a ett
v
id trettiotvå års ålder hade Line en son. Jenny hade både man och tre barn. Madelen hade familj, jobb på biblioteket och en galen terrier. Betsy hade en läckande kran. Ingen nioåring som behövde skjutsas till fotbollsträningen. Ingen man som fyllde hela huset med sina LP-skivor, precis som om Spotify inte fanns. Och inget jobb. Eller kanske hade hon det. Det berodde på hur man såg på saken. Oliver, Betsys bror, drev Mackmakeriet och Betsy hade jobbat extra hos honom så länge hon kunde minnas. Vilket inte alltid var så länge, enligt hennes vänner. Först skulle hon bara hoppa in några timmar när Olivers fru kände sig lite krasslig, men hon hade naturligtvis blivit kvar. Aldrig haft hjärta att säga nej. Betsy hade gått barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet, något som gjort henne innerligt trött på allt vad barn hette. Lärarna hade hävdat att det viktigaste var att alltid finnas där och uppmuntra, att se varje barn. Men utan en grunduppfostran resulterade det alltför ofta i självsäkra, odrägliga små människor, konstaterade Betsy. Att slänga ihop räkmackor fick vara ett bättre alternativ. Ett stort eller två små salladsblad. Ett och ett halvt skivat ägg och en majonnäsklick. En deciliter avrunna räkor och en skiva citron som skulle snittas och vridas till en 5
spiral. Till sist en dillvippa och, förhoppningsvis, en nöjd kund. Sällan en nöjd bror. Men det var väl inte så konstigt. Olivers livspussel hade betydligt fler bitar än Betsys. Ändå verkade hon inte ens ha hittat alla kantbitarna än. Oliver och Tanja bidrog starkt till befolkningsökningen i Stenstad. Att folk ville ha ett barn var väl nästan begripligt, men tvillingar varannan gång? Nu var det ju inget som sa att det skulle fortsätta så, men Tanja hade onekligen levererat. Först en dotter, sedan – som hon stolt brukade säga – två söner till priset av en. Sedan ytterligare en dotter. Oliver hade inget sagt än, men Betsy hade inte kunnat undgå att lägga märke till att vaniljvispen hade en tendens att försvinna fortare än äppelpajen när Tanja tittade in några minuter. Förmodligen tvillingar. När tjejerna varit på väg hade det varit rabarberpajen som krympte så fort hon var i närheten. Av grundskolegänget var det bara Betsy som aldrig riktigt hade bestämt sig för vad hon skulle jobba med. Line hade hängt fram säsongens nya plagg, blippat streckkoder och tagit loss stöldskyddsknappar på H&M i femton år. Minus mammaledigheten. Madelen hade utbildat sig till bibliotekarie i Borås, och fått Torkel i bonus. Även om hon oftast stressade fram och tillbaka mellan Stenstads Stadsbibliotek, dagmamman, hemmet, kyrkan och vattengympan verkade hon nöjd med sitt välplanerade liv. Jenny hade sagt upp sig från sitt lärarjobb och skötte nu bokföringen åt sin svärfar på halvtid. Resten av tiden lät hon glatt barnen lägga beslag på. Läxläsning? Jenny hjälpte till. Picknick i parken för alla barnfamiljer på söndag efter mötet? Jenny packade glatt ner wraps oavsett väder. Extra lång läsning på kvällen. Jenny igen. Betsy saknade den gamla goda pizzatiden när hon hade 6
