Tårar och triumf
Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.
Johannesevangeliet 11:251
Jag är uppståndelsen och livet! Jag är uppståndelsen och livet!” Jag hörde mig själv upprepade gånger proklamera Jesus ord. Min röst darrade och kroppen skakade. En välmenande sjuksköterska lade handen på min axel för att trösta mig. Jag stod i upplivningsrummet på BB där personalen försökte få vår nyfödda dotter att andas. Det kändes som om allt gick i slowmotion och snabbspoling på samma gång. Jag tog hennes hand i min. Den var så liten, och så blå!
Tills nu hade vi inte haft några bekymmer. Graviditeten hade följt tillväxtkurvorna, allt såg bra ut och vi var förväntansfulla på att bli föräldrar. Min fru Emelie och jag spelade lovsång i rummet och tackade Gud. Men plötsligt hände något märkligt. Atmosfären som varit fridfull fylldes av en otäck närvaro – som om en kall, mörk vind drog in. Det var som
om vi kunde tagit på fruktan. Jag fick en ovälkommen igenkänningsfaktor från gudstjänster jag varit med om i Afrika, när människor manifesterat demoner. Plötsligt började jag tänka på vår ungdomspastor och hur hans första barn dog vid förlossningen, att han gått runt i rummet och gråtit med den döda flickan i famnen. Jag tyckte mig höra djävulens röst i mitt sinne: ”Jag ska göra samma sak med ditt barn!”
När vår dotter väl föddes, skrek hon som hon skulle och Emelie fick hålla henne medan barnmorskan instruerade mig i hur man klipper av navelsträngen. Men i Emelies famn blev bebisen alldeles slapp och färgen skiftade snabbt mot blått. ”Mår hon verkligen bra?” undrade Emelie. Och jag kommer väl ihåg hur hon lyfte barnets arm som bara föll ner – flickan var responslös. Då blev det bråttom. Kvickt tog de henne och sprang till upplivningsrummet. Jag drogs också med.
Det var tidigt på lördagsmorgonen när de började upplivningsförsöken och den stackars barnläkarjouren kom inspringande med håret på ända och glasögonen på sned.
Emelie blev lämnad kvar ensam i förlossningsrummet, ovetandes om flickan levde eller inte. Hon kunde inte göra något annat än att be, och hon berättade senare för mig hur atmosfären plötsligt förändrades från mörker till ljus, och hur
Andens underbara närvaro fyllde rummet. När barnmorskan kom för att titta till Emelie berättade hon inte hur det hade gått med vår dotter utan istället frågade hon: ”Vad är det för fridfull atmosfär här i rummet? Vad är annorlunda med er?”
Min fru fick möjlighet att dela evangeliet med henne. Ett tag senare kom jag in i rummet med det glädjande beskedet att vår dotter börjat andas och kommer att överleva. Jesus är uppståndelsen och livet!
Vi fick vara kvar ett par dagar på sjukhuset och när vi skrevs ut fick vi träffa en ny läkare. Han inledde samtalet med: ”Jaha,
det var ni som var så lugna.” Berättelsen hade uppenbarligen spridit sig.
Eftersom vår dotter varit utan syre en tid kände vi oss osäkra på om hon fått någon permanent skada eller inte. Skulle hon bli sen i utvecklingen? Skulle det påverka hennes mentala kapacitet eller rörelseutveckling? Svaren skulle vi inte få på ett tag, men vi fick lämna allt i Guds händer och att lita på att den Gud som räddat hennes liv också skulle bära henne vidare, oavsett vad framtiden bar med sig. Glädjande nog insåg vi ju längre tiden gick att hon inte fått några som helst bestående men.
Tårar och triumf
Jag tror på helande och har upplevt Jesus göra under i mitt eget liv, när jag bett för sjuka i gudstjänster och sett mirakler bland vänner och bekanta. Pingstkarismatik betonar helande och är fantastisk på att fira segrarna. Tyvärr är vi ofta sämre på att hantera motgångar och lidande.
Vi behöver därför en teologi som värdesätter triumfer och klarar tårar, som är förväntansfull på Guds övernaturliga kraft men som samtidigt kan möta besvikelser och svårigheter.2
Detta behov blev extra tydligt för mig under en av de första veckorna när jag satt och skrev på den här boken. För under loppet av bara några dagar samtalade jag med tre vänner som hade det riktigt tufft.
