Guds änglar vill hjälpa dig - titta i boken

Inledning Gud gav mig en underbar uppgift. Med facit i hand är det en av de bästa gåvor jag någonsin fått. Sommaren 2021 har det gått 28 år sedan jag fick min skrivargärning. Jag anade inte vilken väg det skulle föra in mig på, och jag anade inte vilket värde mitt författarskap skulle bli för andra människor. Jag levde i nuet och hade inte fantasi inom mig själv för att kunna hitta på det som hände mig. Det låg långt utanför mina ramar och jag minns händelsen hur enkelt som helst. Det var en vacker junidag 1993. Uppgiften kom som en blixt från en klarblå himmel. Jag hade precis stigit över tröskeln in till mitt kök då allt uppenbarades för mig. Äntligen hade jag fått svar på mina tankar.

Drygt en månad tidigare hade jag gått på några skogspromenader. Då var jag inne i djupet av min själ och funderade över meningen med mitt liv. Inom mig hade jag fått klart för mig, att det skulle finnas en uppgift. Denna värdefulla uppgift bestod i att jag skulle samla människors upplevelser av ljus, änglar, och om bönesvar. Jag blev så glad och kände en lycka utan gräns. Jag tog emot och sa: ”Ja, det vill jag göra!” Då genomströmmades jag av något som jag kallar för den himmelska kärleken. Det var som att gå på moln under en lång tid framöver. Då visste jag ingenting. Vad kommer att hända nu?

7

Jag satte genast igång och samlade in berättelser.

Uppgiften håller mig kvar ännu och har gjort så från och med den 2 juni 1993. Genom åren har berättelserna kommit till mig på flera olika sätt. Det här är den sjunde boken och jag hoppas att den också ska sprida sig över världen. Den första: Möten med änglar, blev översatt till engelska och utgiven i New York, USA av ett kristet förlag. Samma bok blev också översatt och utgavs i Norge. Den femte boken, Himlen öppnar fönstret, är inte helt lik i upplägget som de övriga. Där berättar jag fullt ut från min allra första start i livet och hur mitt spännande liv kom att formas. Att gå med Gud är spännande, men han ger inte större uppdrag än vi klarar av. När jag skrev Himlen öppnar fönstret kände jag mig verkligen ledd. Jag var så tacksam mot Gud som lät mig minnas allt som hade ett värde att berättas. Under mitt skrivande kände jag mig helad.

Boken är mycket lärorik.

Jag behöver räta ut ett missförstånd som människor tror om mig. Jag har inte förmågan att se änglar överallt. Själv tycker jag att jag begåvats med ett öppet hjärta och det räcker långt.

Ibland frågar människor: ”Hur får du tag i alla berättelser?” Från allra första början efterlyste jag berättelser genom lokalradion över Skaraborg, sedan fick jag själv medverka på radion. Många var lyssnare utanför själva Skaraborg. Det förstod jag när jag fick brev med berättelser längre bort ifrån.

Tidigt bestämdes det från förlagshåll att Antoon Geels i Lund skulle skriva inledningen till min allra första bok. Han var biträdande professor vid teologiska institutionen på Lunds universitet. På grund av det blev jag tillfrågad om jag ville vara med i en tv-inspelning, och självklart ville jag det. Jag blev fil-

8

mad och intervjuad hemma hos mig. Det här hände några år innan min allra första bok kommit ut på försäljningsdiskarna.

I programmet fanns flera med en intressant upplevelse som av naturliga skäl satte änglarna i centrum som Guds sändebud.

Programmet hette Taxi, med temat änglar. Det blev populärt och sändes vid juletid 1996 med flera repriser.

Efter min egen kontakt med Svenska Journalen följde andra veckotidningar. Alla ville skriva om det som hade hänt mig och då kom också dagstidningarna efter. När den första boken kommit ut, gjorde den att mitt samlande av berättelser blev ännu mera känt. Det kom inte bara från människor nära omkring mig, utan de kom från hela landet och en del också från andra länder. Fortfarande tycker jag att allt det som händer omkring böckerna är roligt.