kunnat ringa Madelen för att fråga om hon hade sett den och den filmen, för att sedan råka prata bort en timma om något helt annat. Och glömma filmen. Inte så att Betsy missunnade de andra sina familjer, hon hade verkligen blivit pirrande glad varje gång någon av dem hittat sin prins, men att komma så långt ner på deras listor … Ibland verkade till och med Lufsens behov komma före hennes. Under kranen tog en ny droppe form. Den höll sig fast medan den spändes ut allt mer. Till sist vann tyngdlagen. Igen. Att man kunde tortera människor genom att låta dem sitta under droppande vatten verkade fullt rimligt. Betsy kunde känna hur det inbillade hålet i huvudet gröptes ur djupare och djupare för varje tung droppe. Hon snappade åt sig den turkosblå wettexduken och lade den på botten i diskhon. Nästa droppe lät mjukare, men hjärnan registrerade nedslaget i alla fall. Betsy gick in i vardagsrummet och satte sig i den beiga skinnfåtöljen. Plisségardinerna var uppdragna, bara två noggrant utprovade decimeter vinrött syntes som en kappgardin. Samma färg som på den fristående fondväggen som skiljde vardagsrummet från köket. Resten av lägenheten dominerades av vitt, men kontrasterades av färgglada kuddar från Indiska och en limegrön pläd. I trappan hängde en serie tavlor som Betsy inte kunnat motstå trots att de egentligen bara var plommonlila kvadrater i olika nyanser med stråk av guld. Hon kände ofta för att måla vita streckgubbar på de där tavlorna, men lät bli eftersom de faktiskt hade kostat en hel del. Bostadsrätten låg i ett lugnt område i västra delen av Stenstad med tio minuters bilresa till centrum och Mackmakeriet. Varje hus hade fyra lägenheter, alla med separat ingång på bottenplan, och låg placerade så att ingen hade direkt insyn. Det var bara på balkongen som Betsy kunde skymta det äldre 7
grannparet bakom deras prunkande spaljéer. Betsy skulle gärna se en annan färg på fondväggen – takhöjden på tre och sextio avskräckte – eller tapetsera om ett av de två sovrummen, men annars var hon nöjd med lägenheten. Förutom kranen i köket. Hon plockade upp fjärrkontrollen och bläddrade bland kanalerna. Någon tråkig såpopera och ett fånigt barnprogram där en vuxen man i snickarbyxor helt klart gick in för att se barnen. Fast vem som helst kunde ju förstå att de inte hade någon som helst kontakt. På det avståndet verkade det inte så svårt att vara alla barns favorit. Betsy zappade vidare. Nyheterna kändes … otäcka. Vad gjorde de andra? Siffrorna på dvd-spelaren visade 18:28. Torsdag. Madelen kämpade förmodligen med Ida i duschen på badhuset. Om en kvart skulle det heta att de haft det så mysigt. Jenny nattade alltid sina barn tidigt, och länge. Line? Fanns en chans att hon var hemma. Betsy gick ut i köket och fiskade upp mobiltelefonen ur en påse med snirklig logga. Hennes vänner hade aldrig förstått hennes förkärlek för papperspåsar som regnade sönder. I ärlighetens namn inte hon heller. De bara följde med hem: mörkgröna från Body Shop, brandgula från Sött & Salt, och bruna, märkta med ”miljövänliga påsen”, från tebutiken T-time i centrum. Betsy antog att hon med rätta skulle kunna kallas kassoman. Lösgodis i en genomskinlig sladderpåse? Nej, tack. Chokladpraliner i en omsorgsfullt designad papperspåse? Ja! Betsy drog med tummen över skärmen. ”Hej, du har kommit till Line! Jag kan inte svara just nu, men tala gärna in …” Hon gick ut i köket igen. Hon kunde lika gärna laga lasagne. Det tog tid, men det hade hon gott om. Kanske kunde hon för8
bereda en crème brûlée också. Om hon gräddade formarna idag skulle hon kunna strö socker över och gratinera dem i morgon. Eller kanske inte. Crème brûlée var något som man inte borde äta ensam. Det smakade tvåsamt. Tvåsamt med en sked. Betsy tog det grönrutiga förklädet från kroken och knöt en rosett bakom ryggen samtidigt som hon ögnade igenom receptet. Lök, spenat, basilika, vitlök, sambal oelek, lagrad ost – ingredienser hon hade hemma. Betsy satte på ugnen och anslöt mobilen till högtalarna i vardagsrummet. Lean on me fyllde rummet. Betsy snurrade runt på tå. Here we go! Eller vad de nu sa i USA. Kranen miste en ljudlös droppe.
