Så länge dagen varar

III Väckelsen på Fjellstedtska skolan Till Fjellstedtska skolan i Uppsala På sommaren fick jag veta att jag antagits som elev till Fjellstedtska skolan i Uppsala. Jag visste ingenting om skolan mer än att mor och far berättat att den förberedde mig för teologiska studier. Inte heller den här gången var jag särskilt road av att resa ifrån mina kompisar, men vissheten att jag skulle bli präst var starkare och gjorde att jag tyckte det var det rätta för mig.

Grundaren Peter Fjellstedt, som gett namn till skolan, föddes 1802 i en fattig hantverksfamilj i byn Fjällane, i Årjängs kommun. År 1812 rådde där så svår hungersnöd att familjen tvingades blanda bark och benmjöl i brödet. Peter fick gå från gård till gård för att tigga. Ändå lyckades han ta sig igenom skolan och till och med börja studera i Lund 1823. I Lund mötte han en stark väckelse präglad av den kände prästen Henrik Schartau. Peter tog emot kallelsen att bli präst och missionär. Till en början verkade han som lärare på Herrnhutarnas skola i Göteborg. Något senare prästvigdes han 1828 i Karlstad. Han verkade som missionär först i Indien och sedan i Turkiet innan han är 1840 återvände till Sverige. Hemma i Sverige fortsatte han som missionär. Han arbetade 27

framför allt i Norrland, men reste också som predikant i andra delar av vårt land. Peter Fjellstedt lärde känna svensk kristenhet, men blev inte imponerad. Han skriver i ett brev år 1850: Kristendomens tillstånd är i Sverige mycket bedröfligt, och orsaken är en okunnighet, som öfvergår all föreställning, och det bland alla folkklasser.

I Lund hade Fjellstedt varit med om att bilda ett missionsinstitut 1846 och detta flyttades till Uppsala och blev Fjellstedtska skolan år 1859. De senare åren av sitt liv bodde Fjellstedt på skolan och dog där år 1881. Det var till den skolan jag kom på hösten 1970, nittio år efter hans död.

Far och mor körde mig till Uppsala. Jag minns den resan särskilt därför att far var rörd. Jag kan inte minnas att jag tidigare sett honom gråta, men när vi hade passerat Enköping tog vi en paus och när vi satte oss i bilen igen grät far. Han ville inte lämna mig i Uppsala, något jag hade svårt att förstå. Jag var 18 år när jag flyttade hemifrån och förmodligen inte mogen för att ensam möta livet. Därför var internatet bra för mig och jag växte mycket under de där åren. Tiden i Uppsala blev speciell. Här skulle jag klara mig själv, köpa och tvätta mina kläder och lära mig mer av det sociala samspel som ständigt pågår mellan oss människor.

Eftersom vi bodde två och två på rummen dröjde det inte länge förrän vi lärde känna varandra. Vi vaknade tillsammans, åt, studerade, samtalade och gick och lade oss i våra sängar samtidigt.

Det blev många samtal om allt mellan himmel och jord.

Det fanns ingen väckelses anda när jag kom till Fjellstedtska på hösten 1970, men samtidigt visste jag ingenting om väckelser så det kunde göra detsamma. Det som däremot fanns och som svarade mot mina förväntningar var att vi redan från årskurs ett 28

läste latin och från årskurs två både latin, grekiska och hebreiska.

Jag hade valt att börja i årskurs ett trots att jag gått en bit in på årskurs två i Katrineholm. Därmed hade jag ett litet försprång gentemot de andra i klassen.

Skolan var som sagt en internatskola och eftersom vi bodde i korridoren ovanför klassrummen kunde vi i princip gå direkt ur sängen till morgonbönen. Det var en räddning för några av oss morgontrötta. Morgonbönen var obligatorisk och aftonbönen frivillig. Så såg det kristna inslaget ut på skolan när jag anlände på sensommaren 1970.

När vi blivit lite mer varma i kläderna hände det att vi sökte oss utanför skolområdet. Några var mer framåt och andra hängde på.

Under hösten besökte några stycken av oss Galejan, en restaurang dit särskilt studenter sökte sig för att dricka en öl eller två. Det var något helt nytt för mig och när jag för första gången drack alkohol var det ”en stor stark” som gällde, en hel liter starköl. Det var alldeles för mycket för mig. Glada i hågen men något vingliga hittade vi i alla fall tillbaka till skolan.