”Gjorde vi något fel?”
Den första som ringde var en bekant som tjänar som församlingsledare i Tyskland. Han hörde av sig för att berätta att de fått ytterligare ett missfall. Han hade tagit de tidigare missfallen hårt, men det här tillfället blev mycket tuffare. Både han och hans fru hade nämligen var för sig fått vad de upplevde som
tydliga tilltal från Gud att denna gången skulle allt gå väl. Min vän hade en natt vaknat med ett bibelord som de tolkade som ett löfte om ett barn. Hans fru hade flera märkliga upplevelser som hon också tolkade som Andens tilltal att de äntligen skulle få tillökning. De tog tid att söka Gud, be och fasta. De påminde sig om Guds löften och proklamerade bibelord. De gjorde allt de hade fått lära sig att man skulle göra.
Missfallet kom också som kulmen på en rad andra prövningar. Motgångar i tjänsten och yrkeslivet hade gjort min vän trött. ”Gjorde vi något fel?” frågade han.
”Hade jag brist på tro?”
Dagen efter hörde en vän från England av sig. Han är en ledare inom ett mycket stort nätverk av pingstkarismatiska kyrkor. Tillsammans med sin fru hade han kämpat med ofrivillig barnlöshet i många år. Utöver den personliga smärtan det innebar fick de även utstå frågor från människor, eftersom de rörde sig i sammanhang där pastorer som har tro inte förväntas gå igenom svårigheter. Till slut fick de sitt efterlängtade bönesvar när deras dotter föddes.
Något år innan det hade läkarna upptäckt en tumör i fruns bröst. Efter operationen såg allt bra ut, och de tackade Jesus för helandet. När de äntligen skulle bli tre var de saliga av lycka. Men under graviditeten upptäckte läkarna en ny tumör. Operationen och strålningen fick inte önskad effekt. Bara en kort tid efter att dottern föddes gick min väns fru hem till Jesus. Ensam med ett litet barn drogs han in i en tid av frågor och behövde ta en time-out som församlingsledare. För att försörja sig började han undervisa samhällsvetenskap på en högskola, trots att han har en doktorsexamen inom teologi. Han sa det inte rakt ut, men i vårt samtal hängde frågorna i luften. Han som själv varit med och sett många människor
mirakulöst botade, varför helade Jesus inte hans fru? Var det brist på tro som gjorde att hon dog? Hade de öppnat någon dörr för Satans attack?
”Har jag missat Guds röst?”
Någon dag senare ringde en annan vän, denna gång från USA. Han är föreståndare för två pingstkarismatiska församlingar som har kämpat med utmaningar och motgångar under en längre tid. Han har funderat på att kasta in handduken och göra något annat.
Vännen hörde av sig för att berätta att en församlingsmedlem precis tagit livet av sig. När han ringde mig var han på väg för att möta änkan. Min vän var den sista personen som hade kontakt med mannen innan han begick självmord. Frågorna gnagde i honom: ”Varför kunde jag inte uppfatta Andens ledning att något var radikalt fel? Borde jag ha gjort något annorlunda? Missade jag Guds röst?”
Underbar plåga
Missfall, dödsfall och självmord är tragedier som drabbar många och det leder ofta till självrannsakan. Det som särskiljer mina vänners lidande är den världsbild de lever i. Alla tre ser nämligen världen som laddad av den helige Andes närvaro och därför bär de också på en förväntan att få se omedelbara ingripanden av Jesus. Dessutom har de alla varit med om övernaturliga bönesvar, helanden och mirakler. Att förvänta sig Andens närvaro i vardagen ger hopp. Men när lidande slår till blir frågorna om Guds frånvaro och vårt ansvar extra smärtsamma. Daniel Castelo är en teolog från USA som har forskat om lidande. Han betonar hur vi som lever i en pingstkarismatisk världsbild och förväntar oss Guds övernaturliga handlande ofta tar motgångar och lidande hårdare än andra. Han skriver:
Känsligheten för Guds närvaro, känslan av att den helige Ande ger kraft, passionen för Guds rike – allt detta höjer de teologiska insatserna och får många att i tider av besvikelse och frustration undra om Gud är verksam, om Gud har förkastat dem eller om Gud ens finns på riktigt.3
En världsbild som räknar med Andens närvaro och att möta
Jesus på konkreta sätt är inte alltid lätt att leva i, särskilt när det man förväntar sig inte händer eller om man möter lidande som man aldrig räknat med. Att leva i den pingstkarismatiska världsbilden är både en gåva och en börda.