Efter första boken, Möten med änglar, kommit ut kom jag att delta i ett par program till på tv. Dessa var både lokala som rikstäckande. Det blev också några program på närradiostationer i Sverige, till exempel Piteå, Falköping, Gävle, Tingsryd, Karlstad och Skaraborgsradion i Skövde och en radiostation i Dalarna. Rikstäckande blev tv-programmet Godkväll och kvällsradion Karlavagnen på P4 samt Radio Concord. Den sistnämnda spelade in min intervju och sände ut min livsuppgift till olika lokala radiostationerna inom Sverige.

Jag nåddes också av radiokanaler i Stockholm och i några orter i södra Sverige som hade högläsning ur den första boken.

De som hade högläsning kan givetvis ha varit flera än dem jag känner till. Min medverkan att få vara med i Karlavagnen var en ren överraskning. Jag visste ingenting förrän telefonsamtalet kom samma dag vid lunchtiden. En präst skulle finnas

9

med under sändningstiden och ville att jag skulle medverka.

Visst ville jag vara med på det också. Han bad mig ringa och det direktsändes samma kväll. Prästen och programledaren Lisa Syrén skulle tillsammans ha frågeställningarna och naturligtvis var kvällens ämne änglar. När jag ringt flera gånger lyckades jag till slut komma fram. Allt var förberett och boken Möten med änglar fanns med i studion. Senare hörde en norsk radiokanal av sig som ville ha med mig som radiopratare i ett antal program, det gick ut över Bergen med omnejd. Många intressanta berättelser kom genom lyssnare och då flöt det på.

Den andra boken handlade om förändringar i livet. Hur svårt än ett liv tycks vara, kan det lösa sig till det allra bästa.

Den boken heter Ljus från himlen. Den tredje bokens titel blev: Jag såg en ängel. Det blev fina berättelser från många människor. När jag hade skrivit den, trodde jag att det var den sista.

Men min skrivargärning fortsatte och det blev en fjärde bok: Änglar som gäster. Efter den följde den femte: Himlen öppnar fönstret. Den sjätte: Änglabreven. Och nu den sjunde: Guds änglar vill hjälpa dig.

På senare tid har det dock blivit lite glesare med uppdragen. Och under pandemins framfart 2020/2021 stoppades allt upp. De senaste åren har endast några tidningar skrivit om böckerna varje år. Men sedan kom ett spännande uppdrag. Jag blev inbjuden till Kanal 10 den 25 mars 2019. Flera än jag var inbjudna och allt hade en viss turordning där vi skulle medverka den kvällen. Programmet blev ett jättefint minne som jag berättar mera om, tillsammans med ett fint vittnesbörd, senare i den här boken.

Ibland händer det att människor ger mig tips om någon

10

som har haft en annorlunda upplevelse som jag bör ta tag i eller att jag själv hör talas om någon extra intressant berättelse.

Då brukar jag fråga om jag kan få skriva ner till en kommande bok. Då har jag bett dem att tänka efter först och sedan ge mig besked om ett par veckor. Jag tycker det är klokt att känna efter, för jag vill att det tagna beslutet ska kännas rätt. Alla som jag varit i kontakt med har sett fram emot att få se sin berättelse i någon av mina böcker.

I den mån jag minns skriver jag numera ner som ett litet förord till varje infört inslag. På så vis vet ni, mina kära läsare, hur jag fått tag i berättelserna. Numera får jag de flesta berättelser när jag är ute på föredrag. Jag passar på, när jag kommit till slutet, att fråga dem som lyssnat, om någon har något att berätta. Då ber jag dem skriva upp sig i min anteckningsbok, som alltid finns med. Det brukar ta tid innan jag ringer, men samtalet kommer så småningom.

Jag är också mycket intresserad av att få fler brev eller telefonsamtal från dig. Jag vill höra om berättelserna i denna bok, eller i någon av mina tidigare böcker, har kommit till hjälp på din personliga väg genom livet. Kanske tycker just du att dina tankar blivit besvarade. Kanske har din egen tro vuxit när andra berättar om sin. Kanske har en sorg kunnat läka ut genom andras vittnesbörd, och så vidare.

I efterordet kan du även läsa om fyra färska vittnesbörd från mig. Mina kontaktuppgifter finns som tidigare längst bak i boken.

Inger Waern

11

12

Den första berättelsen i den här boken har jag fått veta genom vännen Helen. Hon hade varit på en resa till Orsa med två vänner. Som chaufför hade de en man som heter Sven. Helen och Sven kände inte varandra. Vid ett kort uppehåll i väntan på de andra började Sven tala om en händelse som han tänkte på varje dag. Hon sa då till Sven: ”Jag känner en kvinna som säkert vill höra detta också.”

