Roten som bär dig - titta i boken

Förord En av många svårigheter med att skriva en bok om Israel är att ämnet är så komplext. Vem jag än lyssnar till eller talar med har denne gjort ett personligt ställningstagande.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Förutom att var och en av oss utgår från sig själv och ömmar för sina egna tankar är vår kunskap begränsad. Jag minns så väl när jag ”tvingades” ta ställning för judar att jag per automatik blev mot araber. Hur kunde det bli så? Det räcker med att nämna namnet Israel så reagerar folk runtomkring på olika sätt. Ofta har det att göra med politiska ståndpunkter. Alla röstar som bekant inte på samma parti.

Det går att närma sig Israel ur en mängd olika perspektiv. Många nalkas ämnet med ett historiskt perspektiv och andra med ett politiskt. Somliga studerar krigen, upproren eller gränsdragningarna. Andra intresserar sig mest för den framväxande kulturen. Några talar om Nobelpristagarna och andra om Schlagerfestivalen. Det är som om var och en av oss har sina intressen av Israel.

När jag talar om Israel i den här boken är det ur ett bibelteologiskt perspektiv. Bibeln är för mig en helig skrift.

Jag läser den dagligen, fördjupar mig regelbundet i olika bibelböcker och finner tröst, lärdomar, förmaningar och varningar för mitt eget liv. Israel intar en särställning i 7

bibeln och den som läser sin bibel kan inte undgå ämnet.

Varje bibelläsare formar, medvetet eller omedvetet, en teologi om Guds Israel. Jag menar att du i Första Moseboken läser om Gud och om hur han utväljer och kallar Abram att bli ett stort folk. Sedan får du i Andra Moseboken läsa om hur folket växer upp och hur det beter sig. Läsningen påverkar dig och du drar slutsatser.

De tolkningar vi gör kan leda oss på olika vägar. Några intresserar sig just för utkorelsen och andra för ändens tid. När du läst igenom hela bibeln försöker du kanske skaffa dig en översikt.

Det är tänkt att kyrkans undervisning ska hjälpa oss att lära känna Gud och hans frälsningsverk, men undervisning om Israels ställning i bibeln är sällsynt och undervisning om Israel i ändens tid är sällsynt i våra läroböcker. Det är inte märkligt eftersom det judiska folket mer eller mindre försvann ur kyrkans historia redan på 300-talet. När predikanter och bibellärare idag delar med sig av sina insikter kan det spreta rejält. På samma gång försöker en stor del av kristenheten finna lösningen i en postmodernistisk så kallad två-vägs-teologi.

Den här boken är starkt begränsad på samma gång som den vill vara översiktlig. Min tanke är att visa på Israels ställning i Nya testamentet. Det går inte att bara förpassa Israel till vad vi kallar Gamla testamentet (GT).

8

Israel är Guds redskap personifierat i Jesus Kristus. Det blir enligt min mening särskilt tydligt i Evangelium enligt Matteus (Matt) och Romarbrevet (Rom).

Jag kan inte minnas att jag någonsin hört någon bibellärare måla en helhetsbild av Israels ställning i bibeln. När jag nu själv har gjort ett försök förstår jag varför. Det blev nödvändigt med kraftiga inskränkningar. Det måste bli så, men jag vill att också du som läsare har hört det från mig.

Jag är väl medveten om problemet, men hoppas och vill ändå tro att boken ska bli till hjälp, glädje och välsignelse.

Håkan Sunnliden Värnamo, första advent 2020

9

10

I. BAKGRUND Under hösten 1972 hade det brutit ut en riktig väckelse på Fjellstedtska skolan i Uppsala där jag studerade. Tidigare elever hade mött Jesusfolket, hört vittnesbördet om Jesus och återkommit till skolan för att berätta. Efter bara några besök hade praktiskt taget alla elever fått del av budskapet.

Ett antal kom till kristen tro och ännu fler döptes i den helige Ande. Det brann en eld i våra hjärtan och när det blev tal om att göra en skolresa fanns ingen tvekan. Vi ville resa till Israel!