En predikant beskrev kallelsen att förkunna som en ”underbar plåga”, vilket fångar väl hur många upplever blandningen av glädje och vånda i att stå i en förkunnartjänst. Man kan lätt överföra uttrycket till att beskriva livet i en Andefylld världsbild. ”Underbar” beskriver det fantastiska med denna världsbild som ingen annan kristen tradition, teologi eller förhållningssätt riktigt tillfredsställer. ”Plåga” fångar hur världsbilden samtidigt för med sig en särskild form av frustration och lidande.
Risktagande
Förväntan medför alltid ett risktagande. Risken består i att bli besviken. Ordet besviken låter lite tamt och gör inte rättvisa åt djupet av det lidande som ouppfylld förväntan skapar. Det handlar om krossade drömmar och brustet livsmod. Vissa troende har därför valt att tona ner sin förväntan på Andens manifestation. Logiken är att det känns tryggare att ha låga förväntningar och bli glatt överraskad om något positivt sker, än att hoppas för mycket och riskera att det inte händer. Tyvärr lever därför många efter devisen att ”välsignade är de som inte förväntar sig något, för de kommer inte bli besvikna”.4
För dem som har haft dåliga erfarenheter av pingstkaris-
matisk nit blir en copingstrategi att dämpa förväntan och inta ett mer passivt och ibland cyniskt förhållningsätt. En enkel lösning är att avskriva förväntan på helandemirakler som en fas för omogna kristna. Som en svensk ”gammelkristen” sa efter en eldig predikan om helande: ”Ja, ja, det där trodde jag också när jag var ung. Det är bara att vänta så kommer tiden visa dem annorlunda.” Vissa har till och med dragit slutsatsen att den kristna tron inte håller för hela livet. Jag har med sorg sett hur människor som står mig nära valt att lämna tron när deras livsvärld blivit omkullkastad av lidande.
Castelo betonar att pingstkarismatiker ofta saknar resurser för att bemöta lidande.5 Den stora glädje vi känner vid bönesvar om helande motsvaras lätt av en djup sorg och smärta när Gud inte handlat som vi hoppats. Den pingstkarismatiska världsbilden, som är öppen och längtande efter Guds omedelbara ingripande, är extra sårbar när livet inte blir som vi önskat oss. Det är ofta lättare att tänka sig att mirakler inte längre händer än att hålla fast vid övertygelsen att Gud fortfarande gör under, även om Gud inte gjorde det i min situation.
Den enda utvägen för många har blivit att söka sig till en annan förståelse av Gud och livet och skruva ner sina förväntningar. Många som känt sig brända på den karismatiska elden har kommit fram till att det är något allvarligt fel på pingstkarismatisk teologi och världsbild. Jag kan sympatisera med dem. Jag har också under en tid av frustration försökt vända mig till andra kristna traditioner men insett att värdet av att behålla en pingstkarismatisk förväntan är större än priset det kostar. Jag tror att vi som värdesätter en tro som är öppen för Andens närvaro behöver våga möta dessa utmaningar.
Att stänga ner förväntan på Andens verk är inte ett hållbart alternativ, för då förlorar vi oersättliga dimensioner av hur vi som Guds folk ska representera Jesus idag. En fullblommad och
autentisk representation av den Andesmorde Kristus kräver att de karismatiska gåvorna – särskilt helande – är i funktion i våra personliga liv och i våra gemenskaper.
