Det ska handla om det svåraste, om den tragedi i en människas liv som gör att hon inte längre kan återvända. Även om hon skulle bege sig till den plats där tragedin en gång utspelade sig har både hon själv och allt runt omkring blivit annorlunda. Tiden har skapat ett avstånd mellan människan och de händelser som formade henne, det svåraste i människans liv har dolts under ytan, fjärran från de skikt där hon lever sitt liv, det har förpassats till de avlägsna rum där glömskan bor, och finns endast kvar i det hon förträngt. Ändå måste hon bege sig till den platsen, färdas genom glömskans landskap till de dunkla vrår som göms inom henne. För ingen annanstans än i det förflutna kan människan möta sig själv och förstå vem hon blivit. Det finns sådant som är för svårt att tala om, och som vi därför undviker, för att det gör för ont att närma sig det svåra. Då blir tystnaden en enklare väg, men det är inte en väg som leder vidare, och den som väljer tystnaden förblir däri, hon blir kvar i det hon förträngt, likt en skådespelare som gömmer sig bakom sin mask och låtsas att hon är en annan, bunden till den karaktär och de ord som givits hennes roll. Men de ord som göms inom oss är för svåra att säga och vi kan bara viska dem, rädda att alls släppa dem fria. Istället viskar vi om det svåraste, tragedierna i våra liv, med dem som står oss närmast, men maskerna tar vi inte av oss, de bär vi inför människorna. Orden vi viskar om det svåraste handlar om tomheten som blir kvar efter förlusten av den älskade, eller för den delen den fruktade, den tomhet som alltsedan tragedin ska definiera vilka vi är. För sådan är tomheten, den har en märklig egenskap att uppfylla människan och ta henne i anspråk, också när hon försöker 3
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.