Fjellstedtska skolan var sedan mer än hundra år tillbaka i tiden en skola för blivande präster. Grundaren, prästen och missionären Peter Fjellstedt hade vuxit upp i ett mycket fattigt hem i norra Värmland och förutsättningarna för fortsatta studier efter folkskolan var små.

Han lyckades ändå läsa och bli vigd till präst i Svenska kyrkan. Under sin studietid i Lund upplevde han en stark väckelse som befäste hans kallelse som missionär.

Han verkade efter sin prästvigning 1828 i Indien och senare reste han som förkunnare framför allt i Schweiz, Tyskland och Frankrike innan han återvände till Sverige 1843. Fjellstedt har gått till historien som en av de främsta förkämparna för kristen mission.

Fjellstedtska skolan grundades 1859 och Fjellstedt 11

levde sina sista år på skolan som fortfarande står kvar i centrala Uppsala, vid Fyrisån. Han dog den 4 januari 1881 och hans tre sista ord var: ”Nåd – liv – salighet”!

Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Fjellstedt fick bli till stor välsignelse för skaror av präster inom Svenska kyrkan. Han var en gudabenådad bibellärare och skrev en bibelteologisk kommentar till hela bibeln. Den kom ut i tre volymer och trycktes i nio upplagor fram till år 1919. Till min glädje har jag ett exemplar av den i min bokhylla.

Min första resa till Israel Vi som under åren 1970–1973 gick helklassisk linje på Fjellstedtska började studera hebreiska i årskurs två. Det gjorde att det var väl motiverat för oss att få besöka Israel.

Hebreiska är ett semitiskt språk och svårt att lära sig för modern svensk skolungdom. Alfabetet består av 22 konsonanter och texten löper från höger till vänster. Vi hade dessutom studerat biblisk hebreiska som i och för sig har många likheter med den moderna hebreiskan. Biblisk hebreiska upphörde som talspråk runt 3-400 e Kr, men har hela tiden funnits kvar i Skriften och i den judiska gudstjänsten. Under senare delen av 1800-talet återupplivades språket och är sedan staten Israels grundande det officiella språket.

12

Skolresan, våren 1973, var min första resa till Israel.

Vår lärare, senare professorn, Magnus Ottosson (1929– 2016) var också en god arkeolog. Han tog oss med till diverse utgrävningar, men det var knappast där vi hade vårt främsta intresse. Vi ville se de heliga platserna.

Det är nästan femtio år sedan jag första gången kom till Israel. Mitt starkaste minne från den resan är nog den ofattbara känslan att gå ut ur flygplanet för att sätta foten på helig mark. Det märkliga är att den känslan dröjt sig kvar också under senare resor.

Mitt intresse för Israel har alltid varit självklart. Det bottnar i min bibelläsning. Som barn hörde jag berättelserna om de tre patriarkerna, Abraham, Isak och Jakob.

Jag hörde om Moses och den brinnande busken, om lagtavlorna och om landet som flöt av mjölk och honung.

När jag sedan som ung tonåring lärde känna Jesus började jag läsa bibeln på egen hand. Till en början läste jag Nya testamentet, men eftersom jag älskade att forska i texterna fick jag ideligen gå tillbaka till Gamla testamentet.

Det var bara en tidsfråga innan jag och mina kamrater ställdes mot väggen: ”Är du ’pro-israel’ eller ’pro-arab’?”

Det gick inte att komma undan frågan inför den stundande skolresan till Israel. På gågatan i Uppsala rörde sig olika Palestinagrupper med sina insamlingsbössor och traktater. Också i skolans korridorer kunde diskussionens 13

vågor gå höga. Ingen av oss var särskilt insatt i vad som hände i Mellanöstern, men alla skulle ändå ta ställning för eller emot. Det var en fråga om tycke.

Staten Israel fyllde 25 år det år vi landade på Tel Avivs flygplats. Landet förberedde sitt firande med flaggor, pompa och ståt. Vi missade ändå mycket av detta då vi var inbokade på ett arabiskt hotell i östra Jerusalem.