Fjellstedtska skolan var länge en pojkskola. Kanske var det just internatet som modell som fostrade många av oss, men internatet kunde också vara påfrestande och det gick inte väl för alla. En som kom i verklig nöd var Thomas Quick, eller Sture Bergvall som han senare kom att heta. Han gick endast några månader år 1967 på Fjellstedtska. I sin bok Bara jag vet vem jag är berättar Sture om hur han som homosexuell led svårt på pojkskolan och tog droger.

Efter bara några månader fick han veta av rektorn Allan Parkman att denne sett hans plåga och bokat tid på ungdomspsykiatriska avdelningen på Akademiska sjukhuset. Vid den här tiden betraktades homosexualitet som en sjukdom som eventuellt kunde botas med psykofarmaka. Han blev snabbt beroende av medicinen och personlighetsförändrades. Efter 24 år vid Säters sjukhus blev han 29

friad från anklagelserna för en rad mord och jag hoppas innerligt att han mår bättre idag.

De första flickorna på skolan kom 1967. När jag började årskurs ett vill jag minnas det var fyra flickor i klassen. De var naturligtvis uppskattade av både lärare och kamrater.

Den skolreform som riksdagen beslutat om 1962 gällde också Fjellstedtska skolan och sakta men säkert avvecklades den gamla skolan och den nya växte fram. Läsåret 1966-67 började det nya gymnasiet ta form och den helklassiska linjen med latin, grekiska och hebreiska kompletterades med en samhällsvetenskaplig linje.

Det var inte längre självklart att alla elever skulle bli präster även om många blev både präster och biskopar. En ”kändis” som aldrig tänkte bli präst, men ändå gick den helklassiska linjen var Anders Kompass som också fick möjlighet att förbereda sig för U-lands tjänst. Han gick två klasser under mig och av det skälet lärde vi aldrig känna varandra närmare. När han slutade Fjellstedtska år 1975 fick han ett stipendium till Guatemala och under två år bodde och arbetade han där. Han blev sedan kvar där med stöd av den svenska organisationen Frikyrkan hjälper och rekryterades år 1982 som expert på Latinamerika av kabinettsekreteraren Pierre Schori.

Ytterligare några år senare anställdes han av FN och verkade för mänskliga rättigheter i Colombia. Han blev känd i Sverige för att han avslöjat FN-soldaters sexköp och därför fått sparken av FN. Han anklagades för förräderi, men friades.

Nog finns det mycket att minnas från åren på Fjellstedtska men det helt förhärskande är ändå den karismatiska väckelse som nådde skolan hösten 1972. Den fordrar ett eget avsnitt.

Jesusfolket Det så kallade Jesusfolket som såg dagens ljus i slutet på 1960-talet nådde Sverige i början på 1970-talet. Rörelsen hade startat som en 30

väckelse bland hippies i Kalifornien, rönt ett enormt uppseende och snabbt spridit sig. En av pionjärerna var Arthur Blessitt som vittnade om Jesus på Sunset Strip i Hollywood. Tillsammans med några av sina vänner öppnade han nattklubben His Place år 1967 som blev en av flera basstationer för den framväxande rörelsen.

Rörelsen bestod av radikala kristna som levde i kollektiv och år 1971 rapporterades fler än 3 000 sådana kollektiv.

Jim MacInnes kom att bli ledande i Sverige. Han flyttade till Göteborg 1970 och verkade där som missionär. Det första kollektivet i Sverige kallades Jesus-huset och låg i en gammal skola på Lillhagsvägen i Göteborg. År 1972 blev Jim MacInnes erbjuden att överta Jutatorpet, en gård utanför Värnamo och så uppstod ännu ett kristet kollektiv. Nu talade man om Jesusfolket också i Sverige. Unga människor fascinerades, brottades med Gud och ville bli kristna. Det var en stark rörelse som växte fram, spred sig och påverkade praktiskt taget alla våra befintliga kyrkor och samfund. I det här avsnittet får jag begränsa mig till hur det gick till på Fjellstedtska skolan. Ja, än mer, hur jag uppfattade att det gick till.

Ur min synvinkel var det framför allt två böcker som kom att göra intryck på många av oss. Den första boken var skriven av en amerikansk journalist som hette John Sherrill. Han fick i uppdrag av sin redaktion att närmare undersöka de kristnas tungotal.

Det var tänkt som en kritisk bok av den karismatiska väckelsen.