En kort tid efteråt tog jag första kontakten med Sven och vi bestämde ett datum. Träffen blev hemma hos Helens vänner och Helen följde också med och visade vägen. Här är en otäck händelse som många minns fortfarande. Det som hänt gick ut via morgonnyheterna på radion den 18 januari 1980. Själv kommer jag också ihåg det, för jag blev förskräckt och tänkte på de kusiner jag hade på västkusten. Jag hoppades att dessa inte var ute på vägarna den där natten och råkat illa ut, men alla var välbehållna. Nu i skrivandet stund har det gått över fyrtio år. Så här berättar Sven.

13

14

Ängeln hindrade mig Yrkeschaufför har jag varit i ett antal år och jag har kört lastbil härs och tvärs genom hela vår land. En av gångerna skulle en last med spånskivor ner till Malmö. Jag anlände sent på natten och sov som jag brukade göra i lastbilen. Strax efter 08.30 nästa morgon den 17 januari lämnade jag lasten. För att inte behöva åka tillbaka med tom lastbil, hade jag av ett annat företag fått en transport som returlass som skulle till Skara och Mariestad.

Jag körde fram till planen framför företaget och såg att lasten stod på pallar och var färdig att bara föras över till min lastbil.

Ingen människa syntes till när jag hoppade ur förarhytten. När jag kommit ner på marken stod plötsligt en man framför mig.

Var kom han ifrån hann jag att tänka? Mannen var av medellängd och inget ovanligt avvikande mer än jag inte minns hans ansiktsuttryck. Det han sa var mer än märkligt, för han sa: ”Den där lastbilen lastar vi inte i dag!” Jag blev ganska ilsk för jag kör hela tiden efter klockan. Lasta, det skulle jag få göra själv och när jag nekades att låna trucken gav jag upp. För jag klarade inte av det på egen hand.

Transportförmedlaren fortsatte att tala med mig och sa: ”Det är bara att vänta tills i morgon, kom tillbaka då.” Det blev en lång dag i Malmö där jag försökte fördriva tiden. Om alla lastningar hade fungerat som det oftast gör skulle jag efter att 15

kommit till Mariestad kört vidare till Rörfors som ligger utanför Laxå och varit där för omlastning. Klockan 22.00 skulle en last köras därifrån till Tjörn på Västkusten. Jag kom inte iväg på dessa körningar inom rimlig tid. Där i Malmö slog jag på radion och lyssnade på nyheterna och hörde med förskräckelse vad som hade hänt. En förfärlig olycka hade inträffat med Almöbron som förbinder Stenungsund på fastlandet och Tjörn.

Ett ryskt bulkfartyg som hette Star Clipper hade på Tjörnsidan kl 01.30 den 18 januari kolliderat med brons så kallade bagrör. Dessa brast och hela vägbanan på bron på 278 meter rasade rakt ner och krossade kommandobryggan på fartyget.

Då förstördes också radarutrustningen på båten. Man hade anropat på hjälp genom radion och försök gjordes med att sätta folk i land för att stoppa trafiken. Men drivisen i farleden stoppade den alltför klena livbåten. Försök gjordes även att skicka upp nödraketer, men också det misslyckades eftersom det var dålig sikt på grund av dimman. Därför uppmärksammade inte bilisterna i tid vad som hade hänt.

Från Tjörn tog det 40 minuter innan polisen tagit sig dit och spärrat av. Från fastlandet kom efter 15 minuter en långsamt körande lastbil. Trots dimman upptäckte han i tid det som hänt och ställde sin lastbil på tvären för att hindra andra trafikanter. Innan avspärrningarna hade hunnits göras körde tre personbilar och en lastbil över brokanten från Tjörnsidan.

Tre personbilar från fastlandssidan gjorde det samma och körde över brokanten. Sammanlagt omkom åtta människor den natten. Jag kom till Tjörn via en annan bro ett helt dygn senare. Efteråt fick jag naturligtvis frågan vad som hänt som gjort mig försenad. När jag tänker tillbaka är jag övertygad om

16

att det var en ängel som hindrade mig i Malmö. För på det här viset klarade jag livhanken.

Sven

17

18

En dag i kyrkan kom en gästande norrman som hette Bottolf.

