Page 1

1

Innanför portarna

J

ag befann mig många hundra mil från släkt och vänner och hade varit sjuk i många veckor. Jag var bland idel främlingar och min sköterska visste ingenting om sjukvård, även om hon var snäll och vänlig. Därför fick jag inte den omvårdnad som en svag sjukling behöver. Jag hade inte ätit något alls på tre veckor, knappt ens druckit vatten och var mycket medtagen och förlorade ibland medvetandet. Jag hade en outsäglig längtan efter mina nära och kära som var så långt borta, efter vänlig beröring av mina käras händer och viskade ord av kärlek och uppmuntran, men de kom aldrig – de kunde inte. Ansvarsfulla uppgifter som jag visste inte fick försummas höll dessa nära och kära långt från mig och jag sände inte bud efter dem. Jag låg i ett stort bekvämt rum på andra våningen i ett hus i Kentville. Sängen stod i en alkov i ena delen av lägenheten och i denna alkov fanns ett stort målat franskt fönster som öppnades mot en balkong mot gatan. Under en stor del av min sjukdom låg jag med ansiktet vänt mot detta fönster och 7


ryggen mot rummet och jag minns att jag tänkte hur lätt det skulle vara att gå ut på balkongen om man ville. När längtan efter mina nära och käras ansikten och röster blev för stor bad jag att min käre Kristus skulle hjälpa mig känna Hans välsignade närvaro och eftersom de jag älskar på jorden inte kunde hjälpa mig, bad jag att jag skulle känna inflytandet av andra nära och kära som gått bort och nu var ”i helig tjänst”. Jag bad särskilt om att jag skulle få kraft om jag verkligen skulle kallas att ensam gå över den mörka floden. Det var ingen tom bön och svaret kom snabbt. All oro och ångest försvann från mig som ett avlagt klädesplagg, och frid, Kristi frid, sveptes om mig. Jag var villig att bida Guds tid tills de som jag älskar skulle komma och sa mer än en gång till mig själv: ”Om det inte sker här, kommer det att ske där; där finns ingen risk för besvikelse.” I dessa underbara dagar av plågsamt lidande och stor frid, kände jag att jag verkligen, som aldrig tidigare, hade hittat ”Hans eviga armars” beskydd. De lyfte mig, de bar mig, de omfamnade mig och jag vilade i dem som ett trött barn i sin mors famn. En morgon som var mörk, kall och stormig, efter ett dygn av intensivt lidande, stod jag på golvet bredvid sängen framför det målade franska fönstret. Någon stod bredvid mig och när jag såg upp såg jag att det var min mans älsklingsbror som hade ”gått över floden” för många år sedan. ”Min käre broder Frank!” ropade jag glatt. ”Vad snällt av dig att komma!” ”Det är en stor glädje för mig att jag kunde göra det, kära lilla syster”, sa han vänligt. ”Ska vi gå nu?” Och han förde mig mot fönstret. Jag vände på huvudet och såg tillbaka in i rummet som 8


jag på något sätt kände att jag skulle lämna för alltid. Det var i sitt vanliga städade skick, ett vänligt och vackert rum. Sköterskan satt bekvämt vid kaminen i andra änden av rummet och läste en tidning. På sängen, vänd mot fönstret, låg en blek, stilla varelse, med skuggan av ett leende i det medtagna ansiktet. Min broder förde mig vänligt framåt och jag följde med honom genom fönstret ut på balkongen och där­ifrån på något oförklarligt sätt ned på gatan. Där stannade jag och sa uppriktigt: ”Jag kan inte lämna Will och vår älskade pojke.” ”De är inte här, käraste, utan hundratals mil härifrån”, svarade han. ”Ja, jag vet men de kommer hit. Åh, Frank, de behöver mig – låt mig stanna!” bönade jag. ”Skulle det inte vara bättre då, att jag för dig tillbaka lite senare – när de har kommit hit?” sa han med ett vänligt leende. ”Kan du göra det?” frågade jag. ”Javisst, om du vill. Du är trött av ditt långa lidande och lite vila ger dig ny kraft.” Jag kände att han hade rätt, sa det till honom och vi började långsamt gå längs gatan. Han hade lagt min arm i sin och ansträngde sig för att underhålla mig medan vi gick. Men mitt hjärta var hos mina kära som jag kände att jag inte skulle få se igen på jorden och flera gånger stannade jag och såg längtansfullt tillbaka längs vägen. Han var mycket tålmodig och vänlig mot mig och väntade tills jag var redo att fortsätta, men till slut blev min tvekan så stor att han sa vänligt: ”Du är så svag att jag tror det är bäst att jag bär dig.” Och utan att vänta på svar böjde han sig ner och lyfte upp mig i sina armar, som om jag var 9