Den pingstkarismatiska världen
Jag använder termen ”pingstkarismatisk” för att beskriva den globala väckelserörelse som betonar mötet med Jesus i Andens kraft. Rörelsens rötter går att spåra till olika utgjutelser av Anden över världen runt 1900-talets början, där väckelsen på Azusa Street i Los Angeles, USA, är den mest kända och har haft störst påverkan på senare utveckling.6
Pingstkarismatiken är mångfacetterad och dynamisk. På drygt hundra år har rörelsen vuxit till ungefär 700 miljoner troende. Det är den snabbast växande delen av den världsvida kyrkan och vid år 2050 beräknas antalet nå en miljard.7 En framstående religionshistoriker uttryckte det så här: ”Om jag skulle köpa aktier i global kristendom skulle jag göra det i den pingstkarismatiska rörelsen.”8
Pingstkarismatiker strävar efter att tänka och tala om Gud – att göra teologi – i ljuset av både påsken och pingsten. Jesus död och uppståndelse, tillsammans med Jesus utgjutande av Anden, ska forma både tron och livet.9
Ordet ”pingstkarismatik” kommer delvis från grekiskans charisma, som används i Bibeln för ”gåva av nåd” och de gåvor som Anden ger (1 Kor 12:4). ”Pingst” i ”pingstkarismatik” syftar på Andens utgjutelse på pingstdagen, inte på något specifikt samfund (som Pingströrelsen).
Det finns pingstkarismatiker i många olika trossamfund och teologiska traditioner. Många som är en del av pingstkarismatiken kallar sig snarare ”karismatiska” för att betona sin öppenhet för att Andens gåvor verkar i kyrkan idag. Vissa använder inga särskilda benämningar men delar en tro och
världsbild präglad av en öppenhet för den helige Ande och det övernaturliga. Inom akademiska kretsar används oftast termen ”pentekostal”.10
Sammanfattningsvis använder jag ”pingstkarismatisk” som en bred och inkluderande term för denna rörelse, inte som en etikett för ett visst samfund eller grupp. Vi kan tänka oss termen som ett uppochnedvänt paraply som fångar upp flera av de viktigaste aspekterna men inte alla.
I den här boken står ”pingstkarismatisk” för:
• En kristen tro som kännetecknas av en förväntan på möten med Jesus i Andens kraft.
• En kristen teologi som formas av pingstdagens händelser.
• Ett kristet liv där Andens nådegåvor praktiseras och där helande förväntas som en del av Guds verk idag.
Pingstkarismatisk ytlighet
Pingstkarismatisk andlighet beskrivs ibland kritiskt med engelskans uttryck ”happy–clappy”. Uttrycket fångar inte bara den ofta informella och glädjefyllda andligheten utan är menad att belysa problem med ytlighet – en kritik som delvis är befogad. ”Ursäkta att jag avbryter. Jag hörde inte vad ni pratat om men ville bara säga att det visst alltid finns ett svar!” Mannen tittade på oss trosvisst och log från öra till öra. Han gick snabbt vidare för att mingla med andra innan söndagsmötet skulle börja. Jag stod och pratade med en vän i församlingen som var förkrossad. Inte nog med att hennes mor låg inför döden, det hade precis uppdagats att hennes barnbarn blivit sexuellt utnyttjat av sin styvfar som sedan försökt ta livet av sig. Hon frågade mig om jag hade några teologiska insikter som kunde hjälpa henne med den gnagande frågan inombords varför Gud
kunde ha tillåtit allt detta. Jag började med att det inte finns några rationella svar på lidandet, men innan jag hann fortsätta blev vi avbrutna. Mannen, som bara hade snappat upp min första kommentar, kände nog att han behövde muntra upp oss –man ska väl inte se så där dyster ut, och särskilt inte stå och tala otro som jag gjorde, precis innan vi ska fira Jesus uppståndelse. Jag känner mig ganska luttrad vad det gäller pingstkarismatisk ytlighet och är övertygad om att den här mannen var välmenande, men jag tycker ändå att det här tillfället tog priset. Människor som lider i en happy-clappy-gemenskap får ibland salt i såren genom okänsliga kommentarer. Jag känner troende som blivit tillsagda att inte sörja när någon nära anhörig dött, för sorg är tecken på otro – man tänker att tro och tårar är varandras motsatser.