Väckelsen fick benämningen karismatisk av det grekiska ordet karisma som betecknar manifesterad nåd. Tungomålstal, profetia och helbrägdagörelser betraktades som Guds nådegåvor till människorna. Sherrill intervjuade karismatiska kristna och började skriva, men drogs allt djupare in i sitt ämne. När han skrivit drygt halva boken blev han själv ”andedöpt” och började tala i tungor.

Boken, Tala med andra tungor, publicerades första gången 1964 31

och var i sig ett tecken på att någonting hade börjat hända. År 1967 kom boken på svenska och när jag läste den på våren 1973 var det den femte upplagan på svenska.

Den andra boken hette Klockan nio på morgonen och var skriven av Dennis Bennet, en episkopal präst som var född i England, men uppvuxen i Kalifornien. Boken publicerades 1970 och översattes omgående till svenska. Dennis Bennet berättade i en predikan den 3 april 1960 att den helige Ande kommit över honom och att han börjat tala ”med andra tungor”. Budskapet slog ner som en bomb i församlingen och han ombads att säga upp sig från sin tjänst, vilket han också gjorde. Bennet blev kyrkoherden i Seattle, Washington. Han blev tidigt änkling och när han sedan gifte om sig började han resa som missionär med budskapet om den helige Ande.

Unga människor söker Gud Hans Lundaahl gick på Fjellstedtska skolan 1966–1971. Han började med andra ord på skolan medan den fortfarande var en pojkskola och de flesta skulle bli präster. År 1967 fick flickor möjlighet att söka till skolan och en av dem hette Birgitta Nilsson. Hon tog ett uppehåll från studierna under ett par år, men var under en tid klasskamrat med Hans. Birgitta gifte sig 1969 och Hans året därpå. De förblev goda vänner och fortsatte att umgås även efter avslutad examen.

Som jag tidigare påpekat präglades den här tiden av ett förnyat frihetstänkande på livets alla områden. Det var en rotlös tid där många unga människor sökte sin identitet. Frihet var bra på flera sätt, men var fanns sammanhangen? Hans beskriver sig själv som en sökare. Ingen på skolan hade talat med honom om Jesus och han drog sig inte för att söka frid på andra sätt. Ibland använde han den nya drogen hasch och det hände även att han använde 32

tyngre narkotika. Han gav sig hän åt rockmusiken och spelade själv i ett band, men i sitt inre längtade han efter ett sammanhang i en stökig tid. Ibland besökte han Pingstkyrkan på S:t Persgatan i Uppsala eller Mikaelskyrkan där prästen Fredrik ”Figge” Sidwall firade mässan på torsdagskvällarna. Kyrkan var oftast fullsatt.

Jesusfolket hade börjat sända ut team som reste runt i landet.

De spelade, sjöng och vittnade om Jesus. Hans hade varit på några gudstjänster i Pingstkyrkan där de medverkat, men det var en annan omständighet som påverkade honom mer. En god vän som kallades Joel-Skräcken hade befriats från ett mycket svårt missbruk. Han var ökänd i Uppsala och bar inte sitt öknamn utan anledning. En dag låg Joel-Skräcken fullständigt redlös på golvet då Jesus plötsligt visade sig för honom. Jesus hade inte sagt något utan bara sett på honom där han låg. Med sina milda och kärleksfulla ögon hade han genomskådat Joel-Skräcken fullständigt.

I ett nu blev Lars Myrberg, som var hans riktiga namn, befriad, försonad med Gud och helad. Hans berättelse spred sig snabbt.

Lars var en av dem som senare tillsammans med Hans och Linda Graaf besökte Fjellstedtska skolan.

Linda gick aldrig på Fjellstedtska, men hon studerade i Uppsala och efter en tid i Afrika kom hon tillbaka. Åter i Uppsala mötte Jesus henne och hon fick bekänna sin otro inför honom som förlåter allt. Linda blev diakonissa i Svenska kyrkan, men grundade senare, via Livets Ord, Bibelskolan Arken i Kungsängen. Det dröjde inte länge förrän hon lärde känna Hans, hans fru Elisabeth och Birgitta. Birgitta hade blivit änka efter bara något år och sökte nu tröst i sin sorg. I den lilla gemenskap som uppstod ingick också Svante Rumar och Birgittas bror Daniel. Även Svante hade gått på Fjellstedtska. Gruppen längtade efter att få berätta för andra hur de förändrats. Det hände att de reste till Stockholm för att vara med på de bönemöten som hölls i Blå Salen på Västmannagatan 33

15 i Vasastan. Där hade De kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN) lokaler som uppläts för bönesamlingar.