Han hade en ovanlig berättelse och delade den med en man i församlingen. ”Då ska du tala med Inger”, sa han. Bottolf visades genast fram till mig och han berättade om sitt änglabesök då han knappt var fyra år gammal. De norska orden har jag översatt till svenska.

Den här berättelsen är ännu ett exempel på att himmelska upplevelser inte förbleknar och att man bär dem med sig i sitt hjärta under resten av sitt liv.

19

20

Ängeln sa : ”Var inte rädd!” Året var 1964 och jag hade ännu inte fyllt fyra år. Min farbror höll på att bygga ett hus som inte var färdigt på långa vägar.

Där trappan med räcke skulle finnas gapade ett stort hål. Dörrarna fanns inte heller på plats. Jag var ett vilt barn som fått diagnosen ADHD. För att skydda mig från mig själv, satte min far spärrar för alla fönstren. Det fanns bara en liten öppning för vädring. Risken var annars att jag skulle klättra ut den vägen och gå till mina lekkamrater vilken tid som helst på dygnet.

En dag medan min far och min farbror pratade och var upptagna med att gå runt huset och titta på bygget från utsidan, fick jag en strålande idé. Eftersom inga dörrar fanns kunde jag springa rakt igenom huset. Från köket sprang jag rakt ut i det stora öppna hålet. Jag kan inte minnas att jag föll, men det var det som hände. En del har jag hört i efterhand. I den bygden vi bodde i hade endast några hushåll telefon. Min far sprang till någon som lånade ut sin bil. Samtidigt behövde han tala om för min farmor vad som hade hänt. Jag kan minnas att jag blev utburen och lagd i min farmors famn. Jag tittade upp i min farmors ansikte och sedan såg jag ut genom fönsterrutan. Vi passerade kyrkogården, där var en bror begravd. Min farmor tröstade mig och sa: ”Snart är vi framme vid sjukhuset.” Jag mindes inget av undersökningen. Inte förrän jag kommit upp 21

till avdelningen. Jag låg nerbäddad mellan vita lakan när en kvinna kom fram till mig. Så här efteråt uppskattade jag hennes ålder till omkring fyrtio. Kvinnan satte sig vid min säng. I det tillståndet jag var i syntes ett ljus omkring henne, det var varmt och gott. Jag kände kärlek omkring mig. Hon sa: ”Var inte rädd Bottolf!”

Jag hamnade i koma och var medvetslös. Näring fick jag intravenöst och läkarna hade förberett mina föräldrar på att det endast fanns en procents chans att jag skulle överleva. Mitt huvud hade fått en skåra, den började mellan ögonbrynen och gick ner mot nacken. Lång tid senare, mitt i läkarronden, när de gått vidare till nästa säng vände sig en av sköterskorna om och sa: ”Bottolf är vaken!” Alla vände sig om och kom fram till min säng igen och tittade på mig. Kvinnan som suttit vid min säng började försvinna som i en dimma och blev mer och mer otydlig. Jag frågade efter henne som hållit min hand. ”Här har ingen suttit vid din säng”, svarade läkarna. Jag gav mig inte utan fortsatte att fråga efter kvinnan, men jag fick samma svar. Ingen hade sett något. Min far och mor fick samma fråga, men ingen av dem visste heller något om kvinnan. Jag låg på intensiven, och där togs inga besök emot. Sjukhuset låg i Haugesund, Rogaland, som ligger mellan Bergen och Stavanger. En dag kom min farbror med en leksaksbil. Med fjärrkontrollen kunde jag styra den från sängen. Äntligen kom dagen då jag lämnade sjukhuset och åkte hem i grannens taxibil. Jag minns hur glad jag var, för under ett halvår hade jag bara sett vita väggar och sjukhusfolk. Under den tiden som jag legat på sjukhuset hade huset blivit klart. Min mor var livrädd för att jag skulle ramla en gång till. Trappan

22

hade två avsatser, sista delen hoppade jag alltid ner från. Vid en senare kontroll undersöktes jag för att man skulle se om jag hade fått en hjärnskada, men det hade jag inte.

Jag är bra säker på att kvinnan som suttit hos mig var min skyddsängel. Nu är jag femtiosju år och trots att det gått en lång tid, tänker jag ofta på det som hände mig.

Bottolf

23