Kapitel 1 Känslan av overklighet låg som ett heltäckande filter över de
två kistorna, nedsänkta i vinterfrusen mark. Det polerade träet glänste under skarp februarisol, som ett trots mot den överhängande sorgen. Isabelle kramade hårdare om sin skrynkliga pappersnäsduk, den hon stoppat ner i jackfickan som en försäkring men ännu inte använt. Ansvar och förpliktelser hindrade henne att ge efter för ett tårdränkt sammanbrott. Till höger om henne grät Stephanie med ljudliga snyftningar. De kom ut i en hackig rytm, som om hon hade svårt att dra in luft mellan dem. I ögonvrån, på vänster sida, såg Isabelle tysta tårar rinna längs kinderna på Amanda. Systrarnas smärta letade sig in i henne där den blandades med hennes egen tills hon var övertygad om att lungorna inte skulle kunna bära den brännande känslan längre. Pastorn avslutade bönen med ett stadigt amen, höjde blicken till Isabelle och nickade ordlöst mot henne. Gesten fick henne att svälja ner gråten som hotat att tränga ut. Hon hade en uppgift. Det fanns alltid en uppgift. Som den första av döttrarna gick hon fram till sin mammas grav och stannade till vid kanten. ”Farväl, mamma.” Hon uttalade orden tydligt, som om hen5
nes strupe inte var sammansnörd och hennes knän inte redo att vika sig under henne. ”Vila i frid.” Hon släppte ner den första av de två handbuketterna hon gripit hårt i vänster hand sedan de lämnat kyrkan. Den landade tyst på kistans lock. Stephanies snyftningar fyllde den kalla luften när Isabelle tog två steg bort till nästa gravöppning. Där upprepade hon proceduren vid sin pappas kista medan begravningsgästerna såg på. Någon i den svartklädda samlingen tryckte en näsduk mot kinden och någon annan andades en djup suck, det enda ljud som kunde uttrycka det tragiska i situationen. Sandra och Martin Ros, 48 och 50 år gamla, hade bara hunnit leva halva sitt liv. De borde ägna sig åt husrenoveringar, helgutflykter, umgänge med sina vuxna döttrar och drömmar om barnbarn. Inte ligga i var sin kista, dekorerade med blomsterkransar från den lokala floristen. Isabelle pressade ihop näsduken i handen igen, tillräckligt hårt för att få knogarna att vitna. Hennes blick fann Stephanies rödgråtna ögon och hon nickade för att visa att det var systerns tur. Stephanie skakade på huvudet med armarna om sig själv. I det ögonblicket var Isabelle tacksam att hon hållit sig samlad under ceremonin. Vem skulle vara stark åt hennes systrar om inte hon var det? Med beslutsamma steg gick hon bort till Stephanie, lade armen om henne och kramade henne från sidan. Sedan använde hon samma arm för att leda sin fyra år yngre syster till graven där Stephanie öppnade en darrande hand för att släppa ner sin första ros. Medan Isabelle fortfarande höll om henne visade hon med sin fria hand att Amanda också skulle komma bort till dem. Hennes yngsta syster lydde ordlöst och lät sin blomma falla ner mot kistlocket som snart skulle täckas av fler. När de hade mumlat sina avsked lämnade de utrymme för resten av begravningssällskapet att göra samma sak. Isabelle intog position en bit bort från de öppna gravarna, lät6
tad över att alla blickar inte längre vilade på henne och systrarna. Men det var inte över än. Nästan hundrafemtio gäster hade dykt upp på begravningen, ett bevis på hur många människors liv deras föräldrar berört. Det innebar att det fanns gott om personer som ville få chansen att beklaga sorgen för de efterlevande döttrarna. När den första av dem klev fram – en äldre kvinna som spelat piano i kyrkan sedan Isabelle tultat runt i mittgången som barn – lyckades Isabelle ordna anletsdragen till ett blekt leende. Kvinnan omfamnade henne hårt och släppte sedan taget medan