D
et är en rädsla som finns där under ytan. En anspänning, en bävan för vad som kan hända. En kall vind som inte slutar vina. Det är inte så mycket stormen i sig utan bara vissheten att en storm är på väg. Alltid . . . på väg. Soliga dagar är bara ett mellanspel. Du kan inte slappna av. Kan inte sluta leva på helspänn. All frid är tillfällig, kortvarig. Det är inte det att du faktiskt ser en björn utan snarare misstanken att det kan finnas en eller två eller tio. Bakom varje träd. Bakom varje kurva. Oundvikligen. Det är bara en tidsfråga innan björnen dyker fram ur skuggorna, blottar tänderna och slukar dig, tillsammans med din familj, dina vänner, ditt bankkonto, dina husdjur och ditt land. Det är farligt där ute! Och därför sover du inte så bra. Du skrattar inte så ofta. Du njuter inte av solen. Du visslar inte när du är ute och går. Och när andra gör det fäster du blicken på dem. Den där blicken. Blicken som säger: ”du är så naiv.” Du kanske rentav sätter ord på den. ”Har du inte läst nyheterna och hört rapporteringen och sett forskningsstudierna?” Flygplan faller ner från himlen. Starka marknader blir svaga. Terrorister terroriserar. Bra människor blir dåliga. När som helst kommer nästa bakslag. Det finstilta blir läst. Olyckan ligger på lur där ute, det är bara en tidsfråga innan den slår till. Oro är en meteorskur av en massa ”tänk-om”. Tänk om jag inte lyckas ro iland affären? Tänk om vi inte får bonusen? Tänk om vi inte har råd med tandställning åt barnen? Tänk om barnen får sneda 11