Sängarna höll inte svensk standard. Maten var dålig och de flesta av oss blev magsjuka. Alla kunde inte vara med på alla utflykter.

Att studera Israel Israel är unikt på flera sätt. Landremsan utgörs av ett mindre avsnitt av den märkligaste och största gravsänkan på hela jordklotet. Den börjar i Syrien, fortsätter genom Libanon och Jordandalen, genom jordens lägst belägna sjö ner till Akabaviken vid Röda havet genom Östafrika till Tanganyika. Fördjupningssprickan har gett Israel ett unikt klimat. Landet har ett medelhavsklimat med varma, torra somrar och svala, regniga vintrar – egentligen bara två årstider – men det växlar beroende på var i landet man befinner sig. De höga bergen i norr kan vara snöklädda och turisterna kan åka skidor samtidigt som andra turister värmer sig gott i Eilat.

Djur- och växtlivet har utvecklats på ett förunderligt 14

sätt. Växter från olika delar av världen har samlats i Israel och landet har cirka tretusen olika växtarter. Det är mer än det dubbla jämfört med de flesta andra länder.

Många flyttfåglar flyger över Israel därför att vindarna är behagliga.

Och ändå är det landets historia som fascinerar mig mest. Abram kallades till Kanaans land av Herren själv.

Till en början bodde Abram här som gäst och främling, men han fick löften om, väntade på och längtade till ett bättre land.

Mina första kunskaper om landet Israel fick jag från bibeln. Det går att lära sig en hel del om Israel bara genom att läsa bibeln. När jag i mitten av 1970-talet började läsa teologi sattes läsningen in i ett större sammanhang. Israel var under antiken ett land man passerade igenom. De riktigt stora makterna norr och söder om Israel färdades med sina karavaner genom landet. Emellanåt drabbade de samman i krig på Israels slätter. Israel var med andra ord omgivet av andra kulturer som var långt mäktigare.

Landet var understundom som en smältdegel, särskilt under den så kallade intertestamentala tiden, men lyckades ändå bevara och utveckla den egna identiteten.

Vid Uppsala universitet pågick under mina studieår häftiga diskussioner om hur man skulle betrakta bibeln, hur man skulle läsa och tolka den. De kritiska frågorna 15

dominerade fullständigt, men ur dessa lärde jag mig förstå att man kan närma sig bibeln med olika perspektiv. Det var så viktiga insikter att jag skriver om dem i kapitel IV. Den viktigaste konklusionen var nog den att bibeln är väl förankrad som helig skrift. Den historisk-kritiska forskningen som varit och är förhärskande har ganska lite att tillföra tron.

När jag i mitten av 1980-talet fick vara med om ännu en väckelse, i Hjälmseryd, och dessutom lärde känna prästen och kollegan Göran Larsson och dennes undervisning, fördjupades mina insikter. Göran Larsson disputerade vid Lunds universitet 1980 på en avhandling om den Stora försoningsdagen. Han anställdes sedan av Svenska kyrkan som direktor vid Svenska teologiska institutet i Jerusalem där han levde i och med en judisk-kristen dialog. Han bor fortfarande kvar i Jerusalem, men reser över stora delar av världen för att bland annat berätta om den religionsdialog som förs mellan judar och kristna.

Det judiska perspektivet fick särskilt betydelse för mig när jag fördjupade mig i Evangelium enligt Matteus, Galaterbrevet och Romarbrevet. I den här boken försöker jag redovisa de viktigaste insikterna. Under mina år som anställd i Värnamo pastorat (1998–2016) höll jag regelbundet och under lång tid bibelförklaringar i kyrkan. Den grundläggande tanken var då att läsa Nya 16

testamentet kronologiskt för att se hur den judiska sekt som bekände Jesus som sin Messias utvecklades till en renodlad kristen kyrka.

Jesu Kristi lära är återgiven i evangelierna och komprimerad i den så kallade Bergspredikan. Den äldsta kristna undervisningen växte sedan fram i församlingen i Jerusalem som uteslutande bestod av tusentals judar.