hon skakade på huvudet. ”Rossystrarna”, sa hon med ostadig röst. ”Jag är så ledsen för er skull.” Rossystrarna. Det var länge sedan Isabelle hört det namnet på sig själv och sina systrar. När de var små hade deras mamma roat sig med att klä dem i rosmönstrade kläder, som en anspelning på efternamnet. Någon hade uppfunnit smeknamnet som sedan fastnat för att bli kvar i många år. Åtminstone tills Isabelle känt sig för gammal för att klä sig likadant som de yngre syskonen och aktivt motarbetat namnet. Nu, när hon hörde smeknamnet från en av hennes föräldrars äldsta bekanta, skapade det en våg av minnen som kollapsade över henne. Minnen av en lycklig barndom, närvarande föräldrar och ett sammansvetsat systerskap. Ingen av de sakerna fanns kvar längre. Inte en enda. Det var ett faktum som gjorde att hon ville skrika rakt ut, falla ner på marken och dunka knytnävarna mot den frostvita gräsmattan. Istället lade hon en hand på kvinnans arm, tackade för att hon deltog i sorgen och ställde några frågor om hennes hälsa innan hon vände sig till nästa person som var redo att beklaga. Ett led hade bildats till platsen där hon och hennes systrar stod, några meter bortanför gravarna, och Isabelle tog dem alla i hand innan hon hälsade dem välkomna till fika i församlingsgården. 7
Även när ansiktena hos människorna framför henne flöt ihop till en grå, grumlig massa fortsatte hon hälsa på dem med stadiga handslag, fortsatte tacka dem för att de kommit. Ända tills ett ansikte i bakgrunden fick andan att kilas fast i halsen på henne, lika plötsligt som en tvär inbromsning. Det kunde inte vara … det var omöjligt … det var … Mannen näst på tur, en kusin till hennes pappa som hon inte träffat på många år, betraktade henne med en rynka mellan de grova ögonbrynen. ”Isabelle? Du ser blek ut.” ”Åh, jag …” Pulsen rusade under huden på henne. Ansiktet hon trott sig få syn på längre bort var inte där längre. Det hade varit ett misstag. Måste ha varit det. Hon var trött och tyngd av sorg och kunde inte lita på sina sinnen längre. ”Jag trodde att jag såg någon …” Hon tvingade fram ett leende mot släktingen, ett uttryck som kostade mer energi än hon hade. ”Det var inget. Stort tack för att du kom. Det finns fika i församlingsgården och …” Mannen lade en bred hand på hennes axel och först då mindes Isabelle att pappans kusin var läkare. Han hade något professionellt i blicken när han talade till henne med doktorsrösten. ”Du behöver ta en paus. Gå och sätt dig ner någonstans.” Omtänksamhet gjorde hans röst mjukare. ”Du har hållit ställningarna länge nog. Låt mig välkomna resten av gästerna till församlingsgården.” Isabelle hade kunnat falla ihop av lättnad. Istället nickade hon bara. ”Tack. Det var verkligen...” ”Gå och sätt dig nu.” Mannens yrkesmässiga ton var tillbaka igen. Isabelle lämnade platsen hon stått på och gick över det frusna gräset på kyrkogården utan ett mål för sina steg. Sätta sig? Var? De kalla bänkarna som fanns utspridda över området utanför kyrkan lockade inte och i församlingsgården hade folk redan börjat samlas. Kanske behövde hon inte sitta ner utan bara komma bort från andra människor en stund, från rollen som den perfekta värdinnan. 8