Det var tre stycken sjuksköterskor som stod som inbjudare till samlingarna. Varje fredagskväll samlades folk. Det kunde vara 40–50 personer som satt i en ring, lovsjöng Gud, bad och profeterade. Bland de mer kända personerna förutom vännerna från Uppsala, deltog Ylva Eggehorn och Nils Lidskog. Ylva blev rikskändis med sina dikter och senare etablerad författare. Nils blev präst i Svenska kyrkan och verkar än idag i S:ta Clara kyrka i Stockholm.

En annan framträdande person var direktorn för Stockholms Teologiska Institut (ITH), docenten Gösta Hök. Han var gärna med på mötena och bjöd själv in till samlingar. Hans-Erik Lindström som blev präst i Svenska kyrkan deltog också regelbundet.

När han senare arbetade som präst i Katarina församling bildade han Ny Gemenskap och drev ett uppsökande diakonalt arbete under många år. Han flyttade senare till Vadstena där han blev pilgrimsprästen. Torbjörn Freij kom också till samlingarna. Han blev pastor och författare.

Under 1970-talet växte det fram en mängd grupper som samlades i hemmen. De tre systrarna i Blå Salen hade kontakt med en engelsk predikant som de bjöd in till Sverige. Han hette Harry Greenwood och samlade så mycket folk att de fick flytta över till metodisternas kyrka, S:t Peterskyrkan, som låg bara ett kvarter därifrån. Mötena med Harry Greenwood hölls på flera platser i Stockholm och pågick in på 1980-talet även om intensiteten mattades på slutet. Det hände att vi Fjellstedtare reste till Stockholm för att få vara med om att sjunga bibelkörer på ett sätt vi aldrig tidigare varit med om. Greenwood var en fascinerande evangelist vars tjänst åtföljdes av många tecken och under. Men dessa resor gjorde vi först efter att väckelsen brutit ut på skolan.

34

Nu ska jag berätta om hur väckelsen kom till Fjellstedtska skolan på hösten 1972.

Hans, Linda och Lars besöker Fjellstedtska Hans Lundaahl hade inte skött sin skolgång på Fjellstedtska särskilt väl och kände ett starkt behov av att söka upp rektor Parkman för att berätta att han ”blivit frälst”. Rektorn lyssnade häpet och grät öppet när han hörde berättelsen. Detta försoningsmöte gjorde att Hans fick lov att besöka skolan för att berätta om Jesus för eleverna.

Det skedde redan på senvåren 1972 det vill säga ett halvår innan den egentliga väckelsen bröt ut. En av dem som lyssnade spänt var Peter Jonsson, som senare blev en framstående advokat. Efter att han lyssnat till Hans och Linda blev han rekommenderad att läsa Nya testamentet. Det blev sommarlov och Peter var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. I Fjellstedtska skolans Årsskrift 2015 skriver han: På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

Jag är osäker på exakt när på hösten Hans, Linda och Lars med flera första gången besökte skolan. Mitt minne gör gällande att de inbjöds att hålla morgonbönen. Hela skolan samlades varje morgon för psalmsång, bön och för att lyssna till något slags betraktelse. Hans och Linda kom, spelade, sjöng och berättade om Jesus. Vi elever var stumma av förvåning. Något liknande hade vi aldrig varit med om.

Vi talade ganska mycket under några veckor om vad som hänt. Morgonbönen hade påverkat mig mer än jag först förstod.

35

Jag hade ju redan i samband med konfirmationen sju år tidigare mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag hade kommit till Fjellstedtska skolan. Nu började jag längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv.

Väckelsen bryter ut Det blev allhelgonalov hösten 1972. En av mina klasskamrater hade fått låna en stuga i Sälen och vi var några stycken som reste dit. Där skulle vi roa oss, men det blev inte riktigt så. Bäste vännen Hans Sundberg pratade bara om sin längtan efter Gud. Det var spännande att lyssna till honom ett tag, men plågsamt att lyssna i flera dagar. Stämningen var sådär när vi reste tillbaka till Uppsala.