Mognad i Anden
Det är ingen nyhet att pingstkarismatik brottas med en mängd bekymmer. I en studie som är över tjugo år gammal lyfter teologen Nigel Scotland följande problem:11
• Känslocentrering
• Skepticism mot teologisk kunskap
• Auktoritärt ledarskap
• Upptagenhet av andlig krigföring
• Överbetoning på seger och framgång
• Undvikande av lidandets verklighet
• Församlingssplittring
• Individualism
• Överdriven inåtvändhet
Vi bör också tillägga att på senare tid har pingstkarismatisk tro blivit politiserad i olika delar av världen. En aktuell utveckling är att politiska ideologier och pingstkarismatisk tro i vissa sammanhang blir allt mer sammanflätade – särskilt märkbart i nordamerikansk kontext.12
Det hade varit fantastiskt om vi kunde säga att problemen tillhör historien och att de var barnsjukdomar som vi har lagt bakom oss. Om vi ska vara ärliga finns de flesta av problemen kvar i olika grader, även om mycket gott också har hänt. Vissa troende har upplevt problemen så smärtsamma att de, som jag tidigare nämnt, sökt sig till andra kristna traditioner. Några beskriver sig själva till och med som ”post–pingstkarismatiker” för att betona att de har gått vidare.
Upplevelser av Andens karismatiska gåvor gör inte att vi automatiskt växer i vår vandring med Jesus och fördjupas i tron. Vi ser detta i Paulus brev till de troende i Korint. Församlingen saknade ”inte någon nådegåva” samtidigt som de var ”spädbarn i Kristus” (1 Kor 1:7; 3:1). Efter att i flera kapitel behandlat de karismatiska gåvorna, och särskilt tungotalet, ger aposteln följande uppmaning:
Var inte barn till förståndet. Nej, var barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet.
(1 Kor 14:20)
Denna uppmaning till andlig tillväxt är angeläget att alla vi pingstkarismatiker lyssnar till, särskilt när det gäller det karismatiska livet.
Tom Smail var en viktig teologisk röst inom den karismatiska väckelsen i Storbritannien. Han sa att pingstkarismatiker, efter att ha upplevt förnyelse i Anden, också behöver nå en mognad i Anden.13 Jag tycker han har helt rätt. Min förhoppning är att denna bok blir ett steg i den riktningen vad gäller läran om helande.
Profetisk kritik
Vi behöver en teologi om helande som göder förväntan på Andens närvaro och kraft samtidigt som vi inte undviker problemen. Pingstkarismatisk teologi och praktik har brister. Men tyvärr erbjuder kritikerna sällan något bättre alternativ. Det är önskvärt att den som kritiserar också tar ett ansvar för att peka ut en väg framåt, men det har kyrkan ibland varit dålig på.
Både Jesus och Gamla testamentets profeter lär oss att det sant profetiska handlar om att kritisera och inspirera på samma gång. En profet pekar ut vad som är fel samtidigt som profeten också skapar energi framåt till ett bättre alternativ, en ny början.14 Att kritisera och entusiasmera är inte enkelt. Det kräver att vi gör oss beroende av profetians Ande (Upp 19:10).
Min bön är att denna bok ska vara profetisk och inspirera till en biblisk och sund teologi om helande. Jag vill visa att pingstkarismatisk tro kan mogna och behålla förväntan på Andens verk. Svaret på skev pingstkarismatisk teologi och praktik är inte i mina ögon att vi byter tradition, utan att vi söker växa i våra tolkningar av Bibeln och i reflektionen över våra erfarenheter.
Mitt mål är inte en allmän teologi om kristen tro, ondska, lidande och hur man kan försöka tänka om Gud mitt i allt.
Att reflektera över den typen av frågor – som ofta beskrivs med termen ”teodicé” – är viktigt, men skrivs bättre av någon annan.15 Här fokuserar jag på helande och lidande i en pingstkarismatisk världsbild.
Varför alla berättelser?
I mina utläggningar utgår jag från personliga upplevelser, min forskning och från det jag hört när jag rört mig inom den globala pingstkarismatiken. Min erfarenhet är visserligen begränsad, men jag väljer ändå att utgå från den, eftersom jag är övertygad om att personliga erfarenheter har större tyngd.
När jag återger människors livsberättelser har jag valt att byta ut namnet på personerna av integritetsskäl. Av samma anledning har jag också så långt som möjligt fått personernas tillåtelse i de fall där informationen inte redan varit offentlig. Man kan undra varför berättelser får en central plats. Främst för att pingstkarismatisk tro bärs upp av personliga vittnesbörd, där troende delar med sig av bönesvar och möten med Jesus. Vittnesbörd är mer än illustrationer eller intressanta livsöden. De uttrycker den pingstkarismatiska världsbilden och formar de glasögon genom vilka vi ser på tillvaron. Särskilt viktiga är erfarenheter om hur Jesus botat sjuka och gjort andra mirakler. Men berättelser om besvikelser och uteblivna mirakler behöver också få utrymme.