”Belle?” Den rösten. Det lät som … Men det kunde det inte vara. Långsamt, som om tilltalet skulle visa sig vara en hallucination om hon bara tog tillräckligt god tid på sig, vände hon sig om. Bara för att snubbla till av chocken. En hand sträckes snabbt ut för att stötta henne. ”Rör mig inte!” Isabelle ryckte undan sin arm och hittade balansen igen. Den unge mannen höll upp båda händerna för att visa att han inte skulle göra om det. ”Förlåt. Jag trodde att du var på väg att …” ”Vad gör du här?” Hennes andetag bildade små moln i den kalla luften medan hennes hjärta hamrade mot revbenen. Hans armar föll till sidorna. Som om han på allvar hade hoppats på en annan reaktion. Han hade blivit äldre, precis som hon. Hade klippt håret lite kortare och såg annorlunda ut i de svarta, propra begravningskläderna. I hennes minnen var han klädd i jeans med hål på knäna, en T-shirt med tryck och ett läderarmband om handleden. Men likheterna var fler än olikheterna. Han hade fortfarande samma blå ögon som en gång haft en nästan hypnotisk effekt på henne, samma höga kindben som kunnat väcka avundsjuka i Hollywood. Det var fortfarande samma Kevin som krossat hennes hjärta för att sedan trampa på bitarna på vägen ut för fem år sedan. Han svalde. ”Jag kände dem också, Belle. När jag hörde vad som hade hänt …” Han harklade sig och hon lade märke till att hans ögon blev blanka. ”Jag är så ledsen för din skull.” Isabelle sa inget. Istället lade hon armarna i kors och väntade på att han skulle svara på hennes fråga om varför han dykt upp oanmäld. Hon kunde känna sitt hjärta slå mot armen närmast bröstkorgen, genom kappan. Kevin var tyst några sekunder, som om han vägde orden. ”Det stod i annonsen att alla var välkomna till begravningen.” 9
Om hon hade vetat att han skulle läsa annonsen i lokaltidningen och ta det som en inbjudan skulle hon aldrig ha valt den formuleringen. Den här dagen var en av de tyngsta hon genomlevt, men den kunde inte mäta sig med den då han sårat henne mer än hon trott var möjligt. Hon väntade tills hon var övertygad om att rösten skulle bära innan hon talade igen. ”Jag trodde att jag var rätt tydlig när jag sa att jag aldrig ville se dig igen.” Han ryckte till, som om hon utdelat ett fysiskt slag. ”Det var så länge sedan. Jag trodde att …” Hans ord dog ut. Isabelle rätade på ryggen. Hon hade inte tid med det här. Det var dags att gå till församlingsgården där hon skulle hålla ett tal för gästerna, ett som skulle kräva all kraft hon hade. ”Jag vill att du går nu.” Hennes röst var kallare än den bitande vinden som omgav dem, men det fanns inget annat alternativ. Hon måste få honom att lämna platsen innan minnena tog över och bröt ner henne till det vrak hon inte hade råd att bli. Inte när det fanns människor som behövde henne. Kevin stirrade på henne. Sedan slöts hans ansikte, som om han reste upp samma skyddsmur som redan omgav henne på alla sidor. ”Som du vill. Jag ska gå. Men först måste jag berätta en sak som …” ”Nu.” Hon tryckte på det enda ordet. Muren omkring henne hade redan sprickor och om hon var tvungen att möta den sårade blicken i hans blå ögon länge till skulle den smulas ner till byggdamm. Hans käke spändes när hans läppar pressades samman. Kevin dröjde kvar framför henne i ytterligare några plågsamma sekunder innan han vände runt och gick därifrån. Isabelle såg efter honom, fastfrusen i samma position. Hon stod kvar där tills pulsen inte längre rusade och tårarna inte längre sved bakom ögonlocken. Först då började hon gå mot församlingsgården. Det var dags att hålla tal. 10
Kapitel 2 Isabelle hade träffat Kevin första gången under en stekande vär-