ett litet barn. Som ett barn gav jag efter, vilade mitt huvud på hans axel och lade min arm om hans hals. Jag kände mig så trygg, så nöjd med att vara i hans vård. Det kändes så skönt att ha någon som tog ansvaret och så vänligt vårdade mig efter den långa, ensamma kampen. Han gick med taktfasta snabba steg och jag tror att jag kanske somnade, för när jag vaknade satt jag i en skyddad vrå av blommande buskar på den mjukaste och vackraste gräsmatta, översållad av doftande blommor. Många av dem hade jag sett och älskat på jorden. Jag minns att jag lade märke till heliotrop, violer, liljekonvaljer och reseda men många andra var jag helt obekant med. Redan i det första ögonblicket lade jag märke till hur perfekta på alla sätt varje planta och blomma var. Till exempel växte heliotropen, som ofta här på jorden växer till långa, raggiga kvastar, där på korta, lena stjälkar och varje blad var perfekt och blankt och lent istället för grovt och strävt; och blommorna tittade upp i det täta sammetsgröna gräset, med söta glada ansikten som om de bjöd in till den beundran jag inte kunde låta bli att visa. Och vilket sceneri som utbredde sig för mina ögon från platsen där jag låg på denna mjuka doftande kudde, dold men inte gömd. Långt, långt borta – långt utöver mitt begränsade synfält – sträckte sig denna perfekta gräsmatta med blommor, och i den växte lika underbara träd vars hängande grenar var översållade av utsökta blommor och frukter av många slag. Jag kom att tänka på aposteln Johannes upp­enbarelse på ön Patmos i Grekland och ”livets träd” som växte mitt i trädgården och som bar ”frukt tolv gånger ... och trädets blad ger läkedom åt folken.” 10


Under dessa träd, i många glada grupper, fanns små barn som skrattade och lekte och sprang hit och dit i sin glädje och med sina små händer fångade färgglada fåglar som flög fram och tillbaka bland dem som om de lekte med barnen. Överallt fanns vuxna människor som promenerade, ibland i grupper, ibland i par, vissa ensamma men alla med en fridfullhet och lycka som till och med jag, en främling, kunde känna. Alla var klädda i fläckfria vita kläder och många bar buketter av vackra blommor i sina händer. När jag såg upp i deras glada ansikten och såg deras rena kläder tänkte jag igen: Dessa är de som har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Jag såg, halvt dolda av träden, eleganta och vackra hus i en ovanligt tilltalande byggnadsstil, och jag tänkte att de måste tillhöra de lyckliga människorna på denna hänförande plats. Jag fick en glimt av glittrande fontäner på många ställen och i närheten av platsen där jag låg flöt en fridfull flod med vatten klart som kristall. Stigarna som gick i många riktningar tyckte jag verkade vara gjorda av pärlemor, fläckfria och rena, och de var kantade på var sida av smala strömmar av klart vatten som rann över stenar av guld. Den enda tanke som kom för mig när jag andlös och mållös såg detta var: Renhet! Renhet! Inte en skugga av damm, ingen fläck av förfall på frukten eller blommorna, allting var perfekt, allting var rent. Gräset och blommorna såg ut som om de var nyduschade av ett sommarregn och inte ett enda blad var av någon annan färg än klaraste grönt. Luften var mild och svalkande, men uppfriskande; och istället för solsken fanns en gyllene och rosig glans överallt, som strålglansen hos en solnedgång i söder vid midsommar. 11


När jag drog efter andan med ett kort, hastigt andetag av lycka hörde jag Frank, som stod bredvid mig, mjukt säga: ”Nå?” Och när jag tittade upp såg jag att han såg på mig i ren glädje. Jag hade i min stora förvåning och glädje helt glömt bort honom. Överväldigad stammade jag: ”O, Frank, att jag…”, då en sådan överväldigande känsla av Guds godhet och min egen ovärdighet svepte över mig att jag satte händerna för ansiktet och brast ut i en okontrollerad och mycket mänsklig gråt. ”Ah!” sa min bror i en ton av självförebråelse. ”Jag är tanklös.” Och när han försiktigt hjälpte mig på fötter sa han: ”Kom, jag vill visa dig floden.” När vi kom fram till floden såg jag att den vackra gräsmattan sträckte sig ända ned till vattenbrynet och på några ställen såg jag blommor som fridfullt blommade nere i djupet tillsammans med de mångfärgade småstenarna som hela flodbädden kantades av. ”Jag vill att du ska få se dessa vackra stenar”, sa min bror och gick ned i vattnet och uppmanade mig att följa efter. Jag drog mig bakåt och sa: ”Jag är rädd att det är kallt.” ”Inte det minsta”, sa han med ett lugnande leende. ”Kom.” ”Som jag är?” sa jag och tittade ned på min vackra klädnad som jag till min stora glädje upptäckte var likadan som alla andras på denna lyckliga plats. ”Precis som du är”, sa han med ännu ett uppmuntrande leende. Sålunda uppmuntrad klev jag också ned i ”den stilla floden” och till min stora glädje märkte jag att både vattnets temperatur och densitet var nästan identisk med luften. Djupare och djupare blev strömmen när vi gick längre ut, 12