9
10
a två
B
etsy parkerade sin Opel bredvid en mörkgrå Volvo med bambisolskydd. Hade hon fått välja hade hon hellre legat kvar och dragit sig i sängen en timma till och sedan … Ja, vad skulle hon ha hittat på? Line verkade alltid full av energi, sugen på ett pass på Friskis & Svettis eller en tur till Loppis. Betsy gillade också att titta in på Second Hand i och för sig, men det var trögt att komma iväg och idag var det dessutom söndagsstängt. Jenny och Madelen verkade aldrig behöva hitta på något; deras familjer genererade aktiviteter så det räckte och blev över till både farmor och morfar. Betsy stoppade nycklarna i fickan på duffeln och började gå mot byggnaden. Kyrkan skulle verkligen behöva få lite ny färg, bara hon slapp hjälpa till. Det var mamma Birgit som sett till att Betsy masat sig hit idag. Hennes oskyldiga inbjudan hade kommit innan Betsy hällt upp teet och hjärnan tickat i gång för dagen. ”Har du planerat något särskilt idag?” Typiskt Birgit. ”Nej.” Betsy borde skriva en lista på alternativ att svara när hennes mamma ringde. ”Men då kan du väl komma på middag hos mig och pappa efter mötet?” Det där med ”efter mötet” var ingen slump. Det var möjligt att inte Birgit var medveten om det, men Jennys Peter brukade alltid flina och säga ”så du ska på middag hos mamma idag” när hon dök upp i kyrkan. Hon borde gå dit 11
någon gång ändå, bara för att visa honom. Det var nästan tomt på kyrktorget och ljudet från Betsys klackar smällde hur försiktigt hon än satte ner de blanksvarta stövlarna på det hårda klinkergolvet. Varför kom alla en kvart före mötet började? Nästan alla, i alla fall. En tant med rollator stannade framför spegeln och puffade upp sitt tunna grå hår, och en man i medelåldern tittade på klockan när han släntrade ut från kapprummet. Hade hon inte vetat att det satt några hundra människor på andra sidan väggen skulle hon ha trott att det inte var en själ i kyrkan förutom vaktmästaren. ”Välkommen.” Han viskade nästan. ”Kul att se Birgit och Åkes tös.” ”Tack.” Betsy satte sig längst bak i mittpartiet. Medan pastorn hälsade alla välkomna såg sig Betsy om. Jenny och Line missade sällan en söndagförmiddag. Madelen kom i snitt varannan söndag. Oliver och Tanja var periodare. Mackmakeriet och bäbisleveranserna gjorde sitt. Betsy skulle bli förvånad om hon såg dem idag. Birgit vände sig om och log från sin vanliga plats. Betsy visste att hennes egen plats inte var en slump den heller. Som bäbis hade hon slagits om snuttefiltar med Madelen längst bak, som nioåring hade hon fnissat på läktaren och under tonårstiden hade hon suttit tillsammans med gänget längst fram till höger. Det var bara pensionärernas bänkar hon inte hade prövat. Mannen närmast höll sångboken snett framför Betsy så att hon också skulle se, och hon låtsades pliktskyldigt titta även om hon kunde sången utantill. Dessutom såg hon texten på den vita duken över estraden. När sången var slut lyfte kvinnan vid elorgeln dramatiskt sina händer högt över tangenterna, förmodligen spår av en nitisk pianoundervisning. Någon som Betsy inte kände igen berättade om något nytt socialt arbete 12
som församlingen hade börjat engagera sig i. Betsy lyssnade med ett halvt öra. Hon hade trivts här en gång i tiden. Innan hon hamnade ensam längst bak i mittpartiet. Line var den som först hade bytt rad. En gravid tjugotvååring med försvunnen pojkvän. Visst hade en och annan höjt på ögonbrynen, och Sylvias ögonbryn hade nog aldrig riktigt hittat sin plats igen. Men de flesta, och det var det som räknades, hade ändå stöttat och uppmuntrat henne. Sparkbyxor, babyskydd och nybakta bullar hade rullat in från höger och vänster. De andras sorti från ungdomsraden hade varit mer väntad. Madelen försvann när hon pluggade i Borås. Jenny och Peter hade gift sig strax efter att Line fått Melker, och hamnat i bäbissektionen året efter. Betsy hade försökt att sitta där hon också, men det kändes ensamt när de andra tjejerna smet ut med sina små. Plus att hon inte hörde något av predikan. Mammor och pappor hyssjade. Treåringar protesterade. Mammor och pappor hyssjade lite högre än innan. Men alla fick de beröm för att de var så fina familjer när de gick upp till fikat efter mötet. Ensamstående trettiotvååringar? Ingen verkade bry sig om hon hämtade jackan och gick direkt. Kompisarna frågade förstås om hon skulle stanna, men med tiden hade Betsy tröttnat på att vänta på att de skulle komma ner från söndagsskolans lokaler och gått innan någon hann fråga. Att fika i kyrkan var bara stimmigt med alla makar och barn. Hade det varit bara tjejgänget hade hon kommit varje söndag. När predikan var slut hade Betsy ingen aning om temat för dagen. Hon kikade i mötesprogrammet. Det hände att de skrev ut det i kalendern, men inte idag. Hon fick hoppas att ingen frågade vad hon tyckte om dagens gudstjänst. Risken var nästan obefintlig. När mötet var slut nickade Betsy åt bänkgrannen och gick mot kyrktorget där folk stressade för att hinna hem 13