mebölja, sommaren efter studenten, för fem och ett halvt år sedan. Hon och hennes bästa vän från gymnasieklassen hade brett ut en rutig filt över de solvarma sandkornen på ortens mest välbesökta strand för att sedan lägga sig på mage, se ut över det glittrande vattnet och prata om vad de skulle göra till hösten. Isabelle väntade på besked från äldreboendet där hon sökt jobb och hennes vän hade nyss fått anställning i ett restaurangkök. Luften omkring dem doftade av solkräm, kyld läskedryck och förväntan. Det var i den stunden, medan de tryckt ner tårna i den finkorniga sanden och funderat över framtiden, som en vit boll studsat över marken för att slå emot Isabelles solbrända axel. Hon hade hoppat upp från filten, ryckt till sig volleybollen och gjort sig beredd att skälla ut ägaren. Men orden fastnade i strupen när hon mötte blicken hos killen som hörde ihop med bollen. Klädd i shorts och ett löst sittande linne drog han handen genom det fuktiga håret så att några droppar föll ner och gav henne ett leende som hade kunnat smälta isberg. ”Ledsen för det där. Gick det bra?” Isabelle nickade stumt och höll fram bollen. 11
Han tog emot den, kastade upp den i luften och fångade den skickligt innan han höll fram sin fria hand. ”Kevin. Och du heter?” ”Isabelle.” Efteråt hade hennes vän skrattat åt det klichéartade sättet Isabelle och Kevin träffats på. Hon hade påstått att deras första möte kunnat arrangeras av en manusförfattare för high schoolfilmer. Isabelle hade inte brytt sig om det. Att lära känna Kevin hade förändrat hennes liv, hade vänt uppochner på det på ett sätt hon aldrig väntat sig och hon älskade varenda minut av det. De starka känslorna hade kommit överraskande fort för dem båda. Kevin var impulsiv, rolig och spännande. Kanske till och med lite galen, men bara i ordets bästa bemärkelse. Han fick Isabelle att inse hur trött hon var på rollen som den ansvarstagande storasystern, den duktiga flickan som vuxit upp i kyrkan och alltid gjort allting rätt. Kevin hade lärt henne att leva. Han kunde göra oväntade saker när som helst, utan förvarning, och det gick aldrig att förutse hur det skulle sluta. Det fick Isabelle att känna det som om de befann sig i ett äventyr, ett som aldrig upphörde. Sommaren fylldes av adrenalin, spänning, pulshöjande kärlek och ett genomsyrande lyckorus. De hade suttit på en bänk på torget och ätit glass en av de varmaste dagarna den sommaren när Kevin påpekat hur förvånade alla som befann sig där skulle bli om någon plötsligt hoppade upp på torgscenen och började sjunga för full hals. Isabelle hade inte hunnit mer än skratta åt tanken förrän han flugit upp på scenens kant och börjat sjunga refrängen till Thinking out Loud. Folk hade stannat upp där de rörde sig mellan marknadsstånden på torget och stirrat på den unge mannen på scenen som ogenerat och högljutt sjöng en kärlekssång, riktad till tjejen som satt på bänken med handen pressad mot ansiktet och glödande kinder. Det var sån Kevin var, orädd för att dra till sig blickar och 12
uppmärksamhet. Han struntade i vad andra tyckte om honom och för någon som Isabelle, som ägnat hela sitt liv åt att inte sticka ut ur mängden, var den egenskapen mer än attraktiv. Den var berusande. En ljum sommarkväll hade de vandrat längs en gångväg i utkanten av orten, fångat dagens sista ljus, när Kevin plötsligt avvikit från den solvarma asfalten. Isabelle hade skrattande följt efter. Vid det laget hade hon vant sig vid hans oväntade infall. Inte bara vant sig vid dem, utan de hade blivit stunderna hon levde för. Kevin hade börjat klättra upp för ett högt staket och nästan nått toppen när Isabelle hann ikapp honom. ”Vad gör du?” Hon fokuserade blicken genom nätet på det tre meter höga staketet och betraktade grusvägen som ledde fram till en imponerade herrgård. ”Har du aldrig velat se hur det ser ut innanför grindarna?” Han slängde benet över kanten på staketet och svingade smidigt över resten av kroppen. Nervositet blandades med spänning i Isabelle och fick ilningar att rusa genom kroppen på henne. ”Men tänk om ägarna upptäcker dig?” Ett okynnigt flin, det som alltid gjorde henne vimmelkantig av förälskelse, spelade över hans läppar. ”De kan ju försöka fånga mig. Kommer