tills jag kände de mjuka, fina krusningarna leka runt halsen. När jag stannade sa min bror: ”Ännu lite till”. ”Vattnet går över mitt huvud”, protesterade jag. ”Jaha och vad händer då?” ”Jag kan inte andas under vattnet – jag drunknar.” En road glimt syntes i hans ögon trots att han allvarligt sa: ”Det gör man inte här.” Jag insåg det absurda i mitt ställningstagande och med ett glatt skratt sa jag: ”Okej, kom igen”, och kastade mig framstupa i det klara vattnet som snart bubblade och porlade flera meter ovanför mitt huvud. Till min förvåning och glädje märkte jag att jag inte bara kunde andas, utan också skratta och prata, se och höra lika naturligt under vattnet som ovanför det. Jag slog mig ned mitt bland de mångfärgade stenarna och fyllde händerna med dem som ett barn skulle ha gjort. Frank lade sig ned på dem som om det varit den gröna gräsmattan och skrattade och pratade glatt med mig. ”Gör så här”, sa han och drog sina händer över ansiktet och fingrarna genom sitt mörka hår. Jag gjorde som han sa och känslan var ljuvlig. Jag kastade mina lösa ärmar bakåt och gned mina armar, sedan min hals, drog mina fingrar genom mitt långa hår, och tänkte på hur tovigt det skulle vara när jag kom upp ur vattnet. Sedan tänkte jag när vi till slut gick upp ur vattnet: Vad ska vi använda som handdukar? för jordelivets tankar fanns fortfarande kvar hos mig och jag undrade också om inte den vackra klädnaden nu var helt förstörd. Men när vi närmade oss stranden och mitt huvud dök upp ur vattnet insåg jag i samma stund som luften kom emot mitt ansikte att jag inte skulle behöva varken handduk eller hårborste. Min hud, mitt hår och till 13


och med mina vackra kläder var mjuka och torra som innan vattnet rört dem. Materialet som min klädnad var gjord av var olikt allt annat jag sett. Den var mjuk och lätt och lyste med en svag lyster som påminde mig mer om silke än något annat jag kunde tänka mig, men var mycket vackrare. Den draperades runt mig i mjuka vackra veck och vattnet verkade ha gett den mer lyster än någonsin. ”Vilket underbart vatten! Vilken underbar luft!” sa jag till Frank när vi gick tillbaka upp på den blommande gräsmattan. ”Är alla floder som den här?” ”Inte likadana, men liknande”, svarade han. Vi gick några steg och sedan vände jag mig om och såg tillbaka på den strålande lugna floden. ”Frank, vad har vattnet gjort med mig?” sa jag. ”Det känns som om jag skulle kunna flyga.” Han såg på mig med ärliga, ömma ögon när han vänligt svarade: ”Det har tvättat bort det sista av jordelivet och gjort dig redo för det nya livet du kommit till.” ”Det är gudomligt”, viskade jag. ”Ja, det är gudomligt”, svarade han.

14


2

Äntligen hemma!

V

i gick tysta en stund medan jag kämpade med tankar på detta nya märkliga liv och mina ögon insöp den fräscha skönheten vid varje steg. Husen som vi närmade oss var underbart vackra. De var byggda av den finaste marmor, omgivna av breda verandor. Taken eller kupolerna stöttades av vackra kolonner eller smäckra stenpelare och vindlande trappor ledde ned till gångarna av pärlemor och guld. Byggnadsstilen var olik allt annat jag någonsin sett och blommorna och klätterväxterna som frodades överallt var vackrare än i mina vildaste fantasier. Lyckliga ansikten syntes överallt och i den klara luften ljöd många glada röster. ”Frank, vart är vi på väg?” frågade jag till slut. ”Hem, lilla syster”, svarade han ömt. ”Hem? Har vi ett hem, min bror? Liknar det de här?” frågade jag med en vild längtan i mitt hjärta att ropa högt av glädje. ”Följ med och se”, sa han bara när han svängde in på en sidoväg som ledde till ett utsökt vackert hus vars kolonner av 15

Profile for Semnos Förlag AB

Innanför paradisets portar - titta i boken  

Innanför paradisets portar - titta i boken