1 Det var bara två månader kvar. Det var den första tanken som trängde sig på och tog över när jag vaknade. Jag knep ihop ögonen och pressade ner ansiktet i kudden. Den var på väg, skulle komma när som helst nu. Paniken som attackerat mig den senaste veckan, varje gång jag vaknat upp med insikten som ett knivhugg i hjärtat. Jag försökte fokusera bort den genom att fylla mina sinnen med andra intryck. Känslan av örngottets sträva tyg mot kinden, lukten av tvättmedel, ljudet av någons ojämna snarkningar. Det fungerade. Min rusande puls trappade långsamt ner takten. Yrseln var på väg att lägga sig. Till slut, när jag var säker på att vågen av panik tvingats tillbaka, lyfte jag huvudet från kudden – tillräckligt mycket för att kunna se de digitala siffrorna höja sig i en grön ton från min skärm på sängbordet. 05:57. Jag vaknade ofta några minuter innan väckningen. Det var som om min kropp ville skydda mig från obehaget i att väckas av lysrörens kalla ljus. Det var under de tre minuterna som allting var annorlunda. Mina tankar var annorlunda. Intryck som samlats i hjärnan under dagen tycktes pressa mot mitt medvetande tillsammans med drömmar och föreställningar som fått fritt spelrum under natten. Allt det slogs om platsen den korta
3