Jakobs brev är, enligt min mening, typexemplet på den undervisningen, inte Paulus. Paulus hade en annan målgrupp, nämligen hedningarna.

Parallellt med den mer teologiska forskningen har jag varit i kontakt med olika mer Israel-vänliga grupperingar. Sedan slutet av 1800-talet fanns i Sverige något som kallade för Föreningen för Israelsmission. År 1934 ändrade den namn till Svenska Israelsmissionen och hade som uppgift att omvända judar till kristendomen. Det var föreningen som grundade Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1950. 1957 upplöstes föreningen och Svenska kyrkan tog över institutet som fick en annan inriktning.

Parallellt med den nu nerlagda Israelsmissionen har det funnits en frikyrklig gren. Idag är den mest framträdande i Föreningen Israels vänner. Föreningen ser som sin uppgift att bekämpa antisemitism och att på olika sätt stödja Israel. På föreningens konferenser undervisas ofta om det profetiska Israel och om Israel i ändens tid.

17

År 1980 bildades den svenska avdelningen av International Christian Embassy Jerusalem (ICEJ). Och eftersom min gode vän Per-Inge Storm, nu hemma hos Herren, var dess förste ledare i Sverige fick jag en del med ICEJ att göra. Under Storms tid var det, förutom bibelundervisning, främst arbetet med att få judar till Israel och svenskar att fira Lövhyddohögtiden som stod i centrum.

Idag handlar det inte så mycket om att försöka omvända judar som att på olika sätt stödja det judiska folket i sin kamp för överlevnad. Även om mitt huvudintresse har ett bibliskt perspektiv är det oundvikligt att bli politisk. Med ett mer judiskt sätt att se på saken går de båda perspektiven inte att skilja åt.

Därför måste jag åtminstone i någon mån beröra också det politiska perspektivet.

När jag idag tänker tillbaka på den första resan är det kanske minnet av det politiska uppvaknandet som är starkast.

Ett politiskt uppvaknande Det palestinska området bestod tidigare av ett ganska stort landområde som omfattade nuvarande Israel och Jordanien, samt delar av Syrien, Irak och Saudiarabien. I mer än 600 år sorterade detta område under det ottomanska, med andra ord under det turkiska, väldet.

18

Så utbröt det första världskriget 1914. Kriget nådde också detta område. De allierade, det vill säga England, Frankrike och Ryssland gjorde vad de kunde under kriget för att krossa turkarnas imperium.

På grund av en utbredd antisemitism i Europa och på grund av den så kallade sionismens födelse och framväxt flydde och flyttade judar redan i slutet av 1800-talet till det som skulle bli Israel.

Engelsmännen meddelade 1917 i en särskild deklaration att de gärna såg en framtida judisk stat. Deklarationen undertecknades av den brittiske utrikesministern Artur James Balfour och uppkallades efter honom, Balfour­deklarationen. När kriget tog slut 1918, och det ottomanska riket var krossat, fick så England i uppdrag att förvalta området.

Men i krigets spänningar mellan Turkiet och England involverades också arabstaterna och det visade sig att utvecklingen fram till och efter andra världskriget inte var entydig. De inblandade lurpassade på varandra, kompromissade och svek sina löften. Engelsmännen var rädda för att stöta sig med araberna då man hade intresse av oljan och läget kring Suezkanalen var mycket känsligt.

Man förde därför en eftergiftspolitik gentemot araberna.

När andra världskriget bröt ut gick milliontals judar under i de tyska förintelselägren samtidigt som många 19

kämpade i den engelska krigsmakten. Den judiska flykten till det blivande Israel tog fart, men eftersom engelsmännen förhandlade med araberna medverkade de också till att begränsa invandringen till Israel. Engelsmännen med sitt gamla kolonialtänkande försökte lösa frågan ”von oben”, utan hänsyn till den inhemska befolkningen. Vid den här tiden bodde flera olika folk i landet, både judar och araber.