Teologen Paul Alexander skriver om vad som gör den pingstkarismatiska tron attraktiv och varför den har blivit världens snabbast växande andliga rörelse. Han lyfter fram hur viktigt helande är men också tystnaden som uppstår när mirakler inte sker. Paul Alexander delar en personlig erfarenhet som illustrerar detta problem. Under en släktträff med fyra generationer pingstkarismatiker lyssnade han till den ena berättelsen om mirakler efter den andra. Till slut spelade han djävulens advokat och frågade om exempel då böner om helande inte besvarats. Hans fråga möttes av en stunds tystnad, som sedan avbröts när hans morfar fortsatte att återge fler berättelser om mirakulösa helanden. Paul Alexander kommenterar:
Det tysta svaret på min fråga om varför vissa helanden uteblir är lika avslöjande som helandeberättelserna: Pingstkarismatiker berättar vanligtvis inte om de gånger deras böner blir obesvarade och mirakel inte inträffar. De gör ofta precis vad min morfar gjorde. De fyller tystnaden med ännu fler inspirerande berättelser om mirakler.16
Jag vill inte upprepa morfaderns misstag och tänka att fler exempel på helandets triumfer ger svaret på alla tårar. Även om segerrapporter är viktiga och får en hel del utrymme i boken, så kommer jag även att väva in berättelser som utmanar oss med de svåra frågorna.
Varför alla teologer?
”Jag skriver inte för akademiker. De kan ta hand om sig själva.”17
Citatet kommer från en brittisk teolog och bibelöversättare som insåg att det främst är ”vanliga” troende som behöver välgrundade bibliska insikter för att fördjupa sin tro. Hans målsättning inspirerar mig. Pingstkarismatiska teologer har skrivit fram många viktiga sanningar som kan berika vår vandring med Jesus. När jag läser deras omfattande och ibland komplexa verk hittar jag ofta pärlor – insikter jag önskar att fler än vi akademiker fick ta del av. Här vill jag lyfta fram några av dessa och göra insikterna levande genom personliga berättelser.
Många pingstkarismatiker jag möter längtar efter något mer än andlig mjölk – de vill ha teologiskt ”kött” (1 Kor 3:2).
De är trötta på predikningar som bara säger vad man ska tro, utan att ge ett tydligt varför. Min ambition är att visa varför tron på helande är central och varför vi kan hålla fast vid förväntan – även när ett helandemirakel har uteblivit.
Vissa läsare kanske suckar över alla namn på teologer som jag lyfter fram. Min avsikt är att introducera läsaren till viktiga internationella pingstkarismatiska röster som många nog annars aldrig skulle höra talas om. Jag har valt teologerna med omsorg och tar in särskilt de som inte bara studerar teologi utan också lever ut det pingstkarismatiska livet. Vissa har ägnat en stor del av sina liv åt att studera helande i Bibeln och det vore dumt att inte lyssna till vad de har lärt sig.
De flesta teologerna verkar inom en bred pingstkarismatisk
världsbild. (När jag hänvisar till teologer som finns inom andra traditioner gör jag det tydligt). Det finns mycket bra material ”där ute” som inte ska stanna bland oss som forskar. Slutnoterna och källförteckningen i slutet av boken visar litteraturen jag använt. Förhoppningsvis väcker någon teolog jag nämner läsarens nyfikenhet och inspirerar till vidare läsning. Fördjupning är vägen till mognad.
Varför alla citat?
