioner. De är skapade av människor. Till dem kan läggas Plymouthbröderna, Jehovas vittnen och Mormonkyrkan, som alla är relaterade till de personer som skapat dem. Varför skulle just den kristna tron vara annorlunda?
Finns det några hållbara, och framför allt vetenskapliga bevis, för att den kristna tron skulle vara annorlunda än alla andra religioner? Finns det vetenskapliga kriterier för att det som sägs om den kristna tron är sanningsenliga?
Det var denna fråga jag kände att jag måste få svar på. För nu gungade det riktigt ordentligt under mina fötter.
Faktum är, att när jag tänker efter, så går det mesta av det som idag förkunnas i våra kristna kyrkor inte att vetenskapligt bevisa. Hur jag än försöker analysera trovärdigheten i det som
förkunnas, så är i stort sett allt relaterat till tron, men det saknas oftast vetenskapliga bevis. Att säga att Gud är god och vill alla väl är inget du kan bevisa. Så säger man i alla religioner. Det går inte ens att bevisa Guds existens, vilket är häpnadsväckande, om han nu är så viktig som det sägs. Å andra sidan kan ingen motbevisa Guds existens heller. En svag tröst, när tvivlet drabbar och argumenten vägs på en våg.
När man frågar en medkristen hur han mår kan man få till svar: Gud är god. Det svaret är mer som ett ”god dag yxskaft”, eftersom vi inte ens kan bevisa Guds existens. Vad hjälper det då att bekänna att Gud är god – om han inte ens finns? Alla religioner talar om sina gudar, eftersom ingen religion existerar utan sina gudar. I alla andra religioner har gudarna skapats av människor. Oftast finns de bara i tankevärlden, även om de självklart har materialiserats på olika sätt i form av stenar eller träsniderier. Men ingen av de gudarna har gett något livstecken från sig. När HERREN ska gå till rätta med dem säger han: ”För fram er sak, säger HERREN, kom med era bevis… Låt dem komma och berätta för oss vad som ska ske. Var finns era tidigare utsagor? Lägg fram dem, så vi kan studera dem och se hur de har uppfyllts” (Jes. 41:21–22). Men ingen gud i någon annan religion har gett så mycket som ett livstecken från sig, profeterat om framtiden eller ens svarat på någons bön. Vad är det som säger att just den kristna religionen skulle vara annorlunda?
Vad värre är, så verkar det som att predikningarna i de flesta gudstjänster i våra svenska kyrkor och frikyrkor bara syftar till att människan ska må fysiskt och psykiskt bra. Gudstjänsterna präglas ofta mer av en mental hälsoundervisning än av ett frälsningserbjudande. Och relationen till Bibeln är tyvärr ofta nog så torftig. Det vanliga är att predikan utgår från händelser i vardagen, den är alltmer sällan en bibelförklaring.
Möjligtvis använder talaren några bibelverser som stöd för sin undervisning. Om besökarna inte mår bra uppmanas de att be om bättre hälsa, ty Gud är god, säger man. Därför avslutas ofta gudstjänsten med en inbjudan till förbön där man uppmuntras till att exempelvis tända ett ljus i en så kallad ljusbärare. Vill man ha personlig förbön erbjuds det också – ibland. Trots alla ärliga målsättningar från församlingarnas sida så är det många som går hem besvikna. De saknar det viktigaste igenkänningstecknet på en kristen gudstjänst: Guds förvandlande kraft. Därefter följer det trevliga kyrkkaffet. Det är i bästa fall en god social gemenskap, vilket är värdefullt. Men det förvandlar sällan någon på insidan. Hur ofta samtalar man med varandra, vid kaffet, om vad gudstjänsten ville förmedla? Vem vågar ta av sig sin mask och visa hur det verkligen är, eller hur man egentligen mår? Några gånger, medan jag var i tjänst, roade jag mig med att gå runt lite bland alla de som stannat på kyrkkaffet.