När sedan andra världskriget var slut behandlade FN:s generalförsamling frågan om det väldiga landområdets öde, föreslog och beslutade år 1947 att det skulle delas i en judisk stat och en arabisk som skulle kallas Palestina.

Judarna skulle få området väster om Jordan och araberna området öster om floden. Många araber valde i enlighet med FN:s beslut att lämna Israel, men många stannade kvar. De som lämnade benämndes aldrig som palestinier.

Det landet existerade inte utan de kallades jordanier. De som lämnade fick senare, också det genom ett FN beslut, flyktingstatus och först då började de kallas palestinier.

Det blev aldrig någon palestinsk stat. I stället började man ta hänsyn till hur folk faktiskt bodde i Israel. Det är förklaringen till den underliga gränsdragningen, se kartan på nästa sida. Kartan visar att det föreslagna Israel består av tre mer eller mindre separata områden. Jerusalem skulle tills vidare administreras av FN. 20

21

Gränserna har sedan dess ändrats åtskilliga gånger. Stridigheterna har fortsatt och inte mycket talar för närvarande för en beständig fred i området även om Israel nu lyckats erhålla fred med några arabländer. Israels status är fortfarande ifrågasatt och flera arabländer och terrororganisationer hotar ständigt landets självständighet.

Fram till 1947 hade Storbritannien svarat för säkerheten. Proklamationen av den nya staten skedde i Tel Aviv den 14 maj eftersom den 15 maj var en lördag och man inte ville vanhelga sabbaten genom att utropa staten på en sabbat. Men sabbatsdagen var inte helig för arabstaterna. Tvärtom, det var en lämplig dag att anfalla på och att försöka tillintetgöra den nya staten.

Det kan inte hjälpas att jag tänker på vad profeten Hesekiel (Hes) skrev tusentals år tidigare: När du föddes skar ingen av din navelsträng, du blev inte tvättad ren med vatten och inte heller ingniden med salt och lindad. Ingen såg på dig med så mycket medlidande att han ville göra något sådant med dig eller förbarma sig över dig, utan man kastade ut dig på öppna fältet. Så frånstötande var du den dag du föddes. När jag gick förbi och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva”. hes 16:4ff 22

När sabbaten gick ut visade det sig att Israel kunde försvara sig. Det lyckades inte bara säkerställa de gränser FN beslutat om utan också utvidga delar av Galileen.

Arabstaternas militär kunde inte mäta sig med Israels. Det var egentligen bara Transjordanien som hade en lika modern militärmakt som Israel. De båda länderna stred intensivt om Jerusalem. FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, mördades i september 1948 av judiska fanatiker, men ingen av attentatsmännen dömdes. Det var ju krig.

När FN lyckades få till en fredskonferens på Rhodos 1949 pausades kriget. Motsättningarna var så starka att ingen fred kunde nås, men väl ett vapenstillestånd. Israel och Transjordanien, som nu ändrade sitt namn till Jordanien, fick behålla de områden de för stunden härskade över, se kartan ovan. År 1956 och 1967 utkämpades ytterligare två krig.

Det första var den så kallade Sinaioperationen. Israel var hårt trängt av Egypten. Landets diktator Nasser hade förstatligat Suezkanalen och förbjudit inte bara israeliska fartyg att passera utan också all annan sjöfart. Den enda öppna vägen var nu den genom Akabaviken, men Nasser lyckades stänga även den, samtidigt som alla arabstaterna inledde en handelsblockad mot Israel. Landet var hotat.

Om Jordanien anfallit Israel på nytt hade de mycket väl 23

kunnat dela landet i två delar eftersom det på det smalaste stället inte var mer än två mil. Bättre förekomma än förekommas, resonerade den israeliska militären och intog hela Sinaihalvön. Tilltaget betraktades av israelerna inte som ett krig utan som en operation för att få andrum.