När vi kom tillbaka hade Hans, Linda och Lars besökt skolan och pratat med elever som stannat kvar på skolan över lovet. Bland eleverna var Peter Jonsson och efter mötet i biblioteket bad han tillsammans med Hans Lundaahl. Han skriver i den nämnda årsskriften: ”Jag upplevde ett starkt Gudsmöte och blev omedelbart döpt i den helige Ande.”

Nu började det dra ihop sig ordentligt. Låt mig berätta vad som hände mig sent på kvällen den 6 november 1972. Vi hade kommit hem från fjällen och jag hade gjort mig i ordning för natten, när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Det var så påtagligt att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade runtomkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad var det som pågick? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till en helig plats.

Lennart Pettersson var husfar på skolan och bodde vägg i vägg.

Den här kvällen hade han fått besök av Peter Jonsson och Hans Sundberg. De hade samlats för att prata och be om ”andedopet”.

36

Efter en stund hade de bekänt sina synder för varandra.

Det var alldeles tyst. Mina sinnen var på helspänn då jag plötsligt hörde en kraftig smäll från rummet bredvid. Det lät som ett fönster eller en dörr slagits igen. Det är det sista jag minns från den kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt.

Jag påmindes om apostelns ord på den första pingstdagen. De finns återgivna i Apostlagärningarna 2: 15

Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju

bara tredje timmen på morgonen! 16 Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel: 17 Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött.

Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre under de närmaste dagarna. Hans Sundberg berättar i skolans Årsskrift 2015: ”Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan.

Apostlagärningarnas beskrivning om ’tecken och under’ som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna. Tungotal, profetia och fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga tecken på Guds verk.”

De hade helt enkelt blivit ”andedöpta” och börjat tala med andra tungor. Smällen jag hade hört var tydligen när Hans fallit och slagit i bordet.

Den natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt.

Under veckor och månader läste jag min bibel, samtalade och diskuterade med vännerna. Men vi var inte bara en handfull som 37

fick möta Guds kärlek och kraft denna höst. Många av skolans elever fick lära känna Jesus Kristus som en levande verklighet.

Klas Lindberg, senare präst i Svenska kyrkan, skriver i samma årsskrift: ”I det trånga biblioteket berättade Hans Lundaahl och Linda Graaf Bergling om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ’Det de har måste jag bara ha!’ Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ’Klas, vi måste börja ett nytt liv.’ ’Visst’, tänkte jag, ’men hur?’ Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ’Kan jag också bli en kristen?’ avbröt jag. ’Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta, och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.’ ’Okej, kan ni hjälpa mig?’ Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.”

Väckelsen stannade inte vid att enstaka personer blev välsignade av Gud. Det var uppskattningsvis ett fyrtiotal personer som berördes, det vill säga ungefär halva elevkåren. Men alla var inte glada, något jag ska återkomma till.

Den karismatiska rörelsen Jesus-folkets något bohemiska rörelse övergick snart i den så kallade karismatiska rörelsen. Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den helige Ande främst kom till uttryck 38

i en mängd små bönegrupper. De växte som svampar ur jorden över hela vårt land. Folk kom, förutom alla nyomvända, från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Väckelsen spred sig på gator och torg, på skolor och i församlingar runt om. Överallt möttes de troende över samfundsgränserna till bön och tillbedjan. Det är vanligt att nämna årtalet 1972 som ett genombrottsår för väckelsen. Då ägde det stora ekumeniska mötet G-72 rum i Göteborg och senare på året, i oktober, Karisma-72 i Stockholm.

Det är inte självklart enkelt att tala om varför eller hur en väckelse av det här slaget blir till. En större väckelse verkar ha en förberedelsetid, ett utbrott och en kulmen för att sedan mattas av.

Väckelser är inte per definition kristna. Kanske kan nykterhetseller arbetarrörelsen betraktas på ett liknande sätt. De svarar alla mot tidens behov. I den meningen är det möjligt att den karismatiska väckelsen inte nämnvärt skiljer sig från andra väckelser. Det som gör väckelsen till en kristen väckelse är tron att den helige Ande verkar och att Jesus Kristus blir ärad. När den helige Ande verkar leder den till och visar oss vem Jesus är och vad hans död, uppståndelse och himmelsfärd betyder för oss.

Eftersom den kristna väckelsen till sitt väsen är ett Guds verk kan den verka hänsynslös. Guds evangelium går inte att kontrollera. Det bär inte bojor. Det är en väldig kraft som förmår att fullständigt befria och förvandla människor. Och det kan sprida sig snabbt.