Inte en enda gång hörde jag att några samtalade om vad gudstjänsten handlade om. Möjligtvis kunde någon kommentera pastorns klädsel, eller sångerna som sångaren sjöng. Framför allt om någon sjöng falskt. Men jag skulle aldrig kunna gissat att de helt nyss varit på en kristen gudstjänst om jag skulle döma efter vad de samtalade om.
När jag nu, i mitt sökande efter sanningen, sett på flera gudstjänster på TV under sommaren 2024, så har min upplevelse stärkts av ytterligare en sak: De som ansvarat för gudstjänsterna verkar allt för ofta ha tagit världens sätt att bjuda på en konsert, som modell för lovsången vid kristna konferenser. Med hopp och studs, blinkande lampor, rökmaskiner och öronbedövande musik vill man förmedla ett budskap som sägs förvandla. Sångerna framförs oftast på ett främmande språk som gör att de flesta som deltar i gudstjänsten inte förstår eller inte kan
sången och därmed inte kan sjunga med. Många gånger är sångerna så nyskrivna att det bara är några få som känner till dem, förutom de som sjunger naturligtvis. För effektens skull uppmanas folk att resa på sig. Flera gånger har jag stått nere bland gudstjänstdeltagarna och lydigt ställt mig upp när man uppmanat till det. När jag sett mig lite försiktigt omkring står de flesta upp, men vet inte varför de ska stå. Eftersom sångerna ofta är okända, känner få igen dem och vågar därför inte ens nynna med i dem. Dessutom upptar de ofta den mesta tiden av en gudstjänst. Det går ju bra eftersom predikan ska vara kort, vilket många gånger sägs vara ett argument för att få folk att komma. Händelsernas centrum i gudstjänsten har flyttat från de som kommer till gudstjänsten till de som på podiet ska ansvara för gudstjänsten. I tider av väckelse var det ofta tvärtom: ”När ni samlas har var och en något att ge.” (1 Kor.14: 26) Det var i bänkarna som aktiviteten ägde rum, i form av böner och profetiska tilltal.
”Ju torrare en talare är, dess bättre brinner det”, sa en gång Frank Mangs när han undervisade med utgångspunkt från den brinnande busken, som Mose såg. Men elden verkar idag ha slocknat.
Är det bara jag som upplever att många av vår tids gudstjänster är mer själiska, än andliga?
I mitt fall kan jag bara konstatera att mycket av detta som jag lyssnade till, genom de kristna tv-kanalerna sommaren 2024, allt för ofta bidrog till att mina tvivel på att det överhuvudtaget finns en personlig levande Gud fick näring och växte. Detta trots att de sa att syftet med gudstjänsten var just att ge näring åt den personliga tron, så att människan skulle få må bra. Jag upplevde att det närmast var en hädisk tanke att ifrågasätta det självklara påståendet om Guds existens.
I denna bok får du följa med mig på en av mina mest intressanta resor i livet. Den är inte fysisk, men samtidigt mer verklig än vad någon fysisk upplevelse kan vara. Du behöver inget pass eller resevaluta, även om kostnaden kan bli hög. För dig alltså!
Av någon underlig anledning upptäcker jag i efterhand att resan har 12 stationer, vilket är lika många som det antal lärjungar som Jesus utvalde.
Sommaren 2024 började resan. Då inträffade nämligen något som jag aldrig tidigare varit med om. Jag drabbades av tvivel. Det kom lika oväntat som ett moln kan komma på en molnfri himmel. Jag som aldrig har tvivlat på Gud, fick vara med om en erfarenhet som jag aldrig kunnat drömma om – att drabbas av tvivel.
Visst hade jag tidigare kunnat tvivla på församlingen, på min förmåga som förkunnare eller på andra människors äkthet. Jag hade nämligen inte varit i tjänst särskilt länge förrän jag upptäckte att vissa, som kallade sig kristna, hade en högre bekännelse än de kunde leva upp till i vardagen. ”De har en alltför hög svansföring”, sa man. Det var mycket halleluja i kyrkan, men under veckan var det sällan någon skillnad på dessa och de som förnekade den kristna tron. Några var väldigt fromma i kyrkan, medan de var något helt annat under veckan.