Man kanske kan tycka att citat är onödiga och visar på brister hos författaren (alltså mig). Jag tänkte tidigare när jag läste texter likt denna boken, att om författaren hade vetat vad de pratat om skulle de inte behöva åberopa andra. Hänvisningar och citat var tecken på svaghet. Men med tiden har jag insett värdet av att bli inbjuden till att höra fler än en röst, särskilt när det gäller ett sådant känsligt och angeläget ämne som helande. Jag har också ofta blivit hjälpt av teologer och förkunnare som hänvisat till andra än sig själva i böcker och undervisning. När jag som ung gick bibelskola i USA och tog in undervisning om helande och tro, var mina lärare inte alltid transparenta med källorna till sina övertygelser. De talade som om deras ord var direkt från Bibeln. Vår uppgift som studenter var att ta emot och vi blev inte inbjudna att tänka själva. Många av lärarna, som visserligen var fromma och välmenande, gav också intrycket av att de själva var upphovet till alla insikter. Att så inte var fallet upptäckte jag senare i mina studier. Det som presenterades som biblisk sanning var bara en av flera möjliga pingstkarismatiska tolkningar, för lärarna hade själva utgått från olika källor och gjort teologiska val.
Jag bestämde mig för att när jag undervisar ska jag vara öppen med mina källor och de tolkningsval jag gör. Det mesta av vad vi vet har vi lärt oss av andra, medvetet eller omedvetet
har vi absorberat kunskap som vi sedan konstruerar på olika sätt och förmedlar vidare. Därför är det bättre att vara tydlig med var man inhämtat kunskaperna. Det är inte möjligt i en predikan men i en bok som denna är det viktigt. Jag hoppas det uppmuntrar till eftertanke och att läsaren blir utrustad att själv avgöra vad de tror är den bättre tolkningen. Vi formar inte våra teologiska synsätt i ett vakuum. Att växa i tron innebär att ta ansvar för våra övertygelser och bli medvetna om var lärorna som vi har tagit till oss kommer ifrån. Därför väljer jag att visa vilka teologer och tänkare som jag har inspirerats av och vill vara tydlig med källorna till mina tankar.
Till oss som är sjuka
Det är en sak att som frisk undervisa om vad Bibeln säger om helande och be för människor som är sjuka. Under nästan hela mitt liv har jag mått bra och därför stått utanför den grupp som jag vill betjäna. Men under det här bokprojektet (ungefär i mitten av kapitel 3) blev jag tvungen att byta grupp. När jag skriver på slutversionen är jag under utredning för att utesluta hjärtsjukdom och det är oklart vad som drabbat mig. Jag har under tre månader inte fått köra bil och känt mig begränsad i ork och kapacitet. Det är en speciell upplevelse, minst sagt, att sitta i en sjuksäng på akuten eller i väntsalen inför provtagning och skriva en bok om helande.
I början av det här bokprojektet tänkte jag att den primära målgruppen var ”de som är sjuka”, men under arbetets gång har min egen hälsa lett till att jag nu vänder mig till ”oss som är sjuka” – i full tillförsikt om att Jesus är ”uppståndelsen och livet”. Bibelns budskap om helande har fått en helt annan relevans för mig och jag har behövt omsätta det jag skriver om i praktiken. För mig har frukten blivit mycket god. (Om du är nyfiken på att höra hur allt har gått kan du läsa efterordet redan nu).
Sammanfattning
Pingstkarismatisk tro erbjuder en världsbild fylld av förväntan på Andens kraft, men som också är sårbar inför lidandets verklighet. Förväntan på Guds övernaturliga ingripanden kan vara både en källa till hopp och orsaka djupa besvikelser när bönesvar uteblir. Det är en komplex relation mellan tro, helande och lidande. Vi behöver en mogen teologi som kan hantera både tårar och triumfer, som värdesätter Andens karismatiska kraft men som också ger vägledning och styrka vid motgångar.
I kommande kapitel ska vi fördjupa oss i en biblisk teologi om helande som räknar med att möta Jesus i Andens kraft. Jag kommer att utforska hur vi kan behålla en sund förväntan på Guds mirakulösa ingripanden samtidigt som jag presenterar resurser för att möta sjukdom och besvikelse. Målet är en fördjupad tro som varken förnekar lidandets verklighet eller överger hoppet om Jesus helande kraft. Vi börjar i helandets triumfer.
Z
REFLEKTIONSFRÅGOR
• Vad har du för erfarenheter av helande?
• Fundera över din världsbild i relation till öppenheten för den helige Ande. Är möten med Jesus i Andens kraft något du förväntar dig? Varför eller varför inte?
• Vad tänker du om problemen inom pingstkarismatisk tro som tas upp i kapitlet? Är det något problem som känns extra relevant utifrån dina erfarenheter?