du eller inte?” Isabelle gjorde som hon alltid gjorde när Kevin föreslog något galet. Skakade på huvudet, log och kastade sig ut i äventyret. Hon klättrade upp för staketet som rasslade i gensvar, fick hjälp av Kevin att komma över till andra sidan och hoppade ner på det välklippta gräset. De hade ägnat resten av kvällen åt att smyga runt på ägorna, uppspelta av upptäcktsrisken som hängde över dem och skapade den spänning Kevin alltid tycktes jaga. Senare hade Isabelle betraktat det som ett under att de aldrig åkt fast när de smugit in på inhägnade områden eller skadat sig 13
när de hoppat från höga klippor ner i vattnet. Vare sig de förtjänat det eller inte tycktes det ha funnits en skyddande hand över dem den sommaren. Isabelles föräldrar hade inte blivit imponerade första gången hon tagit med Kevin hem, men det hade inte dröjt länge förrän han vunnit dem med sin naturliga charm. Hennes yngre systrar hade inte behövt någon övertalning och Isabelle misstänkte att den då femtonåriga Stephanie till och med utvecklade en mildare form av olycklig förälskelse. Det var på hösten, fem månader efter att de träffades, som Kevin kommit med förslaget som i slutändan lett fram till att allt rasat. De hade krupit upp i soffan en kväll och sett en romantisk komedi där filmens kärlekspar rymt från kvävande bröllopsförberedelser för att istället gifta sig i Las Vegas. Kevin hade varit ovanligt tyst under eftertexterna. Innan Isabelle hunnit fråga vad som var fel hade han tagit tag i hennes händer och kysst henne, länge och långsamt. ”Vi borde göra samma sak.” ”Göra vadå?” Isabelle hade betraktat den märkliga ivern i hans ansikte, fortfarande omtumlad efter den intensiva kyssen. ”Dra iväg tillsammans. Gifta oss i Las Vegas.” Han hade skrattat till, som om han själv haft svårt att tro på förslaget som just lämnat hans mun. ”Jag älskar dig. Du älskar mig. Vi struntar i folks förväntningar och åsikter och bara gör det.” Isabelle hade vänt och vridit på situationen i minnet efteråt för att försöka förstå hur hon kunnat gå med på en så befängd idé, men inte lyckats hitta någon annan anledning än att Kevin haft en förtrollande effekt på henne. På något sätt hade han övertygat henne om att det var det mest romantiska de kunde göra och att de skulle betala resan med sina gemensamma besparingar. De hade kontrollerat att det var möjligt för ett svenskt par att gifta sig lagligt i Las Vegas, ordnat de nödvändiga pappren och sedan åkt. Utan ett ord till någon. 14
Resan hade varit fantastisk. En bubbla av kärlek, lycka, magi och äventyr. Men verkligheten hade kraschlandat i Isabelle när de kommit tillbaka och berättat nyheten för hennes föräldrar. Hennes mamma hade börjat gråta, gått in till sovrummet och stängt dörren om sig. Hennes pappa hade gett Isabelle en blick som känts som ett hugg i magen innan han följt efter för att trösta sin fru. I den stunden hade Isabelle insett att det inte fanns något romantiskt med att beröva sina föräldrar på sin förstfödda dotters bröllop eller att i hemlighet ingå äktenskap med en kille hon bara känt några månader. Hon och Kevin hade flyttat in i en sliten tvåa tillsammans och när den grå vardagen kom ikapp, gjorde problemen också det. Isabelle hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara så annorlunda att leva tätt ihop med någon annan istället för att bara ha sig själv att ta hänsyn till. De grälade om allt som gick att gräla om. Vad de skulle spendera sina pengar på, vilken sorts mat de skulle laga, vem som skulle sköta disken och tvätten. Och sedan hade det hänt. Det som slagit Isabelles hjärta i spillror och fått henne att skrika till Kevin att hon aldrig mer ville se honom …
15