Den historiska utvecklingen var i stort sett okänd för mig när jag första gången kom till Israel. Jag var inte född när staten Israel utropades och jag var femton år när Sinaioperationen utfördes. Jag minns den, men det var annat som intresserade mig vid den tiden. Det var därför med viss förvåning jag i Uppsala stötte på människor som hade en helt annan förståelse av Israel än jag. Jag hade till exempel varit ovetande om att 25 arabisktalande länder hade bildat Arabförbundet och att en palestinsk befrielseorganisation (PLO) kommit till stånd år 1964 med mål att återerövra det landområde som den 15 maj 1948 blev staten Israel.

Det tredje kriget kallas för ”sexdagarskriget” och utkämpades 5–10 juni 1967. Sinai-operationen hade gett Israel rådrum, men inte förändrat någonting i sak. Arabiska trupper stod fullt stridsberedda vid alla Israels gränser.

Samtliga arabstater, inklusive Algeriet och Marocko, hade ett befolkningsunderlag på 100 miljoner medan Israel beboddes av 2,5 miljoner invånare. Arabstaterna hade närmare en halv miljon soldater mot Israels 260 000.

24

De hade 2 200 stridsvagnar och Israel 800. Arabstaterna hade 810 stridsflygplan och Israel 300. En enkel analys visade att Israel inte hade en chans att överleva. Men det var andra faktorer som avgjorde. Israel kämpade för sitt liv. Soldaterna var starkt motiverade, skickliggjorda och vana att lyda sina befäl.

Det skulle leda alltför långt om jag fördjupade mig i kriget, men redan efter sex dagar stod Israel som segrare.

Då hade Israel intagit Golanhöjderna, Jerusalem, Gazaremsan och Västbanken. Efter kriget har Israel annekterat Golanhöjderna och Jerusalem. Gazaremsan utrymdes 2007, men blockeras av Israel. Västbanken betraktas fortfarande som ockuperad eftersom Israel ännu inte har annekterat området.

Israel har ställts inför den gamla sanningen att det är en sak att vinna ett krig, men en annan och svårare sak att vinna en fred. Kartan på följande sida visar gränserna efter sexdagarskriget 1967.

25

26

År 1969 blev Yassir Arafat ny ordförande för den palestinska befrielseorganisationen. PLO beslutade sig för att inte längre förlita sig på arabländernas löften att besegra Israel utan i stället själva ta ansvar för fortsättningen. Det uppstod flera olika terrorgrupper under Arafats ledning.

En av de mer kända gick under namnet Svarta september.

Den blev mest känd för aktionen vid de olympiska sommarspelen i München 1972 då åtta palestinska gerillamän stormade OS-byn, dödade två israeliska idrottsmän och tog nio som gisslan. Palestinierna lyckades få med sig gisslan in i en helikopter. Spelen avbröts och den tyska militären och polisen förhandlade med terroristerna utan att lyckas. I stället inleddes ett fritagningsförsök som misslyckades kapitalt. När tyskarna öppnade eld avrättade terroristerna de nio israelerna och sprängde sedan helikoptern i luften. Fem av terroristerna och en tysk polis dog i den efterföljande eldstriden.

På natten beslutade Internationella Olympiska kommittén att ändå fortsätta spelen. Sverige fick flera medaljer och många av oss minns hur simmaren Gunnar Larsson tog två guldmedaljer, den debuterande simhopperskan Ulrika Knape lade också beslag på en guldmedalj liksom pistolskytten Ragnar Skanåker. Det är inte långt mellan sorg och glädje.

Det finns fortfarande mycket att säga om och ta ställ27

ning för eller emot när det gäller situationen i Mellanöstern. Situationen är lika spänd idag som då. Israel ligger fortfarande i krig med flera arabstater även om de också slutit fredsavtal med Egypten och Jordanien. Och alldeles nyligen med Förenade Arabemiraten och Bahrain. Nu ryktas det om fredssamtal med Libanon.

Min kärlek till Israel grundar sig i kärleken till Israels Gud och mitt bibelläsande. Det betyder att jag härmed lämnar det politiska perspektivet och i istället tar mig an det bibliska perspektivet.

28