Vid en närmare analys verkar det som om interna och externa faktorer samverkar. De interna faktorerna är människans längtan och bön, hennes egen nöd och vissheten att hon inte kan hjälpa sig själv. Bönen framstår närmast som ett rop. Och ändå är hennes ångest inte orsaken till uppvaknandet. De externa faktorerna är nödvändiga eftersom hjälpen kommer utifrån. Någon berättar 39

om Jesus. Det är bara Gud själv som kan stilla människans inre, men Han använder sig i regel av mänskliga redskap.

Det är allmänt erkänt att 1960- och 1970-talen utgjorde en kulturell och social brytningstid. Inte sällan talas om en övergång från en modern epok till en postmodern. Den svenska staten gjorde sig av med kristendomen i omgångar. Den hade redan 1951 bestämt sig för att bli sekulär då riksdagen beslutade om religionsfrihet. Skolväsendets reformer på 1960-talet var inte främst en organisationsfråga. De handlade om förskjutningar i förståelsen av vad kunskap är och hur den ska erövras. Myndigheter och institutioner förlorade trovärdighet och människor skulle själva forma sina liv. Folksjälen genomgick verkligen stora förändringar.

Samtidigt som mycket förbättrades blev människor vilsna när de inte kunde luta sig mot det som varit. Kanske är det rentav så att tillsammans med avkristningen ökar behovet av andlighet?

Inte alla blev glada Men inte alla blev glada över skeendet på Fjellstedtska skolan. En av våra lärare har så sent som 2014 i skolans årsskrift förklarat att han upplevde skeendet negativt. Han hade, enligt egen utsago, förmanat flera av de väckta därför att de uppfört sig illa när de försökt ”frälsa” sina kamrater. Det kan ha varit så, men då ska det också läggas till att det fanns elever som inte alls ville få del av skeendet.

De ville stå utanför och valde att göra så. Med all respekt måste jag konstatera att en sådan tudelning är ofrånkomlig. Efter fyrtio år som präst i Svenska kyrkan har jag lärt mig att varje gång det uppstår en kristen gemenskap kommer det att finnas människor som känner sig utanför. Det verkar vara oundvikligt, oavsett om gemenskapen är öppen eller sluten. Det kommer alltid att finnas kritiker. Så var det självfallet också på Fjellstedtska. Hans Sundberg var elevkårens ordförande under läsåret 1972–1973 och kunde 40

på nära håll följa hur skolans ledning såg på väckelsen. Det fanns direkta motståndare som inte drog sig för att trakassera de väckta.

Som exempel kan nämnas att eleverna under en tid förbjöds att ha bönesamlingar på skolan. Ett annat mer prekärt exempel är att några av de väckta fick sina slutbetyg sänkta. Hans Sundberg hade under hela sin skoltid haft högsta betyg i ämnet historia.

Det var hans favoritämne. Men i sitt studentbetyg satte läraren ner betyget till tre på en femgradig skala.

Var väckelsen äkta? Absolut. När människor bekänner synder, ger varandra förlåtelse, får sin livsinriktning förändrad och ger ära åt Jesus Kristus – då är det äkta. Ett annat bevis på väckelsens äkthet är den nya kärleken till Guds ord. Plötsligt blev det inne att läsa och söka Guds vilja i bibeln. Ett tredje argument för väckelsens äkthet är just trakasserierna. Varje gång det kristna livet intensifieras möts det av motstånd. Den samfällda kyrkohistorien vittnar om detta och Luther angav lidande och kors som ett av de säkraste kännetecknen på äkta kristen tro. För det fjärde vill jag peka på frukten eftersom Jesus säger att av frukten känner du trädet. Jag har berättat om Hans Lundaahl, Linda Bergling, Lars Myrberg, Peter Jonsson, Hans Sundberg, Lennart Pettersson, och Klas Lindberg. Var och en av dessa har på olika sätt och i olika sammanhang i mer än fyrtio år burit riklig frukt för Guds rike.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden. För min del kom väckelsen på Fjellstedtska inte främst att handla om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den helige Ande. De började tala nya tungomål och fick be för sjuka. Detta blev också en del av mitt liv, men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte 41

tala om synen på prästämbetet. Jag började läsa fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska förståelse av Kristi Kyrka och tro. Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga att ingå i grundvalen för min tjänst inom Svenska kyrkan. Men vid den här tiden kunde jag inte ana vad som låg framför mig.

42