och laga lunch. Line och Jenny syntes inte till. Betsy gick ut till parkeringen, låste upp bilen och satte sig i den kyliga kupén. Hon trodde på Gud, det gjorde hon. Men trodde han på henne? Gud, om du bryr dig kan du väl laga min kran? En fånig men ovanligt äkta bön. Betsy svängde ut på vägen. När hon kom förbi ett nedsläckt Mackmakeri kom hon på sig själv, svängde höger på första bästa tvärgata och tog sikte på de äldre stadsdelarna där Birgit och Åke bott i snart fyrtio år. Deras gröna Mazda syntes inte till på uppfarten när Betsy parkerade vid postlådan. Av gammal vana plockade hon upp reklamen innan hon följde de mossiga stenplattorna fram till ytterdörren och låste upp. Hon drog av sig stövlarna och lät dem sloka bredvid paraplystället av tungt porslin. En sådan där rysligt ful sak som hon aldrig skulle skaffa sig själv, men ändå inte skulle kunna slänga om föräldrarna bad henne åka till tippen med den. Rosalie, familjens gamla kattmadam, gled fram och lät sig nådigt lyftas upp. Betsy hade hört någon säga att de skaffat hund i stället för tredje barnet. Om det här var Birgit och Åkes tredje barn var hon innerligt glad att de satsat på katt. Ett barn som fått samma uppväxt som Rosalie skulle ha gett upphov till minst två syndrom och en ny gren inom psykologin. Betsy satte försiktigt ner Rosalie. Medan andra katter alltid hamnade smidigt på tassarna haltade Rosalie iväg som om hon hade stukat ett par fötter varje gång någon släppte ner henne på golvet. Så fort hon kom utom synhåll gick hon som vanligt. Hon hade fullständigt lindat Birgit och Åke runt sina morrhår. På köksbordet stod en ugnsform och bredvid låg en lapp med instruktioner om tid och effekt. Birgit hade tydligen räknat med att Betsy skulle komma först. Det hade väl Betsy också, i och för sig. Hon satte in gratängen i mikron och tryckte på start. 14
”Hej tjej!” Åkes hälsning hade varit helrätt för trettio år sedan, men nu? ”Välkommen hem pappa!” Hon lyckades balansera tallrikarna när han kramade om henne. ”Ska vi sitta i köket?” ”Finrummet.” Birgit smekte Rosalies fluffiga päls. ”Visst vill du sitta där, Rosie?” Betsy kunde räkna till noll andra familjer som lät en katt bestämma bord och sitta med på en egen stol. I köket fanns fyra stolar, perfekt för Birgit, Åke, Betsy – och Rosalie. När Oliver och Tanja var här med alla barnen satt de alltid i finrummet. Med två iläggsskivor i bordet gick det jämt upp om Betsy och Rosalie tog var sin kortände. Betsy kunde föreställa sig vilka lojalitetskonflikter det skulle skapa hos hennes föräldrar om hon hälsade på med en man vid sin sida. Rosalies plats var inte förhandlingsbar. Rosalie satte sig sist och Åke bad en bordsbön. ”Varsågod.” Birgit sköt formen mot Betsy. ”Vad roligt att du kunde komma.” Åkes kommentar var säkert inte menad som en pik. Han var inte den sorten, men Betsy kände ändå hur hennes tomma almanacka visades upp i förstoring. Birgit strök Rosalie över den böjda ryggen. ”Du borde äta lite mer. Jag tycker att det känns som om du tunnat av.” ”Tror du det skadar?” frågade Betsy och ångrade sig genast. Rosalie var familjens knubbis, och det var inget fel med det. ”Från det ena till det andra. Vi funderar på att ta en tur med husbilen.” Åke såg nöjd ut. ”Gjorde ni inte det nyss?” Sedan Betsys föräldrar blev pensionärer i somras hade de varit på inte mindre än tre turer, vad Betsy kunde minnas. ”Mersmak, Betsy.” Åke nickade instämmande åt sig själv. 15
”Att bara resa vi två, vi gillade det.” Bara vi två. Betsys hjärna försökte komma på vad det var som var fel. ”Men det är ju bara ni två även om ni är hemma, eller?” ”Det är inte samma sak.” Birgit fyllde på i både sitt och Åkes glas. Betsy undrade om hennes pappa märkte allt som hans fru fyllde i åt honom i livet. ”Frihetskänslan när vi är ute med husbilen är underbar.” ”Jo.” Åke drog på det. ”Vi funderar på om inte Rosalie skulle vilja stanna hemma den här gången. Vi tycker att det verkar så.” Aha. Bara vi två. Och katten hade sagt sitt om en resa som låg framåt i tiden? ”Rosalie längtade hem när vi var i Blekinge. Visst gjorde du?” Birgit lade huvudet på sned medan katten satt oberörd med huvudet högt. Resten av middagen pratade de om hur det gick på Mackmakeriet och hur det var med Oliver och hans härliga, bullriga familj. Hade inte Tanja verkat trött på sistone? När Betsy sa hejdå till sina föräldrar hade hon lovat att titta till Rosalie den närmsta veckan.
16