För mig framstod allt sådant som hyckleri. Under mina år i tjänst har detta inte varit ovanligt. Men av gedigna andliga ledare fick jag lära mig att den tro som inte praktiseras hemma i köket, inte heller betyder särskilt mycket för dem. När jag varit i samtal med barn som vuxit upp i kristna hem, men som lämnat den kristna gemenskapen, har ofta argumentet varit att mor och far bara var kristna när de kom till kyrkan. ”I kyrkan kan de be, men aldrig hemma”, var ett vanligt argument. Det är bara när vi kommer till kyrkan som vi får höra något ur Bibeln. Hemma var det istället
vanligt med bråk och gräl. De upplevde det som att de levde i två världar. Tragiskt!
Jag lärde mig ganska tidigt i min tjänst att barn kan du aldrig lura, när det gäller andliga ting. Det är hur vi tillämpar tron i hemmet, vid köksbordet, som barnen respekterar. Den tro som bara kommer till uttryck i våra kyrkor, men aldrig i hemmet, upplevs ofta av barn som hyckleri. I mina många samtal med barn som lämnat den kristna gemenskapen, är detta argument det vanligaste. De upplevde det som hyckleri och bröt med hyckleriet – inte med tron.
Men det tvivel jag nu mötte, kom utan varningstecken, och angrep själva fundamentet av kristen tro hos mig – Guds existens. I den situation jag nu befann mig i, påverkades jag självklart av allt som jag tidigare mött. Dag efter dag malde detta inom mig och jag kom snabbt fram till den kusliga insikten att det mesta av förkunnelsen i våra kristna kyrkor inte går att vetenskapligt bevisa! Och det som eventuellt går att vetenskapligt bevisa har jag förmodligen ingen särskild stor nytta av eftersom det vanligtvis är rent känslomässigt. Att sång och musik samt predikan ska upplevas med känslan verkar vara viktigt för många. Det är dock inte så jag lärt känna den förkunnelse som har utlöst väckelser i vårt land.
(Innan vi går vidare vill jag gärna att du stannar upp och funderar en stund över om du mött något liknande när du gått på någon gudstjänst.)
Som lök på laxen har många kontaktat mig den senaste tiden och uttryckt sin sorg och förtvivlan över att de inte fått ut något när de gått till en gudstjänst, ens i sin egen kyrka. De kom dit fattiga och gick hem fattigare. De kom till kyrkan hungriga efter andlig föda, men gick hem än mer hungriga. Självklart gäller det inte alla som gått till gudstjänster av olika slag. Men allt för många, för att inte reagera.
Resultatet har blivit att många av dessa har lämnat sina församlingar och samlas nu istället i hemmen för att läsa Guds ord, samtala och be. Detta är naturligtvis inte fel. Men om det är en reaktion mot sin församling bör det ses som ett allvarligt varningstecken.
Att Jesus gick omkring och hjälpte människor skulle kanske kunna gå att bevisa, eftersom han är likadan idag. Men vad hjälper det mig idag, vad han gjorde för snart 2 000 år sedan?
Nu kändes min situation ändå, trots allt, samtidigt lite spännande och jag insåg att jag till varje pris måste försöka finna vetenskapliga och livsavgörande bevis, som antingen skulle bevisa äktheten av den kristna tron, eller avslöja att den är falsk. Skulle någon vetenskapligt kunna bevisa att den kristna tron är falsk eller att Gud inte finns, då är kristendomen mer falsk än någon annan religion, eftersom den påstår sig vara sann.
Jag började seriöst undersöka vilka vetenskapliga kriterier som fodrades för att komma fram till full visshet av att trovärdigheten av ett påstående är sann. När jag väl fått reda på vilka krav som vetenskapen ställt upp för att ett påstående ska gälla, sökte jag upp några intellektuella ateister och inbjöd dem till den process jag nu befann mig i. Jag återkommer till dem i senare kapitel.